När jag drog igång Avatarveckan på Twitter för några år sedan visste vi knappt hur de vi följde såg ut. Jag minns att Emil länge var väldigt skeptisk till att ta kort på sig själv och för Maria, som liksom många andra har problem med ansiktsigenkänning, var det på riktigt jobbigt att de hon vant sig vid bytte vinkel. Det var ungefär tre, tre och ett halvt år sedan? Jag skulle vilja påstå att mycket har förändrats väldigt snabbt sen dess.
Nu är det inte längre någon hemlighet hur vi ser ut och den utlösande faktorn stavas nog Instagram snarare än Twitpic. Uttrycket selfie har fått spridning och skrivs ofta om som något negativt, som något en bör skämmas för (vilket ursäktande kommentarer ofta förstärker) så jag vill härmed reda ut hur jag ser på så kallade ego pics och titta på mig-bilder.
Jag älskar dem! Det är en av de allra käraste delarna av det innehåll jag dagligen scrollar igenom och jag kan tvärtemot tycka att de som aldrig någonsin delar med sig av bilder på sig själva bör bättra sig! Jag vill se er! Dela med er! Putande läppar eller ej.
Rookie mag har rett ut vilka olika varianter det finns så kika in där! Jag brukar personligen försöka undvika att råka ta bilder på mig själv när jag sover men annars kan jag nog pricka av de flesta!
Jag var ju nyss och handlade den polkagrisrandiga kjolen och vita söta blusen som jag älskar på American Apparel, trots att Sara skakade på huvudet åt deras marknadsföring, och torsdagsnatten spenderades på Café Operas dansgolv med att snurra runt i min blåklintsblå kjol som också kommer därifrån.
Det är egentligen väldigt märkligt att jag inte ryggar tillbaka för deras kvinnosyn. Jag vet mycket väl hur reklamen brukar se ut. Den borde göra mig fly förbannad. När den rutiga skjortan med en påklädd man och en (bokstavligt) avklädd kvinna dök upp i veckan skrev jag inte en enda kommentar om det på Twitter, RTade inte de inlägg jag läste om det och tog inte upp det här på bloggen.
Däremot tycker jag att den här artikeln om Ryan Holiday på SvD är riktigt intressant och blev väldigt nyfiken på att läsa hans bok ”Trust Me, I’m Lying: Confessions of a Media Manipulator”. Är det för uppenbart att reklamen är gjord för att jag ska bli irriterad? Att det därför jag inte känner någonting? Alternativt kan det ju vara så att jag är för upptagen med att dansa.
För att ära min 50 000:e tweet har jag samlat ihop lite bilder på mina tweeps och tänkte skriva några rader men kommer säkert behöva uppdatera med länkar och annat framöver – det kan mycket väl vara så att jag glömmer någon eller något viktigt! Kommentera gärna!
Jag började twittra hösten 2008 och när nostalgin nu sköljer över mig känns det verkligen hur oerhört mycket Twitter har betytt för mig, i allt från vänskap och kärlek till jobb och nätverkande. Eller bara som en paus i vardagen. Det är det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar.
På Twitter har jag alltid följt så många att jag hinner med att läsa allt som skrivs vilket är runt 130 stycken men under åren har de personerna såklart bytts ut. Några har faktiskt hängt med ända från början och minns kanske med mig hur fina fredagarna brukade vara när kärleken på riktigt var kännbar bland följa fredag-tipsen, när olika teman spreds för att sprida glädje, när det kändes som att vi var ett enda stort gäng som samlades i samma vardagsrum på kvällarna. Det är lite annorlunda nu men det gör ingenting när de minnena finns.
De första jag följde gick i min klass, som min bästa vän Filip såklart, och så Johanna, Sanna, Jenny, Daniel och Lo, men jag la även till personer som jag inte alls kände då, som jag började prata med eller som började prata med mig och som nu är några av mina allra bästa vänner. Som jag håller koll på varje dag, som jag ringer till ibland, som jag gärna träffar när tillfälle uppstår, som jag reser till i andra städer för att bo hos eller som jag får ett sms av på julafton eller nyår.
Genom Twitter har jag fått jobb, pojkvän, vänner, föresläsningar i Gällivare och Luleå, radiouppdrag i P3 Populär och P3 Browser, fåtöljplats i Sweet Sunday Web Crunch, guider publicerade i Metro, GP och DN, tips och råd, intressanta texter och roliga bilder men framförallt ett helt tröskelfritt sätt att ta kontakt med andra människor. För det här är ju inte osociala medier, det är sjukt socialt!
Johanna och jag gick i samma skola men i olika klasser under en utbildning 2008-2010, där var även Mona med på ett hörn, men via Twitter fattade vi tycke för varandra och brukade vinka till varandra i klassrummen när den andra gick förbi. När Tommie började följa mig blev jag väldigt rädd för jag tyckte att han var lite väl snygg på sin avatar och jag förstod inte alls vem den där killen från Karlstad var.
Nu vet jag att det finns få med sådant hjärta och värme och det är så fint att följa honom och hans Helen i Karlstad (vi brukar ses på somrarna när jag kommer på besök, alltid lika roligt att kunna koppla en dialekt till en tweet). Vi var ett gäng som brukade höras regelbundet på kvällarna under den perioden (2009-2010?) då Kjell sa till mig att jag måste twittra mindre - vilket jag kan se folk göra nu med – men det är som en första förälskelse, en kan inte riktigt få nog av allt det fina! Låt dem vara, det går över. Minskar i alla fall.
Det var via Twitter jag träffade och blev förälskad i Johan (även om vi snart tog konversationen vidare till Google Wave, msn, WhatsApp, Skype och sms innan vi slutligen sågs). Han var och förblir den roligaste twittraren jag vet. Under alla mina resor till Malmö under de två år vi var tillsammans blev jag enormt förälskad i staden och den kärleken håller i sig och har mycket med människorna där att göra. Jag är så glad över att ha Sara, som jag hängt med i New York två år i rad nu, som jag hörs med nästan varje dag, som sover hos mig när hon vill och jag hos henne.
I Malmö bor numera Kixet som jag fick ha i Stockholm ett tag, som Johan träffade när hon intervjuade honom om Hipstamatic och som nu jobbar med Malmös finaste gäng: Magnus Thure, Sara och Martin på Media Evolution. Martin som även har en fot i Flattr, Sara som lägger upp så fina bilder på Instagram.
Minns när Magnus Thures skägg var som störst och jag var som allra räddast för honom – hur tuff får en och samma person vara – då ringde han upp mig från ingenstans och erbjöd mig ett jobb. Nu vet jag att han är precis lika smart och insiktsfull som han är stilig, och jag har sådan respekt för honom.
