Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Etikett: recension (sida 1 av 3)

Vegorätt känns helt rätt!

Kolonin

Nu finns äntligen Vegorätt på SVT Play! Vilket fint första program! Det får mig att längta efter sommaren så mycket att det nästan gör ont. Tänk att få kyla ner dryck i havet och grilla på stranden med vänner?

15 grader i luften. 15 grader i havet. Men man vänjer sig, man måste vänja sig.

Maten ser så god ut! Det var bara några veckor sedan jag åt acai för första gången tillsammans med Gözde och hon beskrev det som att en skål med acai smakar ”nästan som glass” vilket stämmer bra!

Jag har en påse frömixknäcke hemma som jag hade tänkt baka i min nya ugn i helgen men nu såg det ju så lätt ut att göra själv? Måste prova!

Skördar lök, bönor och potatis. Äter lila krusbär.

Det är sällan vi får se två unga kvinnor gulla med grönsaker och yoga på en åker vilket många verkar ovana vid. När jag tänker efter själv kan jag inte komma på något bättre än att plocka grönsaker på kolonin för att lägga direkt på grillen – eller att yoga utomhus för den delen! Mig träffar det i alla fall rakt i hjärtat. Mer!

Yoga on the beach. #sandigt

Att tittaren slipper studiomiljön uppskattas verkligen, det riktigt spritter i kroppen efter att få vara utomhus och bre hemmagjord ketchup på allt som kommer i min väg! Åh, den som ändå fick sätta tänderna i en krispig nygrillad burgare med groddar på! När de rabblar nyttigheter riktigt njuter jag i övertygelsen om att växtriket har så mycket värdefullt och vackert att erbjuda. Vanligtvis handlar den typen av diskussion bara om brister (kunskapsbrister egentligen) så det är varmt välkommet.

Vi grillar i regnet. #vadveganeräter

Vegansk mat är inte alltid hälsosam, amen, men den har aldrig någonsin kopplats till cancer, diabetes eller hjärt- och kärlsjukdomar så vitt jag vet så på så sätt är det en viktig poäng att lyfta. 

Städdag och sen bio!

Det är så modigt att bygga en serie på dessa två okända skorrande r och det känns fint att SVT ger dem fullt förtroende att ro det i hamn. Synd att det bara gäller fem avsnitt à 30 minuter vardera. Vad kommer härnäst, det här kan inte vara allt? Mer!

Var är korna?

Andra inlägg om Vegorätt:

Från ord till jord och bord (Helsingborgs Dagblad)

Är det här ett skämt? (Göteborgs-Posten)

Nej SVT, vegetariskt är inte samma sak som raw foo (KIT)

Fem förslag på hur SVT:s nya vegoprogram borde ha sett ut (TV-dags)

SVT:s ”Vegorätt” är tyvärr vego-fel fel fel (Aftonbladet)

Vego är mer än en trend (BTJ)

Det handlar om dig

Det handlar om dig

Jag har precis börjat läsa Ebba Witt-Brattströms Stå i bredd men så snubblade jag över Det handlar om dig och klämde den i badet igår kväll. Helt omöjlig att släppa taget om! Dels på grund av de korta, snabba kapitlen, det beijerska språket och igenkänningsfaktorn men kanske främst, viljan att den här olyckliga kärlekshistorien ska sluta lyckligt.

Precis som på bloggen finns det gott om pojknackar, olycklig kärlek och drömmar. Boken känns nästan som en present till Sandras fans, de som lever sig in i hennes liv och skriver av sig på liknande prosa i hennes kommentarsfält. Om pojknackar, olycklig kärlek och drömmar.

Med citat som ”Vi väntar inte såhär länge innan vi kysser varandra igen, säger du och jag svarar nej aldrig” är det svårt att inte dra sig till minnes den där sugande känslan i magen som kom och gick i tonåren. Hon sätter verkligen fingret på tonårsförälskelse, även om jag hade klarat mig lika bra utan mentholcigaretter och gräs.

Den sista meningen är en av de mest geniala jag någonsin läst. Helt klart värt att inte släppa taget om den.

