Jag börjar nästan alla mina tweets med ett verb och här kommer förklaringen till det. Jag är old school! Förr om åren, enligt skärmdumparna 2009/2010, stod användarnamnet i samband med uppdateringen så att det såg ut som att meningen fortsatte från namnet och då tyckte jag att det passade bra. Jag har vägrat anpassa mig till att Twitter har utvecklats sen dess.
På den tiden följde jag 135 personer och nu följer jag… 135 personer. Det är ett antal som passar mig perfekt, även om det gått 42 000 tweets sen dess och några fler följare har hittat mig. Skulle dock våga påstå att jag följer åtminstone hälften av de jag följde då fortfarande. <3
Det var rätt gulligt att antal direktmeddelanden syntes utåt! För mig är DM något av det bästa med Twitter, det är där man kan vara personlig och lära känna personer, jag gillar verkligen det. Ser fram emot möjligheten att få spara ner alla mina tweets så att jag kan läsa igenom vad jag har skrivit. Något måste ju ha varit tänkvärt.
De här skärmdumparna togs enligt bilderna i mitt fotoalbum precis innan jag spelade in en twitvidff i Lund, hade tweetup med Nils i Malmö och använda verbet snöängla för första gången. Minns du?
I dag firades julafton med min familj så jag och syrran passade på att posera lite extra nu när hon är på smällen. Jag försöker, som jag alltid har gjort, att notera några likheter mellan oss men hittar inga tecken på att vi är tvillingar, knappt ens syskon.
David som var fotograf lockade oss omedvetet till skratt när han lekte snuskgubbe och sa åt oss att se gulliga ut. Fy fan! Det var roligt! Ser fram emot att pyret tittar ut i februari för jag har sparat alla mina superfina bokmärkesalbum som hon ska få bläddra i.
Av mamma fick jag för övrigt två hinkar med städredskap så här ska putsas och fejas under lovet.
Jag har redan summerat de finaste vegohjärtanen i år och dragit ihop en topp 10-lista över de finaste klänningarna jag provat på Beyond retro men här kommer en slutgiltig sammanfattning av 2012 och om du vill kan du kopiera frågorna nedan och svara på dem i din blogg! Det går bra att skriva flera alternativ om det finns behov av det, här är mina svar!
Årets hångel: Säger inte var och inte med vem men kan inte minnas att något tidigare hångel varit såhär minnesvärt: det gjorde mig alldeles vimmelkantig och fick mig att gå vilse trots att jag har utmärkt lokalsinne. Han som var med vet vilket jag menar.
Årets sommarnatt: Efter att ha dansat hela kvällen på Färgfabriken tog vi en taxi hem till honom och hamnade i kön till korvkiosken där vi började prata med en herre som bjöd på en sådan osannolik historia att vi stod kvar en timme och pratade medan himlen ljusnade och måsarna skrek åt oss. Så otippat och fint. Han som var med vet vilken jag menar.
Årets upplevelse: Förutom att åka Tilt för första gången och älskat den känslan så mycket att jag var tvungen att göra om det har det varit väldigt roligt att spela in P3 Browser. Jag älskar radio, det är en konst att lyckas få med allt en vill säga under bara några minuter, inte som här där jag kan gå in och justera om och om och om igen.
Årets besvikelse: Att Emanuel flyttade till Göteborg. Jag har redan förlorat en bästis till där jävla stan och så sticker han med. Vilket innebär att vi inte var bästisar helt plötsligt. Det går liksom inte att underhålla på avstånd. Jag är ändå väldigt glad och tacksam eftersom det innebar att min vänskap med Anton fördjupades rejält och nu är han det bästa jag har. Jag älskar dig!
Årets resa:New York med mamma såklart! Det var underbart att få visa henne Manhattan och Brooklyn och att hon fick se mig så lycklig. Du ser alldeles förälskad ut, sa hon när vi satt på min favoritrestaurang och jag svarade att det inte är någon kille, det är New York. Jag älskar verkligen den staden. Malmö och Umeå går inte av för hackor de heller men det är något särskilt med NY.
Årets upptäckt: Att det går utmärkt att äta varannan vegan. Vet inte varför jag inte har kommit på det tidigare, att det faktiskt går att lägga upp det som man vill. Jag vill ju äta mer veganskt för att jag tycker att ägg- och mjölkindustrin är horribel. Och nu gör jag det. Mitt hjärta mår väldigt bra av det.
