Jag pratade med Marie i går om att komma till Karlstad för att se The Hives spela (8 februari) och letar egentligen ursäkter i alla städer för att ha en anledning att åka dit.
Vill gärna hälsa på hemma hos Maria, Emanuel och Joachim och ser på Pusterviks sida att Lorentz & Sakarias ska spela (15 februari), det tillsammans med vegankebaben på Andra Långgatan räcker gott och väl som anledning för mig!
Jag ska vara vaken några minuter till men bara tills håret har torkat, sen ska jag sova ikapp de timmar jag tappade i natt. Det var nog en del om jag vågar räkna efter. Nyårsdagen har spenderats tillsammans med Anton och Philip, först på födelsedagslunch på Saturnus och sen tog vi en promenad genom stan med en varm sojachoklad i handen tills vi föll ihop.
Om vi backar bandet något så började nyårskvällen med en helt otrolig fördrink hemma hos Arvid. Han hade köpt på sig våra favoriter från Chokladfabriken men våra middagsplaner slogs lite i spillror eftersom restaurangen vi valt ut för kvällens galej hade stängt.
Vi var inte mindre peppade för det! Istället tog vi en kort prommis till den fina indiern på Antons gata och passade på att säga hej till honom och Philip i samma veva som de klädde på sig för kvällen.
Jag blev väldigt imponerad av deras klädsel och samma visa upprepade sig när jag och Arvid slog oss ner hemma hos honom framför Hitchcocks Rear Window. Blev kär i Grace Kelly och undrade varför jag inte lagt mitt hår som henne.
Jag fick faktiskt flytta mig till sängen efter middagen och se klart filmen där, var proppmätt med stort p. Vid halv 12 klev vi av t-banan vid Mörby av alla ställen och firade tolvslaget på åttonde våningen med utsikt över halva stan och ett glas grenadin och juice i handen samtidigt som Arvid och en i sällskapet delade en helt fantastisk historia med oss andra. Innehåll: 70 kg sandsäck, betongborr och några väl valda brandmansbilder på Facebook.
Jag ringde Anton strax efter midnatt för att säga att jag älskar honom och passade på att gratta Philip som precis just då fyllde år. Efter det åkte jag själv till Hägerstensåsen och dansade hela natten hemma hos Christoffer tillsammans med hans vänner. De är väldigt trevliga och så men inga hiphopare direkt så jag fick lura i dem att spela en hiphoplåt var. Mycket Beastie Boys! Min teori om att det bor en wigger i alla svennar visade sig stämma när jag senare valde Still D.R.E. och hela dansgolvet reagerade som sig bör, däremot hade de inte hört 99 problems? Som tur är kan jag rappa med i hela låten.
Just det! Jag fick ett mms från Magnus strax efter tolvslaget. Det var en skärmdump på Copygram-gängets senaste projekt Instadate och jag blev så oerhört glad över att vara en av de första som fick nys om det eftersom jag varit så nyfiken på vad de pysslat med på sistonde. Har anmält intresse för att se hur det funkar!
Avslutningsvis kan vi titta lite närmare på de 10 låtar jag spelat sönder under december! I väntan på att Aaliyahs samarbete med Drake ska komma till Spotify fick jag Crew Love från Stefan på just Spotify och föll för den direkt, även om det är Weeknd som gör hela låten.
Jai Pauls låt Jasmine spelades innan Ben Howard gick på scen på Berns, PP3s homage till den 25 år gamla Fairytale of New York är ju helt sagolik (även om jag hade velat höra Duvchi hela låten igenom) och When you were mine spelades på Refuseds efterfest i Umeå, den är helt fantastisk! Och så vidare! Tipsa gärna om vilka låtar du tycker jag ska lyssna på i januari!
Vissa låtar har under året direkt känts självklara för den här listan, som Narrow Line med Imperial State Electric och Pyramids med Frank Ocean. Jag har även varit väldigt svag för Ben Howard och Lana del Rey och nu blev jag nästan förvånad när jag inte kunde ha med alla de låtar jag ville med Lorentz & Sakarias så jag valde ut de två som jag tjejlyssnat allra mest på. Deras skiva gavs för övrigt enbart ut på Spotify, hade velat bläddra i konvolutet!
Jag har dansat som en tok på perronger och busshållsplatser till Den svenska björnstammen och Fabolous och sjungit högt till Ray LaMontagnes New York City’s killing me både i Stockholm och New York. Klart påverkad av Drive finns två låtar med från soundtracket och även om de inte är årsaktuella får Prince, Maxwell och Souls of Mischief plats på den här listan.
