Jag hade ett möte med en säljare från en stor fotbollssajt i går och han erkände att statistiken för målgruppen på sidan förvånade honom. Uppenbart fotbollsintresserade män i sina bästa år som nästan alla saknade högre utbildning men ändå satt i styrelser och ledningsgrupper för (framgångsrika) företag.
För mig var det inte förvånande alls utan en bra sammanfattning av hur samhället ser ut. Killar börjar i tidig ålder spela i lag med varandra, hittar snabbt sina roller, behåller dessa polare långt upp i åldern och fortsätter nätverka i lag även senare, utan att tänka på att bjuda in tjejerna. Så snart en plats behöver tillsättas känner nån någon som passar, en polares polare, någon de spelar bandy med, någon från laget, någon de kan gå i god för.
Det spelar ingen roll att tjejer är bättre i skolan, både grundskolan, gymnasiet och vidareutbildning, när vi slåss om de få platser som männen öppnar upp för. Säljaren påpekade att tjejer har blivit bättre på att nätverka och det håller jag absolut med om och sociala medier är ett grymt exempel på det. Frågan är om detsamma gäller för killar. De verkar stå handfallna när de plötsligt måste bjuda in en tjej. Vem känner vi?
Givetvis gäller inte det här alla killar. Men jag tror att alla är påverkade av det på något sätt.
För några veckor sedan hade jag ett möte med en annan säljare som berättade att de har videospel på sitt kontor så att de kan slappna av i 20 minuter om det behövs. Vi kom in på att de hade bjudit in till en killkväll för att spela fotbollsspel, dricka öl och äta pizza och jag undrade varför tjejerna inte var bjudna. Det hade han inte en tanke på. Det är ju sånt som killar gör ihop. Han bad om ursäkt och sa att de skulle bjuda in till en tjejkväll inom kort men ångrade sig snabbt och sa att det lät ju inte heller så bra.
Nej, det låter inte så bra. Enklast måste väl vara om alla killar är medvetna om att det ser ut såhär? Om de läser på om genus och jämställdhet och kliver ur sina skor ett tag för att pröva någon annans? För mig är det omöjligt att inte tänka på det här. Jämt. Jag har jättetjocka genusglasögon på mig och det var de som fick mig att ställa mig upp och ifrågasätta Facebook. En sån situation blir så självklar när jag vet att de av mina vänner, både killar och tjejer, som öppet kallar sig feminister skulle ha gjort precis samma sak.
Jag börjar bli lite stressad av att juni är här och att jag inte riktigt spikat mina sommarplaner. I dag köpte jag i alla fall biljett till Sweden Social Web Camp efter att något sånär lyckats övertala min chef om att jag borde få åka med ett crowdfoundat tåg till en ö med en massa får och en bastuflotte. Det är svårt att övertyga någon när man själv hör hur tokigt det låter i hans värld men till slut gav han med sig av den mest bisarra anledningen jag någonsin hört (och tyvärr inte kan berätta)!
Sen tidigare är tåg- och festivalbiljett kirrad till Way Out West i Göteborg då jag ska se Refused för tredje gången i år och bo i Maria och Johans nya svarta hus som de håller på och bygger på nu. (Kul att se att de har en Instagram-tävling tillsammans med Copygram, det kommer säkert fler sommartävlingar där framöver…)
Jag vill gärna se solnedgången från Oskar och Josefins balkong på Gotland, besöka Willes mamma och grisarna i granngården, åka till Antons landställe i Smålands mörka skogar med Philip och Sofie och bada med Sara i kvällssolen i Malmö. Om tid finnes vill jag även ta en roadtrip med Emanuel, något av det bästa jag gjorde förra sommaren. Vi får se vad det blir!
Jag håller på att läsa Fittstim och kom i går kväll över ett citat som handlade om att det 1960 fanns 13 kvinnliga astronauter (senare kallade Mercury 13) som alla mätte samma eller bättre resultat än sina manliga kollegor men ändå inte fick åka till rymden pga sitt kön.
