Jag börjar bli lite stressad av att juni är här och att jag inte riktigt spikat mina sommarplaner. I dag köpte jag i alla fall biljett till Sweden Social Web Camp efter att något sånär lyckats övertala min chef om att jag borde få åka med ett crowdfoundat tåg till en ö med en massa får och en bastuflotte. Det är svårt att övertyga någon när man själv hör hur tokigt det låter i hans värld men till slut gav han med sig av den mest bisarra anledningen jag någonsin hört (och tyvärr inte kan berätta)!
Sen tidigare är tåg- och festivalbiljett kirrad till Way Out West i Göteborg då jag ska se Refused för tredje gången i år och bo i Maria och Johans nya svarta hus som de håller på och bygger på nu. (Kul att se att de har en Instagram-tävling tillsammans med Copygram, det kommer säkert fler sommartävlingar där framöver…)
Jag vill gärna se solnedgången från Oskar och Josefins balkong på Gotland, besöka Willes mamma och grisarna i granngården, åka till Antons landställe i Smålands mörka skogar med Philip och Sofie och bada med Sara i kvällssolen i Malmö. Om tid finnes vill jag även ta en roadtrip med Emanuel, något av det bästa jag gjorde förra sommaren. Vi får se vad det blir!
I går satt jag och kokade av ilska. Min puls var uppe i 130 och jag visste ärligt talat inte var jag skulle ta vägen. Nu vet jag precis vad jag måste göra.
För mig handlade Facebook i början om vänskap. Sen kom företagen dit och fokus hamnade då på kommunikation och relationer som jag brinner så mycket för. Nu handlar Facebook om Facebook. Och om att de börsnoterat vår vänskap och tagit kontroll över några av de tjänster jag tycker allra mest om på nätet, som Spotify, Instagram och Pinterest. Det har hänt otroligt mycket de senaste åren och vi har anpassat oss alldeles för snabbt utan att pausa och reflektera.
Det skrämmer mig. Ju mer jag lär mig om nätet desto mer känner jag obehag över att en ensam aktör tar mer och mer mark.
Allt vi gör på nätet efter att vi lämnat facebook.com spåras, kopplas ihop, samlas ihop och säljs vidare till de företag som känt sig tvingade att starta en sida så att de kan annonsera där. Som kommunikatör är det ett fantastiskt upplägg med all tillgänglig information men som privatperson så väger jag det noggrant mot allt jag står för.
Mycket har nog att göra med hur fascinerad jag har varit av Facebook, hur länge jag har vallfärdat i deras namn och hur blint jag har spridit deras evangelium. Mitt inlägg med tips om hur man kan jobba med deras sidor har spridits och lästs av folk som är naturligt nyfikna men behövt lite hjälp på traven. Jag är inte längre bekväm med att påstå att alla borde testa, kanske är det istället dags att stanna upp och lyssna på deras invändningar.
Det är mycket jag ställer mig frågande till.
Facebooks regelbundet uppdaterade användarvillkor som ändrar på personliga inställningar och gör det krångligt att anpassa sig till,
en affärsmodell som bygger på mina vänner och det som betyder allra mest för oss i form av artiklar, musik och bilder,
ett övertag över både företag (men även privatpersoner) som yttrar sig i att ingen kan välja att inte finnas där,
en känsla av att alla de tjänster jag regelbundet använder köps upp och förslavas,
en otroligt snabb omställning på hur vi ser på nätet och vårt innehåll där
samt ett beroendebeteende som heter duga.
Vårt beroendebeteende yttrar sig i förväntningar som ingen någonsin kommer kunna leva upp till när folk dagligen går in för att kolla uppdateringar och allt som oftast hör jag till följd av det snikna kommentarer och elaka utrop om diverse frukostbilder, ointressanta liv och andra dumheter.
Det är Facebook som skapar dessa onaturliga relationer, inte vi.
Pontus skrev väldigt bra om hur vi speglar oss i bilden av oss själva på Facebook, i de uppdateringar vi gör, i de bilder vi lägger upp, i det ”liv” vi presenterar för vår omgivning och som inte är sann. Men det är den sanningen vi vill åt. Och som vi grundar den här onaturliga vänskapen på, den som Facebook har skapat och som innebär att alla måste vara där.
Trots att jag sedan länge ifrågasatt Facebook har jag inte kunnat avsluta mitt konto eftersom jag jobbar med det. Men det har tagit på mig, hårt. Jag fick en chock för någon uppdatering sen när jag insåg att de sparat alla mina statusar, bilder och meddelanden från starten 2007. Tidigare scrollade man ner så långt det bara gick i feeden tills det tog slut. Men det tog inte slut. De behöll all information, utan att berätta det.
