Personligt-arkiv - Sida 49 av 98

Jag tror jag tror på kärleken

När Emanuel ringde nyss grät jag. Hoppas att du också har vänner som du kan gråta inför utan att tänka på det. Som inte krånglar till det, som känner dig och vet att det är naturligt för dig. Den här gången berodde det dessutom på en alldeles fantastisk kärleksförklaring så det var inga konstigheter.

Jag har många vänner i min närhet som är kära nu. Nyförälskade med pirriga magar och förväntningar som snurrar runt, runt. Förra sommaren var jag precis likadan, kanske ännu värre drabbad. Aldrig någonsin har jag varit så påverkad av en annan person. Så fort vi snuddade vid varandra kändes det i hela kroppen. Minns att jag satt på en uteservering på Söder med Emanuel och berättade om den känslan. Han ville också känna så. Jag hoppas att du gör det nu.

Kärlek handlar till stor del om oförklarlig kemi men framförallt om kommunikation. Utan kommunikation fungerar inte kärleken. Jag kan inte komma på något värre än någon som stänger av den, som inte hör av sig, som låter den andra gissa vad som är fel. Gör aldrig någonsin så. Jag tror jag tror på kärleken men inte på att alla kan kommunicera den.

Men Anja. Hon kan när hon vill. Lyssna på hennes underbara sommarprat innan det försvinner från tablån, hennes vackra kärleksförklaring till sin flickvän och sin kommande roll som mamma. Så kommer du också tro på kärleken. Och kanske gråta just när dina vänner ringer.

Jordgubbstårta, pioner i håret och en bonnbränna värd namnet. En fin midsommar!

juni 23, 2012 / Helen / Inga kommentarer

Midsommarafton började med en lätt lunch, småprat och jakten på den perfekta bonnbrännan. Jag la mig på baksidan av kolonistugan och njöt av den blå himlen och doften av jersmin med fin musik i lurarna medan de andra gästerna droppade in. Obs att skorna är djurfria.

När det var dags för jordgubbstårta var jag lagom stekt och fann min plats vid bordet för att surra med min syrra och mammas polare.

Vid fyrasnåret gick vi upp till dansbanan som ligger 50 meter från vår stuga och kollade midsommarstången, de finklädda firarna och tog lite lotter. Jag vann ett par trädgårdshandskar på första försöket och fnissade åt min mamma som trängde sig i kön till chokladhjulet.

Även om solen sken så var det ingen värme när kvällen närmade sig så jag la mig på sofflocket istället för att cykla och bada. Här med blomman jag köpt på Anthropologie i New York i håret…

… och här med en pion som sen blev två. Vi åt igen, såklart, och satt och lyssnade på damernas galna historier, de är verkligen helt tossiga när de är tillsammans. Och de sjöng högst av alla på hela koloniområdet men jag har lovat att inte sprida några filmer.

Strax innan åtta promenerade jag hem för att ta ett kvällsbad innan fotbollen började och passade på att läsa ut en riktigt bra bok. Så kravlös och fin midsommar, precis som jag önskade. Och pionerna fick sitta kvar länge.

När solnedgången försökte imponera som mest kände jag mig trött och gick och la mig. Orkade inte plocka sju sorters blommor men drömde om New York och det stämmer väl överens med kärleken jag känner. Nu tvättar jag för att kunna dölja den här bonnbrännan med noga utvalt plagg så regn passar fint i dag. Bio kanske?

Midsommarångesten som en krans runt huvudet

juni 22, 2012 / Helen / 2 kommentarer

Egentligen skulle jag åka ut till Värmdö med Emanuel och Wille i dag men kroppen säger ifrån. Den protesterar mot att umgås och ha roligt med folk jag aldrig träffat, mot att behöva komma ihåg saker att ta med sig, mot att anpassa sig efter tider. En reaktion tydligt kopplad till att jag jobbar under sådana premisser hela dagarna. Istället lyxar jag till det och tar dagen som den kommer, bloggar lite och målar naglarna röda och rosa.