Recension av Lottie Knutsons ”Nödrop: när krisen kommer”

Untitled

Lottie Knutsons ”Nödrop: när krisen kommer”  är den perfekta julklappen till någon som jobbar med kommunikation och kanske allra främst PR. Den är full av insiktsfulla tips, råd och intervjuer med personer som tagit sig igenom några av Sveriges värsta kriser och passar perfekt på nattygsbordet eller som present till kollegorna på kommunikationsavdelningen.

Goda råd är bokstavligen dyra då många lärdomar kommer från andras erfarenheter men vi kan lära oss att inte upprepa deras misstag genom att förbereda oss så gott det går för det ofattbara. Lottie Knutson vet hur.

Vi lär oss bli män genom att lära oss att inte vara som kvinnor

Myset.

Jag måste ha gått förbi hyllan där Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil stod hundratals gånger när jag jobbade på Pocket shop utan att fatta hur stor den här lilla boken är. Nu är jag väldigt glad över att ha läst den och rekommenderar den till alla! Den handlar främst om manlighet, något jag försöker förstå mig på. Här kommer flertalet tänkvärda citat:

”Att det inte enbart är enkelt att tillhöra en priviligerad grupp är något alla som har makt förr eller senare upptäcker.”

”På samma sätt som mycket av det män gör inte hade ansetts så fantastiskt om det utförts av en kvinna, så hade det heller inte ansetts så allvarligt eller farligt om en kvinna gjort det.” (Charles Manson är världens mest kända massmördare trots att de berömda morden i Los Angeles 1969 begicks av kvinnor.)

”Könet är alltid viktigare än själva handlingen. Ingen tror att något som tjejer sysslar med kommer utgöra en fara för någon annan än dem själva. Däremot är varje manligt snedsteg ett tecken på det stora, farliga mörker alla män antas ha inom sig.”

”Vad de missar är att synen på alla män som potentiella våldtäktsmän, mördare, dårar samtidigt är den viktigaste beståndsdelen i vår maktställning. Makt är sällan någonting man behöver erövra. Man får den genom att andra lämnar över sin.”

”Frågan de ställer är alltså varför alla män ska få skit för något som bara ett litet fåtal gör. Det finns flera svar. Ett är att man kan delta i ett förtryck på två sätt. Aktivt och passivt. // Men det enklaste svaret på frågan är ändå: för att vi alla drar nytta av det. Så länge omvärlden utgår från att alla män är livsfarliga kan vi tryggt promenera genom stadens parker om nätterna utan en tanke på hur vi beter oss, medan kvinnorna tvingas överväga varje steg. Vi kan lika lugnt lyfta vår högre lön och ta precis så mycket ansvar för våra barn som vi känner för eftersom vi vet att ingen kommer våga göra motstånd på allvar. Vi kan räkna med att våra intressen tas på större allvar än kvinnors, att vår kropp kommer förbli vår ensak, att vi inte kommer att förlora jobbet när vi blir medelålders för att vi börjar bli småfeta.”

”Vi kan njuta av de privilegier deras kriminella handlingar ger oss och ändå kalla oss ”schyssta killar”.”

”Livet igenom kämpar män för att trycka ner och förakta allt som kan uppfattas som feminint omkring dem. Vid sidan av kvinnor är manliga homosexuella ett av de vanligaste offren för det manliga våldet.”

”I varje sammanhang står kvinnligheten för precis de egenskaper mannen inte vill veta av hos sig själv.”

”Åldershetsen pågår ständigt, den hålls igång av män i alla åldrar, ur alla klasser. Men den man som verkligen tar konsekvenserna av den, allt snack om hur oestetisk kvinnors åldrande är, av de självklara utsagorna om att de bara ”går utför efter 20″ och upptäcks med datorn fulladdad av bilder på nakna 12-åringar blir genast väldigt ensam. Och de som fortfarande ser sig som företrädare för den goda manligheten kan lugnt lyssna på nyheten om kollegan som avslöjats som pedofil, lägga en ny stek på grillen, skaka på huvudet och säga: Fy fan alltså. Dödsstraff på sånt.”

