Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Etikett: recension (sida 1 av 6)

Vegorätt känns helt rätt!

Kolonin

Nu finns äntligen Vegorätt på SVT Play! Vilket fint första program! Det får mig att längta efter sommaren så mycket att det nästan gör ont. Tänk att få kyla ner dryck i havet och grilla på stranden med vänner?

15 grader i luften. 15 grader i havet. Men man vänjer sig, man måste vänja sig.

Maten ser så god ut! Det var bara några veckor sedan jag åt acai för första gången tillsammans med Gözde och hon beskrev det som att en skål med acai smakar ”nästan som glass” vilket stämmer bra!

Jag har en påse frömixknäcke hemma som jag hade tänkt baka i min nya ugn i helgen men nu såg det ju så lätt ut att göra själv? Måste prova!

Skördar lök, bönor och potatis. Äter lila krusbär.

Det är sällan vi får se två unga kvinnor gulla med grönsaker och yoga på en åker vilket många verkar ovana vid. När jag tänker efter själv kan jag inte komma på något bättre än att plocka grönsaker på kolonin för att lägga direkt på grillen – eller att yoga utomhus för den delen! Mig träffar det i alla fall rakt i hjärtat. Mer!

Yoga on the beach. #sandigt

Att tittaren slipper studiomiljön uppskattas verkligen, det riktigt spritter i kroppen efter att få vara utomhus och bre hemmagjord ketchup på allt som kommer i min väg! Åh, den som ändå fick sätta tänderna i en krispig nygrillad burgare med groddar på! När de rabblar nyttigheter riktigt njuter jag i övertygelsen om att växtriket har så mycket värdefullt och vackert att erbjuda. Vanligtvis handlar den typen av diskussion bara om brister (kunskapsbrister egentligen) så det är varmt välkommet.

Vi grillar i regnet. #vadveganeräter

Vegansk mat är inte alltid hälsosam, amen, men den har aldrig någonsin kopplats till cancer, diabetes eller hjärt- och kärlsjukdomar så vitt jag vet så på så sätt är det en viktig poäng att lyfta. 

Städdag och sen bio!

Det är så modigt att bygga en serie på dessa två okända skorrande r och det känns fint att SVT ger dem fullt förtroende att ro det i hamn. Synd att det bara gäller fem avsnitt à 30 minuter vardera. Vad kommer härnäst, det här kan inte vara allt? Mer!

Var är korna?

Andra inlägg om Vegorätt:

Från ord till jord och bord (Helsingborgs Dagblad)

Är det här ett skämt? (Göteborgs-Posten)

Nej SVT, vegetariskt är inte samma sak som raw foo (KIT)

Fem förslag på hur SVT:s nya vegoprogram borde ha sett ut (TV-dags)

SVT:s ”Vegorätt” är tyvärr vego-fel fel fel (Aftonbladet)

Vego är mer än en trend (BTJ)

Det handlar om dig

Det handlar om dig

Jag har precis börjat läsa Ebba Witt-Brattströms Stå i bredd men så snubblade jag över Det handlar om dig och klämde den i badet igår kväll. Helt omöjlig att släppa taget om! Dels på grund av de korta, snabba kapitlen, det beijerska språket och igenkänningsfaktorn men kanske främst, viljan att den här olyckliga kärlekshistorien ska sluta lyckligt.

Precis som på bloggen finns det gott om pojknackar, olycklig kärlek och drömmar. Boken känns nästan som en present till Sandras fans, de som lever sig in i hennes liv och skriver av sig på liknande prosa i hennes kommentarsfält. Om pojknackar, olycklig kärlek och drömmar.

Med citat som ”Vi väntar inte såhär länge innan vi kysser varandra igen, säger du och jag svarar nej aldrig” är det svårt att inte dra sig till minnes den där sugande känslan i magen som kom och gick i tonåren. Hon sätter verkligen fingret på tonårsförälskelse, även om jag hade klarat mig lika bra utan mentholcigaretter och gräs.

Den sista meningen är en av de mest geniala jag någonsin läst. Helt klart värt att inte släppa taget om den.

Recension av Lottie Knutsons ”Nödrop: när krisen kommer”

Untitled

Lottie Knutsons ”Nödrop: när krisen kommer”  är den perfekta julklappen till någon som jobbar med kommunikation och kanske allra främst PR. Den är full av insiktsfulla tips, råd och intervjuer med personer som tagit sig igenom några av Sveriges värsta kriser och passar perfekt på nattygsbordet eller som present till kollegorna på kommunikationsavdelningen.

Goda råd är bokstavligen dyra då många lärdomar kommer från andras erfarenheter men vi kan lära oss att inte upprepa deras misstag genom att förbereda oss så gott det går för det ofattbara. Lottie Knutson vet hur.

Vi lär oss bli män genom att lära oss att inte vara som kvinnor

Myset.

Jag måste ha gått förbi hyllan där Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil stod hundratals gånger när jag jobbade på Pocket shop utan att fatta hur stor den här lilla boken är. Nu är jag väldigt glad över att ha läst den och rekommenderar den till alla! Den handlar främst om manlighet, något jag försöker förstå mig på. Här kommer flertalet tänkvärda citat:

”Att det inte enbart är enkelt att tillhöra en priviligerad grupp är något alla som har makt förr eller senare upptäcker.”