Min mamma har gjort en jordgubbstårta och från klockan ett serveras den och hennes goda ostpaj på kolonin. Jag kan ta en promenad genom området, kanske få tag på en famn blommor att knyta till en krans och ta några lotter vid dansbanan. Sen kan jag stanna kvar för att umgås eller gå hem om jag vill, beroende på vad jag känner för. Mitt enda mål i dag är att låna en cykel och cykla till min hemliga klippa för att doppa fötterna. Kanske tvinga mig mot den hala kanten klädd med sjögräs och glida ner i vattnet. Eller bara ligga och läsa en bok.

Det är väldigt fint att Emanuel försöker övertyga mig om att följa med sen jag sa att jag tvekar, för så gör vänner. Och jag kommer säkert ångra mig när jag ser bilderna på Instagram, på uppdukade bord, solnedgångar och skrattande vänner med blommor i håret. Precis som Emanuel skriver om i DN. Men jag hoppas att jag känner mig helt nöjd med mitt val. För jag tror på att lyssna på kroppen och göra som den vill. Även om det är hög tid för sommarens första dopp.

Cupcakes och sociala medier

juni 20, 2012 / Helen / Inga kommentarer

I går efter att Wille och jag suttit på Chutneys uteservering (deras tzayspett går aldrig av för hackor) och surrat om det senaste gick vi förbi Cupcake Sthlm i Skrapan. Jag förklarade att de erbjuder något så smarrigt som en ice cup, cupcake med hemgjord glass på, och om vi hade tur kanske de skulle servera oss även om det var så nära stängning.

Det hade vi.

När Martin fick syn på mig rullade han tillbaka glassdisken på sin plats, tände lamporna så att vi kunde se alla smaker ordentligt och delade sen ut glassprover så att vi kunde bestämma oss. Jag föll som en fura för passionsglassen och när det var dags att välja cupcake var veganvarianten den som lockade mest. Mm, det är hallonsås och jordgubbsströssel på också.

Glass och cupcakes i all ära, verkligen, men det bästa var ändå pratstunden vi hade medan alla runt omkring oss plockade undan, stängde till och låste sitt. Det uppskattas enormt att prata sociala medier med någon som använder de så bra och som inte är rädd för att ifrågasätta det.

Vi pratade bland annat om hur man under en fin middag noterar hur ens bordsdam hellre uppdaterar om hur bra hon har det på Facebook istället för att ägna sig åt sällskapet som är där. Hur kommer det se ut om ett par år? Har vi helt slutat uppdatera om vad vi äter? Kommer vi vara mer analoga i våra uppdateringar? Vi får helt enkelt se hur det blir men när vi skiljdes åt pratade vi löst om att börja brevväxla…

Inboxkärlek

juni 18, 2012 / Helen / Inga kommentarer

Jag går och klurar på vad mitt första inlägg i bloggserien om feminism ska handla om och tvekar när jag läst igenom det jag skrivit för jag vet att jag kommer bli ifrågasatt.

Även om det är min högst personliga uppfattning och den inte behöver stämma överens med allas blir den ifrågasatt. Det känns inte konstruktivt på något sätt utan tröttar bara ut. Det är nästan svårt att förklara hur enormt mycket det tar på krafterna.

Då passar det väldigt bra med lite kärlek i inboxen, som fyller på orken och övertygelsen. Som gör mig stolt och glad. Som får mig att inse hur viktigt det är att stå för sin åsikt, att sprida den och att göra sin röst hörd. Att det jag skriver faktiskt gör skillnad för någon. Tusen tack för pepp!

Förslag om att starta en bloggserie i Fittstims anda där alla som vill får vara med

juni 16, 2012 / Helen / 14 kommentarer

Jag har precis lagt ifrån mig Fittstim och konstaterar att jag vill göra något, skriva något, få fler engagerade. I går frågade jag på Twitter om det fanns något intresse för en bloggserie som inspireras av boken och det verkar det göra så förslagsvis kan vi dela våra tankar om detta i kommentarsfältet nedan och köra igång så snart som möjligt!