”Den som lyssnar på och tar konsekvenserna av de signaler som manligheten sänder ut kommer att bli ensam, isolerad och avskydd. Men han har haft stöd och hjälp av manssamhället hela vägen fram till avslöjandet.”

”Flera svenska debattörer, såväl manliga som kvinnliga, menar att man kan säga vad man vill om svenska män, de är ända bättre än män i resten av världen. I Spanien är de macho, i USA är de krigiska, i Iran är de fullkomligt skogstokiga. Allt kommer sig av att FN 1995 utnämnde Sverige till världens mest jämställda land. Av det har någon dragit den helt bindgalna slutsatsen att svenska män därmed är jämställdast i världen. Om man nu överhuvudtaget går med på att se jämställdhet som något man kan tävla i borde den enda möjliga slutsatsen av utnämningen vara att den främst gäller svenska kvinnor. Arbetet som lett fram till den har väl knappats letts av män.”

”Precis som det tröttsamma viftandet med ”världens mest jämställda land”-utnämningen, är utvecklingsoptimismen ett mycket effektivt vapen för att tysta, eller åtminstone väsentligt dämpa, all kritik mot män, manlighet och könssamhälle. Idén är så vedertagen att nästan alla som ger sig in i debatten verkar känna sig tvungna att avsluta sina inlägg med överslätande fraser som ”men man ska inte klaga, det blir ju trots allt bättre hela tiden.”

Sverige har nu halkat ner till världens fjärde mest jämställda land.

Recension av The Ghosts in Our Machine

Den här bambin fick mig att börja gråta för att folk på riktigt äter barn utan att reflektera.

Vi såg på Sverigepremiären av The Ghosts in Our Machine i går på ett välbesökt Vegoforum, där spökena representerar alla de djur vi aldrig ser men vet finns där. Det är första gången jag ser en film som fångar världen med mina ögon, dvs med veganglasögonen på och det är Liz Marshalls förtjänst.

På gatorna i New York filmas kvinnor i pälsar, skyltfönster med skinnskor, en uppstoppad kråka som dekoration, en korvkiosk vid ett gathörn där korvgubben pressar ett spett med döda djur mot stekpannan, en utställningsmonter på en flygplats med en uppstoppad leopard. Så ser jag också på världen. Det är döda djur överallt, men ingen ifrågasätter det.

Hon tröstade mig med en puss.

Fotografen Jo-Ann McArthur som porträtteras i filmen är vegan sen 10 år tillbaka och försöker med sina bilder visa att djur, precis som människor, har känslor och behov. Och att de trots det får utstå så enormt mycket lidande och grymheter. Hennes fotoprojekt We animals har fångat djur över hela världen i nästan 15 år och hon har märkt att ett riktigt starkt fotografi kan få ett större genomslag än en olaglig aktion. Även om de ibland måste kombineras.

Ny avatarbild på Twitter tror jag bestämt!

Jag känner igen mig väldigt mycket i henne. Hur frustrerande det är att rabbla fakta, trots att den finns tillgänglig för alla, som när hon ifrågasätter att vegetarianer stödjer mjölkindustrin som på många sätt är värre än köttindustrin eftersom korna får leva kortare, tas ifrån sina barn och deras kroppar utarmas innan de själva blir en del av köttindustrin. Hur provocerande det är när folk ändå inte gör något, trots att de får alla fakta serverade.

När hon diskuterar sin kommande bok med ett förlag och visar upp sina bilder får hon frågan om hon sover gott om nätterna. Hon svarar att hon lider av sömnproblem på grund av alla hemskheter hon har sett och har, precis som jag, ett väldigt stort behov av att få umgås med glada djur för att väga upp alla hemskheter hon tar del av.

Som exempel på en hemskhet kan jag nämna videon som Humane Society släppte härom dan och som New York Times plockade upp. Den visar smygtagna bilder från en gård i Kentucky kallad Iron Maiden, vilket för övrigt är namnet på ett gammalt tortyrredskap. På gården står suggorna instängda i små, tajta burar utan möjlighet att ens vända sig om, så kallade gestration crates. Där står de medan de väntar barn vilket i princip är hela livet eftersom de hålls konstant gravida under de få år de får leva. Det är helt normalt inom factory farming.

