I går satt jag och kokade av ilska. Min puls var uppe i 130 och jag visste ärligt talat inte var jag skulle ta vägen. Nu vet jag precis vad jag måste göra.

För mig handlade Facebook i början om vänskap. Sen kom företagen dit och fokus hamnade då på kommunikation och relationer som jag brinner så mycket för. Nu handlar Facebook om Facebook. Och om att de börsnoterat vår vänskap och tagit kontroll över några av de tjänster jag tycker allra mest om på nätet, som Spotify, Instagram och Pinterest. Det har hänt otroligt mycket de senaste åren och vi har anpassat oss alldeles för snabbt utan att pausa och reflektera.

Det skrämmer mig. Ju mer jag lär mig om nätet desto mer känner jag obehag över att en ensam aktör tar mer och mer mark.

Allt vi gör på nätet efter att vi lämnat facebook.com spåras, kopplas ihop, samlas ihop och säljs vidare till de företag som känt sig tvingade att starta en sida så att de kan annonsera där. Som kommunikatör är det ett fantastiskt upplägg med all tillgänglig information men som privatperson så väger jag det noggrant mot allt jag står för.

Mycket har nog att göra med hur fascinerad jag har varit av Facebook, hur länge jag har vallfärdat i deras namn och hur blint jag har spridit deras evangelium. Mitt inlägg med tips om hur man kan jobba med deras sidor har spridits och lästs av folk som är naturligt nyfikna men behövt lite hjälp på traven. Jag är inte längre bekväm med att påstå att alla borde testa, kanske är det istället dags att stanna upp och lyssna på deras invändningar.

Det är mycket jag ställer mig frågande till.

  • Facebooks regelbundet uppdaterade användarvillkor som ändrar på personliga inställningar och gör det krångligt att anpassa sig till,
  • en affärsmodell som bygger på mina vänner och det som betyder allra mest för oss i form av artiklar, musik och bilder,
  • ett övertag över både företag (men även privatpersoner) som yttrar sig i att ingen kan välja att inte finnas där,
  • en känsla av att alla de tjänster jag regelbundet använder köps upp och förslavas,
  • en otroligt snabb omställning på hur vi ser på nätet och vårt innehåll där
  • samt ett beroendebeteende som heter duga.

Vårt beroendebeteende yttrar sig i förväntningar som ingen någonsin kommer kunna leva upp till när folk dagligen går in för att kolla uppdateringar och allt som oftast hör jag till följd av det snikna kommentarer och elaka utrop om diverse frukostbilder, ointressanta liv och andra dumheter.

Det är Facebook som skapar dessa onaturliga relationer, inte vi.

Pontus skrev väldigt bra om hur vi speglar oss i bilden av oss själva på Facebook, i de uppdateringar vi gör, i de bilder vi lägger upp, i det ”liv” vi presenterar för vår omgivning och som inte är sann. Men det är den sanningen vi vill åt. Och som vi grundar den här onaturliga vänskapen på, den som Facebook har skapat och som innebär att alla måste vara där.

Trots att jag sedan länge ifrågasatt Facebook har jag inte kunnat avsluta mitt konto eftersom jag jobbar med det. Men det har tagit på mig, hårt. Jag fick en chock för någon uppdatering sen när jag insåg att de sparat alla mina statusar, bilder och meddelanden från starten 2007. Tidigare scrollade man ner så långt det bara gick i feeden tills det tog slut. Men det tog inte slut. De behöll all information, utan att berätta det.

När de köpte upp Instagram som jag älskar så tog jag bort alla mina vänner. Men det räckte inte riktigt, det kändes fortfarande inte bra.

Igår exploderade jag när det visade sig att Facebook, alltså inte den plattformen som vi delar med våra vänner och som betyder så mycket för så många, utan företaget Facebook, det som vägrar berätta något om sig själva och som bad oss att inte sprida statistik om deras användare som deras affärsidé bygger på, inte bryr sig det minsta om jämställdhet.

Precis som Sean skriver så är jag otroligt principfast. Enormt. Det är något jag pratar om i olika sammanhang nästan varje dag. Jag tror att jag mått väldigt dåligt av att inte få markera vad jag känner för Facebook.

Jag var alltså på deras seminarium Studio Live som riktar sig till kommunikatörer, byråer och marknadsförare. På scen skulle under dagen ett gäng personer från Facebooks olika kontor i världen få presentera spännande information för den förväntansfulla massan, drygt 300 personer. När jag kikade på programmet över talare rann droppen över med besked. Inte en enda kvinna fanns med.

Detta uttryckte jag i den hemliga grupp som skapats för den här digitala konferensen och som de uppmanade oss att skriva i under dagen. Jag skrev att jag blev upprörd över att de inte hade några kvinnliga talare och frågade varför samt tillade att det inte finns några ursäkter för det. Reaktionerna jag fick kom från kvinnor, de flesta höll med, en påpekade att hon skulle moderera under dagen och att det i panelen skulle sitta en kvinna (tillsammans med två män).

Efter att tre talare stått på scen kikade jag i gruppen igen men hade inte fått något officiellt svar och skrev därför hur viktigt det är att ett företag som uppmuntrar andra företag att berätta historier även måste låta kvinnor berätta sina historier, som på scenen framför mig, annars kommer de inte bli hörda. Ingen respons från herrarna bakom kulisserna. Då var det plötsligt dags för Q&A. Min hand for upp i luften som om jag suttit längst fram på min favoritlektion.

Jag fick mikrofonen, presenterade mig och ställde frågan Why is there no women present on stage today? Publiken skrattade, en blandning av förvåning och nervositet, som jag snabbt dödade med orden This is no laughing matter. Svaret jag fick, att de hade ”lots of girls here today” vilket inte stämmer var så uselt och pinsamt att jag bara stirrade på Sam och sa OK och skickade tillbaka micken. Om inte Karin hade mött upp mig efteråt vet jag inte var jag hade tagit vägen. Jag skakade av ilska.

Senare på kvällen fick jag kritik från några killar i den hemliga gruppen (ej från Facebook) som tyckte att frågan var irrelevant och oartig. Tydligen fick jag publiken att skämmas, något jag inte alls uppfattade eftersom flera tjejer kom fram till mig efteråt och sa hur bra det var att jag tagit upp frågan, att de flesta inte kunnat tro sina öron att jag vågat ställa den.

Det här är, som de flesta vet, en av mina viktigaste principer. Jämställdhet. Så jag kan inte längre. Jag kan inte ge mitt stöd till en sida som består av ett företag som inte reagerar med en ursäkt, som inte agerar som förebild, som inte bryr sig om något som jag tycker är så otroligt viktigt.

Nu får det vara nog. Nu raderar jag mitt konto.

Uppdatering: Lucia tipsar om Theo Sowa som under sitt TED-talk ifrågasätter varför det inte är fler svarta kvinnor som representeras på scen. Kommentar på det: älskar kvinnor som står upp för sina systrar.

Tips! Om någon gör något för att få till förändring, ifrågasätt henne inte om varför hon inte gör mer. Fråga istället dig själv vad du kan göra.