Alexis Weak och Aaliyahhar båda låtar jag spelat sönder under året även om de inte finns på Spotify, det är ett problem! Förhoppningsvis dyker de upp nästa år!
Jag har redan summerat de finaste vegohjärtanen i år och dragit ihop en topp 10-lista över de finaste klänningarna jag provat på Beyond retro men här kommer en slutgiltig sammanfattning av 2012 och om du vill kan du kopiera frågorna nedan och svara på dem i din blogg! Det går bra att skriva flera alternativ om det finns behov av det, här är mina svar!
Årets hångel: Säger inte var och inte med vem men kan inte minnas att något tidigare hångel varit såhär minnesvärt: det gjorde mig alldeles vimmelkantig och fick mig att gå vilse trots att jag har utmärkt lokalsinne. Han som var med vet vilket jag menar.
Årets sommarnatt: Efter att ha dansat hela kvällen på Färgfabriken tog vi en taxi hem till honom och hamnade i kön till korvkiosken där vi började prata med en herre som bjöd på en sådan osannolik historia att vi stod kvar en timme och pratade medan himlen ljusnade och måsarna skrek åt oss. Så otippat och fint. Han som var med vet vilken jag menar.
Årets upplevelse: Förutom att åka Tilt för första gången och älskat den känslan så mycket att jag var tvungen att göra om det har det varit väldigt roligt att spela in P3 Browser. Jag älskar radio, det är en konst att lyckas få med allt en vill säga under bara några minuter, inte som här där jag kan gå in och justera om och om och om igen.
Årets besvikelse: Att Emanuel flyttade till Göteborg. Jag har redan förlorat en bästis till där jävla stan och så sticker han med. Vilket innebär att vi inte var bästisar helt plötsligt. Det går liksom inte att underhålla på avstånd. Jag är ändå väldigt glad och tacksam eftersom det innebar att min vänskap med Anton fördjupades rejält och nu är han det bästa jag har. Jag älskar dig!
Årets resa:New York med mamma såklart! Det var underbart att få visa henne Manhattan och Brooklyn och att hon fick se mig så lycklig. Du ser alldeles förälskad ut, sa hon när vi satt på min favoritrestaurang och jag svarade att det inte är någon kille, det är New York. Jag älskar verkligen den staden. Malmö och Umeå går inte av för hackor de heller men det är något särskilt med NY.
Årets upptäckt: Att det går utmärkt att äta varannan vegan. Vet inte varför jag inte har kommit på det tidigare, att det faktiskt går att lägga upp det som man vill. Jag vill ju äta mer veganskt för att jag tycker att ägg- och mjölkindustrin är horribel. Och nu gör jag det. Mitt hjärta mår väldigt bra av det.
Årets låtar: Här har jag samlat alla de låtar jag tjejlyssnat på i år! Återkommer med en mer koncentrerad lista, kanske topp 30 eller 25.
Årets film: Det var ett ganska enkelt val. Moonrise Kingdom. Såg den två gånger på bio, andra gången som ursäkt för att få träffa en söt pojke. Om jag inte skriver Batman kommer Robin bli sne och den passade ju fint på stora duken. Gillade även Palme och Bridesmaids (kom den i år?). Så.
Årets bok: Jag är väldigt svag för förhandsex, särskilt när det handlar om favoriterna Gillian Flynn och Dennis Lehane, tack för det Bia! Årets bok måste ändå krediteras Fifty shades of Grey. Inte för att den är så bra utan för att den varit på allas läppar. Och jag tipsade Pocket shops inköpsansvarig om att ta in den så jag känner mig lite lite skyldig till allt pirr som spridits.
Valfri bubblare
Årets grismys:Ängavallen. Jag var så enormt lycklig den dagen, grät av lycka på vägen därifrån. Kommer göra om det nästa sommar också, längtar!
Klart!
Här kommer frågorna, bara att kopiera och klistra in på din blogg! Jag vill passa på att utmana mina vänner. Bia, Emma, Sanna, Lo, Helena, Annika, Oskar, Tommie, Josefin, Philip, Josefin, Emanuel, Christoffer, Hanna, Jenny… Stopp! Vill bara avsluta med att skriva att det här året har vänskap betytt allt för mig. Alla nya bekantskaper. Alla gamla. Jag älskar mina vänner. Blogga nu!