När de köpte upp Instagram som jag älskar så tog jag bort alla mina vänner. Men det räckte inte riktigt, det kändes fortfarande inte bra.
Igår exploderade jag när det visade sig att Facebook, alltså inte den plattformen som vi delar med våra vänner och som betyder så mycket för så många, utan företaget Facebook, det som vägrar berätta något om sig själva och som bad oss att inte sprida statistik om deras användare som deras affärsidé bygger på, inte bryr sig det minsta om jämställdhet.
Precis som Sean skriver så är jag otroligt principfast. Enormt. Det är något jag pratar om i olika sammanhang nästan varje dag. Jag tror att jag mått väldigt dåligt av att inte få markera vad jag känner för Facebook.
Jag var alltså på deras seminarium Studio Live som riktar sig till kommunikatörer, byråer och marknadsförare. På scen skulle under dagen ett gäng personer från Facebooks olika kontor i världen få presentera spännande information för den förväntansfulla massan, drygt 300 personer. När jag kikade på programmet över talare rann droppen över med besked. Inte en enda kvinna fanns med.
Detta uttryckte jag i den hemliga grupp som skapats för den här digitala konferensen och som de uppmanade oss att skriva i under dagen. Jag skrev att jag blev upprörd över att de inte hade några kvinnliga talare och frågade varför samt tillade att det inte finns några ursäkter för det. Reaktionerna jag fick kom från kvinnor, de flesta höll med, en påpekade att hon skulle moderera under dagen och att det i panelen skulle sitta en kvinna (tillsammans med två män).
Efter att tre talare stått på scen kikade jag i gruppen igen men hade inte fått något officiellt svar och skrev därför hur viktigt det är att ett företag som uppmuntrar andra företag att berätta historier även måste låta kvinnor berätta sina historier, som på scenen framför mig, annars kommer de inte bli hörda. Ingen respons från herrarna bakom kulisserna. Då var det plötsligt dags för Q&A. Min hand for upp i luften som om jag suttit längst fram på min favoritlektion.
Jag fick mikrofonen, presenterade mig och ställde frågan Why is there no women present on stage today? Publiken skrattade, en blandning av förvåning och nervositet, som jag snabbt dödade med orden This is no laughing matter. Svaret jag fick, att de hade ”lots of girls here today” vilket inte stämmer var så uselt och pinsamt att jag bara stirrade på Sam och sa OK och skickade tillbaka micken. Om inte Karin hade mött upp mig efteråt vet jag inte var jag hade tagit vägen. Jag skakade av ilska.
Senare på kvällen fick jag kritik från några killar i den hemliga gruppen (ej från Facebook) som tyckte att frågan var irrelevant och oartig. Tydligen fick jag publiken att skämmas, något jag inte alls uppfattade eftersom flera tjejer kom fram till mig efteråt och sa hur bra det var att jag tagit upp frågan, att de flesta inte kunnat tro sina öron att jag vågat ställa den.
Det här är, som de flesta vet, en av mina viktigaste principer. Jämställdhet. Så jag kan inte längre. Jag kan inte ge mitt stöd till en sida som består av ett företag som inte reagerar med en ursäkt, som inte agerar som förebild, som inte bryr sig om något som jag tycker är så otroligt viktigt.
Nu får det vara nog. Nu raderar jag mitt konto.
Uppdatering: Lucia tipsar om Theo Sowa som under sitt TED-talk ifrågasätter varför det inte är fler svarta kvinnor som representeras på scen. Kommentar på det: älskar kvinnor som står upp för sina systrar.
Tips! Om någon gör något för att få till förändring, ifrågasätt henne inte om varför hon inte gör mer. Fråga istället dig själv vad du kan göra.
Googla dig själv
Börja med att söka på ditt namn och använd gärna en dator som inte känner till din webbhistorik. Vad dyker upp? Ger du det intryck du vill? Finns det fler med samma namn? Vad hittar den som söker på dig för typ av information? Behöver du tillägga något? Glöm inte att bildgoogla!
Samla din närvaro på nätet
Vilka sidor är du aktiv på? Har du skrivit, fotat eller filmat något du är stolt över och vill visa upp? Skapa en hemsida eller en blogg för att samla allt intressant om dig själv som kan underlätta för de som vill lära känna dig och få ett hum om vem du är. About.me är en bra samlingssida, Zerply ett snyggt CV och WordPress och Tumblr bra bloggverktyg.