Boken är uppdelad efter kapitel och ämne men det gör ju ingenting om flera personer vill skriva inlägg om liknande saker, viktigast är att de blir hörda. Kärnan är feminism och det ska bli spännande att läsa hur det tolkas 2012, av både tjejer och killar.

Ska jag börja?

Kärleken till 1998 väcktes ordentligt i helgen under Millencolin 20 years

juni 11, 2012 / Helen / Inga kommentarer

På Arvikafestivalen den 11 juli 1998 sjöng Johan These are the last days of nine, istället för humanity och mitt hardcorehjärta gick i tusen bitar. Det är 15 år sen men jag minns det tydligt. Senare den hösten åkte jag på Gnällbältsrock och såg Refused för sista gången och när snön fallit i Umeå var jag på Punkfest 2 när min stora idol Dennis satte sig ensam på scenen med sin gitarr.

Den här helgen i Örebro, när Millencolin firade 20 år som band, handlade otroligt mycket om nostalgi för mig och just 1998 var ett ovanligt vackert musikår som jag kommer ha kärt för resten av livet. Det började med SuedePalooza på Medborgarplatsen lördagen den 28 februari med Refused, No Fun At All, Liberator, The Hives och Nine och slutade i Umeå med The Hives, Randy, Switchblade, D.S.-13 mfl.

Den sistnämnda tillställningen fick en extra betydelse i fredags när jag och en vän precis pratat i telefon om att D.S.-13 ska ha en reunion-spelning på Dennis födelsedag och Christoffer, som spelar bas i bandet, plötsligt började följa mig på Twitter. Samma Christoffer som under Punkfest 2 hjälpte till att ordna ett sovrum till oss i ett av kontoren på Galaxen med några liggunderlag och en famn filtar. Ett sovrum som dagen efter även fungerade som loge till The Hives. Nostalgin!

I fredags morse var jag otroligt peppad inför resan. Hög. På kvällen skulle Nine, The Hives och Millencolin spela och jag visste inte till mig av kärlek på tåget till Örebro. Jag var så till mig att det inte var förrän efter lunchen med Dale som jag upptäckte att jag glömt ta med festivalbiljetten som jag köpt för elva veckor sedan.

Istället för att åka hem till fina Anna på förfest hoppade jag på en buss till festivalområdet och skrev på Twitter att jag skulle försöka ta mig in med hjälp av en Instagram-bild som biljett. Jag möttes av några skratt, några uppmuntrande ord och en RT från just Christoffer som bad Millencolins trummis att hjälpa mig in.

Det behövdes ingen extra hjälp skulle det visa sig, jag blev faktiskt insläppt med bilden ovan och fick ett armband, men det var väldigt fint med allt stöd. En av de som twittrat uppmuntrande till mig, Marie, hittade mig av en slump och undrade hur det hade gått. Det visade sig att hon, liksom jag, har ett hardcorehjärta och har samlat alla sina minnen i ett fanzine, missa inte att kolla upp det!

Vi tog oss in på festivalområdet, möttes av Djurens Rätt, vinkade till Pelle som kom inkörandes i en vacker vit Mercedes och åt lite innan det så var dags för konserterna att börja.

Nine gick på scen med samma introlåt som för femton år sedan och jag rös. Stod givetvis längst fram och sjöng med i alla låtar och är så glad att de spelade Inferno för den lyssnar jag på ofta och gärna. Det är aldrig exakt samma sak när det inte är originalmedlemmarna som spelar ihop men jag såg en viss trummis smyga omkring i kulisserna. Jag är så glad att de var där!