”På samma sätt som mycket av det män gör inte hade ansetts så fantastiskt om det utförts av en kvinna, så hade det heller inte ansetts så allvarligt eller farligt om en kvinna gjort det.” (Charles Manson är världens mest kända massmördare trots att de berömda morden i Los Angeles 1969 begicks av kvinnor.)

”Könet är alltid viktigare än själva handlingen. Ingen tror att något som tjejer sysslar med kommer utgöra en fara för någon annan än dem själva. Däremot är varje manligt snedsteg ett tecken på det stora, farliga mörker alla män antas ha inom sig.”

”Vad de missar är att synen på alla män som potentiella våldtäktsmän, mördare, dårar samtidigt är den viktigaste beståndsdelen i vår maktställning. Makt är sällan någonting man behöver erövra. Man får den genom att andra lämnar över sin.”

”Frågan de ställer är alltså varför alla män ska få skit för något som bara ett litet fåtal gör. Det finns flera svar. Ett är att man kan delta i ett förtryck på två sätt. Aktivt och passivt. // Men det enklaste svaret på frågan är ändå: för att vi alla drar nytta av det. Så länge omvärlden utgår från att alla män är livsfarliga kan vi tryggt promenera genom stadens parker om nätterna utan en tanke på hur vi beter oss, medan kvinnorna tvingas överväga varje steg. Vi kan lika lugnt lyfta vår högre lön och ta precis så mycket ansvar för våra barn som vi känner för eftersom vi vet att ingen kommer våga göra motstånd på allvar. Vi kan räkna med att våra intressen tas på större allvar än kvinnors, att vår kropp kommer förbli vår ensak, att vi inte kommer att förlora jobbet när vi blir medelålders för att vi börjar bli småfeta.”

”Vi kan njuta av de privilegier deras kriminella handlingar ger oss och ändå kalla oss ”schyssta killar”.”

”Livet igenom kämpar män för att trycka ner och förakta allt som kan uppfattas som feminint omkring dem. Vid sidan av kvinnor är manliga homosexuella ett av de vanligaste offren för det manliga våldet.”

”I varje sammanhang står kvinnligheten för precis de egenskaper mannen inte vill veta av hos sig själv.”

”Åldershetsen pågår ständigt, den hålls igång av män i alla åldrar, ur alla klasser. Men den man som verkligen tar konsekvenserna av den, allt snack om hur oestetisk kvinnors åldrande är, av de självklara utsagorna om att de bara ”går utför efter 20″ och upptäcks med datorn fulladdad av bilder på nakna 12-åringar blir genast väldigt ensam. Och de som fortfarande ser sig som företrädare för den goda manligheten kan lugnt lyssna på nyheten om kollegan som avslöjats som pedofil, lägga en ny stek på grillen, skaka på huvudet och säga: Fy fan alltså. Dödsstraff på sånt.”

”Den som lyssnar på och tar konsekvenserna av de signaler som manligheten sänder ut kommer att bli ensam, isolerad och avskydd. Men han har haft stöd och hjälp av manssamhället hela vägen fram till avslöjandet.”

”Flera svenska debattörer, såväl manliga som kvinnliga, menar att man kan säga vad man vill om svenska män, de är ända bättre än män i resten av världen. I Spanien är de macho, i USA är de krigiska, i Iran är de fullkomligt skogstokiga. Allt kommer sig av att FN 1995 utnämnde Sverige till världens mest jämställda land. Av det har någon dragit den helt bindgalna slutsatsen att svenska män därmed är jämställdast i världen. Om man nu överhuvudtaget går med på att se jämställdhet som något man kan tävla i borde den enda möjliga slutsatsen av utnämningen vara att den främst gäller svenska kvinnor. Arbetet som lett fram till den har väl knappats letts av män.”

”Precis som det tröttsamma viftandet med ”världens mest jämställda land”-utnämningen, är utvecklingsoptimismen ett mycket effektivt vapen för att tysta, eller åtminstone väsentligt dämpa, all kritik mot män, manlighet och könssamhälle. Idén är så vedertagen att nästan alla som ger sig in i debatten verkar känna sig tvungna att avsluta sina inlägg med överslätande fraser som ”men man ska inte klaga, det blir ju trots allt bättre hela tiden.”

Sverige har nu halkat ner till världens fjärde mest jämställda land.

Recension av The Ghosts in Our Machine

Den här bambin fick mig att börja gråta för att folk på riktigt äter barn utan att reflektera.

Vi såg på Sverigepremiären av The Ghosts in Our Machine i går på ett välbesökt Vegoforum, där spökena representerar alla de djur vi aldrig ser men vet finns där. Det är första gången jag ser en film som fångar världen med mina ögon, dvs med veganglasögonen på och det är Liz Marshalls förtjänst.