Skapa konto på LinkedIn LinkedIn är perfekt för dig som söker jobb och många av de som får din ansökan kommer söka efter dig där. Lägg upp ditt CV, nätverka med gamla skolkamrater och summera vad du har gjort, vad du kan göra och vad du vill göra. Fråga om någon av dina kontakter har någon du borde luncha ihop med!
De flesta sociala medier som LinkedIn, Twitter och Facebook dyker väldigt högt upp i sökresultaten på Googles organiska söklista så om du har konto där, se till att underhålla dessa.
Var öppen med att du söker jobb
Om du ska ta hjälp av sociala medier för att söka jobb är det tacksamt att kunna använda dessa. Är du anställd och vill vidare så prata med din chef om det men kom ihåg att du då bara har en månad på dig innan uppsägningstiden tar slut och den månaden går riktigt snabbt.
Berätta för alla att du söker jobb
Om du har en blogg så skriv ett inlägg om att du söker jobb och sprid det i alla dina kanaler. Kika på hur jag har gjort här och här. Har dina vänner bloggar så be att de postar ditt inlägg där. På Facebook kan du be dina vänner och familj att Dela inlägget vidare till sin bekantskapskrets, ju fler desto bättre. Berätta för folk du träffar att du är på jobbjakt så att de har det i minnet om något dyker upp.
Hur uttrycker du dig bäst?
Ett textinlägg kanske inte passar dig bäst? Istället kanske du ska satsa på att spela in en video och lägga upp den på Vimeo och Youtube? Gillar du bilder kan du pinna bilder som beskriver vem du är och vad du vill i ett board på Pinterest eller ett set på Flickr som du sen sprider vidare. Starta en Facebook-sida om din jobbsökarjakt, skapa en egen hashtag på Twitter, fota en följetong på Instagram… gör helt enkelt det som passar dig bäst.
Sök jobb aktivt
På LinkedIn och Twitter kan du söka jobb via taggen #nyttjobb som är en kategori dels för de som söker jobb och dels för de som vill anställa folk. Använd den om du postar ditt jobbsökarinlägg på Twitter och klicka på den för att se vad den har att erbjuda.
Skriv även upp dig på alla vanliga jobbsökarsajter som finns och framförallt – hör av dig till de arbetsplatser där du vill jobba. Bifoga länkar om dig själv i ansökan och ring upp de som inte hör av sig. Finns det branschtidningar så bläddra i dessa och leta efter företag som söker folk i artiklarna.
Hur får man kontakt med dig?
Var extra tydlig i all din kommunikation med hur man får kontakt med dig. Glöm inte heller att uppge när du kan börja jobba och i vilka städer du kan tänka dig. Mer tips om hur man söker jobb via sociala medier kan du läsa om i den här guiden. Stort lycka till!
När du har skapat ett konto, bestämt ett namn (kanske ditt för- och efternamn), laddat upp en bild och beskrivit dig själv så att andra får ett hum om vem du är finns det några få saker att tänka på för att komma igång på riktigt. Undrar du vad alla konstiga tecken betyder kan du kika här.
1. Det du har att säga är precis lika viktigt som någon annan
Vet du inte riktigt vad du ska skriva om? Bena ut vad du tycker om, vad som gör dig glad, vilken musik du gillar, vilka intressen du har, det som gör dig till dig. Det går även bra att RTa (upprepa) vad andra har skrivit men viktigast är att du testar dig fram. 140 tecken är lite klurigt men du lär dig snart.
2. Lägg till folk som verkar intressanta, roliga, trevliga, spännande och galna
Runt 100 personer är en bra start så att det händer något i din feed och via dessa hittar du säkert ännu fler. Jag har legat på runt 130-140 stycken nu i snart 4 år och det passar mig perfekt men alla är olika. Det fina med Twitter är att det blir vad man gör det till. Avfölj de som inte bidrar till myset i din feed och be om listor på folk att följa från de du tycker verkar vettiga. Här har du en!
3. Tänk på att lägga till alla andra roliga tjänster du använder till Twitter
Jag slår vad om att du använder bilder, video eller text i ett annat sammanhang, kanske Instagram, YouTube eller en blogg? Tänk på att all din närvaro på www säger väldigt mycket om dig och det passar fint att lägga upp på Twitter. Dela de artiklar, inlägg och annat spännande som du tycker är intressant till Twitter så får dina läsare en uppfattning om vad du tycker om och kan inleda samtal om det.