Det fick mig att börja gråta. Dels för att jag känner mig lurad av att ha vuxit upp i tron om att kvinnor inte kunde ha varit först på månen, dels för att jag blir förtvivlad av tanken på hur världen hade sett ut nu om vi faktiskt hade haft en first woman on the moon.
Nu på morgonen har jag läst på och tydligen valde NASA att bara vidareutbilda personer som gjort militärtjänstgöring inom flygvapnet som en del av sin sorteringsprocess, något som kvinnor inte hade möjlighet till då. Jag blir riktigt nyfiken på att läsa mer om det och hittade en bok som kanske kan passa: The Mercury 13:The True Story of Thirteen Women and the Dream of Space Flight.
1963 skickade Ryssland upp den första kvinnan i rymden och 1969 landade de första männen på månen.
Såhär några år efter att Daft Punk släppte Interstella 5555 har jag nu sett hela filmen. Anledningen är kär, i går luskade jag nämligen ut att det är Starzingers skapare Leiji Matsumoto som har gjort den. Himla fint sätt att börja dagen på!
Under hela mitt liv har jag älskat djur men det dröjde länge innan jag förstod hur det går till när djur går från att vara vid liv till att bli mat. Framförallt hade jag ingen aning om vilken typ av liv de levt eftersom jag växt upp med bilden av bökande grisar på bondgårdar och skrattade kor på ostpaketen.
I gymnasiet fångades mitt hjärta av hardcore-kulturen och då fick jag en inblick i den industri som producerar djur på löpande band som produkter snarare än individer. Jag blundade inte när jag såg de slaktade kossornas ofödda barn slängas i en slask efter att de ryckts ur kroppen eller grisarnas sprattlande när de snittades från hals till mage så att blodet sprutade. Däremot grät jag.
Djuren ska vara bedövade när de slaktas. Men det är de inte alltid. Magnus Lintons bok Veganerna – en bok om dom som stör beskriver väldigt sakligt hur det går till på ett slakteri. Det kapitlet påverkade mig enormt, läs det. Till slut grät jag när mamma rensade en kyckling eller när jag såg rester från köttfärssåsen i diskhon. På väg hem från det som skulle visa sig bli min sista konsert med Refused på väldigt länge bestämde jag mig. Jag skulle bli vegetarian.
Det här var innan det fanns mängder av alternativ hos livsmedelskedjorna men jag hade tur för jag träffade en kille i samma veva som hade pluggat till kock och även om han åt hamburgare flera gånger i veckan lyssnade han på mina argument och blev snabbt vegan. Givetvis var jag inte sen att haka på det beslutet. Han lagade grönsakssoppor, bönbiffar, lasagne med broccoli och kikärtor, tofupizza, sojafärs med spaghetti, ugnsrostade grönsaker och potatis med hummos och det kändes rätt på alla sätt att anpassa sig till den nya kosten.
Samtidigt var det väldigt krångligt att få i sig något när man var ute på stan, våra vänner sa högt att det var jobbigt att bjuda oss på middag och besöken till matbutiken liknade mer och mer ett detektivarbete för att hålla koll på vilka produkter som innehöll vad eftersom det ändrades hela tiden. Som vegan äter man ju ingenting som kommer från djurriket och jag var väldigt hård på den punkten. Efter tre år började han äta mjölkprodukter igen men jag var lite mer envis och höll ut ett halvår till. Vid det här laget bodde vi ihop och blev vegetarianer istället vilket var busenkelt.
Nu för tiden är förutsättningarna för att vara vegan mycket bättre, det finns mer att välja på och fler ställen att gå till för att mätta hungern. Sen årsskiftet försöker jag att äta varannan vegan. Frukosten brukar nästan alltid vara vegansk, lunchen då och då och sen anpassar jag själv hur jag lägger upp det på kvällen. Jag väljer alltid veganskt i första hand om det finns att tillgå, som när ett café har det tydligt utskrivet på menyn, på flyget till New York eller när en vän frågar om han ska laga vegetariskt eller veganskt till middag.