Via Johan träffade jag även Sofie och hennes mamma Monika, som jobbade på Gate38 då, men sen Sofie flyttade hit till Stockholm har jag knappt hunnit träffa henne, tror senast vi sågs var när vi såg Duvchis första spelning någonsin på Kulturhustaket med Filip, Maja och Tindra.
Sofie var med och startade upp #twittboll och hade en sån fin vänskapsrelation med Oskar som jag är så ofantligt glad över att ha fått lära känna jag med eftersom han är en av de bästa människor jag vet. När jag scrollar igenom gamla tweets ser jag att det var han som tipsade mig om Ängavallen en gång i tiden och det kommer jag vara för evigt tacksam för.
En annan Oskar, Oskar Dahlbom och jag, började prata om Astrid & aporna under en tid då jag minns att jag imponerades mycket av hurväldokumenterat han och Js liv var med Gusten, via bloggar, Flickr, osv. När Julie Rut kom, har du någonsin hört ett så fint namn, flyttade de från Lund till Visby där jag hälsat på flera gånger. Vi sågs i Lund medan jag pluggade och väntade på Johan när han jobbade där och åh vad jag älskar Lund, Filips hemstad. Det var Oskar som presenterad mig för Animoto som senare användes varje #twitvidff, ett ffse-tema jag skapade genom att spela in en video.
Första starka minnet jag har från Jesper handlade om en vanlig morgon i hans liv då han skulle ha iväg alla fem barnen till dagis och skolan. Jag fick inte ihop hur den unga serietecknaren med mössan på sne kunde ha fem ungar men följde fascinerat deras kapplöpning mot tiden. Vi har så otroligt bra samtal när vi ses och jag tycker så mycket om att höra om hans familj. Nu är han lyckligt gift med Hanna och jag var bjuden på bröllopet men kunde tyvärr inte gå.
Joacim är min homie och har varit det så länge jag kan minnas. Vi passar så bra ihop som twittrare och som vänner. Hans vänskap betyder oerhört och när det dyker upp mms på julen eller en låt i inboxen på Spotify blir jag så oerhört glad. Jag har följt hans och Karros söta tvillingar sen de föddes för tidigt och det är ett nöje att se dem växa upp. När jag kommer på besök i Göteborg bjuds det på hembakat veganskt och jag är ett stort fan av deras matblogg Matkoma. Fina familjen!
Robin och jag har något speciellt, det går inte riktigt att sätta fingret på vad men vi kommer alltid hänga ihop. Det är så stort att tänka på hur bådas våra liv har förändrats sen vi blev vänner och jag påminde honom nyss om den gången då jag ringde honom efter att han skämtat om sin dialekt flera gånger. Han har ett sinnesjukt intresse för snabbmat men även en känsla för humor och plockar alltid upp senaste nytt i sina skämt. Mikael är också sån, alltid ett nöje att läsa hans skämt men jag uppskattar även den seriösa sidan, allt är bra!
När jag såg Tony spela skivor på Story hotel, minns särskilt SWV, kom jag på det självklara – jag ska bara gå dit han är DJ. När jag googlade honom hittade jag en hemsida och till min stora förtjusning ett Twitter-konto. Jag la till honom och de kvällar jag, Lo, Jonna, Sanna och de andra spenderade på hans dansgolv på Berns är några av de bästa jag varit med om. Jag letar ofta upp honom bara för att få byta ett par ord. Vi diskuterar alltid djurrätt och jämställdhet – en tillfälle skedde det i New York när vi av en slump bodde på samma hotell så att jag bara kunde ta hissen till hans rum. Han tyckte tidigt att jag skulle byta nick till hiphopkobran.
Bia och Emma jobbade jag med på Pocket shop och lyckades lura att börja twittra för att jag saknade dem – Jonna med om jag inte minns fel som jobbade på Piratförlaget när vi träffades och fattade tycke för varandra. Det sa bara klick! Jonas kom med på ett hörn för när jag gillar någon tvingar jag dem att twittra utan att de märker det. När sen Jonas syster började twittra tyckte jag att hon var så himla bra och skrev så kloka saker så nu har jag liksom bytt favoritsyskon. Men det vet han.
När vi träffades första gången på Millencolins 20-års kalas förra sommaren, fick jag även träffa hennes man Nikola (som följde mig utan att jag visste det) och när jag knappt höll på att komma in på festivalen för att jag var så hög över att få se alla bra band att jag hade glömt att ta med biljetten till Örebro försökte min nya Twitter-kompis Christoffer hjälpa mig. Precis i det ögonblicket dyker Marie upp och säger hej, hon har precis börjat följa mig efter att ha läst mitt inlägg om Refused-spelningen på Debaser och då visste vi inte att vi skulle spendera några av de bästa veckorna tillsammans senare under året (och under en roadtrip sover jag över hos henne och katterna i Karlstad).
Det är som att ha hittat någon som levt mitt liv men i en annan stad, så mycket gemensamt! Efter sista Refused-spelningen i Umeå, på efterfesten, vågade jag äntligen, i skydd av Christoffer, gå fram och hälsa på Richard. Behövde samma skydd för att hälsa på Dennis. Det kändes tryggt och fint. Och jag kommer aldrig glömma Chredd som lät mig bo hemma hos honom, T och katterna, trots att vi aldrig träffats förut. Nu bor han också i Stockholm så vi måste vi ta en till lunch snart!
Jag har sökt jobb två gånger via Twitter och bloggen och faktiskt lyckats gå från arbetssökande till anställd på två veckor båda gångerna. Ena gången var det tack vare Roger som jobbade på en reklambyrå och gav mig en roll som digital planner. Via jobbet lärde jag känna väldigt fina människor och när jag slutade var jag väldigt ledsen över att inte ha någon kontakt mer med bland annat Dale så jag låg på honom flera gånger om att twittra mera och se, nu är han fast! NPP gav mig även Arvid som då bodde och jobbade i Örebro men i dag bor och jobbar i Stockholm och är en av mina bästa vänner.
På tal om bästa vänner så var det via en kampanj för SL på Twitter som jag träffade Anton. Vi sågs första gången på SSWC då han skulle överlämna ett åkkort till mig och efter det höll vi kontakten. Jag träffade nämligen en annan kille det året som kom fram efter ett session och sa ”Jag måste ju hälsa på rockspindeln!” Det var Emanuel och även om vi inte visste det då skulle vi bli varandras bästa vänner.
Vi har haft så fina stunder ihop, kommer aldrig någonsin glömma vår roadtrip, bästa känslan att hoppa in i en bil och ha en lös plan om att hitta vattenkvarnar i sommarsverige! På ön träffade jag även Micke och Ullis och när vi kom hem till Stockholm hade vi Facebookluncher under några månader då vi sågs och pratade sociala medier, mycket trevligt. Via Emanuel lärde jag känna Axel, Per-Ola, Gunnar, Patrik och Wille, så fint, och via Anton Philip, Patrick och Viktor, bara bra folk!
