Högsta betyg!

Jag vill så gärna vara en åtta att jag inte vet var jag ska ta vägen. Framförallt har jag nu fått en ännu större beundran för Ebba Witt-Brattström än jag hade innan och kan inte ens förklara hur kroppen reagerar bara av tanken på att få träffa henne. Jag har sällan varit med om ett sådant idolskap för en kvinna vilket säger en del om hur viktigt det är med kvinnliga förebilder.

Boken är en tillbakablick av Ebbas liv mellan 1971 och 1982 då hon var verksam och väldigt aktiv inom Grupp 8. De slogs bland annat för kvinnors rätt till daghem, smärtlindring vid förlossning, heltidsarbete och rätten till sin kropp, dvs aktioner mot porrbutiker och porrtidningar men även en insikt om hur den kvinnliga kroppen fungerar. Facit på hur livmodern ser ut under olika stadier bifogas!

Det är så otroligt inspirerande att de var så engagerade, att de träffades och pratade så mycket, att de gemensamt slogs för att deras döttrar skulle få en bättre framtid. Jag börjar gråta när jag får syn på ett protokoll som förts i familjehotellet i Hässelby där jag har bott en gång, det är så starkt att de har verkat där.

Det är också en tydlig inblick i att feminismen på 70-talet var en kvinnokamp, inte en jämställdhetskamp. Det var ett systerskap. Ett systerskap som visserligen innebar fördelar även för männen och barnen men främst för kvinnorna som var dubbelkränkta enligt åttorna.

Ebbas språk är så målande, hon bjuder på personliga anekdoter och gamla anteckningar från sina dagböcker, och på intervjuer med personer som var med under den tiden. Jag gillar särskilt den med Erik Sidenbladh som var en del av mansrörelsen Befria mannen, kanske för att jag i dag, 2013, undrar varför det inte finns sådana mötesplatser för män att prata om känslor, relationer och normer? Jag kan inte förstå varför vi bygger kvinnohus för utsatta kvinnor istället för manshus där män med behov får utbildning i hur de ska uppföra sig mot andra människor.

Jag vill brodera kvinnomärket, skrika slagord, skapa något som gör skillnad, som ifrågasätter, som förbättrar för andra. Framförallt vill jag också ha en stickad tröja med kvinnomärket över brösten (s 138), fy vad fint! Det här är en underbar bok som alla bör läsa och ge bort och som kontinuerligt bjuder på andra spännande boktips. Eftersom jag har lånat den på bibblan har jag inte öronmärkt de sidor jag tyckt extra bra om, annars skulle den här recensionen hagla av citat. Jag kan ändå avsluta med ett slagord från framsidan av Kvinnobullen från 1974: En ensam kvinna är bara en slav men tusen systrar kan ställa krav!

Läs!