På gården finns ett oerhört dödligt virus, av arbetarna kallat El Churro, som leder till diarré hos de små kultingarna. Mannen som har smygfilmat på gården berättar att han under två dagar sett 980 kultingar dö av det viruset och i gången mellan metallburarna syns mörka pölar av magsjuka. De döda kultingarna samlas ihop på hög och av deras inälvor och tarmar görs en smoothie som arbetarna matar suggorna med. Varpå de blir infekterade.

Det är väldigt svårt att lämnas oberörd av det. Och det är väldigt märkligt att inga medier i Sverige ens nämner det med tanke på hur mycket uppmärksamhet exempelvis galna ko-sjukan fick när den började spridas till människor också. En sjukdom som ju startade med att kor blev matade med andra kor i form av kött- och benmjöl.

Hänger helst här av alla ställen i världen. Med det här gänget.

Djurindustrin kommer aldrig visa upp den sanna bilden av hur djuren har det så Jo-Anne använder sig av också av olagliga metoder för att komma in på mink- och rävfarmar för att fota dem i smyg. (Pinsamt nog nämner hon minkfarmar i Sverige som exempel på ett land där hennes bilder fått stort genomslag.) Frågar du pälsdjursbranschen så har djuren det bra i sina burar men när du ser hennes bilder, hör djurens skrik och ser deras stressade beteende, verklig panik, ser du i deras ögon vem det är som ljuger.

Filmen utspelar sig under ett år runt om i USA, Kanada och Europa, bland annat i en fristad för djur utanför New York där fantastiska berättelser uppstår. Jag både skrattar och gråter under filmens gång, alltmedan Jo-Anne försöker få till sitt bokkontrakt för att nå ut till så många som möjligt med sina bilder. Det är fantastiskt att se hur hon fångar dem, på riktigt fångar deras själ, och jag tror inte att någon som ser filmen, eller hennes bilder, lämnas oberörd. Jag hittar den faktiskt på Bokus och blir lite sugen på att beställa!

Du vet när en gosar med kultingar som softar i skuggan och får lust att plocka upp en för att pussa ihjäl den?

I ett klipp får vi se en gris som vadar ut i sjön för att bada och nöjt doppar trynet i vattnet och blåser bubblor varpå alla i Palme-salen inne i ABF-huset skrattar till. Det kändes så oerhört självklart att han skulle göra precis så! Men har du någonsin sett en gris bada? Nä. Inte jag heller. Det är den typen av sorg i glädjeögonblicken, om och om igen.

Att se djur i bur som kämpar för att komma ut är enbart sorgligt. Och att lämna dem är det värsta, säger Jo-Anne, precis som killen som smygfilmade inne på Iron Maiden. Samtidigt som filmen ändå är hoppfull så inser tittaren att djuren inte ens har rätt till sitt eget liv, de har inte rätten att leva. Det är oerhört starkt. Se den! Och missa inte Blackfish!

Recension: Steglitsan av Donna Tartt

Den 12 oktober förra året när vi var på långpromenad såg vi den här lilla fågeln i buskarna. Fantastisk va? Inte visste jag då vad en steglits skulle betyda för mig i år men tio dagar senare släppte Donna Tartt The Goldfinch (Steglitsan på svenska) och i går lade jag ifrån mig de 782 sidorna efter ett rekordpass i badkaret och kände hur tårarna hotade att trilla ur ögonen av ren och skär saknad.

Det var efter att jag hade läst baksidestexten, något jag gör först när boken är klar.

Såhär står det: Den unga pojken Theo Decker överlever mirakulöst en explosion på ett konstmuseum i New York. Hans mamma klarar sig inte. Jag vill härmed erkänna att jag grät otröstligt efter att detta hade hänt.

Jag har nämligen varit på The Metropolitan Museum of Art med min mamma så det var något som klickade till i mig.