Den första tweetup jag var på drog jag ihop med Johanna då vi var sjukt peppade på att träffa Mathias och Joakim. Hårdrocksaw kallade vi den och sågs på Peppar. Angela hakade på och det var så typiskt Twitter på den tiden, vi sågs ofta ett gäng och satt och snackade. Samma sak när Hans hade glöggmingel och jag och Johan gick dit, bara sådär avslappnat som det ska vara, för att säga hej och äta lite russin och mandlar. Vegotweetup var även en favorit även om Malcolm aldrig bjuder in till en till? Ingela och jag hade för övrigt väldigt roligt på IDGs fest för några år sen (Mathias var också med på ett hörn) då jag även stötte på Andreas och hälsade på direktör Leijon.
När Cattis ramlade i sjön utanför Gröna lund så var det kanske symboliskt för vår vänskap i dag går väldigt mycket ut på att tagga upp oss inför 5-kampen på Grönan. I år blir tredje gången i rad som jag vinner, vänta bara! Spelar ingen roll att hon skickade ett vykort från Egypten där det står att hon ligger i hårdträning. Cattis är min finaste #gaytjej, jag skapade den taggen till henne bara för det. Vi har gått på Pridefester, dansat oss svettiga och haft långa samtal om relationer och livet. Sådär som vänner gör. Vi ses tillsammans med Åsa och Karin och lunchar då och då, Sex and the City-style.
Det är ju så många! Johan Hedbergs bak, Lorraines franska, hip hop i ladan med Anna, Peters New York-uppdateringar, Nathalies trummor, Hampus som namndroppade mig på förra Twittercensus, Esbens frieri, Copygram-killarna, Marcin, Judith, Ted, Therese, Peter, Paulina, Evelina, Gabbi, Björn… Jag har ju fått min frisör och vän Vicci att älska Twitter, det är så härligt att se henne förstå storheten med det! För ett par år sedan skrev jag en guide till Twitter för jag vill ärligt talat att alla ska få uppleva det jag fått uppleva och jag hjälper gärna till på traven. Det funkar ju inte riktigt så men min kärlek till Twitter brukar skina igenom när jag börjar prata så ingen kan egentligen motstå att i alla fall testa. Gör det du med!
Jag fick svar från telecomföretaget angående den vidriga googlingen och det var väl väntat att de inte lämnar ut några uppgifter, var mest nyfiken på om de skulle använda sig av något annat än ett standardsvar. (De hade en mall.) Men jag släpper inte det där med IP-nummer. Varför vet annonsörer mer om oss via vårt IP-nummer än vi själva gör och varför är det inte officiellt vårt ID-nummer på www?
Det ses inte som konstigt att Hitta, Eniro och Birthday har mitt namn, min adress, mitt personnummer och min mail (om jag fyller i den) – Ratsit har till och med min inkomst – men just IP-nummer anses vara så personligt. Om du ringer mig ser jag ditt nummer. Om du besöker min blogg ser jag ditt IP-nummer. Företagen kan berätta mängder om dig, vad du har för kön, var du bor, vad du har för intressen osv genom att följa ditt IP-nummer, men det är inte en information som du kontrollerar, äger och delar ut. Du ger bara bort den varje gång du använder internet.
Visst finns det sajter och plugins som gör att du kan surfa under radarn men för mig, som är väldigt nyfiken på vad min internetnärvaro säger om mig, skulle jag dels vilja ha en sammanfattning om vilka uppgifter vilka företag fått in om mig i slutet av månaden (i utbyte mot en utbetalning?) och dels samla in statistik om mina surfvanor.
Det var länge tal om att Twitter skulle komma med ett statistikverktyg men än så länge tillgodoser andra sajter med det. Instagram har flera olika sajter, som Statigram, där du kan se din statistik. Pinterest har säkert flera sajter, jag använder en av dem. Min blogg använder Statigram. LinkedIn har börjat med lite stats. Spotify delar inte med sig av så mycket längre, förut kunde jag i alla fall se vilka låtar jag spelade alldeles för ofta. För att inte tala om alla andra sajter jag besöker (som min mail till exempel).
Tänk om mitt IP var mitt ID och att jag via det samlade in all denna statistik för den ultimata insighten? Om mig själv. Den mest personliga överblicken någonsin över vad jag läser, lyssnar på och delar med mig av. Är det inte först då vi kan börja prata om en valuta? Och säga Hej företaget, jag stämmer in på din målgrupp! Vill du rikta din reklam mot mig? Och betala för det. Är jag helt ute och cyklar?
I går upptäckte jag att någon kommit till min blogg efter att ha googlat ”Bilder på nakna våldtäkter” tio över sju på söndagsmorgonen. Min första instinkt var: Jag dödar honom. Min andra instinkt var att kolla om IP-adressen kan kopplas till hans jobb och jag misstänker att den kan det eftersom det är ett jobbabonnemang hos teleoperatören. Min tredje instinkt går emot det jag tidigare tänkt, att jag inte vill använda vissa ord på bloggen just för att slippa den typen av trafik, för när jag tänker efter är det ju precis det resultatet de behöver få upp. Ett inlägg om våldtäktskultur istället för om våldtäkt.
Jag kommenterar sällan i kommentarsfält med undantag för mina vänners bloggar för de personer som kräks där gör mig så redlöst illamående och jag vill inte att de ger sig på mig. Jag vill inte att de tar mitt namn i sin mun. Jag skyr dem. De får härja bäst de vill. Men det kanske också är fel. Det kanske är där vi andra behövs synas och ta mer plats. Ta över.
Om min blogg dyker upp en söndagmorgon när han ligger hemma och googlar våldtäkter från jobbdatorn som att det inte är en helt sinnessjuk handling, som han aldrig någonsin blir ifrågasatt för, då kanske jag hellre vill att han kommer hit. Att vi börjar fibbla lite med sökorden, att vi går in och stör lite. Vi kanske ska tänka ihop oss SEO-mässigt? Vända uppåner på internet.
Till att börja med har jag mailat till teleoperatören eftersom deras telefontid endast sträckte sig till eftermiddagen och jag inte ville ta det öppet på Twitter. Än. Det beror lite på vad de svarar, det kanske blir publikt. Såhär skrev jag:
I dag upptäckte jag att en man googlat ”Bilder på nakna våldtäkter” och kommit till ett inlägg på min blogg (som handlar om våldtäktskultur och att kvinnor borde kunna dansa nakna på gatorna utan att riskera att bli våldtagna).
Det är så vidrigt att jag väljer att inte beskriva vad jag ville göra med honom när jag läste det. Däremot har jag ett IP-nummer med ert namn samt en ort (info) och undrar om detta är kopplat till en jobbdator/mobil så att jag eller ni kan kontakta hans företag?
