Helen Alfvegren

Åh, Anna! Jag är så lycklig nu! Har såklart inte läst på baksidan, skulle aldrig falla mig in, men kommer spendera kvällen i badkaret med att drömma mig bort till Oslo tillsammans med en skål popcorn som får flyta runt bäst den vill.

På tal om polis så uttalar sig regeringens samordnare och utredare av våld i nära relationer, Carin Götblad, om att fokuset på mäns våld måste vara på just männen, inte offren, och att det måste öppnas upp fler manscentrum.

”Vi är väldigt inriktade på kvinnor som om det här vore ett kvinnoproblem och våld är faktiskt ett mansproblem i första hand. Det är männen som slår, det är det allra allra vanligaste, och då måste vi ju sätta in förebyggande insatser på männen. Och då måste vi ha fokus på männen mycket mer. Och här släpar vi efter något fruktansvärt.”

Lyssna på SRs intervju!

Jag läste många intressanta saker i senaste numret av Icon i badet nyss, som att 1 miljon svenskar röker (helt ärligt?), att 80% av fisken som äts i Sverige importeras (mums!) och att Dennis Lehanes novell Animal Rescue just nu filmatiseras med bland andra Noomi Rapace och Tom Hardy i rollerna. Varför har ni inte sagt något! Bia? Helena?

Googlade snabbt och hittade en länk till novellen så den lär jag kasta mig över! Hittade även en grym intervju, gjord för ungefär ett år sen, och det fina med den är att du kan lyssna på den samtidigt som du läser den, så att du kan höra Dennis tjocka accent dyka upp då och då. Favoritcitat: ”In terms of influence, the most influential book on me was Richard Price’s The Wanderers. That’s the book, that’s the life-changer. That’s the book that made me want to become a writer.” Måste ha!

I morgon hoppas jag att min vän Anna på Piratförlaget har tid att luncha för då kommer hon ge mig Jo Nesbøs senast bok Polis som dyker upp om några veckor och på torsdag är det Stora Bokbytardagen, ett otroligt trevligt initiativ som innebär att du tar med dig en bok på morgonen på väg till jobbet eller skolan eller parken, och om du möter någon som också bär på en bok under dagen frågar du om de vill byta. Måste välja ut en bra!

I går började jag bläddra i Arne Dahls Hela havet stormar (en titel jag inte ens kan uttala i tanken utan att tänka på Alexis Weaks spelning på Landet för två år sen) och fastnade direkt. Den tog sig in under huden på det mest obehagliga sättet och fick mig att nästan i panik lämna badkaret och krypa ner under täcket i Saras säng. Så bra!

Är för övrigt glad att jag inte packade med nya kjolen för det är midvinterköld här nere, så galet kalla vindar! Antar att det inte är aktuellt att möta våren i Malmö som jag hade tänkt mig men det gör inget, med en god bok och fina vänner kommer en långt! Glad påsk!

Tanken på böcker som vintage skapar genast ett romantiskt skimmer över bibliotek tycker jag, det kanske är därför jag trivs så bra där? Nåja! Härmed tänkte jag lista tre saker som du kanske inte känner till om bibblor och som troligtvis kommer få dig att damma av bibliotekskortet redan inom ett par minuter:

• Du kan, som jag, besöka bibliotek var som helst i staden för att få tag på just den boken du önskar läsa, sök på hemsidan efter vilket bibliotek som har den titeln du söker efter hemma, och sen lämna tillbaka dem var helst det passar dig.
• Om du inte har hunnit läsa klart de böcker du lånat, jag har exempelvis åtta stycken hemma hos mig nu som kommer ta några kvällar till i badet innan de är luslästa, loggar du in med ditt bibliotekskort på www och lånar om dem med ett enkelt knapptryck. Är du inloggad kan du dessutom göra minneslistor så att du kan hålla koll på alla böcker du vill läsa.
• Hittar du inte boken du letar efter? Mot en avgift på 10 riksdaler kan du be att ditt bibliotek tar in den. Jag är exempelvis sugen på att göra just det med Sheryl Sandbergs Lean in.

Det är något evinnerligt smart med bibliotek som jag tror att vi kan lära oss av. Tanken på att alla böcker finns tillgängliga för alla, en får låna hur många som helst (max 50) utan kostnad men med ett visst ansvar, och ur ett miljöperspektiv är det vackert att böckerna återanvänds från ett århundrade till ett annat.

Elsa Billgren har precis börjat låna ut klänningar, främst bröllopsklänningar, till överlyckliga unga damer och det är precis sådana initiativ jag menar. Missa inte hennes Stora vintageguide!

Låna lugnt!

Jag läser Betty Friedans Den feminina mystiken som är samlingsnamnet för den där oförklarliga känslan som ingen riktigt kunde sätta fingret på under 40- och 50-talet när kvinnorna lämnade college för att bli hemmafruar. De levde precis så som media och männen förklarade att de skulle göra för att vara lyckliga – i välputsade hus med vitt staket ute i förorten, två barn i famnen och maten framdukad på bordet när karln kom hem från jobbet – men de drabbades ändå av en känsla av att något inte stod rätt till.

Mental bild: Betty Draper, säsong 1-2.

Idealet, som under den här tiden förstärktes av veckotidningarnas reportage  och råd – från att ha haft väldigt aktiva förebilder mitt i karriären – var att skaffa familj, inte jobb, efter utbildningen. Men sen då? Var verkligen tanken att de amerikanska kvinnorna skulle nöja sig med det, att deras enda uppgift i livet var att ta hand om hemmet och familjen, som de lyckliga damerna i reklamannonserna? Männen och samhället saknade helt respekt för kvinnorna som jämlikar när de vägrade dem rätten till ett stimulerande arbete och att genom det få träffa och lära känna nya människor.

Att världen endast hört talas om en Valerie Solanas är mycket märkligt.

Funderar på om mannen håller så hårt fast vid sin position i samhället för att han utan den skulle spendera hela livet med att känna att han inte åstadkommit något värdefullt på sin dödsbädd, till skillnad från kvinnan som är skapad för att föda barn. Freud, den göken, som för övrigt gav mig IG i psykologi för att jag inte trodde på hans strunt, pratade vitt och brett om penisavund men känn på det här istället. Livmodersavund.

Vänta, jag ska bara smälta att en herre i kommentarerna till Sofias inlägg tyckte att den kvinnliga motsvarigheten till gubbslem var varfitta…

Så! Var var vi? Just det, utrota alla män!

Wow vilken bok! Och vilket intro av Sara Stridsberg sen! Aldrig någonsin har jag varit så uppspelt efter ett förord! Jag flydde bokstavligen hem från biblioteket i Gamla stan med en kopp varm vit choklad i handen, via ICA där jag plockade på mig lite ärtsoppa för att slippa slösa tid på att laga mat, och slängde sen i mig alla orden så fort som bara möjligt.

Sen ville jag direkt läsa om den. Så.

Humorn! Jag älskar tanken på att den här boken kom ut i Kvinnorummet-tider. 1967. Ändå vågar hon. Såhär börjar den:

”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet.”

Haha! Jag är ledsen men det här är humor – det här är payback – för hur kvinnan under århundraden blivit tilltalad av de stora tänkarna, av männen. Aristoteles beskrev kvinnan som ”en ofullkomlig varelse, ett slags deformitet”, Rousseau bredde på med att vi är ”roten till civilisationens fördärv”. Stridsberg kallar dem för ”en hoper löjliga lögnaktiga karlar som har ljugit oss fulla med skit”.

Stanna upp där och ta in det. Alla år av förminskande. Svindlande.

Valerie balanserar hela tiden på gränsen mellan galen och geni.

”Han knullar kvinnor han föraktar, vilken snedtandad hagga som helst, och dessutom betalar han för möjligheten. Varför? Lätta på det fysiska trycket är inte svaret, till det duger onani. Inte heller är det för att tillfredsställa egot. Det förklarar nämligen inte att han knullar barn och lik.”