Årets låtar: Här har jag samlat alla de låtar jag tjejlyssnat på i år! Återkommer med en mer koncentrerad lista, kanske topp 30 eller 25.
Årets film: Det var ett ganska enkelt val. Moonrise Kingdom. Såg den två gånger på bio, andra gången som ursäkt för att få träffa en söt pojke. Om jag inte skriver Batman kommer Robin bli sne och den passade ju fint på stora duken. Gillade även Palme och Bridesmaids (kom den i år?). Så.
Årets bok: Jag är väldigt svag för förhandsex, särskilt när det handlar om favoriterna Gillian Flynn och Dennis Lehane, tack för det Bia! Årets bok måste ändå krediteras Fifty shades of Grey. Inte för att den är så bra utan för att den varit på allas läppar. Och jag tipsade Pocket shops inköpsansvarig om att ta in den så jag känner mig lite lite skyldig till allt pirr som spridits.
Valfri bubblare
Årets grismys:Ängavallen. Jag var så enormt lycklig den dagen, grät av lycka på vägen därifrån. Kommer göra om det nästa sommar också, längtar!
Klart!
Här kommer frågorna, bara att kopiera och klistra in på din blogg! Jag vill passa på att utmana mina vänner. Bia, Emma, Sanna, Lo, Helena, Annika, Oskar, Tommie, Josefin, Philip, Josefin, Emanuel, Christoffer, Hanna, Jenny… Stopp! Vill bara avsluta med att skriva att det här året har vänskap betytt allt för mig. Alla nya bekantskaper. Alla gamla. Jag älskar mina vänner. Blogga nu!
Jag läser Flickrs användarvillkor At Flickr, your photos are always yours och det låter precis som jag vill ha det. Noterar att de har lagt till en filterfunktion och nickar nöjt. Laddar hem den nyligen uppdaterade appen som lockat fram så mycket beröm från användarna och blir glad av gränssnittet. Sen flera år tillbaka har jag inte bara ett utan två premiumkonton och i det som heter rockspindeln hittar jag alla mina vänner i feeden.
Min blogg hålls vid liv av kvadratiska bilder men tänk vad skönt att vidga vyerna lite, kanske strunta i filter ett tag och eventuellt börja leka med en systemkamera? Att ladda upp bilderna direkt till Flickr och sen enkelt bädda in dem här eller bara dela direkt till Twitter som vanligt.
Gårdagens panik över Instagrams uppdaterade villkor fick många att ladda hem sina bilder för en eventuell flykt. Copygram rapporterade om så många som 10-15 i minuten. Kevin Systrom avslutade visserligen tisdagen med några lugnande ord men för mig spelar inte det så stor roll. Sen i våras, när jag gjorde slut med Facebook (såhär med facit i hand årets mest lästa blogginlägg) och de i samma veva köpte upp min älskade app, har planen alltid varit att dra. Jag gillar Path. Jag tror att Flickr kan bli ännu bättre.
2013 planerar jag att bli kär i sociala medier igen så då får Flickr ersätta Instagram.
I fredags när vi var på Scharinska kom det fram en liten pojke som hade mössan på sig inomhus och ställde sig vid oss. Jag trodde först att han var intresserad av att prata med Christoffer, tuff lokal kändis, men han började prata med mig. Jag avbröt honom nästan direkt för att fråga hur gammal han var varpå han ställde en motfråga.
”Hur gammal tror du att jag är?”
”Fjorton”, svarade jag sanningsenligt.
Tydligen var inte det rätt men 22 är en klurig ålder! När han frågade hur gammal jag är svarade jag att jag är ett år yngre än Christoffer och att han fick fråga honom. Det vågade han inte för Christoffer ser jättefarlig ut. Sen gjorde han det ändå och tydligen var jag mycket äldre än han trott.
”Men hon är söt för sin ålder”.
”Tack, vissa av oss är välkonserverade.”
Spelningen på Exel arena i all ära, det var allt som hände runt omkring den som betyder allra mest. Hardcorespelning på Scharinska med mängder av fina personer i publiken – och Fukushima var grymma! Bastubad med Marie, Malin och Dina högst upp på Scandic med fönsterväggar ut mot Teg och den godaste julmusten i handen. Lunch på favorithaket Schmäck med bröderna Lyxzén och D.S.-13. Nostalgipromenaden genom centrala Umeå. Gästvänligheten hemma hos Christoffer, Therese och katterna – de lät dörren stå olåst så att jag kunde komma hem när jag ville. Middan på Abhinanda-Mattias kontor och alla minnen som väcktes till liv där och då. Christoffer som drog med mig för att hälsa på Dennis och Richard. Kramen som Marie och jag delade innan spelningen. Och helt överlägset: efterfesten.