Jag är väldigt nyfiken på vad som får en person att vakna upp en söndagmorgon och söka efter bilder på våldtäkter men framförallt är detta något han måste uppmärksammas på och söka hjälp för. Nu vet inte jag hur ni känner men personligen vill jag inte leva i en värld där sådant här inte ifrågasätts och bestraffas. Hur tänker ni gå vidare?
Mitt livs bästa vän Maria fyller år i dag och det gjorde mig lite ledsen att jag inte kan plocka vitsippor till henne som vanligt eftersom hon numera bor i Göteborg. Hade gärna klappat på hennes mage också eftersom det gömmer sig en liten bebis där inne. Istället skickade jag ett blombud för första gången och det verkar ha gjort henne glad. ”Jag älskar dig med!”
På tal om att fylla år så funderar jag på att lägga en löjlig summa pengar på en ögonring till mig själv när jag fyller år. Alternativt leva på svältgränsen de kommande månaderna så att jag kan spara ihop pengar och åka till New York på min födelsedag. Fortsätter fundera!
Lägenhetssökandet i Paris går långsamt framåt och jag har uppdaterat min lista med tips på Airbnb-lyor som jag ska kontakta inom kort. Är väldigt peppad på att åka ut till Versailles och gå i Monets trädgård så att jag kan fota mycket till mamma och visa när jag kommer hem. Vet inte riktigt hur den vegetariska maten är kring turistfällorna men jag tänker att jag tar en baguette under armen och håller tummarna för fint väder så löser sig det mesta!
Har helt missat att köpa biljett till SSWC men minns mycket väl hur jag tänkte efter förra årets helg: glöm inte hur otroligt roligt det här är och åk igen nästa sommar! Måste kolla upp biljetter!
Kjell har fått i uppdrag från Digidel att hitta Sveriges modernaste pensionär, det är en sådan fin tanke! Jag har tyvärr ingen pensionär i mitt liv (och jag älskar pensionärer likt jag älskar djur och barn) men Anna-Carin har en fantastisk mormor som jag alltid blir glad av att se på Instagram, henne skulle jag vilja hedersnominera, för vad som helst!
Mitt ex åker till New York i morgon och vi byter minnen från när vi var där tillsammans. Funderar på om jag ska be honom köpa hem ett Stila-läppstift till men är lite osäker på vilken färg jag ska välja. Det jag har nu matchar så oerhört fint till min Esther Williams-baddräkt som jag längtar efter att få använda (ungefär tre gånger totalt i sommar om jag känner sommaren rätt).
På tal om ex så filar jag på ett inlägg om just dem. Får se hur det kommer sluta. Jag läste precis ut This is how you lose her av Junot Díaz som jag hittade på The Strand med en skylt där det stod Mandatory och eftersom Gillian Flynn och Eating Animals låg på samma bord tänkte jag ge den en chans. I dagens DN står det att den kan uppfattas som antingen sexistisk eller feministisk. Jag förstår inte den senare tolkningen alls och uppskattade inte den tidigare.
Jag närmar mig 50 000 tweets på Twitter och får inte glömma att skriva några väl valda ord om det. 100 tweets kvar, sen dyker det upp något på bloggen om vad det betytt för mig. Choke!
Jag fick tårar i ögonen direkt. Vi behöver fler män som vågar stå upp för kvinnor istället för att vara emot dem eller ännu värre, vara tysta. Jackson Katz lyfter många bra poänger, som att kvinnor som engagerar sig i kvinnojourer ses som manshatare, utan att samtalet någonsin handlar om hur många män som påverkas av mäns våld, att debatten är helt snevriden. Att vi fokuserar på offret men sällan förövaren. En väldigt fin förlängning av Zerlina Maxwells tankar om att vända på steken. Kritiken mot Sveland blockerar debatten om kvinnohatet är också väldigt läsvärt.
Något som fick mig på riktigt bra humör var Fan vad fittigts förslag om ett teveprogram där vi i lugn och ro kan prata om feminism. Följ taggen Feministiska Rum på Twitter och kom med förslag och idéer på vad det skulle kunna innehålla! Jag fick Ana Barata på SVT att bli nyfiken, peppra henne med dina tankar!
När en äldre herre hälsade på mig under min morgonpromenad med ”Hi gorgeous!” kände jag direkt att den meningen ska jag sno! För så vill jag hälsa på nästan var sjunde kille jag ser i den här stan.
Alla klyschor jag någonsin har hört låter plötsligt helt rimliga. Jag vill på riktigt gå fram till främmande män på gatan för att skicka med en tackhälsning hem till föräldrarna. Det går inte många meter förrän jag åter svär för mig själv för de är så in i helvete snygga här.
Läste en intressant artikel om att riktigt dåliga förslag kickar igång kreativiteten. Skit i det! Jag vill bara höra lökiga uttryck inne i mitt huvud. Det är första gången på jag vet inte hur många månader som jag på allvar uppskattar killar. Tacka New York för det!
Den här stan är så full med söta unga män att det är löjligt! Berättade för Therese, som jag stötte på av en slump på Starbucks vid Astor Place, att jag såg en sådan vacker man i morse på t-banan. Han hade mörkt hår och blå jacka på sig och gjorde mig helt tagen. När vi bytte tåg tappade jag bort honom i vimlet vid fjortonde gatan.
Istället såg jag en ännu vackrare man på bänken där jag slog mig ner för att vänta på nästa tåg. Helt fantastiska ögon! Jag satt med hörlurarna på och tyckte att det var så lustigt att han kunde trumfa den första och ställde mig sen upp för att dubbelkolla om tåget som kom in på andra sidan plattformen var ett expresståg eller inte. Då dök det upp en tredje, om möjligt ännu vackrare man. Vad är det med den här stan?
Diskuterade med Therese om hur en bör gå tillväga för att kommunicera denna beundran och erkände direkt att busvissla kanske inte är det bästa knepet. Vi kanske kan dra några lärdomar från herrarna jag stötte på i dag?
Gör inte ljud med munnen som om du lockar på en katt, liksom dra in ljud två gånger med läpparna ihopsnörpta.
Ge en komplimang som gör mig glad, kanske om mina ögon.
Framförallt, skämta med mig, det har funkat sen mellanstadiet. Satt och rodnade under hela lunchen på Red Bamboo av den anledningen…
Men, återigen, hur vill killar bli uppmärksammade?
Shannon Miller. Sommar-OS i Atlanta 1996. Min kärlek till gymnastiken – och gymnasterna – nådde sin höjdpunkt den sommaren. Nu när jag kollar på gamla klipp kan jag inte tänka mig något vackrare. Jag minns att jag kände till hur hårt de tränade, hur sammanbitna de alltid såg ut och hur glad jag blev när de visade känslor.
Åh, vad jag älskade Grigory Misutin, Alexei Nemov, Lavinia Miloşovici, Svetlana Khorkina, Gina Gogean, Lilia Podkopayeva, Vitaly Sherbo, Ivan Ivankov… Så ofattbart mycket.
