Skip to main content

Det fantastiska besöket på Ängavallen blir ett minne för livet

I Vellinge utanför Malmö ligger Ängavallen, en restaurang och gårdsbutik som ståtar med vackra bröllop på lördagarna i den fina omgivningen och djursafari för barnen på söndagarna. Det här var mitt tredje besök och föga förvånande är det grisarna som lockar mig tillbaka. Efter att ha hälsat på sötnosarna och tagit slut på batteriet i iPhonen gick vi in till restaurangen för att fråga efter glass men det visade sig att ett stort bröllopssällskap var på väg och butiken stängd.

Hur snällt är det inte att då att en av sönerna på gården, Mathias, personligen går med bort till butiken, öppnar dörren och plockar fram den hemmagjorda glassen med smak av jordgubb, choklad och vanilj? Vi fick veta att de mjölkar fem liter på morgonen och låter resten gå till kalven. Min jordgubbsglass smakade sylt med kärlek i.

Vi fick frågan om vi ville ha en rundvandring och tackade lyckligt ja. Vi passerade grisarna som vi redan hälsat på, vidare förbi flera byggnader där jag inte varit innan, och hela tiden berättade Mathias om deras arbete och filosofi. På Ängavallen älskar de djur. Ja, det finns säkert fler ekologiska gårdar som gör det men jag är övertygad om att de är få och ännu färre som så tydligt står på djurens sida. De har till exempel gått ur KRAV för att de inte är nöjda med de krav som ställs på uppfödarna, de är helt enkelt inte tillräckliga.

På Ängavallen får korna gå ute hela året tillsammans med tjuren, bli kära så att det pirrar i magarna och blir runt 20-25 år gamla. Att jämföra med de drygt 50% mjölkkor i Sverige som står fastbundna inomhus största delen av året och inte ens kan vända på sig och sen slaktas 5 år  gamla efter att de gång på gång inseminerats. Sjukdomar är nästan obefintliga på gården medan de inom industrin ligger på 40%.

Grisarna delar in sin boyta i fyra områden där de äter, sover, bökar osv. Att jämföra med industrin där de har 0,9 kvadratmeters yta att leva på, instängda inomhus och aldrig någonsin kan ägna sig åt sitt naturliga beteende. Såna jobbiga fakta som jag känner till men som ständigt behöver upprepas. Hör på den här då! Grisar är inte skära. Istället är de håriga, de ljusa ovan har vitt hår, och de kommer i alla möjliga färgkombinationer. Att jämföra med de inom industrin som inte får hår på samma sätt eftersom de står inomhus.

En leopardfläckig kulting klättrade upp i mitt knä och fick sig en puss på nosen. De är nämligen som små hundvalpar att umgås med, busiga, nyfikna och envisa. Fundera lite på det nästa gång du står med en kall, blöt plastkorv fläskfilé i handen. Som små hundar.

Efter en fantastisk promenad över ett gripande vackert skånelandskap längs den stig som korna trampat upp, bland flora och mocka, nådde vi fram till ett sällskap med kor som efter en stund kom fram för att hälsa. En ungtjur var väldigt intresserad av gräset jag erbjöd men stod och tvekade länge medan hans mamma, pappa, syskon och vänner stod och tittade på. Tjuren var helt fantastisk, tyvärr ej fångad på bild.

Hela tiden pratade vi och jämförde. Bregott-fabriken är ett skämt sa Mathias men på Ängavallen tycker jag att de kommer nära. Ha det i åtanke, kossan du äter och får mjölk, smör och ost ifrån har inte gått på ängar täckta av flora. De har stått inbundna inomhus och när de äntligen släpps ut på våren och barnen står och klappar i händerna är de så stressade att paniken riktigt syns i ögonen på stackarna.

När korna lunkade tillbaka mot gården där de har tak för huvudet och kan dricka vatten trodde jag att rundturen var slut. Icke då! Då gick vi och besökte ett gäng fyraveckors grisar och deras mammor, fyra suggor på 200-250 kg vardera som dansade lätt mellan de små liven. Mathias frågade om jag ville gå in till dem och jag slängde mig över staketet ner i den tjocka halmen. Genast kom de fram och hälsade och nafsade efter mina skor. Just skorna var ordentligt populära och jag försökte gräva ner fötterna i halmen men de bökade bara rätt på dem. Jag sprang runt medan de jagade mig och busade medan solen sken från en blå himmel. Då visste jag inte att jag snart skulle bli ännu lyckligare.

Mathias gick i den anslutande byggnaden och hämtade en nyfödd kulting, knappt en vecka gammal, och gav honom till mig. Jag höll honom stadigt med båda händerna, tryckt mot mitt bröst, medan han snuttade på min hals, de andra grisungarna lekte runt mina fötter och en av mammorna stod och kliade sig på ryggen mot ett galler. Livet kunde inte vara mer komplett.

Jag gick runt med den där lilla sockerbiten en halvtimme, han pratade med mig men protesterade inte, innan vi gick in och lämnade tillbaka honom till hans mamma. Det är något av det finaste jag varit med om, jag grät på vägen tillbaka till Malmö. Tack för ett minne för livet! Nedan, en glimp av grismyset!

Grismys på Ängavallen from Helen Alfvegren on Vimeo.

  • Åhhh, vilken fantastisk återgivning av ditt besök! Jag har varit på Ängavallen en gång, på en konferens med jobbet, och fick då deras historia berättat av ägaren. Tyvärr fick vi ingen rundtur, men hans berättelse gjorde stort intryck på mig. Det är som du säger, helt sanslöst när man jämför Ängavallens djurhållning med industrins. Han berättade så många fakta som gjorde mig gråtfärdig, så jag förstår att du grät på vägen hem. Eller om det var av lycka, för det hade jag kunnat göra om jag fått gosa med en såndär liten söting, som du beskrev.

    Fint skrivet!!

    // Jennica

  • Pingback: Ur Ängavallens logg den 25 juli()

  • rockspindeln

    Haha, ja det var nog tårar av både och, jag var helt tagen. Dels över hur andra djur har det, dels hur självklart det är för Ängavallen att strunta i hur andra gör och sätta djuren först. 

    Och dels för att den där lilla kultingen vann mitt hjärta!

  • Hej!
    Kul att du uppskattade Ängavallen. Var där och käkade i våras. Otroligt gott och trevligt!

  • rockspindeln

    Jag tvivlar inte på att det var trevligt men gissar att det inte var vegetariskt?…

  • Pingback: Ännu ett alldeles underbart besök på Ängavallen | Helen Alfvegren()