Xade händer. Julmust i baren. Trevligt folk precis överallt. Bra förband. Och sen. Abhinanda, Final exit och Refused på varandra. Helt enastående! Precis den avslutningen jag önskade mig men inte ens vågade drömma om. Mårten spelade in allt som tur är så det går att återuppleva det om och om igen. För det här är inte slutet, det är ingen begravning, snarare en hyllning till de vi var då. Jag sa det till Magnus, att vi inte trodde på att de skulle sluta helt. Han svarade att de kanske skulle spela ihop igen om 10 år men då kontrade jag med att Dennis kommer vara 50 bast. Sant. Men om vi ska spela ihop igen måste vi skriva nytt material, sa han och menade på att det senaste året inte varit en särskilt kreativ process. Är det sant, frågade jag lätt överförtjust. Om, sa han, om. Så vi får se. Nytt material är mer än välkommet. Och han och Kristoffer och David håller redan på att koka ihop något, jag är väldigt nyfiken på hur det låter. Nåväl! Tusen tack alla inblandade för en helt enastående helg!
Bästa ryktet jag hört under turnén: att Kristoffer blev erbjuden att spela i Limp Bizkit i slutet av 90-talet! Sug på den!
I morgon bitti är jag med i P4 Morgon Västerbotten och pratar om Refused och Umeå, två av mina favoritämnen! De hade läst min blogg, hörde av sig på Twitter och ringde sen upp. Vilken ära att få bli tillfrågad som stockholmare! Framförallt känns det som en bra start på helgens Umeå-äventyr och kanske får jag en chans att formulera vad det senaste årets nostalgitripp faktiskt har betytt för mig. Beror på hur kvicktänkt jag är vid den tiden.
I grund och botten tror jag att den här nostalgin handlar mycket om identitet och jag märker mer och mer hur påverkad jag är av de där få åren i slutet av 90-talet. Min vän berättade häromdan att han drog mig som case för en kund där han beskrev mig som en ”mental Umeåbo”. Så fint!
Malmö och New York i all ära, Umeå är den stad jag först blev kännbart förälskad i. Kulturen, scenen, kreativiteten, björkarnas stad var inte som något annat då och jag har den fortfarande så oerhört kär. Jag höll till och med på att tatuera in ett björklöv en gång i tiden!
Just nu längtar jag lika mycket till att vandra längs älven förbi Hamnmagasinet och gå in och ta en fika på Schmäck som allt det andra roliga vi ska hitta på, som har med just Refused att göra. Lyssna runt tio över 8 så får du höra vad jag lyckas haspla ur mig!
Och ja, blåmärkena har lagt sig sen i helgen, det är hög tid att skaffa nya!
Jag pratade med Jens precis innan PP3 släppte sin jullåt, en cover på den 25 år gamla Fairytale of New York, där han medverkar och han berättade att han aldrig har sjungit så ljust. Jag var ändå inte beredd på att han skulle låta som en ängel, tryck på playknappen så får du höra. Jag ska rösta på den och skänka lite pengar till Musikhjälpen senare i dag.
I går twittrade Joakim om en sampling av vår gemensamma favoritlåt, Souls of Mischiefs 93 ’til unfinity, och då upptäckte jag att den äntligen har kommit till Spotify, som jag har väntat och längtat! I år och dar!
Men de låtarna hjälper mig ändå när mitt hjärta och hjärna enbart tänker på hc just nu. Och Umeå Hardcore Arkiv har allt material en kan tänkas behöva för att stilla den längtan något. På fredag halv sju landar jag i Umeå och blir upphämtad av Christoffer, jag tvivlar på att han är redo när jag börjar nostalgitrippa.
I slutet av 90-talet träffade jag och min bästa kompis på en amerikansk kille som hette Tim och som spenderade sommaren hos sin morbror, alldeles i närheten av där jag bodde. Vi två fattade tycke för varandra och när han till slut åkte hem brevväxlade vi länge. Härom dan när jag var nere i källaren hittade jag alla breven i en låda, det var riktigt mysigt!