Jag var först inte riktigt säker på varför jag kände en sådan sorg men sen när jag började tänka efter kom jag på att jag nu är precis lika gammal som hon var när hennes mamma gick bort vilket smärtar mig enormt. Självklart kommer det påverka en när i livet ens mamma går bort. Och det tillsammans med Steglitsan (som i boken är en tavla snarare än en pippfågel i en buske) genomsyrar hela berättelsen.

Parantes! Vill du se The Goldfinch på riktigt får du bege dig till Mauritshuis i Haag i Holland. Den här tavlan är jag i min tur väldigt förälskad i och återkommer alltid till när jag är på The Met. Den är gigantisk!

Min mammas favorit är Monet så jag köper alltid hem en ny plansch till henne efter varje besök. Och det är någonting med konst och konstverk, ofta möbler, i den här boken som väcker ett oundvikligt intresse och en längtan efter att kunna lukta, känna och titta med Theos ögon. Och i andra stunder vara tacksam över att slippa just det. Slut på parantes.

Jag har sällan haft en sådan här läsupplevelse och det är verkligen mitt högsta betyg! Den bokstavligen slukade mig och har ständigt varit närvarande i allt jag har gjort de senaste dagarna. Var vänlig och visa respekt för Donna Tartt, jag kan inte medverka i några utomhusaktiviteter just precis nu, jag läser! Odräglig!

Det är ett sällan skådat äventyr där vi får följa Theo från barndomen fram till vuxen ålder och det kan jag lova dig är en resa där det inte går att sitta still. Personporträtten är så levande att de känns som att vi är gamla vänner och när Theo kastas mellan hopp och förtvivlan följer läsaren med. Den påminde mig mycket om hur jag kände när jag läste Godnatt Mr Tom första gången, min favorit Michelle Magorian har också den förmågan att hålla läsarens känslor i sitt grepp.

Om jag ska erkänna så var jag aldrig särskilt förtjust i Den hemliga historian men den här är makalös! Läs även Helenas kärleksbombande om du inte är övertygad! Jag uppdaterar sidan för Kulturhusets författarscen några gånger om dan för att kanske kanske få äran att lyssna till författaren själv i vår. Senast jag var på en sådan tillställning var det när Dennis Lehane var på besök och han fick mig först att skratta framför scen och sen bryta ihop i tårar på Plattan. Håll tummarna för att jag får göra det igen!

Ett utmärkt bibliotekstips och min reaktion efter Egenmäktigt förfarande

Min adventshög med böcker är ganska imponerande! Jag älskar dig bibblan. ❤

De här böckerna ska jag ge mig på de närmaste veckorna tänkte jag och det känns lite som jackpott i bibliotekslotteriet! Kielos Det enda könet, Khemiris Jag ringer mina bröder, Anderssons Egenmäktigt förfarande, Björks Lyckliga i alla sina dagar och Neuraths Den stora bankhärvan. Jag är så oerhört glad över att alla är hemma hos mig just nu!

Om jag ska vara ärlig så har jag redan läst klart Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek som jag lånade i går. Är du också sugen på den kommer här ett av mina allra bästa bibliotekstips! De senast utkomna böckerna som är mest i ropet och har flest läsare på kö finns ofta tillgängliga som två veckors-lån och går då inte att reservera. Kika på www vilka bibliotek som har ett ex inne för där kan du få napp på var du ska leta! Efter två veckor kan du sen lämna tillbaka boken på det bibliotek som passar dig bäst, så himla smidigt!

Bamse och Lena

Jag funderade på ordet recension tidigare i dag. Egentligen skulle jag ännu hellre uppskatta en skriftlig reaktion på vissa böcker, snarare än info om handlingen. Egenmäktigt förfarande är lite så. Jag tar den personligt. Storyn om Ester och Hugo som är föremålet för hennes lidelse är fin i sig men det är Lenas språk, meningsutbytena dem emellan och framförallt igenkänningen i flera meningar och situationer som påverkar mig mest. Den riktigt kryper under skinnet. Och ger mig ångest.