Spelningen på Exel arena i all ära, det var allt som hände runt omkring den som betyder allra mest. Hardcorespelning på Scharinska med mängder av fina personer i publiken – och Fukushima var grymma! Bastubad med Marie, Malin och Dina högst upp på Scandic med fönsterväggar ut mot Teg och den godaste julmusten i handen. Lunch på favorithaket Schmäck med bröderna Lyxzén och D.S.-13. Nostalgipromenaden genom centrala Umeå. Gästvänligheten hemma hos Christoffer, Therese och katterna – de lät dörren stå olåst så att jag kunde komma hem när jag ville. Middan på Abhinanda-Mattias kontor och alla minnen som väcktes till liv där och då. Christoffer som drog med mig för att hälsa på Dennis och Richard. Kramen som Marie och jag delade innan spelningen. Och helt överlägset: efterfesten.
Xade händer. Julmust i baren. Trevligt folk precis överallt. Bra förband. Och sen. Abhinanda, Final exit och Refused på varandra. Helt enastående! Precis den avslutningen jag önskade mig men inte ens vågade drömma om. Mårten spelade in allt som tur är så det går att återuppleva det om och om igen. För det här är inte slutet, det är ingen begravning, snarare en hyllning till de vi var då. Jag sa det till Magnus, att vi inte trodde på att de skulle sluta helt. Han svarade att de kanske skulle spela ihop igen om 10 år men då kontrade jag med att Dennis kommer vara 50 bast. Sant. Men om vi ska spela ihop igen måste vi skriva nytt material, sa han och menade på att det senaste året inte varit en särskilt kreativ process. Är det sant, frågade jag lätt överförtjust. Om, sa han, om. Så vi får se. Nytt material är mer än välkommet. Och han och Kristoffer och David håller redan på att koka ihop något, jag är väldigt nyfiken på hur det låter. Nåväl! Tusen tack alla inblandade för en helt enastående helg!
Bästa ryktet jag hört under turnén: att Kristoffer blev erbjuden att spela i Limp Bizkit i slutet av 90-talet! Sug på den!
Jag pratade med Jens precis innan PP3 släppte sin jullåt, en cover på den 25 år gamla Fairytale of New York, där han medverkar och han berättade att han aldrig har sjungit så ljust. Jag var ändå inte beredd på att han skulle låta som en ängel, tryck på playknappen så får du höra. Jag ska rösta på den och skänka lite pengar till Musikhjälpen senare i dag.
I går twittrade Joakim om en sampling av vår gemensamma favoritlåt, Souls of Mischiefs 93 ’til unfinity, och då upptäckte jag att den äntligen har kommit till Spotify, som jag har väntat och längtat! I år och dar!
Men de låtarna hjälper mig ändå när mitt hjärta och hjärna enbart tänker på hc just nu. Och Umeå Hardcore Arkiv har allt material en kan tänkas behöva för att stilla den längtan något. På fredag halv sju landar jag i Umeå och blir upphämtad av Christoffer, jag tvivlar på att han är redo när jag börjar nostalgitrippa.
Den här helgen blev allt och lite mer än jag någonsin hade kunnat önska! Peppen innan, på lunchen i torsdags, bara ett par timmar innan jag skulle sticka var ju rent ut sagt löjlig! Jag var löjlig!
Precis allt flöt på hela helgen; flyg flög, tåg passade tiderna och de frågetecken som uppstod visade sig senare lösa sig av sig själva som utropstecken. Jag har hunnit träffa så oerhört många fina människor under en väldigt kort och intensiv period och kunde inte vara nöjdare. Samtidigt har vi spelningen i Umeå nästa helg att se fram emot, det är nästan för bra för att vara sant. Tre dagar kvar!
Okej, här kommer min sammanfattning!
När jag kom till Bromma flygplats i torsdags var visserligen flyget lite försenat men eftersom jag direkt innan start hade börjat prata med min stolsgranne om den tjocka inbundna fantasyboken han hade med sig kom det sig så att det inte gjorde något att jag missade flygbussen med fyra minuter för han erbjöd mig att åka taxi in till Triangeln på hans firmas konto. Inte bara det, jag förstod hans danska, så stolt!
Jag var mer än vanligt förälskad i Malmö när vi kom fram och tog bussen förbi paketen i trädet på GA torg till Centralen för att möta upp Marie på vårt hotell. Marie som jag träffade i juni för första gången och som jag delar så mycket med. Vi hann visserligen inte besöka Curry Hut som jag hade längtat efter och jag hade glömt att skriva ut min biljett till spelningen på KB men vi prioriterade att snabbt krama om Sara och tog sen en falafelrulle för 25 spänn på Jalla jalla istället, fanfuckingtastisk, och kunde visa upp biljetten i mobilen och scanna den.