Det här var alltså sommaren efter gymnasiet, jag hade inte fått mitt första riktiga jobb än och Barbie Girl var på allas läppar.
Dear Helen,
I just got back and found out my family is going to the beach. The flight lost my bag but gave it back. I really miss you and I think about our time together so much. I’m enclosing a red star from my communist Chinese hat (no joke) so that you can put it on your ceiling. I really hope you find something nice to do but if not you can always come and live at my school. I don’t know what to write. I wish we could have our Barbie world together.
Love, Tim. P.S. Hit Helena for me.
Såhär var det alltså att ha ett distansförhållande för bara några år sedan! Inget Skype, inga billiga samtal, inga sociala medier. Men vi var å andra sidan rätt flitiga brevskrivare, det uppskattar jag enormt mycket nu!
Dear Helen Alfvegren,
I wonder what your last name sounds like. It’s late at night I’ve got a pile of work and P.S.A.Ts (tests for colleges) are tomorrow, so I decided to write you a letter. I went to my first ska/punk show. It was pretty cool. My friend is gonna take me to a hard core punk concert soon. It’s gonna kick ass.
My hair is growing back. I’m growing muscles for wrestling season. It hasn’t been easy recovering from all your Swedish beer, sex and parties but I’m finally getting into shape. Everyone is saying ”I’m a Barbie girl in a Barbie world”. That song is really popular in America now.
I tore the page in this letter out of the book of rules for students of my school. They try very hard to make sure chicks don’t come into my room. Not that I’m not staying faithful to you.
By the way we need to talk about this thing you have against my military. You probably don’t like it because they don’t allow gays like your tree-hugging, guitar strumming, candy ass, singing idols into it.
I ran out of paper. Love, Tim.
Har kvar pappret han rev ut, mycket regler på den skolan! Jag gillar att vi hade en intern grej med Barbie Girl, är det inte vanligt i början av nästan alla förhållanden?
Dear Helen,
I just got your letter. I can’t believe it took so long time to get here. That’s great your babysitting Jake and Jeremy, it’s like you’re part of the family now, kind of. (Hans morbrors barn.)
I’ve been sitting around being bored mostly. I can’t believe you got to go to all those concerts. I took my trashed skates to the store and they actually gave me a brand new pair of better blades for free. I wish my ticket home was later because I’m wasting all this time here. I just stopped really really missing you until I got that letter from you today. And that picture of me and my little honey-bun. Damn bitch.
Well I’m gonna be at school on Wednesday, so I hope you’ll be there with Barbie Girl blasting on the stereo. I think I would miss all the training if you were there, shit. Ask my uncle to get you a job at my school. If there wasn’t that silly little ocean between us. You know I bet I’ll see you again. And if you touch that fagety singer before then I’ll kick his pale Swedish ass. I’ll see what I can do about getting a picture of me but you can feel free so send me a picture of my sexy Swedish honey. And if Helena or your cat don’t want to strip I guess you could send one of yourself. I really miss you!
Love, Tim.
Den där löjliga lilla oceanen. Under sommaren jobbade han som badvakt vilket han vantrivdes med eftersom de inte tänkte på säkerheten alls och hade en massa skumma saker i poolen. Såhär avslutar han ett annat brev:
Loose Ends Not Covered In The Letter
Didn’t we have a great time at my house?
Have you started drinking yet?
I go back to school in 6 days so send stuff there.
Watch The Big Lebovsky.
Well, I’ve got to get back to lounging around, reading (listening to my Walkman) and swimming in my illegal pool. Lots of love, Tim.
P.S. I hope you still understand English.
Walkman, eller freestyle som det heter på svenska. Det var såklart ohållbart att ha ett långdistansförhållande i längden och efter ett tag dök det upp personer på hemmaplan som vi började intressera oss för. Särskilt en trummis fångade min uppmärksamhet, något jag också berättade för Tim.
Helen,
I’m really pissed but I’m kind of a hypocritical too because I kind of have a girl that’s kind of a friend. It’s really dumb that I’m in school and you’re working and seeing X (who’s probably 30) and I’m in high school, I’m 17 and I’m pissed.
I just had to go play IN MY BAND! I’m the lead violin. (It’s actually a chamber quartet.)
Shit I have to go to math class.
Jag märker när jag läser hans brev att jag fortfarande gillar hans humor och det var något jag föll för, han var egentligen inte arg vilket framkommer om man läser vidare. Det är så uppenbart för mig nu när jag tittar tillbaka på alla mina gamla förhållanden att det alltid är humorn jag faller för.