4. Tänk mobilt
Se till att ladda hem Twitter-appen så att du enklare blir beroende och får push-notiser när någon kontaktar dig. Fråga gärna andra vad de använder för app, jag vet att många gillar Tweetbot till exempel men jag kör på Twitters egen. Bokmärk, favoritmärk eller gör Twitter till din startsida även på www. Det tar ett tag att komma in i det men det är väl värt det.
5. Ta kontakt med andra twittrare
Det finns inga trösklar för att ta kontakt med någon på Twitter och twittrare ses gärna på riktigt. Det kan vara Jan Gradvall eller Bette Midler men prata framförallt med de du följer. Du kommer märka hur roligt det är när någon svarar och du får igång ett samtal med någon det visar sig att du har mycket gemensamt med. Jag har fått många fina vänner genom att göra precis så.
Från och med i går när jag la ett brev på lådan har jag en brevvän i Montpellier. Han heter Gustaf, borde komma ihåg att använda hjälm när han cyklar och känner Christin som jag snart ska åka och träffa på Beyond retro.
Följer du honom på Instagram kommer du snabbt upptäcka hur mycket han gillar att sola och det gör ju jag med så det är uppenbart att vi kommer bli goda brevvänner. Ser fram emot hans svar!
När Carrie träffar Berger klagar hon inför sina vänner att de har öppnat the X-files (Arkiv X) alldeles för tidigt, dvs hon har redan fått höra om den nya killens tidigare flickvän. I sociala medier är detta inget problem för arkivet är alltid öppet. Tidigare flickvänner, deras mammor, mormödrar, ligg, kompisar till tidigare nämnda ligg, före detta flirtiga kollegor, vilka de än må vara, de finns alla på www.
Detta är något man får ta ställning till när man blir tillsammans med någon. Ska semesterbilderna från en romantisk semester 2008 symboliskt vara kvar i ett Facebook-album även om kärleken och lyckan för länge sedan tagit slut? Hur länge är man vän med sitt ex mamma innan man tar bort henne? Hur påverkar det ens nya relation att man har så många synliga bevis på tidigare förhållanden? Det är upp till var och en att avgöra.
Men hur stänger man Arkiv X när det tar slut? När man inte vill se incheckningar, Twitter-konversationer, blogginlägg eller Instagram-flirtar? Går det att vara kompis med sitt ex och samtidigt följa dennes nya relationer i sociala medier?
I veckans program av P3 Browser pratar vi om kärlek på www och Karin, Gabriel och jag både skrattade och fick en tår i ögat av det fina inslaget om Twitter-paret som sänds i början, missa inte det!
Sen får jag tips av en expert på hur jag ska tänka när jag skriver en profil på valfri dejtingsajt baserat på en telefonintervju som vi gjorde förra veckan. Det är absolut inget jag har funderat på att någonsin göra men jag ställde gärna upp som försökskanin. Sen fick jag förstås sitta där med skämskudden på så att Karin tyckte synd om mig men det blev rätt bra…särskilt eftersom jag verkligen tycker att det är mysigt att titta på rådjur som betar utanför fönstret och står för det.
Av någon anledning kom vi in på att jag är väldigt nöjd med mig själv och trivs väldigt bra med mig själv, något som låter väldigt knasigt när man säger det högt. Men det är verkligen så och jag tror att det har med åldern att göra, att äntligen vara bekväm med sig själv och inte vilja ändra på något. Jag får en kommentar om det, att det är dumt att vara översjälvständig när man söker efter en partner, men det är ju faktiskt inte det jag gör. Jag söker inte efter någon, tvärtom vill jag vänja mig vid att var singel. Men som min vän Maria sa, om jag någon gång vill söka efter en partner kan det ju vara fint att få nämna det i radio.
Kommentera gärna på Twitter med #P3Browser eller skriv direkt till @P3Browser! Givetvis finns vi även på Facebook. Om bara några minuter, kl 18:03, kör vi igång. Lyssna då!
Pinstamaticär en tjänst som låter dig pinna bilder, texter, kartor, låtar, tweets, hemsidor, ja allt möjligt till Pinterest. Detta gör att du enklare kan skapa eget innehåll men framförallt berätta något om dig själv eller ditt företag genom att samla allt detta i ett board med en tydlig titel (About me/us t.ex). Jag har testat att pinna min Twitter-guide och den är vid närmare eftertanke superlång! Se fler exempel nedan och klicka dig gärna vidare, Roy’s hitlåt leder faktiskt till Spotify så småningom.