Jag spelade in alla mästerskap på VHS och tittade om och om igen. Många av de rutiner jag hittar nu kan jag därför utantill i hjärtat. Det kanske är därför kroppen reagerar som den gör? Tårarna bara rinner.
Jag har börjat packa i tanken – planerar vilken väska jag ska låna, när jag ska tvätta, vad jag ska ha med mig, mailar med min hyresvärdinna och hennes tjej – kort sagt, det mesta i mitt huvud just nu kretsar kring den kommande resan. Samtidigt som jag försöker få ihop alla deadlines, materialdagar och presentationer på jobbet innan jag sticker, säger sayonara, so long!
Mitt i allt detta dök det i dag upp ett fint mail från en grön up and coming-musiktjänst innehållandes en inbjudan till Guldägget på torsdag. Så nu måste jag planera lite utifrån det också! Men det ska nog gå bra, planera är ju det jag gör!
I dag tog jag en promenad i min barndoms skog. Den doftade som den alltid har gjort och lät av fågelkvitter och porlande vatten. Det kändes otroligt tryggt att vara där.
Det är något magiskt med skogar, hur de påverkar kroppen, hur alla sinnen njuter av att vara där. Andra saker som känns bra just nu är de här Ghibli giffarna, nya singeln Aldrig med Looptroop och att nästa skogspromenad kommer ske i Central Park.
Han började sjunga på en av mina favoritlåtar när vi låg i sängen och bad mig fortsätta när han inte kom ihåg mer. Jag tappade helt minnet, gick för att hämta iPhonen i hallen och gav sen honom ena hörluren så att vi båda kunde ligga och lyssna. Han ville höra alla låtar jag gillar.
Sen, när jag hörde att hans andning saktade ner, bad jag att få spela den låt som jag helst lyssnar på innan jag ska somna. Men han tog ut luren ur örat så att jag fick lyssna med båda och sen kramade han om mig tills han somnade. Medan jag lyssnade klart.
Det spelar ingen roll att brösten ömmar, humöret svänger och magen svullnar, jag fattar ändå inte att jag ska ha mens förrän jag ser blodet. Månad efter månad, år efter år, alltid lika förvånad över det uppenbara.
Nu växer magen inför mina ögon och jag funderar på att fira dessa finurliga former genom att framhäva dem med en extra åtsittande kjol i morgon. Roliga kropp!
I går avföljde jag en kille på Instagram för att han återigen stoltserade med en bit kött som en fucking trofé. Har avföljt en annan kille av precis samma anledning. Nej, två andra. ”Det får det vara värt” svarade han och avföljde tillbaka.
Jag hoppas att det inte är några konstigheter om varför jag gör det men för säkerhets skull la jag upp en bild på grisen ovan för att förtydliga att för mig är det barn som ligger där. Ingen manlighetssymbol.
Grisbilden är min mest gillade någonsin. Hoppas budskapet gick in.
I går var jag på Södra teatern för att se Ken Ring vars nya skiva Akustiken nu finns att finna på Spotify. Visste redan innan att jag skulle gråta men var ändå inte beredd. Ljudet – akustiken – var helt fantastisk inne på teatern och Tommy Tees feta beats nådde ända upp till andra balkongen där jag satt. Har vi någon från Västerort i huset? Hell yeah! Tror att jag grät fyra gånger totalt? Jag fyllde i alla orden i Själen av en vän och den fick mig att skaka medan tårarna bara rann.
Efter konserten kom jag inte därifrån, satt nog kvar en halvtimme helt tagen. Såg att min DJ skulle spela skivor på Vassa och tvingade mig iväg till 2:ans buss. Jag tycker så mycket om att prata med honom men det var som att konserten inte kunde lämna mig. Så starkt att så många i Kens familj var där. Och att han också torkade sina tårar. June, är du här? Här! Vet inte om jag hade överlevt Be en bön.
Min DJ frågade vem jag var med på konserten. Mig själv. Han frågade vem jag besökt Ängavallen med. Mig själv. Vem jag ska till New York med. Mig själv. Givetvis gör jag saker med polare också (och Sara kommer vara i NY när jag är där) men jag trivs så oerhört bra ensam. Kan inte förklara det på annat sätt än att jag har ett behov av det just nu.
Hur är det med killarna då? frågade han. Det finns inga killar, sa jag. Eller. Det finns en som jag skulle kunna bli kär i och det är fint att känna så (hopp?) men det är inte läge. Vill inte. Har efter en diskussion om våldtäktsmän börjat ifrågasätta om killar verkligen kan vara feminister och tror ärligt talat inte det. Sjukt avtändande.
Jag nämnde att Ken varit ihop med sin fru i 20 år. Du tror inte att han har varit trogen hela tiden? frågade han skeptiskt. Nej, det är klart att jag inte tror det, sa jag. Men jag är intresserad av att de bygger en relation under så lång tid och att han hyllar den, trots att den säkert bitvis varit helt galen. Vi pratade, som vanligt, om att förhållanden inte är gjorda för att hålla. Och bestämde oss för att ta en fika snart för att prata mer, han var ju trots allt på jobbet.
Ska du åka hem och lyssna på Ken och gråta nu? frågade han vilket gjorde mig lack för det var precis det jag hade tänkt. Jag ändrade mig och lämnade Vassa med den här i lurarna istället. Så jävla gata på Birger Jarlsgatan.
Jag har haft en sådan skön påskledighet i Malmö! Så nöjd med alla minnen jag plockar med mig hem. Älskar mina vänner. Tusen tack Sara och Kixy för att jag fått sova hos er! Den perfekta balansen mellan att vila ut ordentligt, prata om världsliga ting och hitta på egna upptåg.
Åh, vad jag trivs på en cykel längs med Malmös gator och torg!
Så fint att hänga med dig Patrik, tack för tipset om veggiekycklingen på Jalla Jalla, jag var tvungen att gå dit igen. Och Vegegården var precis så fantastisk som du sa, perfekt påfyllning med veganbuffé efter besöket på Ängavallen, hann tyvärr inte med en till måltid med dig men det får bli nästa gång!
Och så kul att hänga med dig och dina vänner Magnus Thure – även om bilden ovan skvallrar om något annat! Jag blir verkligen inspirerad och imponerad av dig, du är så jäkla bra. Tack för fina meddelanden, fortsätt försöka få med mig ut i Stockholmsnatten, en vacker kväll ska det lyckas.
Jag älskar tjejen i kassan på Rosies som erbjöd snutkaffe iklädd konstapelmundering! Så oerhört kärt att det är Sara som bakar åt dem. Snart kan du höra henne prata kakor i Mat i munnen. Slukade en kardemummakaka och njöt av solskenet som värmde rejält.
Precis såhär.