Det är något särskilt med kärleksbrev. Att de sparas, ligger gömda och sen plockas fram, i en evighetsloop. Jag träffade honom aldrig igen men när jag skaffade Facebook letade jag såklart upp honom. Nu har jag ju inget konto så då är jag tillbaka på ruta ett igen; att gömma kärleksbreven till nästa gång det är dags att minnas den där sommaren.
Den här helgen blev allt och lite mer än jag någonsin hade kunnat önska! Peppen innan, på lunchen i torsdags, bara ett par timmar innan jag skulle sticka var ju rent ut sagt löjlig! Jag var löjlig!
Precis allt flöt på hela helgen; flyg flög, tåg passade tiderna och de frågetecken som uppstod visade sig senare lösa sig av sig själva som utropstecken. Jag har hunnit träffa så oerhört många fina människor under en väldigt kort och intensiv period och kunde inte vara nöjdare. Samtidigt har vi spelningen i Umeå nästa helg att se fram emot, det är nästan för bra för att vara sant. Tre dagar kvar!
Okej, här kommer min sammanfattning!
När jag kom till Bromma flygplats i torsdags var visserligen flyget lite försenat men eftersom jag direkt innan start hade börjat prata med min stolsgranne om den tjocka inbundna fantasyboken han hade med sig kom det sig så att det inte gjorde något att jag missade flygbussen med fyra minuter för han erbjöd mig att åka taxi in till Triangeln på hans firmas konto. Inte bara det, jag förstod hans danska, så stolt!
Jag var mer än vanligt förälskad i Malmö när vi kom fram och tog bussen förbi paketen i trädet på GA torg till Centralen för att möta upp Marie på vårt hotell. Marie som jag träffade i juni för första gången och som jag delar så mycket med. Vi hann visserligen inte besöka Curry Hut som jag hade längtat efter och jag hade glömt att skriva ut min biljett till spelningen på KB men vi prioriterade att snabbt krama om Sara och tog sen en falafelrulle för 25 spänn på Jalla jalla istället, fanfuckingtastisk, och kunde visa upp biljetten i mobilen och scanna den.
Det är märkligt att jag aldrig varit på KB, det är ju en av landets bästa konsertlokaler så vitt jag kunde se. Förbandet lämnade lite att önska men när Refused gick på kvart över nio var det för att imponera på alla som tagit sig dit. Everlasting, Hook, line and sinker, Circle Pit, Rather be dead och New Noise gjorde mig helt galen!
I sociala medier började folk härja om att de skulle spela Pump the Brakes och det var något jag givetvis hakade på! Vi hade pratat lite med Dennis efter spelningen och då sa han att han hade lobbat för den så det verkade lovande inför Göteborgs-spelningen dagen därpå. När vi promenerade hem genom Malmö-natten pekade jag ut allt jag älskar för Marie och det var inte lite. Jag älskar Malmö så.
Trycket från publiken gav mig några rejäla smällar och jag gav mig själv nackskador vilket resulterade i att jag knappt kunde sova på natten men vi var ändå oerhört nöjda när vi gick och la oss. Även om vi knappt kunde somna!
På morgonen vaknade vi helt groggy, åt frukost och jämförde blåmärken. Aj, sa jag. De var värre mot dig, sa Marie. Jag börjar bli gammal, sa jag. Nej, de bråkade verkligen med dig, sa Marie och sen gav vi oss ut på stan. Så fint att höra Marie ställa expediterna inne på Benetton till svars för var ullen kommer ifrån, hon är precis som jag!
Efter ett besök på Boulangerie, där jag köpte med mig kolbröd, skiljdes vi åt. Jag vandrade Davidshallsgatan fram och gick in på TjallaMalla där jag möttes av Sommarsnö med Lorentz & Sakarias, det var alldeles underbart! Jag provade lite kläder, beskådade blåmärken i helkroppsspegeln och tog sen en promenad genom kyrkogården bort till Media Evolution City där jag hälsade på Sara och hade ett mysigt samtal med henne medan jag väntade på stans stiligaste karl. Okej, smartaste också.