Företag som vill inspireras till att använda sin Timeline på Facebook med en nypa storytelling kan gå in och se vad det nystartade kontot för SL och inte allra minst Spotify har gjort för att förgylla sin feed. Backa bakåt i deras historia och fundera på vad ert företag har att berätta.
Enligt Facebook har nu Spotify 17,5 miljoner användare världen över och DI.se har nyligen gjort en intervju med grundaren Daniel Ek om att de går back trots det eftersom de har en så hög uppstartskostnad. Gissar att de ser fram emot lanseringen av företagsappar som nu är på väg att rulla ut, något som kommer garantera en viss investering från de aktiva företagen för att synas ännu mer. AT&T, McDonalds, Intel och Reebok är först ut, ska se om jag kan snoka reda på när det kommer till Sverige.
Nya siffror skvallrar om att vi nu är över 300 000 svenskar som twittrar, en siffra som fortfarande är för låg om du frågar mig. Om du vill ha koll på hur dina tweets sprider sig rekommenderar jag varmt ReTweet, se bara här hur mitt tips om Naturskyddsföreningens lista med ekologisk tänk fick fart. Gillar även Twitoaster, en sida som jag är knuten till lite halvhjärtat och som inte är aktiv längre men det är det ändå fint att gå in och bläddra där när det gäller gamla tweets. Om man vill bädda in en ser det ut såhär trevligt:
.
Så hur går det nu för mig och mitt beslut att fimpa nästan alla mina Facebook-vänner? Tack, bara bra! Jag hänger inte där längre bara för att utan går in främst för att se vad Inga-Lisa har gillat, kika i RSS-flödet av spännande företag och snabbt hitta de viktigaste länkarna. Just nu är jag riktigt nyfiken på när Facebook Offers kommer till Sverige, får kolla upp det med.
Min kollega Rasmus (som snart har skaffat sig skägg trots sin ringa ålder) tipsade om ett företag som heter The Blue Uniform. De känns väldigt driftiga, kreativa och Stockholm. Kika på deras fina film som presenterar vilka de är och om du går i webbshoppartankar finns det en riktigt bra guide till hur du knyter ihop WordPress med PayPal.
Jag har så många olika anledningar till att tömma mitt Facebook-konto på vänner att jag knappt kan räkna upp alla men bara uttrycket Ta bort som vän summerar det bra. Vad vill de att jag ska känna när jag trycker på den knappen? Att vänskapen jag har med mina vänner är mindre värd om vi inte är Vänner på Facebook? Är vi så vana vid Facebook att vi inte kan hålla liv i våra relationer utan det? Jag vägrar tro det.
Hade jag istället valt att helt ta bort mitt konto hade det dykt upp bilder på mina vänner med samma budskap. Som vill få mig att må dåligt. Vill jag verkligen säga upp den dagliga kontakten med några av mina bästa vänner? Nej. Det har inte med det att göra. Jag säger upp vänskapen med Facebook, ingen annan. Jag kommer som vanligt hänga på Twitter, det går att lägga till mig på LinkedIn och tills jag hittar en ersättare kommer jag uppdatera mina bilder på Instagram. Och så är jag här, på bloggen. Än är jag inte helt vänfri och kanske behåller jag en handfull men tanken är att flytta mina relationer utanför Facebooks gränssnitt.
Framöver kommer jag använda Facebook enbart som ett arbetsredskap. Min feed består av över 500 Sidor som jag kan lära mig något av i mitt arbete. Jag kan se annonser, kampanjer, tävlingar, erbjudanden, länkar, videos och bilder men jag kommer inte få några inbjudningar till event, inga påminnelser om när mina vänner fyller år och inte se några bilder från semesterresor, BB-besök eller högtidsdagar.
Förhoppningsvis får jag höra om det när vi ses istället.
Vidare läsning: Paul Friyes skriver intressant om Facebook i DN och Emanuel utvecklar det ytterligare i sin krönika.
Facebook har köpt Instagram för en miljard dollar och jag kan omöjligen vara glad för Instagram-gängets skull. Sen 2010 har jag älskat deras app och så sent som i går publicerade Ajour en guide jag skrivit om varför Android-användarna bör ta appen till sitt hjärta. Nu är jag inte lika säker längre.
Anledningen är att jag älskar sociala medier. Som i plural. Inte ett socialt medium, som att Facebook äger alla andra medier. När Facebook gifte sig med Spotify kunde man inte längre skapa ett konto utan att ha ett Facebook-login. Samma sak verkar Pinterest råka ut för. Efter att Facebook köpt upp Gowalla lades den tjänsten ner. Även om de säger att inget kommer ändras är det självklart att det kommer göra det.