För mig räcker det inte att bara vara vegetarian. Ägg- och mjölkprodukter orsakar sådant enormt lidande. Som konsument har jag makt att ställa krav, att säga ifrån, att be om alternativ. Glöm aldrig det när du handlar, dina val påverkar så otroligt många individer. I mitt jobb äter jag ofta lunch ute med nya människor och får nästan dagligen frågan om varför jag är vegetarian. Det här inlägget sammanfattar det svaret. I fortsättningen ska jag svara ”För att det är gott.”
Under en promenad hem i solnedgången i går mindes jag plötsligt att jag brukade brevväxla med en kille i gymnasiet. Han gick i en parallelklass, pluggade natur och hette Per. Tyvärr har jag glömt bort efternamnet så jag kan inte stalka honom på internet men jag kommer nog på det snart.
När vi möttes i korridorerna brukade vi le busigt och kanske lite blygt åt varandra men vi låtsades inte om det inför andra. Säkerligen berättade jag det för mina närmasta vänner men det var en fin hemlis att ha. Så småningom tog vi mod till oss och satte oss på bussen hem till hans föräldrahem i villaförorten. Vi hånglade på en soffa samtidigt som all spänning vi byggt upp försvann och var *poof* borta för alltid.
Nu kom jag på vad han heter!
Poängen är att man inte kan veta i förhand om någon är dålig på att hångla. Och att spänningen som man bygger upp innan den insikten är helt fantastisk! Och att ibland kanske det tvärtom var mysigt att hångla och att man vill göra det igen.
Ge mig en vecka. Den här veckan ut. Låt mig göra mig av med allt inre groll, låt mig säga vad jag vill, låt mig få göra slut med er. Ring inte till min chef. Han är världens bästa chef men det finns ingen anledning att ta det här med honom. Jag finns här. Prata med mig om det är något.
Jag har hyllat er och spridit ert budskap under flera års tid. Jag har trott blint på er vilja att främja kommunikation och relationer mellan människor och fört det vidare till andra. Nu behöver jag få komma över det i lugn och ro och säga precis vad jag vill. Låt mig få göra det så är jag klar sen. Fram till på söndag klockan 20 duger gott. Okej? Sen är det bra. Jag har en Facebook-utbildning på tisdag. Det här kommer inte påverka mitt jobb men privat måste jag få komma igenom det här.
När man har en stark åsikt om något är det väldigt viktigt att få uttrycka den. Vilket kan vara både spännande och läskigt. För alla kommer inte tycka samma sak och det kommer de att berätta för en. Särskilt en viss typ av killar tycker det är knepigt med starka åsikter hos det motsatta könet. De är inte vana vid det och kanske känner de sig hotade?
Till de killar som ger sig på en ensam kvinna som står upp för sina åsikter i den hemliga Facebook-grupp som ni skapat vill jag bara säga följande: Bra att ni känner er hotade. Vänj er. Jag hade verkligen uppskattat om ni hade gått in och försvarat mig där men nu är det för sent. Mitt konto är raderat. Men vi hörs säkert på annat sätt!
Just det! Ska fundera på knappen nedan också. Av någon anledning är det så ironiskt att den sprider vidare mitt budskap till er plattform att jag inte kan förmå mig själv att ta bort den men vem vet? En vacker dag ryker säkert den också! Kram!
I går satt jag och kokade av ilska. Min puls var uppe i 130 och jag visste ärligt talat inte var jag skulle ta vägen. Nu vet jag precis vad jag måste göra.
För mig handlade Facebook i början om vänskap. Sen kom företagen dit och fokus hamnade då på kommunikation och relationer som jag brinner så mycket för. Nu handlar Facebook om Facebook. Och om att de börsnoterat vår vänskap och tagit kontroll över några av de tjänster jag tycker allra mest om på nätet, som Spotify, Instagram och Pinterest. Det har hänt otroligt mycket de senaste åren och vi har anpassat oss alldeles för snabbt utan att pausa och reflektera.