Jag uppskattar verkligen de stunder då jag får chansen att prata med Magnus Thure, det är såklart alldeles för sällan eftersom vi bor i olika städer men när det sker är jag så oerhört glad. Vi pratade om relationer och jobb och jag lämnade M.E.C.K. med nya insikter och ett brett leende på läpparna, sjukt peppad på att få checka ut från hotellet och bege oss mot Göteborg.
Av en slump träffade vi på min fina vän Maria på Centralen och fick efter några spårvagns-om och några spårvagns-men skjuts till Järntorget. Vi skulle egentligen sova hos Copygram-Magnus men han stannade lite längre på ett kalas så vi gick och satte oss på Kellys på Andra långgatan utan honom. Som bekant finns det tre saker jag gillar med Göteborg: Kellys, Pustervik och Maria så det var en bra kombination. Deras vegankebab är att dö för!
Eftersom vi inte ville missa förbandet drog vi till Pustervik efter maten medan Maria åkte hem och lämnade in våra väskor i garderoben. José fick med oss backstage och det är ungefär så mycket jag berättar om den saken. När Paper började spela gick vi ut igen och lagom till att Refused skulle gå på stod vi längst fram igen. Dags för den andra spelningen!
Hej, vi heter Refused och kommer från Umeå! På trummorna stod det budskap vi hoppades på men det var ändå helt sinnessjukt när de spelade Pump the Brakes, som vi hade längtat! Jag älskade att se publikens glädje speglas i ansiktena på scen. Vi står precis framför Dennis i videon nedan och mina armar stäcks upp i segergest mot slutet när han erkänner att allt tjatande på Twitter och Instagram påverkat dem!
Lyckades ge mina blåmärken blåmärken men det gjorde ingenting alls. Efter konserten lyckades vi hamna backstage igen och stannade där till deras turnébuss åkte vidare och vi gick till vårt hotell som vi lyckats få tag på under kvällen. Jag sjöng Pump the brakes i duschen runt halv tre-tiden, så nöjd med alla möten och samtal under kvällen.
Göteborg var faktiskt fantastiskt vacker i sin vinterskrud, det ska jag inte hymla om. Och hotellet hade en utmärkt veganfrukost, tack för det! Vi tog en taxi till flygplatsen och lämnade västkusten bakom oss för att åka hem till hufvudstaden. Resorna är verkligen halva grejen med turnén, det är så fint att komma ut och se Sverige. Väl hemma tog jag ett välförtjänt bad och beundrade min kropp som hållit ihop trots allt.
Av en slump blev vi hembjudna till Christoffer som jag träffade första gången på Punkfest 2 i Umeå 1998 men inte har hälsat på sen dess och som Marie också kände på den tiden. Minns att min bästis och jag hade en bandare som var döpt till just Pump the Brakes då nån gång. Det var hur trevligt som helst att komma hem till honom och äta punkgryta och busa med hans dotter. Kolbrödet som jag hade med mig fick mycket beröm från den kortaste i gänget och vi kopplade av med Pippis jul innan det var dags att bege sig.
Vid sju stod jag, Marie och Malin, Maries kompis, i kön till Debaser för att fixa stämpel till kvällens efterfest då Randy skulle spela. När det var kirrat hoppade vi på tunnelbanan till Globen och letade rätt på Annexet där vi sprang på några killar som vi kände igen från Göteborg. Okej, det var delar av Refuseds gäng. Jag måste säga att David Sandström har otroligt stiliga glasögon, misstänker att de är från E&E. Nåväl!
Klevertak var förband och jag tyckte att de värmde upp publiken riktigt bra! Det var extra kul att folk från Twitter kom fram och sa hej (och ville ha en kram), det är fint på alla sätt! Sprang på Emil och hittade Axel i publiken och drog med honom bort till högra sidan av scenen där vi stod och inväntade introt som vi kunde vid det här laget. Fy fan vad peppad man blir när de kommer på! Spelningen filmades och helt plötsligt hade jag en kamera rätt in i ansiktet och blev jättegenerad och gömde mig bakom Marie.
Den här spelningen var den med minst blåmärken för oss alla, ett misslyckat stage dive under Everlasting och med en liten twist på slutet för vi gick innan spelningen var slut. Inte för att det inte var bra utan för att hinna till Debaser. Och det gjorde vi men fy farao vad trött jag var! Och fy farao vad publiken som kommit för att se Randy var glada! Det var riktigt fint att se. Nu ska jag ta det lugnt några dagar innan det är dags för äventyret i Umeå, längtar ihjäl mig! Ses vi där?