Gick till Åhléns och bad för första gången om hjälp på sminkavdelningen eftersom jag slarvat bort mitt röda läppstift. Så otippat mysig stund att bli sminkad, hon fick applicera flera olika märken med en liten pensel innan jag blev nöjd. Det här sitter som berget!
Gulsipporna på kyrkogården, affischerna utanför Debaser, cyklisthållarna vid övergångsställena, frukthandlarna på Möllan, klänningarna inne på TjallaMalla, fåglarna vid Pildammsparken. Som en aldrig sinande förälskelse, jag njuter av varje minut.
Åt min första utomhuslunch i Slottsparken. Med pensionärsfilt på benen men ändå.
Bättre lycka nästa gång MFF! I bakgrunden lördagens utflyktsmål: Jetzt, Tempo, Belle Epoque och sen Grand på det.
Jag lämnade Malmö med en kokosbiskvi från Kafé Agnez i en påse och när jag tog upp den på tåget smälte den mellan mina fingrar, åh herre Jesus Kristus Påskhare, vad god den var! Vill äta pasta på Siesta, frukost på Chez Madame, brunch på Kungsgatan och efterrätt på Bastard, annars tror jag att jag hann med precis allt jag ville.
Sällan har jag väl så ofta i mitt liv diskuterat relationer som något ohållbart. Tvåsamhet för många över de trettio ses helt enkelt inte som naturligt. Känslor för andra kan uppstå och de ska få finnas, inte förtryckas. Personligen ser jag relationer som något tillfälligt: en väldigt spännande början, en mysig mellanväg där en får anpassa sig efter den andra och så ett sorgligt slut där de starka banden som byggts upp tvärt klipps av för att aldrig kunna lappas ihop igen. Det låter ju inte så lockande.
Samtidigt finns nu våra relationer för evigt sparade i sociala medier och tillgängliga för den som vill backtracka vem som varit ihop med vem. Lite märkligt är det allt när en börjar scrolla och vanemänniskor som vi är gör vi ju ungefär samma saker om och om igen (fast med olika personer). Jag har slutat med det. Det finns inga killar bland mina bilder på Instagram. Ingen har dykt upp här på bloggen på sistonde. Det är inte bara det att jag har slutat tro på relationer, jag har slutat tro på att dokumentera dem också.
Sagor om prinsar och prinsessor som lever lyckliga i alla sina dagar utan att vilja något mer känns som stoft för tjugoåringar. Själv tycker jag att det är väldigt spännande att se var de här nya konstellationerna kommer ta vägen. Visst, de flesta tror fortfarande att mammapappabarn är vägen att gå men andra söker nya vägar. Jag är sjukt nyfiken på att se var de hamnar. Framförallt tror jag att det är nyttigt att inte hålla fast vid något eller någon bara för att vi har fått lära oss att det ska vara så.
Stockholmare till trots så trivs jag som fisken i vattnet på landet. På luncherna kring Stureplan börjar jag spontant prata om Ängavallen säkert ett par gånger i veckan, hur lyckliga djuren är där och hur bra värderingar familjen Nordström har.
Därför ville jag absolut inte missa ett besök nu när jag är i Malmö så jag gick upp tidigt i lördags, stoppade in det nytvättade håret under kepsen och köpte med mig lite frukostbröd från Boulangerie innan jag hoppade på 146:ans buss från Centralen som stannar till vid Håslöv. Det skånska landskapet där är ju en upplevelse i sig.
När jag kom fram gick jag direkt till receptionen, oanmäld som jag var, och sa hej till Niclas som jag stött på i alla möjliga sociala medier de senaste åren. Han ringde genast efter sin bror Mathias som dök upp i kostym och bad att få fem minuter för att gå och byta om.
Jag vet inte riktigt hur samtalen om mig går där hemma men mitt hjärta mjuknar av att de släpper allt för att ge mig en rundtur. Vi pratade om besöket i somras, årets höjdpunkt för mig, och började med att gå in till fårena som hade lunchrast.
Mathias plockade upp både ett och två lamm som jag fick ha i famnen. Så oändligt mysigt! De vägde mindre än min systerdotter som jag blivit rätt van vid att bära runt på, som små ulliga moln. Jag lyssnade på Jag äter inte mina vänner på bussen och precis så är det ju för mig.
Gårdens kissekatt ville följa med överallt, även fast hon blev utjagad från fårhagen och hängde med när vi klättrade in till grisarna, det jag tycker allra bäst om.
Så kelig!
Alltså!
Nöff nöff! En sån nyfiken nos!
Det var kallt i luften och snöflingorna singlade ner så när de stora suggorna flyttade på sig satte vi oss i deras bo för där fanns det lite värme. Smart va?
Komsi komsi!
Aj! Som jag konstaterade efter förra besöket så är de som små hundar, så busiga! De älskar att gnaga på Converse, rota i fickor och pussas med ögonen stängda. Bildbevis kommer lite längre ner i inlägget.
Tjaba!
Hur kär är inte bilden ovan? Det känns som att den sammanfattar hela mitt besök.
Har du någonsin sett en sådan lycklig gris?
Jag försökte få tillstånd att klia henne på magen men hon vågade inte närma sig, däremot slängde hon sig och gjorde sig till precis där jag satt så lite tycke uppstod nog!
Tripp, trapp, trull, rumpa!
Ju fler desto mysigare!
Såhär satt vi nog i en timme. Det fanns liksom ingen anledning att fira påsken på något annat sätt.
Kom då!
För att hålla värmen försökte jag klappa så många som möjligt!
De var mer intresserade av att gnaga på gummisulor!
Mina Converse är rätt grisiga nu, precis som jag vill ha dem. Kom på mig själv med att lukta på mina vantar sent i går kväll utanför Belle Epoque. Magnus Thure undrade vad jag pysslade med så jag sa som det var, jag ville känna grisdoften. Likadant när han försökte borsta bort en fläck på min jacka. Behövs inte. Den ska vara där.
Grisarna som var modigast fick kli på magen och föll ihop i en hög av mys och bara njöt.
Hej sötis!
Hjälp!
De är så otroligt starka! När de bökade runt omkring mig kändes det som att de kunde ha lyft bort mig, och de är bara fyra veckor.
Grismyset avslutades med att jag fick en puss och sen frågade Mathias om jag ville tvätta ostar och det ville jag såklart! Så fint att få en inblick i hur de har det på gården. Djurindustrin i sig är ju otroligt stängd för allmänheten, fundera gärna på varför, medan Ängavallen välkomnar mig med öppna armar.
Efter att vi tvättat osten (tog kort på mig själv i rymddräkt och hårnät men den bilden kommer aldrig dyka upp på internet) gick vi in till korna, så otroligt vackra djur. Jag tänker ofta på att den ost, mjölk och yougurt som finns på ICA inte kommer från Ängavallen så då är det inte värt det, varken för djuren eller mig. Mathias sa att han skulle vara vegetarian om han inte åt deras eget kött. Känn på den.