Det skrämmer mig. Ju mer jag lär mig om nätet desto mer känner jag obehag över att en ensam aktör tar mer och mer mark.
Allt vi gör på nätet efter att vi lämnat facebook.com spåras, kopplas ihop, samlas ihop och säljs vidare till de företag som känt sig tvingade att starta en sida så att de kan annonsera där. Som kommunikatör är det ett fantastiskt upplägg med all tillgänglig information men som privatperson så väger jag det noggrant mot allt jag står för.
Mycket har nog att göra med hur fascinerad jag har varit av Facebook, hur länge jag har vallfärdat i deras namn och hur blint jag har spridit deras evangelium. Mitt inlägg med tips om hur man kan jobba med deras sidor har spridits och lästs av folk som är naturligt nyfikna men behövt lite hjälp på traven. Jag är inte längre bekväm med att påstå att alla borde testa, kanske är det istället dags att stanna upp och lyssna på deras invändningar.
Det är mycket jag ställer mig frågande till.
Facebooks regelbundet uppdaterade användarvillkor som ändrar på personliga inställningar och gör det krångligt att anpassa sig till,
en affärsmodell som bygger på mina vänner och det som betyder allra mest för oss i form av artiklar, musik och bilder,
ett övertag över både företag (men även privatpersoner) som yttrar sig i att ingen kan välja att inte finnas där,
en känsla av att alla de tjänster jag regelbundet använder köps upp och förslavas,
en otroligt snabb omställning på hur vi ser på nätet och vårt innehåll där
samt ett beroendebeteende som heter duga.
Vårt beroendebeteende yttrar sig i förväntningar som ingen någonsin kommer kunna leva upp till när folk dagligen går in för att kolla uppdateringar och allt som oftast hör jag till följd av det snikna kommentarer och elaka utrop om diverse frukostbilder, ointressanta liv och andra dumheter.
Det är Facebook som skapar dessa onaturliga relationer, inte vi.
Pontus skrev väldigt bra om hur vi speglar oss i bilden av oss själva på Facebook, i de uppdateringar vi gör, i de bilder vi lägger upp, i det ”liv” vi presenterar för vår omgivning och som inte är sann. Men det är den sanningen vi vill åt. Och som vi grundar den här onaturliga vänskapen på, den som Facebook har skapat och som innebär att alla måste vara där.
Trots att jag sedan länge ifrågasatt Facebook har jag inte kunnat avsluta mitt konto eftersom jag jobbar med det. Men det har tagit på mig, hårt. Jag fick en chock för någon uppdatering sen när jag insåg att de sparat alla mina statusar, bilder och meddelanden från starten 2007. Tidigare scrollade man ner så långt det bara gick i feeden tills det tog slut. Men det tog inte slut. De behöll all information, utan att berätta det.
När de köpte upp Instagram som jag älskar så tog jag bort alla mina vänner. Men det räckte inte riktigt, det kändes fortfarande inte bra.
Igår exploderade jag när det visade sig att Facebook, alltså inte den plattformen som vi delar med våra vänner och som betyder så mycket för så många, utan företaget Facebook, det som vägrar berätta något om sig själva och som bad oss att inte sprida statistik om deras användare som deras affärsidé bygger på, inte bryr sig det minsta om jämställdhet.
Precis som Sean skriver så är jag otroligt principfast. Enormt. Det är något jag pratar om i olika sammanhang nästan varje dag. Jag tror att jag mått väldigt dåligt av att inte få markera vad jag känner för Facebook.
Jag var alltså på deras seminarium Studio Live som riktar sig till kommunikatörer, byråer och marknadsförare. På scen skulle under dagen ett gäng personer från Facebooks olika kontor i världen få presentera spännande information för den förväntansfulla massan, drygt 300 personer. När jag kikade på programmet över talare rann droppen över med besked. Inte en enda kvinna fanns med.