På gatorna i New York filmas kvinnor i pälsar, skyltfönster med skinnskor, en uppstoppad kråka som dekoration, en korvkiosk vid ett gathörn där korvgubben pressar ett spett med döda djur mot stekpannan, en utställningsmonter på en flygplats med en uppstoppad leopard. Så ser jag också på världen. Det är döda djur överallt, men ingen ifrågasätter det.

Hon tröstade mig med en puss.

Fotografen Jo-Ann McArthur som porträtteras i filmen är vegan sen 10 år tillbaka och försöker med sina bilder visa att djur, precis som människor, har känslor och behov. Och att de trots det får utstå så enormt mycket lidande och grymheter. Hennes fotoprojekt We animals har fångat djur över hela världen i nästan 15 år och hon har märkt att ett riktigt starkt fotografi kan få ett större genomslag än en olaglig aktion. Även om de ibland måste kombineras.

Ny avatarbild på Twitter tror jag bestämt!

Jag känner igen mig väldigt mycket i henne. Hur frustrerande det är att rabbla fakta, trots att den finns tillgänglig för alla, som när hon ifrågasätter att vegetarianer stödjer mjölkindustrin som på många sätt är värre än köttindustrin eftersom korna får leva kortare, tas ifrån sina barn och deras kroppar utarmas innan de själva blir en del av köttindustrin. Hur provocerande det är när folk ändå inte gör något, trots att de får alla fakta serverade.

När hon diskuterar sin kommande bok med ett förlag och visar upp sina bilder får hon frågan om hon sover gott om nätterna. Hon svarar att hon lider av sömnproblem på grund av alla hemskheter hon har sett och har, precis som jag, ett väldigt stort behov av att få umgås med glada djur för att väga upp alla hemskheter hon tar del av.

Som exempel på en hemskhet kan jag nämna videon som Humane Society släppte härom dan och som New York Times plockade upp. Den visar smygtagna bilder från en gård i Kentucky kallad Iron Maiden, vilket för övrigt är namnet på ett gammalt tortyrredskap. På gården står suggorna instängda i små, tajta burar utan möjlighet att ens vända sig om, så kallade gestration crates. Där står de medan de väntar barn vilket i princip är hela livet eftersom de hålls konstant gravida under de få år de får leva. Det är helt normalt inom factory farming.

På gården finns ett oerhört dödligt virus, av arbetarna kallat El Churro, som leder till diarré hos de små kultingarna. Mannen som har smygfilmat på gården berättar att han under två dagar sett 980 kultingar dö av det viruset och i gången mellan metallburarna syns mörka pölar av magsjuka. De döda kultingarna samlas ihop på hög och av deras inälvor och tarmar görs en smoothie som arbetarna matar suggorna med. Varpå de blir infekterade.

Det är väldigt svårt att lämnas oberörd av det. Och det är väldigt märkligt att inga medier i Sverige ens nämner det med tanke på hur mycket uppmärksamhet exempelvis galna ko-sjukan fick när den började spridas till människor också. En sjukdom som ju startade med att kor blev matade med andra kor i form av kött- och benmjöl.

Hänger helst här av alla ställen i världen. Med det här gänget.

Djurindustrin kommer aldrig visa upp den sanna bilden av hur djuren har det så Jo-Anne använder sig av också av olagliga metoder för att komma in på mink- och rävfarmar för att fota dem i smyg. (Pinsamt nog nämner hon minkfarmar i Sverige som exempel på ett land där hennes bilder fått stort genomslag.) Frågar du pälsdjursbranschen så har djuren det bra i sina burar men när du ser hennes bilder, hör djurens skrik och ser deras stressade beteende, verklig panik, ser du i deras ögon vem det är som ljuger.

Filmen utspelar sig under ett år runt om i USA, Kanada och Europa, bland annat i en fristad för djur utanför New York där fantastiska berättelser uppstår. Jag både skrattar och gråter under filmens gång, alltmedan Jo-Anne försöker få till sitt bokkontrakt för att nå ut till så många som möjligt med sina bilder. Det är fantastiskt att se hur hon fångar dem, på riktigt fångar deras själ, och jag tror inte att någon som ser filmen, eller hennes bilder, lämnas oberörd. Jag hittar den faktiskt på Bokus och blir lite sugen på att beställa!

Du vet när en gosar med kultingar som softar i skuggan och får lust att plocka upp en för att pussa ihjäl den?

I ett klipp får vi se en gris som vadar ut i sjön för att bada och nöjt doppar trynet i vattnet och blåser bubblor varpå alla i Palme-salen inne i ABF-huset skrattar till. Det kändes så oerhört självklart att han skulle göra precis så! Men har du någonsin sett en gris bada? Nä. Inte jag heller. Det är den typen av sorg i glädjeögonblicken, om och om igen.

Att se djur i bur som kämpar för att komma ut är enbart sorgligt. Och att lämna dem är det värsta, säger Jo-Anne, precis som killen som smygfilmade inne på Iron Maiden. Samtidigt som filmen ändå är hoppfull så inser tittaren att djuren inte ens har rätt till sitt eget liv, de har inte rätten att leva. Det är oerhört starkt. Se den! Och missa inte Blackfish!

Äldre inlägg

© 2018 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