Det är märkligt att jag aldrig varit på KB, det är ju en av landets bästa konsertlokaler så vitt jag kunde se. Förbandet lämnade lite att önska men när Refused gick på kvart över nio var det för att imponera på alla som tagit sig dit. Everlasting, Hook, line and sinker, Circle Pit, Rather be dead och New Noise gjorde mig helt galen!
I sociala medier började folk härja om att de skulle spela Pump the Brakes och det var något jag givetvis hakade på! Vi hade pratat lite med Dennis efter spelningen och då sa han att han hade lobbat för den så det verkade lovande inför Göteborgs-spelningen dagen därpå. När vi promenerade hem genom Malmö-natten pekade jag ut allt jag älskar för Marie och det var inte lite. Jag älskar Malmö så.
Trycket från publiken gav mig några rejäla smällar och jag gav mig själv nackskador vilket resulterade i att jag knappt kunde sova på natten men vi var ändå oerhört nöjda när vi gick och la oss. Även om vi knappt kunde somna!
På morgonen vaknade vi helt groggy, åt frukost och jämförde blåmärken. Aj, sa jag. De var värre mot dig, sa Marie. Jag börjar bli gammal, sa jag. Nej, de bråkade verkligen med dig, sa Marie och sen gav vi oss ut på stan. Så fint att höra Marie ställa expediterna inne på Benetton till svars för var ullen kommer ifrån, hon är precis som jag!
Efter ett besök på Boulangerie, där jag köpte med mig kolbröd, skiljdes vi åt. Jag vandrade Davidshallsgatan fram och gick in på TjallaMalla där jag möttes av Sommarsnö med Lorentz & Sakarias, det var alldeles underbart! Jag provade lite kläder, beskådade blåmärken i helkroppsspegeln och tog sen en promenad genom kyrkogården bort till Media Evolution City där jag hälsade på Sara och hade ett mysigt samtal med henne medan jag väntade på stans stiligaste karl. Okej, smartaste också.
Jag uppskattar verkligen de stunder då jag får chansen att prata med Magnus Thure, det är såklart alldeles för sällan eftersom vi bor i olika städer men när det sker är jag så oerhört glad. Vi pratade om relationer och jobb och jag lämnade M.E.C.K. med nya insikter och ett brett leende på läpparna, sjukt peppad på att få checka ut från hotellet och bege oss mot Göteborg.
Av en slump träffade vi på min fina vän Maria på Centralen och fick efter några spårvagns-om och några spårvagns-men skjuts till Järntorget. Vi skulle egentligen sova hos Copygram-Magnus men han stannade lite längre på ett kalas så vi gick och satte oss på Kellys på Andra långgatan utan honom. Som bekant finns det tre saker jag gillar med Göteborg: Kellys, Pustervik och Maria så det var en bra kombination. Deras vegankebab är att dö för!
Eftersom vi inte ville missa förbandet drog vi till Pustervik efter maten medan Maria åkte hem och lämnade in våra väskor i garderoben. José fick med oss backstage och det är ungefär så mycket jag berättar om den saken. När Paper började spela gick vi ut igen och lagom till att Refused skulle gå på stod vi längst fram igen. Dags för den andra spelningen!
Hej, vi heter Refused och kommer från Umeå! På trummorna stod det budskap vi hoppades på men det var ändå helt sinnessjukt när de spelade Pump the Brakes, som vi hade längtat! Jag älskade att se publikens glädje speglas i ansiktena på scen. Vi står precis framför Dennis i videon nedan och mina armar stäcks upp i segergest mot slutet när han erkänner att allt tjatande på Twitter och Instagram påverkat dem!
Lyckades ge mina blåmärken blåmärken men det gjorde ingenting alls. Efter konserten lyckades vi hamna backstage igen och stannade där till deras turnébuss åkte vidare och vi gick till vårt hotell som vi lyckats få tag på under kvällen. Jag sjöng Pump the brakes i duschen runt halv tre-tiden, så nöjd med alla möten och samtal under kvällen.
Göteborg var faktiskt fantastiskt vacker i sin vinterskrud, det ska jag inte hymla om. Och hotellet hade en utmärkt veganfrukost, tack för det! Vi tog en taxi till flygplatsen och lämnade västkusten bakom oss för att åka hem till hufvudstaden. Resorna är verkligen halva grejen med turnén, det är så fint att komma ut och se Sverige. Väl hemma tog jag ett välförtjänt bad och beundrade min kropp som hållit ihop trots allt.