OH, NO, SHE DIDN’T!

”Han försöker övertyga sig själv och kvinnan (han lyckas bäst i att övertyga kvinnorna) om att kvinnans uppgift är att föda och uppfostra barn och att lugna, trösta och peppa det manliga egot; att hennes funktion är sådan att den gör henne utbytbar mot alla andra kvinnor. I själva verket är kvinnors uppgift att leka, att relatera till och älska andra människor, att vara sig själva, ersättliga av ingen. Mannens uppgift är att producera sperma. I dag har vi spermabanker.”

SNAP!

Jag förstår att det provocerar. Men mellan raderna, nej, det är inte menat att allt ska tolkas bokstavligt, lugna ner dig för fan, finns det sanningar att hämta som vänder uppåner på livet som jag ser det. Det är mycket vansinnigt men lika tänkvärt för det. En slags upprättelse för det andra könet.

”Det finns ingen anledning till att ett samhälle som består av rationella, fullständiga varelser i stånd att känna empati och utan naturliga orsaker att konkurrera skulle ha vare sig regering, lagar eller ledare.”

Jag blir alldeles tagen. Läs den.

I DN berättar Maria Sveland om det brev som damp ner på hallgolvet för ett år sedan, då uppståndelsen efter utmärkta ”Bitterfittan” (som jag uppskattade enormt) och ”Happy, happy – en bok om skilsmässa” äntligen lagt sig. Ett brev som de flesta känner igen eftersom hon läste upp det högt i Uppdrag gransknings program om näthat, eller kvinnohat om vi ska vara noga. Ett brev vars anonyma avsändare får ett tack i början av Hatet: En bok om antifeminism för utan honom, ja, det är såklart en han, skulle boken aldrig ha skrivits. Jag vill också passa på att tacka!

Boken sätter fingret på hur det är att leva med hot och hat, hur det får spridning och fäste och tar upp flera exempel på när det har skett inför våra ögon. Bland annat Turteaterns uppsättning av SCUM-Manifestet, en bok som jag fortfarande inte har lagt vantarna på men jag ska, var på bibblan senast i torsdags och försökte.

Ingen polismakt eller lagstiftning i världen har hitintills lyckats skapa ett samhälle där kvinnor kan leva sina liv fria från våld och hot. Tvärtom känns det som att vi går och väntar hela livet på det, hotet om att något faktiskt kan hända finns där som en evig följeslagare. Sveland pekar på en maktkamp mellan könen där de feminister som formulerar orättvisorna är de som får ta smällarna men ingen frihetsrörelse har som bekant fått sina rättigheter utan kamp.

Antifeminister beskriver Sveland med följande rader. ”Det är anonyma hatare på nätet som uttrycker sin vrede på Flashback eller i anonyma hat- och hotmejl. Det är etablerade skribenter som uttrycker misogyna, antifeministiska åsikter i ledare eller krönikor. Och alla de som förnekar orättvisorna, som hävdar att ”patriarkatet är en feministisk floskel”, och tycker att feministerna har ”gått för långt”, ”gnäller” eller ”gör sig själva till offer”. I samband med att jag läste det bloggade jag om kvotering varpå en jämställdist hörde av sig till mig på Twitter och sällan har väl någon haft så dålig tajming som honom? Ber om ursäkt för att jag var på dra åt helvete-humör men jag pallar faktiskt inte respektlösheten, den står mig upp i halsen. (Scrolla gärna igenom denna Storify om du vill få fakta om så kallat manshat.)

Jag har läst mängder av feministlitteratur det här året och ju mer jag läser desto mer inser jag hur länge kampen har pågått. Och hur långt vi har kvar. Inför Kvinnodagen på fredag när boken officiellt kommer ut känner jag en sorts förtvivlan som vägrar ge med sig. Jag vill gå gata upp och gata ner och protestera mot orättvisorna och hatet men jag kommer sitta på jobbet framför en dator. Det frustrerar mig så.

Uppdrag granskning var en ögonöppnare för många och den här boken är en perfekt förlängning av det. Men vad gör vi åt det? Sveland citerar terapeuten och författaren Hanna Olsson som minns kvinnorörelsen på 70-talet:

”Jag trodde på riktigt att de flesta var goda och att det som var ont handlade om okunskap. Jag trodde på riktigt att om människor bara fick veta hur det låg till med en del saker så skulle alla automatiskt vilja förändra det som var fel och orättvist. Nu vet jag att det inte alls är så, och det var en kunskap som det skulle ta många år för mig att ta till mig. De ville inte alls höra. De ville inte att vi skulle berätta.”

Var ses vi på fredag?

Jag kan lova alla hästätare där ute att det är riktigt intressant att ta reda på hur djuren faktiskt mår. Hur de behandlas under sin livstid, vad de har för beteendestörningar och hur de slaktas. Det är faktiskt bland det mest intressanta jag vet.

Det finns ett kapitel i boken som handlar om några grisar som släppts lös i det fria i samband med ett forskningsprojekt där författaren själv, numera professor i etologi, studerade deras beteende. De ville ta reda på hur grisarnas beteende har förändrats efter tusentals år av domesticering. Till sin förvåning fann han att en sugga inför grisningen tog timmar på sig att välja ut en boplats, hon bökade och samlade in gräs, ormbunkar och kvistar för att göra det hemtrevligt, vilket är precis så som vildsvin gör. Det innebär med andra ord att de suggor som föds upp, på betonggolv, utan tillgång till halm eller utrymme att dela in sin boplats i olika områden, måste lida en enorm stress inför förlossningen. Vi kan tämja djur bäst vi vill, de kommer ändå ha kvar sina ursprungliga behov. Det är intressant!

Otillfredsställda beteendebehov med tillhörande stress kallar Jensen för det enskilt största djurskyddsproblemet inom dagens lantbruk. Alla som har husdjur vet att de har behov, katten vill känna sig ren – samma sak med grisen, hunden behöver sträcka på benen – samma sak med kon. Det uppdämda beteendebehovet kan i vissa fall riktas mot andra individer med blodgjute som följd. Höns som inte får picka för att undersöka olika föremål ger sig på en annan höna. Kalvar som inte får dia sin mamma så länge som de skulle önska dricker urin från någon annan. Stympning och kannibalism är ett direkt resultat av detta. Det är intressant!

Författaren väljer även att ta upp exempel på saker som inte sker i Sverige men som är vanligt i stora delar av Europa. Kalvar slaktas tre månader gamla efter att ha vuxit upp på enbart mjölk. Den dieten räcker inte för en kalv efter några veckor så om den inte får halm eller hö då drabbas den av blodsbrist. Vilket är precis det  uppfödaren vill åstadkomma eftersom köttet då blir vitt. Blodsbristen framkallar ett så starkt behov av järn att det inte får finnas ett enda spikhuvud i boxen eftersom kalven då slickar så frenetiskt på det att den kan skada sig själv och förstöra boxen. Detta kallas för en delikatess. Det är intressant!

Jensen lyckas få med det mesta som rör djuren under deras korta livstid, allt från transporter, djurskyddsregler, KRAV, avel och… slakt. Djuren bedövas, får halspulsådern snittad, töms på blod, skållas och så borstas de eller får skinnet avdraget, så kallad flåning. Efter att några manuella snitt lagts med en kniv fästs kedjor eller linor vid skinnet som med hjälp av en maskin dras av kroppen. Jag har sett det i ett videoklipp och det ser lika obehagligt ut som det låter. Inte alla djuren blir bedövade utan får genomlida detta vid medvetande. Det är fruktansvärt.

Författaren säger att dagens djurhållning inte är uthållig, tvärtom kallar han den förödande för djurens välfärd, för vår miljö och för vår hälsa. Han nämner även att den som är emot köttproduktion även borde vara emot mjölkproduktion eftersom det hänger ihop men framhåller att de betande djuren gör en stor insats för naturvården. Hans argument för att äta djur – trots all sin kunskap är han varken vegetarian eller vegan – bygger nämligen på drömmen om öppna landskap. Min erfarenhet säger att alla har minst ett argument för att inte behöva ändra på sig så kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. För andra är den ett helvete.