Ångest över att längta. Att vänta. Att känna sig dum efter ett skickat sms. Att inte förstå. Att bli arg och upprörd. ”Att vrede var förbjuden i kärleken var okänt för henne. Hon kunde inte föreställa sig att ett enda vredesutbrott /…/ var nog för att förstöra allt. Tvärtom tänkte hon att vrede var tillåten just när man stod varandra nära.”

Lögner, otrohet och respektlöshet är ingenting mot att klippa all kommunikation. Det är det absolut värsta jag vet, så nedrans vidrigt. Jag är oerhört tacksam över att ha en kille som låter mig bli arg, som frågar varför jag suckar, som säger att vi aldrig kommer gå och lägga oss osams, som inte räds kommunikation, närhelst den behövs. Vår roman om kärlek kanske får ett lyckligt slut tack vare det.

Recension av Lisa Gålmarks briljanta Skönheter och odjur

Skönheter och odjur av Lisa Gålmark, troligtvis den bästa boken jag läst i år! (Året har en till månad på sig, sen avgörs det!)

Det här är en av de bästa böckerna jag läst i år. Och det skriver jag inte bara för att året håller på att slut, den har verkligen stått ut bland alla de böcker, totalt sett någonsin tror jag, som jag har läst. Kanske för att den handlar både om djurrätt och feminism, de teman jag snöat in mig på under mina turer på biblioteksturnén.

Lisa börjar från allra första början. Från den tid när jakten – som endast gav marginellt bidrag till födointaget – fick hög status för att det var män som utförde den. Trots allt som kvinnorna bidrog till. Likadant då som nu. Sen började människan att äga djuren som mannen ägde kvinnorna och barnen.

”Ska människor äta kött till vardags krävs en herdeklass, om folk äter kött behövs fler läkare för de sjukdomar som följer därav, om djuren ska beta och matas under vintern, krävs mer mark. Och om alla samhällen strävar mot lyxkonsumtion – då stundar krig,” summerar Lisa. Ett otroligt intressant sätt att se på det, denna ständiga jakt efter att äga och känna makt över andra. Och vad det leder till.

Människorna gjorde sig vän med djuren för att sedan lära sig att döda dem. ”Förslavandet av djur”, menar Elizabeth Fisher i Woman’s Creation från 1979, ”tycks ha tjänat som modell för förslavandet av människor”.

”Är du djur är du slav. Är du slav är du djur. För att göra dig till slav kallar vi dig djur.” Ett inte helt okänt perspektiv, se bara på hur slavarna och judarna båda har liknats vid djur och när människan känt sig rättfärdigad att stå över djuret har hon gjort vad hon vill med det. Men. Vem som är djur bestämmer den vite människomannen. Och endast han.

När djurindustrierna introducerades under slutet av 1800-talet i Chicago, och djuren började åka på löpande band precis som bilarna i Henry Fords fabriker, blev de pionjärer och satte standarden för flera länder. Exempelvis Tyskland. Nazisterna visste precis vad de gjorde i koncentrationslägren eftersom de redan övat på massmord. Det är läskigt att tänka på hur mycket inspiration de hämtat från djurindustrin. Djur transporteras tätt ihop, under långa sträckor, utan tillgång till mat eller dryck. De skiljs från sin familj och sina vänner. Utsätts för plågsamma medicinska försök. Gasas sen ihjäl. Och blir till tvål.

Bibblan i Gröndal var precis så mysig som jag alltid misstänkt!

Djuren som tidigare synts picka, böka och beta försvann från stadsbilden för att istället stängas in i slakterier långt utanför stan. I Sverige infördes det 1857 en lag som var emot att visa grymhet mot djur. Den var alltså inte emot grymhet mot djur, den var emot att visa upp det. Det kunde nu, som då, väcka anstöt.

”Kött från djur som mat är det vardagliga våldet som pulserar under ytan: någon har dödats men ingen talar om det. Att sälja och servera dött kött är en offentlig angelägenhet medan handlingen att köpa och förtära kött är en privatsak.”