Tuff blandras! Jag tror att mycket av besöken och lyckan handlar om att få träffa personer som vill samma sak som jag, att djuren ska må bra och få leva naturligt på alla sätt och vis så länge det bara är möjligt. Det ger mig hopp samtidigt som det är sorgligt att så många inte bryr sig om vad de stoppar i sig.
Jag skulle rekommendera ett besök på Ängavallen å det allra varmaste, vad du än vill göra där. När jag berättar för folk att jag har vegohjärta undrar de ofta om jag skulle äta kött om det kom från djur som har haft det bra. Svaret är nej, det finns ingen anledning för mig att göra det. Men om du nu äter kött så tänk på var det kommer ifrån och var lite mer nyfiken! Ställ frågor, ställ krav.
”Det blev en lång rundtur!” sa Niclas när vi kom tillbaka. Fårena, grisarna, ostarna, kossorna, det är klart, det tog nog ett tag. Tusen tack från botten av mitt hjärta! När vi sa hejdå sa vi ”Ses i sommar!” och på bussen tillbaka till Malmö riktigt längtade jag tillbaka. Som alltid.
I går började jag bläddra i Arne Dahls Hela havet stormar (en titel jag inte ens kan uttala i tanken utan att tänka på Alexis Weaks spelning på Landet för två år sen) och fastnade direkt. Den tog sig in under huden på det mest obehagliga sättet och fick mig att nästan i panik lämna badkaret och krypa ner under täcket i Saras säng. Så bra!
Är för övrigt glad att jag inte packade med nya kjolen för det är midvinterköld här nere, så galet kalla vindar! Antar att det inte är aktuellt att möta våren i Malmö som jag hade tänkt mig men det gör inget, med en god bok och fina vänner kommer en långt! Glad påsk!
Så fin rant i dag om Stockholm och stockholmare på Twitter, även om jag visserligen inte kunde relatera eftersom jag älskar hela min stad och den handlade om de som inte känner till våra förorter men ändå tycker negativt om dem. Det fick mig att tänka på hur stor staden är för mig. Precis som New York är det ju en del av charmen att det finns så mycket att upptäcka och jag har spenderat hela mitt liv med att göra just det.
Jag har mina rötter på Ekerö, min pappa i Solna, farmor bodde i Johanneshov, vi var på kollo runt om i skärgården, jag har jobbat i Kista och på Östermalm, praktiserat i Spånga och längs Södermälarstrand, haft pojkvänner från Svartsjölandet och Tullinge, bästisar som bott i Björkhagen, Upplands väsby och Rinkeby, tatuerat mig på söder och långt söder om söder i Hökarängen, varit på fester i Sollentuna och Bromma, firat nyår i Mörby, handlat på Blocketannonser i Sumpan, Danderyd och Nacka, tagit promenader i Tyresta och Gustavsberg, hoppat på tuben till Tensta för att äta indiskt innan bion i stan, gått på festivaler i Haninge och Universitetet, spanat efter fynd på den enorma loppisen som huserade ute i Skärholmen, ätit på bagerierna i Enskede, handlat på IKEA i Barkaby, badat i Hässelby, Nynäshamn och Vinterviken, fikat i timtal i Tyresö och Rosenhill… Jag får svårt att andas högst upp i Tilt när jag ser så mycket av staden som jag har så kär på en och samma gång. Så.
Men nu är jag i Malmö och ska möta upp en mårdhund på Kafé Agnez om 25 min!
Låt videon ovan, du kan kicka igång den nu, bli en påminnelse om att kycklingar är bland det sötaste som finns! Den här tokroliga färgningen är i vanlig ordning till enbart för att glädja människan och kommer snart ta kål på de små liven. Precis som de alltid föds upp för att dö för din skull.
Tanken på böcker som vintage skapar genast ett romantiskt skimmer över bibliotek tycker jag, det kanske är därför jag trivs så bra där? Nåja! Härmed tänkte jag lista tre saker som du kanske inte känner till om bibblor och som troligtvis kommer få dig att damma av bibliotekskortet redan inom ett par minuter:
Du kan, som jag, besöka bibliotek var som helst i staden för att få tag på just den boken du önskar läsa, sök på hemsidan efter vilket bibliotek som har den titeln du söker efter hemma, och sen lämna tillbaka dem var helst det passar dig.
Om du inte har hunnit läsa klart de böcker du lånat, jag har exempelvis åtta stycken hemma hos mig nu som kommer ta några kvällar till i badet innan de är luslästa, loggar du in med ditt bibliotekskort på www och lånar om dem med ett enkelt knapptryck. Är du inloggad kan du dessutom göra minneslistor så att du kan hålla koll på alla böcker du vill läsa.
Hittar du inte boken du letar efter? Mot en avgift på 10 riksdaler kan du be att ditt bibliotek tar in den. Jag är exempelvis sugen på att göra just det med Sheryl Sandbergs Lean in.
Det är något evinnerligt smart med bibliotek som jag tror att vi kan lära oss av. Tanken på att alla böcker finns tillgängliga för alla, en får låna hur många som helst (max 50) utan kostnad men med ett visst ansvar, och ur ett miljöperspektiv är det vackert att böckerna återanvänds från ett århundrade till ett annat.
Elsa Billgren har precis börjat låna ut klänningar, främst bröllopsklänningar, till överlyckliga unga damer och det är precis sådana initiativ jag menar. Missa inte hennes Stora vintageguide!
”It is obvious that the two offenders saw the victim as some one that could be treated as a thing. This is not about sex, it is about power and control. // When you hear the jokes being made during the crime, it is the purest contempt.”
Jag har ett oerhört starkt behov av att höra Steubenville kommenteras av män, varför vet jag inte. Kanske för att jag är trött på tystnaden, kanske för att jag enbart läser feministlitteratur och är besviken på män, kanske för att jag läser geniala texter av kvinnor.
Som när Katarina Wennstam i Fokus vänder på Solanas ”män är djur” till att vara ett direkt citat från våra rättssalar – inte ”fascistfeminister” – där våldtäktsmännen behandlas som om de inte kunde rå för sina instinkter att överfalla kvinnan, som att deras drivkraft inte var kontrollerbar. Djurisk nästan?
Respektlösheten för kvinnor just nu står mig upp i halsen. Kommentarer på krönikor som den Hanna skrev om att bli ofredad, kommentarer på Bianca Kronlöfs Youtube-video (hon läste Svelands Hatet innan hon gick igenom dem för att förbereda sig), kommentarer på Twitter om Steubenville, osv. Jag kräks om jag inte får någon typ av kuckelimuckmedicin i form av hopp.
”So, how do you fix that?” skriver Rollins på sin blogg. ”I’m just shooting rubber bands at the night sky but here are a few ideas: Put women’s studies in high school on the curriculum, from war heroes to politicians, writers, speakers, activists, revolutionaries and let young people understand that women have been kicking ass in high threat conditions for ages and they are worthy of respect.”