Kvinnorummet av Marilyn French kom ut 1977 och var den första boken som beskrev själslivet hos den generation kvinnor som hade möjlighet till högre utbildning men ändå fastnade i hemmafrutillvaron. Den börjar i femtiotalets USA och följer en grupp kvinnor fram till 70-talet och det är svårt att inte falla som en fura för var och en av dem. Det är så intressant att läsa om livets relationer, särskilt som de pågår samtidigt vid sidan av läsandet.

Jag ber så mycket om ursäkt till biblioteket för att jag utan skam har hundmärkt alla de sidor som jag vill citera nedan (och några till). Det är en helt fantastisk bok, otroligt njutbar och stärkande, med så många insikter, så mycket sanning och igenkänning. Personligen tycker jag att det är obligatorisk läsning och den får mina allra varmaste rekommendationer som en av de bästa böckerna jag någonsin läst om feminism, dvs livet. Gå till bibblan och låna den på stört!

”Pojkar var löjliga, besvärliga, slogs jämt och braverade och förde oväsen, men män stegade målmedvetet fram till mitten av alla estrader och tog upp hela ytan av varje scen. Varför var det så? Hon började inse att någonting var snett i världen. Hennes mor var dominerande hemma; i skolan hade auktoriteterna samtliga varit kvinnor, med undantag för rektorn. Men så var det inte i världen utanför. Det som skrevs i tidningarna handlade alltid om män, utom då och då när en kvinna blev mördad, och så stod det om Eleanor Roosevelt, men alla skojade om henne. Bara sidan med recept och klänningsmönster var för kvinnor. När hon lyssnade på radion, handlade alla program om män, eller också om pojkar som Jack Armstrong, och hon hatade alla de där och vägrade att äta frukostflingor, när hennes mor köpte dem. Jack, Doc och Reggie (huvudpersonerna i en amerikansk äventyrsserie i radio på 40- och 50-talen) gjorde allt som var spännande, och kvinnorna var alltid trofasta sekreterare som var kära i sina chefer, eller sköna arvtagerskor som behövde räddas.”

”Sanningen är, att jag är intill döden trött på fyra tusen år av män som talar om för mig hur uselt mitt kön är. Särskilt leds jag när jag tittar mig omkring och ser sådana usla män och sådana storartade kvinnor, som alla har en smygande misstanke om att de fyra tusen årens påpekanden är riktiga.”

”Vem som helst som har varit gift någon tid att tala om vet hur erbarmligt äktenskapet är, och vi lyssnade på nyhetskommentatorernas klagan över den höga skilsmässofrekvensen som ännu ett utslag av fromt hyckleri. Det var inte det att vi var gifta eller inte gifta som bekymrade oss. Det var det att vi allihop var så fattiga att vi kunde kränkas, vi kunde misshandlas, man kunde göra vad som helst mot oss och ingen, ingen, från poliserna till domstolarna till delstatsparlamenten, ingen var på vår sida. // Vi förstod att alla lagarna var till för DEM, att hela samhället var uppbyggt för DEM, att allting var till för DEM. Men vi visste inte vad vi skulle göra åt det.”

”Det fanns ingen rättvisa, det fanns bara liv. Och liv hade hon. Dessvärre förändras inte världen nödvändigtvis i takt med förändringar inom oss.”

”Har du någonsin sett dem ta bort krigsböcker från boklådorna? De låter inte Barbie och Ken få ha några könsorgan, men de tillverkar alla slags krigsleksaker. Därför att sexualiteten är ett större hot än aggressiviteten. Det har funnits stränga regler om sex ända sen man började med skrivna regler, och till och med dessförinnan, om vi ska tro på myterna. Jag tror det är därför att det är i sexuallivet som männen känner sig mest sårbara. I krig kan de elda upp sig, eller också har de vapen. Sex innebär att man är bokstavligen naken och blottar sina känslor. Och det är mer skräckinjagande för de flesta män än risken att dö i strid med en björn eller en soldat.”

”Gud, hela världen håller på att gå åt pipan. Jag menar, har de en gång släppt in kvinnorna vete gudarna vad som kommer härnäst! Det är en fruktansvärd standardförsämring. Jag menar, man måste ju betänka den verkliga orsaken till att de utestänger kvinnor. Ni vet, de säger ju att detta att släppa in kvinnor på läkarutbildning eller Harvard eller vad det nu är, betyder att de sänker standarden men ni vet lika väl som jag att flickor är duktigare än pojkar på gymnasiet. Så det är inte det de menar. Och kvinnor far inte illa med böcker eller smutsar ner kortregistret mer än män gör, eller hur? Så de är bara hövliga, männen, när de talar om standardsänkning. Den verkliga orsaken är sanitär. Släpp in kvinnorna genom huvudingångar – och vad gör de? Plafs, plafs, en stor klump mensblod rakt på tröskeln.”

”Socialismen är underbar som princip, hemsk i praktiken. Inte alls! Vi tror det, bara därför att vi ser på socialismen i länder som var outvecklade och där folkets massa skulle ha levt i svält utan socialismen. Men den tycks ändå undertrycka initiativförmåga, skaparkraft, individualitet. Inte i Sverige, sa Val.”

”Äktenskapet vande en vid det goda i livet så att man kom att ta det för givet, men förstorade det dåliga så att det kom att kännas smärtsamt som ett gruskorn i ögat. Ett öppnat fönster, en bortglömd nappflaska, en larmande teve som lämnats på, strumpor på badrumsgolvet kunde ge anledning till otrolig ilska. Och någonting hände sexuellt inom äktenskapet – den ed man svurit att avstå från alla andra hade trots den ringa efterlevnaden en djupgående effekt. En del kände sig fångade i en fälla av den, tvingades att hävda vad de kallade frihet. En del accepterade den som en tygel, och i sitt bemödande att undvika plåga i form av hopplös åtrå avskar de anledningar till åtrå, undvek att på fester samtala länge med tilldragande medlemmar av det motsatta könet, och samlag begränsades till blotta hövlighetshandlingar.”

”Allt hon behövde göra vara att lyfta luren och säga, jag älskar dig, jag följer med. Han skulle vara där på ett ögonblick, han skulle älska henne som han hade gjort förr. Hennes hand stannade i luften. Som han gjort förr. Så han älskade henne inte längre? Nej, inte när hon höll fast vid sina önskningar. Men om han inte älskade henne när hon höll fast vid sina önskningar, hur älskade han henne då?”

Jag läste Genusfolkets inlägg Behöver vi en samtyckeskultur - om motsatsen till en våldtäktskultur – om det självklara i att ja betyder ja istället för att bevisa att nej betyder nej – och förundras över att läsa kommentarer som på allvar ser det som sex att våldta någon som sover. Det är inte sex och har ingenting med sex att göra.

Minns när jag läste Katarina Wennstams Flickan och skulden och för första gången insåg att våldtäkt har med makt och inte alls med sex att göra, rätt chockad för att samhället aldrig någonsin lärt mig något annat. (Eller snarare brist på makt kanske.) Läs den! Ibland önskar jag att vi tipsade varandra lika ofta om böcker som om artiklar.

Just nu läser jag till exempel Kvinnorummet från 1977 och älskar den enormt. Det finns faktiskt lite sex med där och det kan ju vara fint att påminnas om vad det faktiskt handlar om så att vi inte glömmer bort det. Tidningarnas samlade skriverier om hemska övergrepp tar fokus från det som är viktigast, från det vi säger ja till, så här kommer ett försök att väga upp det.

”Till en början märkte hon knappt att han börjat smeka hennes kropp igen. Det verkade helt enkelt naturligt att de skulle röra vid varandra. Han gned varligt hennes mage och sidor, hennes axlar. Hon släckte sin cigarett och smekte hans axlar. Så låg han lutad över henne, kysste henne på magen, gned händerna mot hennes lår, mot insidan av låren.