Av en slump blev vi hembjudna till Christoffer som jag träffade första gången på Punkfest 2 i Umeå 1998 men inte har hälsat på sen dess och som Marie också kände på den tiden. Minns att min bästis och jag hade en bandare som var döpt till just Pump the Brakes då nån gång. Det var hur trevligt som helst att komma hem till honom och äta punkgryta och busa med hans dotter. Kolbrödet som jag hade med mig fick mycket beröm från den kortaste i gänget och vi kopplade av med Pippis jul innan det var dags att bege sig.
Vid sju stod jag, Marie och Malin, Maries kompis, i kön till Debaser för att fixa stämpel till kvällens efterfest då Randy skulle spela. När det var kirrat hoppade vi på tunnelbanan till Globen och letade rätt på Annexet där vi sprang på några killar som vi kände igen från Göteborg. Okej, det var delar av Refuseds gäng. Jag måste säga att David Sandström har otroligt stiliga glasögon, misstänker att de är från E&E. Nåväl!
Klevertak var förband och jag tyckte att de värmde upp publiken riktigt bra! Det var extra kul att folk från Twitter kom fram och sa hej (och ville ha en kram), det är fint på alla sätt! Sprang på Emil och hittade Axel i publiken och drog med honom bort till högra sidan av scenen där vi stod och inväntade introt som vi kunde vid det här laget. Fy fan vad peppad man blir när de kommer på! Spelningen filmades och helt plötsligt hade jag en kamera rätt in i ansiktet och blev jättegenerad och gömde mig bakom Marie.
Den här spelningen var den med minst blåmärken för oss alla, ett misslyckat stage dive under Everlasting och med en liten twist på slutet för vi gick innan spelningen var slut. Inte för att det inte var bra utan för att hinna till Debaser. Och det gjorde vi men fy farao vad trött jag var! Och fy farao vad publiken som kommit för att se Randy var glada! Det var riktigt fint att se. Nu ska jag ta det lugnt några dagar innan det är dags för äventyret i Umeå, längtar ihjäl mig! Ses vi där?
Dennis berättade i går, på KBs scen i Malmö, att Refused i slutet av 90-talet hade runt 300 spelningar om året. För den här scenen är 8 konserter på ett år med samma band inget märkvärdigt, snarare tvärtom och för mig är det självklart att söka mig genom landet för att höra mitt favoritband om och om igen.
Det är svårt att förklara för någon som står rakt upp och ner med armarna i kors när de går på konsert. Som har en öl i handen och diggar lite stilla i takt till musiken och tycker att det är najs. Så gör jag visserligen också men det har ingenting med en hc-spelning att göra.
När jag gick i gymnasiet var det ingen som var som jag. Alla mina vänner drack alkohol. Alla mina vänner åt kött. Refused råkade vara på helt rätt plats när jag höll på att skapa den övertygelse och identitet som är en så stor del av vem jag är nu som vuxen.
När jag står längst fram och ser mina idoler i dag, liksom då, känner jag en sådan enorm lycka – energi – samhörighet som jag aldrig någonsin känner annars och som är ovärderlig för mig.
Det är den känslan jag vill åt.
När den första responsen jag får från alla som får höra om min och Maries roadtrip är att vi skulle vara groupies tänker jag att de aldrig någonsin har upplevt det jag har upplevt. Att de inte har en aning om vad jag känner. Och kanske framförallt, att de nöjer sig med att stå med armarna i kors när de går på konsert.
Det här är nog årets bästa månad – jag har varit så enormt förtjust i den här spellistan! Flera av årets bästa låtar är med och så slängde jag in Etta James för att fånga myset när vi går från mörker till ljus, som nu när snön har lagt sig.
Förra året minns jag att jag och Oskar klagade på att många årsbästalistor kom för tidigt och i år kommer jag säga samma sak eftersom jag råkar veta att årets bästa låt inte har släppts än. Först då kommer jag summera året och samla mina 25 favoriter. Här hittar du 2010 års lista och 2011 års dito. All good.
Det sker per automatik, och min brud är så tajt jag får klaustrofobi. Men innan jag går ner på knäna, vill jag ge henne stenen som hon förtjänar. Så det är ett problem…
Cash är ju som bekant ett problem! Riktigt roligt i slutet av låten när Alexis kommenterar att vissa i publiken redan kan hela texten. Från hans spelning på Marie Laveau i förra veckan, jag tycker att den är hur bra som helst, den kommer dyka upp gratis att ladda ner cirka nästa år.
