Under en promenad hem i solnedgången i går mindes jag plötsligt att jag brukade brevväxla med en kille i gymnasiet. Han gick i en parallelklass, pluggade natur och hette Per. Tyvärr har jag glömt bort efternamnet så jag kan inte stalka honom på internet men jag kommer nog på det snart.
När vi möttes i korridorerna brukade vi le busigt och kanske lite blygt åt varandra men vi låtsades inte om det inför andra. Säkerligen berättade jag det för mina närmasta vänner men det var en fin hemlis att ha. Så småningom tog vi mod till oss och satte oss på bussen hem till hans föräldrahem i villaförorten. Vi hånglade på en soffa samtidigt som all spänning vi byggt upp försvann och var *poof* borta för alltid.
Nu kom jag på vad han heter!
Poängen är att man inte kan veta i förhand om någon är dålig på att hångla. Och att spänningen som man bygger upp innan den insikten är helt fantastisk! Och att ibland kanske det tvärtom var mysigt att hångla och att man vill göra det igen.