Åtrån vällde upp i henne häftigare än förut. Hon smekte hans hår, så rörde sig hans huvud nedåt och hon stelnade till, hennes ögon vidgades, han kysste hennes könsorgan, slickade det, hon var skräckslagen, men han fortsatte att stryka henne på magen, på benet, han gjorde det oupphörligt och när hon försökte klämma ihop benen, höll han dem varligt isär, och hon slappnade av igen och kände det varma, fuktiga trycket och hennes inälvor kändes flytande och givmilda, hela vägen till magen.

Hon försökte dra upp honom men han tillät det inte, han vände på henne, han kysste henne på ryggen, på skinkorna, han satte fingret mot anushålet och gned det varligt, och hon stönade lite och försökte vända på sig och slutligen lyckades hon och då tog han hennes bröst i munnen och de heta svallen steg ända upp i strupen på henne.

Hon lindade sin kropp omkring honom, höll honom hårt, kysste eller smekte inte längre utan kramade sig bara fast nu, försökte få honom att tränga in i henne, men han ville inte. Hon överlämnade sin kropp åt honom, lät honom ta herraväldet över den, och lät i extatisk passivitet sin kropp flyta ut till oceanens största djup. Det fanns bara en kropp, en känsla, till och med rummet hade upphört att existera.

Han smekte hennes clitoris, varsamt, långsamt, rituellt och hon utstötte små flämtningar som hon kunde höra någonstans bortifrån. Så tog han hennes bröst i munnen igen och lindade sin kropp omkring henne, och trängde in i henne. Det gick för henne nästan omedelbart och hon utstötte ett gällt skrik, men han fortsatte, och det gick för henne om och om igen i en serie häftiga njutningar som var det samma som smärta.”

Enkelt att komma ihåg.

Just nu håller jag på med ett litet projekt som håller mig sysselsatt kvällstid och som är mycket givande, på många sätt. I går kväll när jag kom hem och la mig i badet för att läsa Kvinnorummet dök det upp ett citat som passade så bra in på det.

”I livet har man nästan aldrig en känsla som är lämpad för en händelse. Antingen vet man inte att händelsen håller på att inträffa, eller också vet man inte betydelsen av den. Vi firar födelser och bröllop; vi sörjer över dödsfall och skilsmässor; men vad är det vi firar och sörjer? Ritualer markerar känslor, men känslor och händelser sammanfaller inte. Känslor är omfattande och spridda över en livstid.

Jag kan dansa en polka med dig och kraftfullt stampa med fötterna och därmed fira all den energi jag någonsin känt. Men de energirycken var ögonblick, inte kodifierbara, inte konstaterbara, inte möjliga att fastställa: du kan förledas till att tro att mitt firande gäller dig. Nå, det är i alla fall något som konsten gör för oss: den tillåter oss att fixera våra känslor vid händelser i det ögonblick de inträffar, den medger en förening av hjärta och sinne och tunga och tårar.”

Fint va?

Har en tur kan en snubbla över en helt enastående idé som genast verkar så självklar att den framstår som genial. Nej, inte att ha pizzakartongen som bokstöd, men nästan!

Låt mig presentera Tumblrn Underground New York Public Library. Och ge tipstack till Sandra!

Där samsas bilder med den gemensamma nämnaren att de innehåller folk som läser i tunnelbanan men inte nog med det!

Bloggaren skriver även ut boktitel och författare och för den som blir intresserad finns det två länkar, Borrow för den som vill låna boken och Read för den som vill köpa den.

Är det inte fullkomligt genialt så säg?

Jag kliver upp ur badet enbart för att gå att lägga mig i sängen och passar på att blogga lite på vägen. Detta faller sig naturligt eftersom datorn står i köket där jag stannat till för att poppa lite popcorn och lyssna på Amasons singel Magine som känns som ett löfte om sommaren.

Till sängen tar jag givetvis med mig min nya följeslagerska Kvinnorummet och det känns redan som att vi kommer vara oskiljaktiga de närmaste dagarna. På med nattlinnet och rätta till blomman i håret, här ska läsas och spillas popcorn hej vilt innan det är dags att släcka lampan!

-Är du också vegetarian? utbrast Emanuel förvånat när vi via Twitter raggat sällskap till en av söders bästa indiska restauranger och fått napp från Patrik, till vardags journalist på Helsingborgs Dagblad. Det var så himla fint att vi vegohjärtan var i majoritet, en känsla som dröjt sig kvar. Sen den kvällen hörs vi regelbundet på www och jag tror inte att någon i närheten får så många symboliska hjärtan ifrån mig som han. För hans tankar, texter och tweets. <3

Redan under middagen, som måste ha utspelat sig i våras, eller tidigare än så, berättade Patrik om den kommande boken som skulle handla om hans resa till Korea, dit han återvänt några år tidigare för att träffa sin biologiska familj. Jag kände direkt att jag ville läsa den och när Rabén & Sjögren hade en utlottning på sin blogg härom veckan tog jag chansen och vann! Den dök upp i brevlådan i fredags då jag spenderade kvällen med utvalda texter av Ellen Key och i går ägnade jag all min uppmärksamhet åt Kerstin Thorvall men i dag var det Patriks tur. Vi har fikat på Kaffeverket, legat på min mammas soffa och tagit ett väldigt långt bad tillsammans.

Jag är rätt van vid att bli tagen av Patriks språk, senast för några dagar sedan grät jag på jobbet när jag läste krönikan om hans pappa, och jag var så inne i Gul utanpå idag när han skrev till mig på Twitter att jag blev förvirrad och var tvungen att fråga var han var – ”du är ju i min bok!”

Hur snygg är den inte förresten? Min vän Jonas har gjort omslaget så det är verkligen en väldigt kär bok för mig, redan innan jag ens öppnat den. Nu när jag har läst den är jag tagen av ärligheten, fascinerad över kulturkrockarna och frustrerad av alla oförstående människor. Det är en gripande historia där språket rinner som vatten, eller som soju snarare, och jag vill inte lägga den ifrån mig.

Överflödet av alkohol och de våldsamma tankarna skrämmer mig lite men samtidigt vägs de upp av charmiga anekdoter och fyndiga formuleringar. Som när möjligheterna att få runka på studentrummet i Korea där han spenderar ett halvår i princip är minimala eller att vuxna människor i hans hemland faktiskt frågar chans på varandra.

Det är en väldigt fin bok som jag gärna rekommenderar och som jag kommer ta med mig till jobbet i morgon för att ge till en kollega som jag vet kommer uppskatta den lika mycket som jag. Jag hade önskat att vi hade kunnat ses i kväll men det får bli en annan gång! Vill bara hälsa till mårdhunden att den är precis så bra som jag var övertygad om den där kvällen på restaurangen och att jag kurrar nu när jag lagt den ifrån mig.

@rockspindeln Det är det finaste jag har läst sedan jag konfirmerades. Och då är jag ändå inte konfirmerad. <3

— Patrik Lundberg (@patriklu) January 21, 2013

Jag minns hur våt jag blev när jag hånglade med en gammal pojkvän i hans pojkrum i Hässelby. Utan att ha den blekaste aning om varför kroppen reagerade som den gjorde. Jag ville definitivt inte att han skulle märka det! Han förde min hand i sin så att jag fick känna utanpå hans kalsonger, hjälp vad läskigt det var. Jag kan inte minnas att jag ens sett det manliga könet ordentligt innan dess. Förutom på biologilektionen då, i genomskärning.

Första gången jag hade sex var det tillsammans med en kille som jag kom att spendera de kommande 11 åren med. När mina vänner pratade om sina tillfälliga relationer i början av 20-års åldern kände jag mig inte alls bekväm med att dela med mig om vad som hände i vårt sexliv. Det är på något sätt skillnad när det handlar om ens partner.