Vi skiljer på djuret och på maten så att de inte syns tillsammans i samma bildruta. Glossiga recept, familjära teveprogram och rundmagade kockar visar aldrig upp transporten, slakten eller hur djuret levde innan hon blev till kött. Vi kallar det för kotlett och kassler för att dölja allt som har med blod och död att göra. För att det goda ska smaka gott måste det icke goda i processen döljas, bli icke verkligt, nästan osant.

Allt medan den som bryter mot köttnormen hånas, diskrimineras och ifrågasätts.

Olika djurs förmågor och beteenden som undersöks jämförs mot en mänsklig måttstock. Det huvudsakliga resultatet har varit att det fattas dem specifikt mänskliga egenskaper, som någon form av narcissism där människan står som enda facit. Många av de saker som hör livet till, som att umgås med andra, para sig, sova och äta gott tar vi ifrån djuren. Och mäter sen resultatet.

Lisa nämner de bidrag som köttindustrin får och som vi sällan hör talas om. Hur det animaliska proteinet är en samhällsekonomiskt beräkningsbar förlustidé. Vad är det som gör att vi glädjs åt billigt kött utan att ifrågasätta att det får miljarder i bidrag, förorsakar vattenbrist och miljöförstöring samt medför en rad sjukdomar?

Sällan har en enda bok sagt så mycket fascinerande, tänkvärt, intressant och smart, jag vill inte ens sluta med hyllningarna. Jag har fått betala böter för att jag var sen med att lämna tillbaka boken men jag vill inte släppa den ifrån mig. Måste köpa ett eget ex. Du kan få låna den sen.

Tre böcker jag precis läst och rekommenderar

Tänkte blogga lite boktips!

Jag vill ju vara fri av Annika Persson 

En oerhört ärlig och härlig inblick i Lena Nymans liv, både förfärlig och fantastisk. Jag börjar genast fundera på hur jag ska kunna se om alla hennes filmer och boken blir snabbt en naturlig del av mitt liv. Den består av Lenas dagboksanteckningar blandat med intervjuer som Annika samlat ihop och det är ett väldigt kärt porträtt, utan att försköna något. Såhär beskrivs hon av Hasse Alfredsson:

När Lena Nyman ler med hela kroppen
då strålar världen i förklarad glans
En rosenknopp med dynamit i knoppen
En kokhet klokhet, galenskap med sans
Hon laddar hela sig till våldsam spänning
av skratt, gråt, vrede, jubel, självförbränning
Att allt detta får plats i en så liten klänning!
Att i så späd gestalt ryms ett så stort geni!

För mig är Lena Nyman Ronjas mamma, hon är prinsessan i högen av Sopor, hon släpper fångarna loss, det är vår och hennes röst är för mig lika kär som Astrid Lindgrens. Vill du höra den finns hon faktiskt på Spotify och har du tur hittar du någon snutt på YouTube. Men läs framförallt boken. Och Helenas recension som går in så mycket mer på djupet.

Blindbock av Arne Dahl

Den tredje och näst sista boken om Opcop-gruppen, som tar vid där A-gruppen slutade, består av mina gamla vänner Hjelm, Holm, Söderstedt, Chavez, Svenhagen och de andra i den utländska polisstyrkan. Just att de är internationella, om än mest europeiska, ger så mycket bredd till karaktärerna och historien. Läs Viskleken och Hela havet stormar minst innan du hoppar in i den här!

Arne Dahl, eller Jan Arnald som han egentligen heter, är också ett geni, inget mindre. Han blandar politik med samhällshistoria, humor med action och som läsare är det svårt att be om så mycket mer. Jag skrattar högt när jag ligger och läser i badet och känner sen hur blodet fryser till is, om vartannat. Karaktärerna är så oerhört levande för mig, vare sig de går omkring utanför Mickes skivor i Hornstull eller runt i Anne Franks hus i Amsterdam, jag är där med dem.