The Hives gick på kort därefter och var i toppform! Pelle fick hela publiken att sätta sig ner på marken och nu när jag hörde nya låtarna från Lex Hives en andra gång är jag övertygad om att det här är en av deras bästa skivor. Den bästa om de får säga det själva. När Pelle gick längs publiken och tog emot publikens utsträckta armar la han sin hand på min arm som vilade mot räcket och klämde till, så kärt. Solen sänkte sig över en rosa himmel och jag kan inte tänka mig ett bättre förband till helgens jubilarer.

Millencolin spelade båda dagarna, 25 låtar på fredagen och 25 andra låtar på lördagen. Publiken var så sjukt peppade och jag gillade särskilt Leona, Mr Clean och Da Strike, såklart Jag har lyssnat på Millencolin så länge jag kan minnas och i samband med festivalen fick jag även träffa Lisa som jag följer på Twitter. Lisa som skriver så bra om jämställdhet och som är gift med Nikola. På lördagen var vi på förfest hos Anna med ett underbart gäng tjejer och sen tog jag och Lisa en taxi till festivalområdet för att hinna se Peepshows.

När vi gick runt och hälsade på folk i öltältet presenterade hon mig som sin Twitter-vän och Millencolin-fan, en mycket fin beskrivning. På efterfesten, som hölls på en hamburgerbar i närheten av Brunnsparken, fick jag äntligen hälsa på Kola (alla i Örebro har smeknamn) och det var trevligare än jag någonsin hade kunnat tro. Han kallade mig för Twitter-drottning och vi diskuterade Nicke Anderssons storhet, den är ju så enorm. Kvällen övergick i natt och när klockan närmade sig fem och solen steg upp över slottet sa jag god natt till Lisa, Nikola och Babs.

Jag är så fantastiskt glad och nöjd med den här helgen och alla minnen som väckts till liv. I går hittade jag äntligen min konsertdagbok som jag skrivit i mellan 1996-1998 och det är den som gör att jag kan hålla koll på datumen ovan. Jag har även kvar alla flyers och program från nämnda festivaler. Det är kärlek för mig. Riktig livslång kärlek. Tack alla inblandade för en helg att minnas länge!

En väldigt vacker nostalgitripp i det finaste sällskapet

juni 10, 2012 / Helen / Inga kommentarer

Jag sitter på ett tåg hem genom ett regnigt och soligt sommarsverige och älskar känslan av nostalgifrosseri som jag lämnar bakom mig i Örebro. Vilken fin helg! Och vilka fina människor jag träffat.

Om jag kände mig hög av lycka i fredags morse känner jag mig nu helt och komplett tillfredsställd. Ska blogga om allt i kväll om jag hinner, vill sammanfatta den här helgen och spara för evigt.

Kanske till och med plockar fram min riktiga dagbok där jag bara skriver om extra fina händelser. Så känns det. Tack!

Jag vill inte komma ner härifrån

juni 8, 2012 / Helen / Inga kommentarer

Pennybridge får finbesök i helgen när några av mina favoritband ställer sig på scen och jag får flashbacks till hur det kändes att se Refused spela i New York, alldeles för bra för att vara sant! Jag är en sucker för den där dan-innan-julafton-känslan som är så svår att locka fram som vuxen men jag har riktigt bra knep för att lyckas!

En vacker dag på Haga med fingerfiske och blåa skönheter

juni 6, 2012 / Helen / Inga kommentarer

I dag besökte jag och Kixet Hagaparken och framförallt Fjärilshuset där det var minst lika varmt inomhus som utomhus.

Det var fint men lite läskigt med fjärilarna som flög omkring där inne, jag ville inte råka göra illa någon. De allra flesta satt snällt stilla medan folk fotograferade.

Det roligaste var ändå koifiskarna som ville äta på våra fingrar.

Jag ville klappa varenda en och aldrig gå därifrån.

Lite skrajsen var jag allt när de kom upp med sina gap, även om de inte hade några tänder.

Även om jag inte lyckades fånga intresset av den guldfärgade var det en riktigt fin dag! Nu beger vi oss ut till kolonin!

Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Kategori: Personligt (sida 49 av 98)