Så jag har inte haft den typen av kommunikation med mina vänner. Förrän nu. Jag påpekade det härom dan, vilken löjlig koll vi har på varandra, vilka vi är med och vad vi gör med dem. Till en viss nivå såklart. Hur naturligt och spännande det känns att lära känna en människa så intimt, utan att bli tillsammans med honom. Jag har inte haft det så innan eftersom jag alltid har varit i förhållanden.

Det förklarar kanske varför litteratur som sätter ord på dessa känslor och uppmuntrar till dem känns extra viktig just nu. Som Karolina Ramquist i Alltings början: ”Egentligen är det inget speciellt alls med de där händerna. Jag skulle aldrig kunna beskriva dem om någon bad mig. Jag vet ingenting om hur de känns egentligen, jag vet bara hur jag känner mig under dem.” Precis så.

I går åkte jag till Tensta för att gå på bibblan där, jag har en liten turné nu runt Stockholm och besöker de bibblor där böckerna jag vill läsa finns. Som Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall som Ebba Witt-Brattström skrev om i DN förra helgen. I går skrev hon förresten om Kerstin Ekmans Häxringarna så den plockade jag också hem. Liten parantes: på vägen dit pratade jag med mamma och fick höra att hon passat Thorvalls barn som ung och att hon förstås hade läst boken.

Nu har jag också gjort det. Jo, jag gör annat än läser, hann bowla och sjunga karaoke i går kväll till exempel men efter det åkte jag hem och läste några timmar. Det mest förbjudna är historien om en kvinna som söker efter svaret om hon ärvt sin bortgångna pappas sinnessjukdom, om hur hon gång på gång trotsar sin mammas uppfostran genom att njuta av sin kropp, det mest förbjudna av allt, och om hur hon upptäcker sin kvinnlighet, sin kropp och hur hon kommer till freds med sin egen vilja.

”Hur är det möjligt att jag också kan vara denna kvinna som får såna komplimanger och att män andfått vill komma in mellan de tjocka låren?”

”Hon förstod att det inte fanns någon återvändo. Hon sa det. Så diskret som möjligt, sa hon det. Men vissa fakta är vad de är. Hur man än försöker linda in dem.
Att man gjorde det med de kroppsdelarna? De som man kissade med. Hur var det möjligt att det fick vara så fult och oromantiskt?
Var fanns då det vackra som jag läst om och sett på bio? De älskande förenas i en kyss medan det långsamt snöar äppelblom på deras huvuden.
Där brukar storyn sluta. Man slipper få veta mera.”

”Jag knullar utan att ha ont samvete. Professorn i pedagogik som visste var man skulle klämma och trycka men särskilt roligt var det inte. Reseledaren i siestans randiga ljus. Och Bosse och Lasse och Sergio och Paul och Bill. Och så Kenneth förstås. En orgie i det förbjudna var de. Att få bjuda ut sig. Inte hålla på sig. Vara kåt. Visa att man är kåt och inte skämmas.
Fastän man är kvinna och inte ens ung.”

”Varje torsdag (när hon träffar sin älskare) tar jag av mig min trötthet, min oro, min ålder och mina kläder och blir bara jag.
Dagarna emellan kan jag titta mig i spegeln och se mitt spända, medelålders ansikte, fult och gammalt och urgröpt, och inte alls bli rädd. Snarare full i skratt.”

Jag älskar att hennes förhållanden är i en ålder som romantiska komedier sällan eller aldrig innefattar. Om hur det kan komma att vara sen. Att det inte slutar kännas. Jag förstår mycket väl att boken fick reaktioner när den kom 1976. Men uppskattar också vad den säkert innebar för kvinnorna som läste den. Jag tycker att den passar så fint in i min serie feministböcker som jag också läser. Kvinnlig njutning är feminism för mig. Och den är härlig.

Jaha! I går när jag väntade på mitt middagssällskap hamnade jag återigen på ett bibliotek, tror det är tredje gången den här veckan. Stadsbiblioteket har öppet till 21 och deras café serverar varm sojachoklad så det är inte så mycket att orda om. Fick dessutom med mig en Ellen Key och en Nina Björk av bara farten, kan inte riktigt kontrollera mig själv bland alla böcker.

Jag vet inte om det är ny termin-känslan eller vad det beror på men för första gången i mitt liv funderar jag på att läsa efter ett tema, som till exempel feminism. Det finns klassiker inom alla genrer och ofta läser en inte dem om de inte ingår i någon form av kurslitteratur så jag tänker att jag kan styra upp en egen sådan lista till mig själv, en gång för alla. Kom gärna med tips på vad jag inte får missa!

Okej, jag erkänner! Det är en ursäkt för att få hänga ännu mer på bibblan.

Det är så löjligt härligt inne på bibliotek! All världens böcker finns tillgängliga för utlåning och det är fritt fram att plocka på sig. När jag jobbade på Pocket shop var det många kunder som jämförde pocketböcker med lösgodis, en beskrivning som håller bra även för biblioteksböcker. Det finns något för alla smaker.

När jag sammanställde mina hittills bästa lästips för 2013 la jag alla titlar (plus Scum Manifesto) i kundkorgen hos Adlibris och den totalsumman översteg tusen spänn, pengar jag inte har att lägga på litteratur. Härom dagen plockade jag på mig Kvinnorummet och Jordens herrar inne på Kungsholmens bibliotek efter jobbet och det var helt gratis!

Fantastiskt egentligen.

Högsta betyg!

Jag vill så gärna vara en åtta att jag inte vet var jag ska ta vägen. Framförallt har jag nu fått en ännu större beundran för Ebba Witt-Brattström än jag hade innan och kan inte ens förklara hur kroppen reagerar bara av tanken på att få träffa henne. Jag har sällan varit med om ett sådant idolskap för en kvinna vilket säger en del om hur viktigt det är med kvinnliga förebilder.

Boken är en tillbakablick av Ebbas liv mellan 1971 och 1982 då hon var verksam och väldigt aktiv inom Grupp 8. De slogs bland annat för kvinnors rätt till daghem, smärtlindring vid förlossning, heltidsarbete och rätten till sin kropp, dvs aktioner mot porrbutiker och porrtidningar men även en insikt om hur den kvinnliga kroppen fungerar. Facit på hur livmodern ser ut under olika stadier bifogas!

Det är så otroligt inspirerande att de var så engagerade, att de träffades och pratade så mycket, att de gemensamt slogs för att deras döttrar skulle få en bättre framtid. Jag börjar gråta när jag får syn på ett protokoll som förts i familjehotellet i Hässelby där jag har bott en gång, det är så starkt att de har verkat där.

Det är också en tydlig inblick i att feminismen på 70-talet var en kvinnokamp, inte en jämställdhetskamp. Det var ett systerskap. Ett systerskap som visserligen innebar fördelar även för männen och barnen men främst för kvinnorna som var dubbelkränkta enligt åttorna.

Ebbas språk är så målande, hon bjuder på personliga anekdoter och gamla anteckningar från sina dagböcker, och på intervjuer med personer som var med under den tiden. Jag gillar särskilt den med Erik Sidenbladh som var en del av mansrörelsen Befria mannen, kanske för att jag i dag, 2013, undrar varför det inte finns sådana mötesplatser för män att prata om känslor, relationer och normer? Jag kan inte förstå varför vi bygger kvinnohus för utsatta kvinnor istället för manshus där män med behov får utbildning i hur de ska uppföra sig mot andra människor.

Jag vill brodera kvinnomärket, skrika slagord, skapa något som gör skillnad, som ifrågasätter, som förbättrar för andra. Framförallt vill jag också ha en stickad tröja med kvinnomärket över brösten (s 138), fy vad fint! Det här är en underbar bok som alla bör läsa och ge bort och som kontinuerligt bjuder på andra spännande boktips. Eftersom jag har lånat den på bibblan har jag inte öronmärkt de sidor jag tyckt extra bra om, annars skulle den här recensionen hagla av citat. Jag kan ändå avsluta med ett slagord från framsidan av Kvinnobullen från 1974: En ensam kvinna är bara en slav men tusen systrar kan ställa krav!