Precis så. Det känns faktiskt lite bättre.
Häromdan dök Steubenville replies upp, en sida som jag hoppas att vi kommer få se mer av, även i andra situationer, där du enkelt kan rekommendera den bästa artikeln som skrivits i ämnet till de som inte förstår sammanhanget, och i dagens DN läser jag den gamla chefredaktören Herbert Tingstens bevingade ord: ”Bara genom att ta ställning förvandlar man sig från att vara människa till att bli mänsklig.”
Har du helt missat vår tids mest tydliga exempel på våldtäktskultur så finns det ett inlägg som sammanfattar allt. Hur tragiskt det är för de unga männen som hade en sådan lovande framtid, hur mycket hat och hot den överfallna tjejen och hennes familj får utstå och hur media vid upprepade tillfällen våldtar henne igen.
Min mamma träffar väldigt många tjyvar och banditer i sitt arbete och ett gemensamt kännetecken för alla män som begått våldtäkt eller kvinnofridsbrott är att de gråter. Utan undantag. De gråter för att de tycker synd om sig själva. Utan undantag. En av killarna i rättssalen gråter mycket riktigt. Och media gråter ikapp.
Det har varit en helt fantastiskt rolig helg! Jag vet inte vad jurymedlemmar vanligtvis ägnar sig åt men vi skämtade med varandra från första stund och har haft väldigt bra diskussioner och samtal ihop.
Travelhack är alltså ett 24-timmars hack som är menat att förbättra upplevelsen för tåg- och bussresenärer. Det var totalt 21 bidrag så det tog flera timmar att prata med alla men det var samtidigt riktigt lyxigt att få höra deras tankar och idéer. Tusen tack för det!
Per hade med sig en heliumfylld, radiostyrd haj som jag genast döpte till Travelhaj som han använde för att tipsa deltagarna om presentationsteknik. Den var helt förtjusande att köra runt med uppe i vindsvåningen på Färgfabriken.
Vi ägnade dagen i dag åt att utse tre kategorivinnare och en grand master flash-vinnare. Andreas skämtade om att vi inte hade kommit fram till någon vinnare när klockan närmade sig ett och att juryn helt orelaterat skulle åka till Disrupt i San Fransisco som var förstapriset.
Min favorit från dag ett, alltså i går, är Guide My Day som är en tjänst som låter användarna skapa turer i alla möjliga kategorier till varandra och andra som vill upptäcka staden de besöker. Allt är så snyggt och smart att jag smäller av. Kartan, Instagram- och Foursquare-bilderna, gränssnittet, typsnittet, utskriften, Twitter-kontot och kopplingen till lokaltrafiken.
Framförallt blir jag väldigt sugen på att sätta igång och skapa en lista men det går ju inte eftersom jag inte har något Facebook-konto… Hör av er om ni kommer godkänna Twitter-login också!
Rent praktiskt skulle jag kunna starta alla blogginlägg med ”I senaste avsnittet av Girls” för det händer alltid något där som jag vill kommentera och utveckla. Nu senast, fortsätt inte läsa om du inte har sett det avsnittet men planerar att göra det, såklart du gör, hoppa till nästa stycke istället, jag varnade dig, våldtog Adam sin flickvän. Alternativt finns det ett annat namn för att förnedra och stoppa in sin kuk i någon som litar på en och som efteråt upprepar att det inte alls kändes bra.
Michelle Haimoff skriver att Girls har öppnat hennes ögon för den våldtäktskultur vi lever i. Att se Hannah gå runt BH-lös med sin kompis nätlinne på sig inne på Duane Reade jämför hon med att se på när ett blöjbarn springer mot poolkanten med två saxar i händerna. En ganska obekväm jämförelse. Men i det New York där Girls huserar behöver de inte vara rädda för sexuellt våld. Där äger de gatorna precis lika mycket som någon annan.
Jag hade precis läst det inlägget i går morse när såg jag en tweet från polisen i Söderort där de upplyste om Nattknappen dit en kan ringa sena helgkvällar för att känna sig trygg på väg hem. Så jag tog mig friheten att justera den lite.
“@ocsoderort Ring 020-446666 för stöd om du känner dig otrygg ute i stockholmsnatten.” Alternativt vill slå ner och våldta någon. Sök hjälp!
Det är ingen kritik till initiativet i sig, det är en kritik till att samhället är uppbyggt kring att kvinnan ska anpassa sig till att mannen inte behöver stå till svars för det våld han begår. Jag har spenderat hela mitt liv – från det att jag gick i lågstadiet fram till i dag – med att vänta på att någon ska överfalla mig. Det är kanske inte något killar funderar särskilt ofta på men som kvinna är jag illa ute så fort det mörknar, jag hör hur mina kollegor säger att de aldrig skulle ut och jogga kvällstid för de inte vågar till exempel, och det är något som ständigt begränsar vår vardag. Varje dag. Att några få män får alla kvinnor att oroligt se sig om.
Statistiken säger något annat. Även om vi sen barnsben har fått höra att någon kommer hoppa fram bakom en buske så sker de flesta överfallen och våldtäkterna i hemmet. Två tredjedelar känner förövaren. Ändå läggs det resurser på att utbilda kvinnor i självförsvar, att tipsa varandra om att hålla nyckeln som ett dolt vapen eller som i det här fallet, att ringa någon som stöd. För att gå hem till sig. Det är inte klokt. Givetvis är de ännu galnare i USA där det nu pratas om att utrusta kvinnor med pistol för att de ska känna sig trygga.
Amat Levin tar i inlägget Hur får vi män att sluta våldta (missa inte uppföljningen) upp ett exempel som påverkade mig enormt och som jag också hade i bakhuvudet i går. I klippet ovan försöker den politiska strategen Zerlina Maxwell förklara varför hon inte vill att en man ska berätta för henne vad hon ska ha på sig, vad hon ska dricka eller att hon behöver en pistol för att skydda sig. Vinkeln är helt fel, vi måste fokusera på att få män att sluta våldta, säger hon. Men de är kriminella, de bryr sig inte, hävdar Sean Hannity varpå Zerlina påpekar att de varken är ansiktslösa eller namnlösa och att kvinnan ofta känner och litar på sin förövare.
Som i det hemliga exemplet ovan.
Hon nämner organisationen Men Can Stop Rape och det är sådana kontaktuppgifter jag vill att polisen delar ut inför helgen, riktade till männen. Hon delar även med sig av 5 tips om hur vi kan lära män att inte våldta. Så enkelt egentligen. Min poäng är alltså att fokusera energin och resurserna där de behövs, på unga killar och på män, inte på kvinnorna – för det är inte vårt problem. Män är trots allt inte mer djur än någon annan så försök inte ens smutskasta andra arter genom att påstå det.
Senaste kommentarerna