Jan-Arnes meningar är en fröjd för ögat och hans ordval går mig inte förbi! Yrkesmördarljuddämpare? Hallickhjelm! Formuleringen ”de skrattade och gurglade på det genuint obeskrivliga språket” fnissade jag förtjust åt medan meningen ”han tuggade tandlöst på sina egna tänder” fick magen att vrida sig ett varv. Att en hemlös författare heter Janne är ingen slump och när Hjelm anar att han ”likt diverse fotbollsspelare i exempelvis det svenska författarlandslaget skulle göra v-tecken medan han bars bort på bår” sätter jag upp handen mot taket och säger amen! För det är precis rätt mix av det personliga, det politiska, det polisiära. Jag tänker inte spilla ett ord om storyn, bara läs! En av mina absoluta favoriter.

Djurens frigörelse av Peter Singer

Den här bibeln för djurrättsrörelsen kom ut första gången redan 1975 och jag minns att jag hörde talas om Peter Singer redan för 20 år sedan men då som motsatsen till ett geni, snarare en kuf, som hade jämfört djur med spädbarn på ett sätt som var långt ifrån klockrent. Nu vet jag att den jämförelsen är grovt misstolkad, det blir ju lätt sådär, när en inte läser själva källan utan istället lyssnar på vad andra säger. Misstänker att SCUM-manifestet också dras med den förbannelsen!

Boken är tvärtom väldigt saklig, väldigt neutral måste jag ändå säga, och uppdelad i sex delar.

  • 1. Alla djur är jämlika… varför grunden för människors jämlikhet kräver att vi också tar hänsyn till djuren
  • 2. Forskningens redskap… hur dina skattepengar används
  • 3. På djurfabriken… vad som hände med din middag medan den ännu var ett djur
  • 4. Att bli vegetarian… hur man åstadkommer mindre lidande och mer mat till ett lägre pris för miljön
  • 5. Människans herravälde… artförtryckens historia i korthet
  • 6. Artförtrycket i dag… om bortförklaringar, försvar och invändningar mot djurens frigörelse, samt om framgångar i kampen för djuren

Det var efter att jag hade läst kapitel 2 som jag kontaktade KI på Twitter och på den vägen fick besöka Astrid Fagraeus. I boken nämns Sverige som ett föregångsland redan på den tiden vilket är bra men precis som med jämställdhet behöver vi ju inte nöja oss med att ligga bra till när vi kan vara bäst.

Hur det går till på en djurindustri känner jag väl till, det är därför jag inte äter djur, och de argument som vegohjärtan möts av har de tydligen mötts av i alla tider men det här är en riktigt bra översikt och sammanställning över djurs rätt att få sina intressen tillgodosedda och inte behandlas som produkter och framförallt varför. Jag har så många citat som jag vill få med i den här recensionen att jag inte vet var jag ska börja, bättre då att du läser hela boken själv. Gör som jag, gå till bibblan! Finns inget bättre än att ligga hemma med en god bok nu när en slipper släpa sig ner till stranden för att sola och bada!

The Wanderers av Richard Price, boken som fick Dennis Lehane att börja skriva

Boken som allra mest inspirerat Dennis Lehane till att börja skriva. Vördnaden!

The Wanderers kom ut redan 1974 men jag har svårt att få tag på uppgifter om den har översatts till svenska eller inte? Desto enklare är det att stämma in i hyllningskören som tog sig ton för 40 år sen och jag förstår precis vad Dennis Lehane menar när han säger att det här är den bok som fick honom att börja skriva.

Stämningen lägger sig som en picknickfilt över läsaren och jag överväldigas av de känslor jag hade när jag såg Stand by me första gången, blandat med gängmentaliteten i The Warriors och den hårda uppväxten och våldet i The Wire (där ju Dennis skrev manus vid tillfälle). Lite Kids-vibbar får jag också så det här är inte vilken bok som helst! They call me the Wanderer

Strunta i om den inte finns på svenska – om du inte heter Pia Printz – läs den som den är på engelska. Den finns hos näthandlarna men jag lovar att lämna tillbaka mitt ex till bibblan så snart jag bara kan! Norpa den sen för bättre sommarläsning än såhär är svår att leta fram, även jämfört med alla de böcker som kommit ut sen dess.

Äldre inlägg

© 2018 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