Läs!

Jag försökte förklara charmen med Twitter i går på en fest men det är svårt att få med precis allt en vill säga, jag skulle kunna prata i dagar om alla fördelar! Något av det bästa är ju alla tips en får; på länkar, videos, personer, artiklar, blogginlägg, osv.

De senaste dagarna har jag på olika håll samlat på mig en mängd boktips som jag tänkte dela med mig av här och jag kan knappt hålla mig tills jag får gå till biblioteket i morgon och börja låna och läsa. Håller för övrigt precis på att avsluta Godnatt Mr Tom av Michelle Magorian, så kärt!

Maria Svelands ”Hatet. En bok om antifeminim” kommer inte ut förrän i mars men jag har redan mailat min vän Lina på Leopard och hoppas få tag på ett ex så snart som möjligt. Jag gillade verkligen hennes Bitterfittan. ”Hatet en bok om antifeminism är en resa där Maria Sveland låter oss möta forskare, historiker, politiker och hotade kvinnorättsaktivister. Hur kommer det sig att hätskheten mot feminister och kvinnor ökar just nu? Vad får det för konsekvenser?”

”Kvinnostaden” av Christine de Pizan, som  räknas som en av de första feministerna, kom ut redan 1405 men har precis blivit översatt till svenska. ”Hittills har många kloka och rättfärdiga människor berömt kvinnornas verk, utan att kvinnorna själva skrivit en bok om dessa ting. Vad gäller tiden som har gått utan att deras anklagare och belackare har blivit bemötta, säger jag dig bara, att i evigheten har var sak sin tid.”

”Kvinnorummet” av Marilyn French verkar passa mig som hand i handske just nu, ser verkligen fram emot den! ”För varje man som någonsin trott att han kände en kvinna. För varje kvinna som någonsin trott att hon kände sig själv. För alla som någonsin växte upp, gifte sig och undrade vad som hände.”

”Det enda könet: Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin” av Katrine Kielos kommer som pocket om några veckor, håll ögonen öppna! ”Katrine Kielos ifrågasätter på ett lärt och lekfullt sätt de ekonomiska principer och förklaringsmodeller som styr vår tid och våra liv – i högre grad än vad vi kanske själva inser.”

”Å alla kära systrar!” av Ebba Witt-Brattström är kanske den jag kommer kasta mig över först. ”Som proteströrelse var 1970-talets kvinnorörelse unik. ”Det personliga är politiskt” var mer än en paroll, det var en aktivistisk livsstil, en effektiv lobbyverksamhet som sparkade igång den jämställdhetspolitik vi i dag tar för given. Om hur det gick till när kvinnokampen förändrade synen på kvinnan (och mannen) handlar boken om. En djupt personlig och kärleksfull betraktelse av en som befann sig i centrum av den nya kvinnorörelsen.”

Klart färgad av allt kvinnohat vi har sett 2012… Men jag har även två riktigt bra tips på djurrättstitlar som jag knappt kan hålla mig tills jag får lägga vantarna på!

Jordens herrar: slaveri, djurförtryck och våldets försvarare av Pelle Strindlund verkar vara en otroligt intressant bok där författaren jämför slaveri och djurförtryck. ”Under lång tid betraktades förslavandet av andra människor som någonting självklart. Tänkare, forskare och politiker hävdade att slaveriet var nödvändigt, moraliskt ­riktigt och av Gud inrättat. Slavhandeln ansågs skapa arbetstillfällen och leda till att de infångade­ fick ett bättre liv. De få som i början protesterade avfärdades som okunniga, fanatiska, känslo­samma med mera.

Numera är vår syn på slaveri helt annorlunda. Det är lätt för oss att på tvåhundra års avstånd se ihåligheten i de forna argumenten till dess försvar. Men finns det idag andra former av förtryck, för vilka vi är lika blinda som den gamla tidens slaverianhängare var för slaveriet?

Ja, det gör det, menar Pelle Strindlund. Den uppenbara­ parallellen är exploateringen av djur. I Jordens herrar jämför han argumenten för slaveriet på 1700- och 1800-talet med dem för ­dagens djurförtryck. Han visar på omfattande och djup­gående likheter: i hur slavarna och djuren hanteras, hur förtrycket av de båda grupperna legitimeras och hur de som kritiserar exploateringen bekämpas.”

Har du inte sett Earthlings kan jag varmt rekommendera den, på tal om att vi alla är jordbor, både människan och djuren, och att vi alla känner båda smärta och kärlek.

I dag fick jag nys om ”Hur mår maten? Djurhållning och djurskydd i Sverige” av Per Jensen i SvDs artikel Skinkan fastnar i halsen och det känns som en titel jag väntat länge på.

”Äter du mat? Då är du inblandad i lantbruket och tillhör målgruppen för denna bok. De flesta i Sverige idag får sin huvudsakliga information om matproduktionens villkor från sagor, reklam och propaganda. Sagorna berättar om griseknoar och höns som pratar och är fyllda av känslor. I reklamens bilder är alla kor ute på bete, grisar är lyckliga med knorr på svansen och hönsen spankulerar som förr i tiden på en lagårdsplan eller en dynghög. Idyllen bryts med ojämna mellanrum av dramatiska larmrapporter som dominerar nyhetssändningar under några veckor: någon djurskyddsorganisation har filmat missförhållanden på svingårdar eller minkuppfödningar, någon veterinär slår larm om bristfälliga rutiner på slakterier.

Hur mår egentligen de djur som lever för att bli mat? Kanske ligger sanningen som så ofta någonstans mittemellan idyll och elände.”

Har du några boktips får du gärna skriva en rad i kommentarsfältet!

Jag älskar den här boken. Känslan den ger, stämningen den målar upp, längtan en känner, den förbjudna besattheten, det fina systerskapet. Läs några av de citat jag hundmärkt under de två dagar jag slukade boken och hör av dig om du vill låna den.

”Hennes läppar är köttiga med en tjock kontur ifylld med pudrigt stift. När hon talar drar hon den hennaskimrande hårgardinen från ansiktet med en fräknig hand som börjar bli rynkig och en min som jag vet är avsedd att tala om att hon är en kvinna som levt ett långt liv.”

”Det såg ut ungefär som man hade kunnat tänka sig att det skulle se ut därinne. Köttigt och blankt som ett svalg, fast trängre. Jag stack in fingret och kände hur de glatta vecken lade sig runt det, jag tittade på färgen och de glansiga flikarna av slemhinnor och hud och för ett kort ögonblick önskade jag att alltsammans inte vore gömd inuti kroppen; att det hade gått att hålla fram och visa.”

”Vara hemma? Men varför gör ni som dom säger? Ni borde ju tåga i ett eget fackeltåg och visa att ni är så många fler än dom”, säger hon. ”Skolan borde insistera på att ni går ut och demonstrerar istället för att tysta er. Dom ska vara överlyckliga om dom har elever som vill stiga fram och säga nej åt dom här stackars idioterna.”
Hon går ut ur mitt rum men sticker in huvudet igen och säger med hög röst att vår tystnad inte är något annat än ett legitimerande av rasismen och nynazismen. Vi borde inte vara tysta, vi borde visa oss.

”Hans händer förvånade mig.”

”På den tiden, i Grupp 8 och i andra aktionsgrupper, gjorde de saker. De drog stencileringsapparater och organiserade demonstrationer för fri abort och dagis åt alla. De höll samtalsgrupper med potatissoppa i sina kök och delade varandras livsöden, precis som kvinnorna som möttes på universitetet i Kvinnorummet. De arrangerade festivaler för tjejband och tjejpoesi. Slängde surströmming på torskarna och kämpade tillsammans mot patriarkatet. De förändrade sina liv så att de hade ett tydligt mål och en mening.
Med oss är allt annorlunda. Vi har samma åsikter som de, men vi har inget att göra.”