Detta uttryckte jag i den hemliga grupp som skapats för den här digitala konferensen och som de uppmanade oss att skriva i under dagen. Jag skrev att jag blev upprörd över att de inte hade några kvinnliga talare och frågade varför samt tillade att det inte finns några ursäkter för det. Reaktionerna jag fick kom från kvinnor, de flesta höll med, en påpekade att hon skulle moderera under dagen och att det i panelen skulle sitta en kvinna (tillsammans med två män).
Efter att tre talare stått på scen kikade jag i gruppen igen men hade inte fått något officiellt svar och skrev därför hur viktigt det är att ett företag som uppmuntrar andra företag att berätta historier även måste låta kvinnor berätta sina historier, som på scenen framför mig, annars kommer de inte bli hörda. Ingen respons från herrarna bakom kulisserna. Då var det plötsligt dags för Q&A. Min hand for upp i luften som om jag suttit längst fram på min favoritlektion.
Jag fick mikrofonen, presenterade mig och ställde frågan Why is there no women present on stage today? Publiken skrattade, en blandning av förvåning och nervositet, som jag snabbt dödade med orden This is no laughing matter. Svaret jag fick, att de hade ”lots of girls here today” vilket inte stämmer var så uselt och pinsamt att jag bara stirrade på Sam och sa OK och skickade tillbaka micken. Om inte Karin hade mött upp mig efteråt vet jag inte var jag hade tagit vägen. Jag skakade av ilska.
Senare på kvällen fick jag kritik från några killar i den hemliga gruppen (ej från Facebook) som tyckte att frågan var irrelevant och oartig. Tydligen fick jag publiken att skämmas, något jag inte alls uppfattade eftersom flera tjejer kom fram till mig efteråt och sa hur bra det var att jag tagit upp frågan, att de flesta inte kunnat tro sina öron att jag vågat ställa den.
Det här är, som de flesta vet, en av mina viktigaste principer. Jämställdhet. Så jag kan inte längre. Jag kan inte ge mitt stöd till en sida som består av ett företag som inte reagerar med en ursäkt, som inte agerar som förebild, som inte bryr sig om något som jag tycker är så otroligt viktigt.
Nu får det vara nog. Nu raderar jag mitt konto.
Uppdatering: Lucia tipsar om Theo Sowa som under sitt TED-talk ifrågasätter varför det inte är fler svarta kvinnor som representeras på scen. Kommentar på det: älskar kvinnor som står upp för sina systrar.
Tips! Om någon gör något för att få till förändring, ifrågasätt henne inte om varför hon inte gör mer. Fråga istället dig själv vad du kan göra.
Jag är inte så lite stolt när jag nu slänger upp adresserna dit man kan gå för att köpa sig en vegan-Chörizo från fantastiska Astrid & Aporna! Vill du se alla köpställen i hela landet så kika på Vegokoll!
Glöm nu inte att den fick allra högsta betyg från mig!
7-eleven:
Götgatan 25, 57, 90 och 93
Mariatorget 1A
Medborgarplatsen 13
Renstiernas gata 23
Skånegatan 79
Pressbyrån:
Danderyds Sjukhus
Huddinge Sjukhus
Ringen, Götgatan 132
Slussen/Götgatan
Saltsjöbanan-Slussen
Södersjukhuset
T-bana Gullmarsplan
T-bana Mariatorget
T-bana Medborgarplatsen
T-bana Zinkensdamm
För att få en schysst översikt samlade jag alla platser på en karta också. Zooma in på kartan ovan eller klicka på den här länken så kommer du upptäcka att Söders höjder kommer hålla vegohjärtan mätta och belåtna ett bra tag framöver!
Så fantastiskt att protesterna gav resultat! Läs gärna mer om bakgrunden här:
Egentligen skulle vi ha åkt till Paris den här helgen men det var minst lika trevligt att Sara kom hit istället. Vi har vintageshoppat, popsnöredansat och pratat om pojkar. Faktiskt har vi pratat så mycket om pojkar att vi nästan blev förvånade när vi träffade två stycken i går över en veganmiddag. Bästa!
Senast vi sågs var i New York och nästa gång blir i Malmö, ser fram emot det! Tack för den här helgen Sara!