”När jag frågade min mor varför hon inte tog hand om mig mer när jag var liten sa hon att hon beklagade om jag var missnöjd men att det ingår i vuxenblivandet att ifrågasätta sin barndom. Och barndomen gör man sig som sagt inte fri från så lätt. Och så påminde hon mig om att jag aldrig skulle ställa en sådan fråga till min far. Varför han inte tog hand om mig.
Och det är ju sant.
Jag skämdes över att jag aldrig ens tänkt på det så.”

”Egentligen är det inget speciellt alls med de där händerna. Jag skulle aldrig kunna beskriva dem om någon bad mig. Jag vet ingenting om hur de känns egentligen, jag vet bara hur jag känner mig under dem.”

”Efteråt ligger vi vakna i min mors soffor med alla fönstren öppna på vid gavel och lyssnar på Nina Simones version av Just like Tom Thumb’s Blues och Billie Holiday som sjunger att kärleken är som en kran som slås på och av, och ibland när man tror att den är på, baby, så är den avstängd.”

”Han är smartare och snällare och mer allmänbildad – och mycket mer intresserad av mig. Han har alla fördelar och ändå saknas något. Och hur jag än funderar på det förblir det omöjligt att förklara i annat än sådan där pinsam Harlequin-terminologi: Det pirrar till lite trevligt när jag ser honom, men det rubbar inte marken jag går på. Det är inte som om jorden höll på att gå under.”

”Jag ligger på sidan i samma ställning som när jag slog upp ögonen, kvar i den beröring som jag tänker att vi inte själva råder över, som kan uppstå när två människor ligger med varandra och sedan sover tillsammans en hel natt. En bråkdel av en natt, en morgon och en halv dag. Mitt ben är inkilat mellan hans båda så som det bara är när han sover. Han ligger vänd mot väggen och hans hud ger ifrån sig den vanliga doften av alkohol som förbränns.”

”En tredje statist står en morgon mitt i det enda rummet som är min lägenhet och tar på sig sina byxor medan han förklarar för mig att han inte är ute efter något särskilt allvarligt just nu för det har han inte plats för i sitt liv.
Jag måste avbryta honom.
”Du”, säger jag. ”Det här är min slampsommar.”

Varje kväll ser jag fram emot att ligga i badet och läsa Anna Karenina. Jag blir rörd av de känslosamma männen, inspirerad av de starka kvinnorna och knäsvag av de kärleksyttringar som börjat blomma upp. Det känns redan som ett fantastiskt äventyr att ge sig in i och jag gör små hundöron på var och varannan sida eftersom orden är så välvalda. Hör här bara:

There was no need for her to ask him why he was there. She knew as well as if he had told her, that he was there in order to be where she was. 

”I did not know that you were going too. Why are you going?” she asked, dropping the hand with witch she was about to take hold of the handrail. Her face beamed with a joy and animation she could not repress. 

”Why am I going?” he repeated, looking straight into her eyes. ”You know that I am going in order to be where you are”, said he. ”I cannot do otherwise.”

Åh. Baserat på alldeles för många citat och fina formuleringar att hålla reda på har jag därför beslutat mig för att göra en rörlig recension, en recension i flera delar om du så vill, allt eftersom jag läser boken under hösten. Utan att avslöja för mycket, bara för att spara och kunna plocka fram när det behövs lite värme.

ANNA KARENINA

Vengeance is mine; I will repay.

PART I

Chapter I

All happy families resemble one another, but each unhappy family is unhappy in its own way.
Everything was upset in the Oblonsky’s house. The wife had discovered an intrigue between her husband and their former French governess, and declared that she would not continue to live under the same roof with him. This state of things had now lasted for three days, and not only the husband and wife but the rest of the family and the whole household suffered from it.

Så börjar det ryska mästerverket och jag suger i mig varenda ord. Sen lägger jag uppgivet ifrån mig boken, tvättar håret så att det ska hinna torka innan det är dags att sova och slår mig ner igen framför jobbdatorn. Kom höst, kom höstförkylningar under täcket!

”Because yes, they must see this, these lights, the river – I love New York, even though it isn’t mine, the way something has to be, a tree or a street or a house, something, anyway, that belongs to me because I belong to it.”

Jag har precis läst klart Breakfast at Tiffany’s. Den var okej. Citatet ovan är dock helt makalöst.

Att Bia bloggar är ju så otroligt roligt för alla bokälskare att jag bara måste tipsa! Känd och omtyckt i bokbranschen som inköpare med näsa för det senaste på Pocket shop, som Michael Jackson-fan på Twitter under namnet Bia Sparrow och med en av de mest imponerade boklistorna någonsin på avsomnade Boktipset, det här mitt bästa boktips någonsin!

In och läs!

Live by Night av Dennis Lehane, min idol, min hjälte, kommer inte ut förrän i oktober så det är en ära att komma över ett förhandsex. You either love Dennis Lehane or you haven’t read him yet står det kaxigt på baksidan och jag kan bara hålla med. Han är i mina ögon oslagbar.

Jag läser aldrig baksidestexter förrän efter jag är klar med boken så jag antog att det skulle vara uppföljaren till The Given Day men den här är en helt fristående bok som utspelar sig under 20-talets gangster era.

Joe Coughlin, som helst beskriver sig som laglös, hamnar efter ett brustet hjärta och en fängelsevistelse av en slump i ett hett och fuktigt Florida där det råder ett krig mellan olika alkoholimportörer. Han får ansvar över ett helt imperium och med det en enorm makt men kan i utbyte inte lita på någon, samtidigt som han förälskar sig på nytt.

Det är en bok att drömma sig bort i, karaktärerna är som vanligt helt enastående. Hettan, våldet, kärleken, allt känns på riktigt. I ett meningsutbyte läser jag orden Much obliged och förs direkt tillbaka till The Wire och undrar om han inte ger en liten vinkning med flit? Jag väljer att tro det!

Boken har definitivt Dennis signum men jag har lite högre krav för att ge den full pott. Men läs, läs allt han någonsin skrivit!

Här är min sommarläsning fångad på bild! Lisa Ungers Fragile, Tina Feys Bossypants, Leo Tolstoys Anna Karenina, Elisabeth Hands Generation loss, Amy Waldmans The Submission och Jeffrey Deavers XO står på tur.

Det är ren och skär lyx att välja och vraka men jag har nog ett ganska bra hum redan nu om vilken ordning de kommer slukas. Trevlig boksommar!

Jag har nog aldrig någonsin förstått vad Breakfast at Tiffany’s egentligen handlar om, även om jag sett flertalet piffiga bilder på Audrey Hepburn under åren i rollen som Holly. Nu ligger jag och läser den på balkongen och var tvungen att gå in och youtuba lite för att få ett hum om hur karaktärerna ser ut. Vill se!

Om några timmar tar jag mitt pick och pack och sticker till Göteborg. Har fått mängder av tips på var man kan bada så badkläderna får snällt följa med. Och jag kommer plocka upp ett ex av Dennis Lehanes senast bok Live by Night på Centralen på vägen dit, så rykande färsk att den inte kommer ut på flera månader. Tusen tack Bia! Den kommer sträckläsas med vördnad.

Om du, som jag, just nu undrar vad du ska ta med dig för läsning på semestern, vare sig det är ett tåg, en strand eller en stuga du längtar efter att gotta ner dig i, läs Äta djur av Jonathan Safran Foer. Framför alla andra böcker. Läs den. Det är en av de bästa böcker jag någonsin läst och även om jag recenserade den för nästan två år sedan har den först nu kommit i svensk pocket. Jag är väldigt glad att Lotta Kühlhorn gjort omslaget, den är så snygg! Köp och prata med mig om den sen!

Lägg även ner Matens pris i varukorgen, då är jag ännu mer intresserad av att ta en diskussion. Det är den som har fått mig att äta varannan vegan det här året. Boken, som bygger på en serie radioinslag, bjuder på en riktig tankeställare och lever kvar länge. Jag har den fortfarande färskt i minnet och anpassar mig efter säsong, köper ekologiskt och äter mindre animaliska produkter tack vare den. Otroligt läsvärd.

I övrigt kan jag tipsa om

• Gengångare av Jo Nesbö
• Alla böcker av Gillian Flynn, du kommer dyrka henne!
• Viskleken av Arne Dahl
• Eldvittnet av Kepler
• En dag av David Nicholls om du av någon anledning missat den

Själv ska jag sätta tänderna i Breakfast at Tiffany’s, Cobens senaste Stay close (även om Helena höjer ett varnande finger) och så är jag lite sugen på Anna Karenina som kommer som film till årsskiftet. Bossypants av Tina Fey sägs vara mycket rolig, tror att det är den som kommer få följa med till Göteborg i veckan när jag ska ner och se Imperial State Electric och hänga med fina vänner.

Har du något tips? Har mina vänner något tips? Hörrni Emma, Oskar, Bia, Sanna, Emanuel, Helena, TDH, Karin, alla gamla pocketshoppare, ro hit med en bok som man bara inte får missa! Kommentera nedan!

Uppdatering! Tusen tack för de tips som kommit in! Missa inte att Helena bloggar en hel drös tips som man inte verkar kunna leva utan!

Förra veckan när jag satt i ett möte och pratade om årets kommande biofilmer fick jag tillfälle att förklara charmen med Twilight-serien för två manliga säljare. Visst ger det en extra krydda att huvudrollerna spelas av vargar och vampyrer men, för mig i alla fall, är det de känslosamma kärleksförklaringarna, löftet om att älska någon för evigt och kanske främst det härliga pirret av nyförälskelse i magen som är hela grejen. Tältscenen!

Fifty Shades of Grey har enligt New York Times jämförts med Twilight och visst kan jag se vissa likheter men framförallt har E L James skruvat upp pirret till max, något som verkligen uppskattas. Hajpen kring Fifty Shades, som är den första delen i en trilogi, jämförs med Da Vinci Koden, Flyga drake och Eat, Pray, Love och vi som jobbade i bokaffär de åren förstår att det här kan bli riktigt stort.

Böcker av den här kalibern har för vana att kategoriseras som tantsnusk, ett ord som låter sorgligt i mina öron och inte så lite nedvärderande. Lite skämmigt snarare vilket är vanvettigt med tanke på hur positivt vi påverkas av det – pirr borde snarare uppmuntras och spridas vidare. Enligt artikeln ger det tydligen resultat i sovrummen på andra sidan Atlanten.

Som jag förstår det behöver killar få det visuella serverat på ett fat vilket gör att de ledande rollerna i porrgenren får så överdrivna drag att kropparna blir helt omöjliga att relatera till. Jag kan inte tala för alla tjejer men många av oss behöver inte den övertydligheten, vi vill fantisera och fylla i luckorna själva. Där passar böcker väldigt bra in och när jag läser lyckas författarinnan locka fram alla möjliga mysiga känslor.

Det är inte riktigt klokt att vi växer upp i en värld där tjejer från en tidig ålder uppmuntras att inte ta på sig själva, där namnet på vårt kön oftare används som svordom av det motsatta könet än vi själva tar det i mun och att vår kåthet sällan representeras av alldagliga svenssons. Det är vedertaget att alla killar vill ligga men om tjejer inte signalerar det *här är mina bröst i ditt ansikte* glöms det bort och tyvärr bildar det en klyfta mellan kåta tjejer och tjejer som… vadå? Inte är kåta? Eller? Fifty Shades of Grey verkar, liksom Sex and the City på sin tid, få kvinnor att prata om det här pirret med sina väninnor och det om något är ett gott betyg i sig.

Fifty Shades of Grey kommer på svenska i september hos Norstedts.

Har du inte läst böckerna om Harry Hole än kan jag varmt rekommendera att du gör det, i tur och ordning. Läs inte den här recensionen i såna fall utan leta rätt på Fladdermusmannen och återkom när du förälskat dig i den bångstyriga norrmannen. Du kommer inte ångra dig!

När Harry får höra att Oleg står anklagad för mord lämnar han Hong Kong där han spenderat de senaste tre åren efter incidenten med Snömannen och återvänder till Oslo för att göra allt som står i hans makt att få Rakels son frikänd.

Polisen med Mikael Bellman i spetsen har sopat rent i knarkkvarteren men den nya drogen fiolin har lyckats koppla sitt grepp om den norska huvudstaden och även Oleg upptäcker Harry med sorg i hjärtat. Handeln styrs med järnhand av den mystiska Dubai som få har överlevt att berätta om och han är inte alls nöjd med att polisen som inte längre är polis är hemma igen.

Harry och hans ärrade kropp vägrar att ge sig förrän han har fått händelseförloppet klart för sig samtidigt som han måste försöka vänja sig vid tanken på att Oleg inte längre är den lilla pojke som en gång kallade honom för pappa.

Gengångare är allt och lite till och som Harry Hole-fan får jag precis den rätta injektionen av personporträtt, Oslokvarter och vansinnesjakter som gör mig glad i timmar. Det här är helt klart en av de bästa böckerna i serien så försök att njuta av varenda sida!

Amy är försvunnen.

Som vanligt är det väl maken, Nick, som ligger bakom. Eller? De upptorkade blodspåren i köket och de omkullvälta möblerna i vardagsrummet talar sitt tydliga språk. Det har varit ett bråk. På deras femte bröllopsdag till råge på allt. Amy som sin vana trogen redan hunnit gömma ledtrådarna till presenten, innan hon själv försvinner spårlöst.

Precis som i One Day får vi följa paret vartannat kapitel. Nick beskriver polisutredningen som tar fart medan Amys ord är i dagboksform och utspelar sig upp till dagen hon försvann.

Nick, den arbetslösa författaren med den sårade stoltheten, som tvingat Amy att lämna New York för att bo i hålan där han växte upp. För att vara nära sin älskade mamma innan hon gick bort i cancer och på köpet den kvinnohatande pappan.

Amy, som böckerna om Amazing Amy baseras på, hennes föräldrars version av den perfekta dottern som de ägnat sitt liv åt. Så vacker att ingen någonsin säger emot henne.

Tillsammans med sin syster Go (Margo) har Nick baren The Bar som de köpt med pengar från Amys arv. Pengar som snabbt håller på att ta slut nu när böckerna inte säljer lika bra längre.

Efter några hundra sidor börjar läsaren få ett grepp om läget. Det är inget lyckligt förhållande det handlar om. Amy har berättat en del saker som får Nick att verka förmögen till nästan vad som helst och han ljuger konstant; för polisen, för sin syster, för pressen som följer hans minsta steg. Vem är det egentligen som ringer på hans andra mobil hela tiden och varför vägrar han svara? Amy har sen hon blev arbetslös mest stannat hemma hela dagarna så vem är kvinnan som påstår att hon är Amys bästa kompis? Och vart leder hennes ledtrådar? Vad har hon lämnat för present till Nick?

Då. Mitt i allt vänder Gillian, denna fantastiska kvinna, upp och ner på allt. Ingenting är längre vad det verkade vara. Hennes detaljarbete så långt får belöning och det fortsätter sen lika sömfritt i två hundra sidor till. Jag har sådan enorm respekt för hur hon lyckas hålla kvar osäkerheten hos läsaren, det här nästan lite obehagliga, och samtidigt, en efter en, lägger ihop alla pusselbitar som hon strött ut från dag ett. Enligt Bia vet hon inte själv i förväg hur hennes böcker ska sluta och som läsare uppskattar jag enormt att bli förvånad.

Gone Girl kommer ut först i maj så läs den då men missa för allt i världen inte hennes två tidigare böcker! Det här är en författare att hylla, dagligen!