Jag är uppriktigt förvånad över hur pass negativt påverkad jag är av mina tidigare förhållanden. Hur de fortfarande spökar. Kanske märker jag det så tydligt först nu när jag är tillsammans med en kille som aldrig skulle bete sig så som de har gjort.
Det är en nästan overklig känsla. När jag tänker på det blir jag alldeles fnissig – så lättad och lycklig över hur han är. Du kan lita på mig, sa han i går och jag känner i hela kroppen att det är sant. Han är inte som någon annan.
Det har varit ett väldigt händelserikt år såhär i backspegeln!
Jag blev vegan efter ett och ett halvt år som varannan vegan. Det är mitt absolut bästa beslut och ett jag ser som väldigt långsiktigt. Det finns absolut inga ursäkter för att ta någons liv när det finns så otroligt mycket gott att äta helt utan djurdelar.
Min syster gjorde mig till moster i februari och det är fantastiskt att se hur glad Alexandra är jämt! Vilken lyx att ha dem så nära! Maria gjorde mig också stolt när hon levererade en minst lika smart flicka några månader senare. Plötsligt förstår jag hur det är möjligt att leva vidare när de jag älskat så länge så småningom kommer dö. Kärleken fylls på.
På tal om kärlek! Trots hårt motstånd blev jag flickvän i år. Jag är helt övertygad om att han och endast han kunde lyckas med det. Jag märker hur jag fortfarande är färgad av tidigare relationer men jag jobbar på att skaka av mig det. Han är inte som dem, helt tvärtom. Han är den bästa person jag någonsin lärt känna.
Under året har jag farit på biblioteksturné för att låna böcker om feminism och djurrätt på stans alla vackra bibliotek. I år har det temat uppdaterats till klassiker med fokus på kvinnliga författare. Böcker har alltid gjort mig lycklig men kanske lite extra under 2013. Och jag har nog inte läst en enda pocket, det är rekord!
Jag testade Airbnb i New York och tyckte det var så smidigt att jag gjorde om det i Paris. Åh, vad jag älskar att resa! Och min förälskelse till det stora äpplet är livslång, det känns varje gång jag landar på Newark. Hoppas verkligen kunna återvända i år!
Efter att ha besökt Ängavallen regelbundet i några år var jag där hela tre gånger under våren och sommaren, lika lycklig varje gång över upplevelsen och bemötandet. Jag kan verkligen rekommendera att besöka kor och grisar och andra djur som vi slentrianmässigt fått lära oss att äta. De är fantastiska, smarta, uppmärksamma, nyfikna, busiga, lekfulla, omtänksamma, tillgivna, sällskapliga och alldeles underbara. Glöm inte det när du ska handla mat, även om det är enklast så.
Ett eget inlägg om årets bästa låtar dyker upp inom kort!
Få saker slår att somna bredvid ett barn. Att känna deras andedräkt mot kinden och tyngden av deras lilla arm runt halsen. När de sen drar en intill sig? Åh, jag klarar nästan inte av att tänka på det, det är för mysigt!
Men den finaste kramen jag fått i år är den min kille alltid påminner mig om. Den kom till när vi precis hade börjat hänga och stod vid tunnelbanespärrarna för att säga hej då. Han skulle iväg på en jobbresa under några dagar och jag tyckte att det kändes som en evighetslång tid.
Enligt honom stönade jag till när jag tryckte mig mot honom, eller om han tryckte sig mot mig, men det minns inte jag. Därför påminner han mig om det, jämt. Och ständigt! ”Mhm.” Så lät jag tydligen. Och det var i det ögonblicket han visste att vi skulle bli mer än bara vänner.
I morgondagens bloggkalender är temat Det här fick mig att börja gråta.
De här böckerna ska jag ge mig på de närmaste veckorna tänkte jag och det känns lite som jackpott i bibliotekslotteriet! Kielos Det enda könet, Khemiris Jag ringer mina bröder, Anderssons Egenmäktigt förfarande, Björks Lyckliga i alla sina dagar och Neuraths Den stora bankhärvan. Jag är så oerhört glad över att alla är hemma hos mig just nu!
Om jag ska vara ärlig så har jag redan läst klart Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek som jag lånade i går. Är du också sugen på den kommer här ett av mina allra bästa bibliotekstips! De senast utkomna böckerna som är mest i ropet och har flest läsare på kö finns ofta tillgängliga som två veckors-lån och går då inte att reservera. Kika på www vilka bibliotek som har ett ex inne för där kan du få napp på var du ska leta! Efter två veckor kan du sen lämna tillbaka boken på det bibliotek som passar dig bäst, så himla smidigt!
Jag funderade på ordet recension tidigare i dag. Egentligen skulle jag ännu hellre uppskatta en skriftlig reaktion på vissa böcker, snarare än info om handlingen. Egenmäktigt förfarande är lite så. Jag tar den personligt. Storyn om Ester och Hugo som är föremålet för hennes lidelse är fin i sig men det är Lenas språk, meningsutbytena dem emellan och framförallt igenkänningen i flera meningar och situationer som påverkar mig mest. Den riktigt kryper under skinnet. Och ger mig ångest.
Ångest över att längta. Att vänta. Att känna sig dum efter ett skickat sms. Att inte förstå. Att bli arg och upprörd. ”Att vrede var förbjuden i kärleken var okänt för henne. Hon kunde inte föreställa sig att ett enda vredesutbrott /…/ var nog för att förstöra allt. Tvärtom tänkte hon att vrede var tillåten just när man stod varandra nära.”
Lögner, otrohet och respektlöshet är ingenting mot att klippa all kommunikation. Det är det absolut värsta jag vet, så nedrans vidrigt. Jag är oerhört tacksam över att ha en kille som låter mig bli arg, som frågar varför jag suckar, som säger att vi aldrig kommer gå och lägga oss osams, som inte räds kommunikation, närhelst den behövs. Vår roman om kärlek kanske får ett lyckligt slut tack vare det.
Jag märker hur mycket jag tycker om att vi har bytt nycklar med varandra, att hans nyckelknippa numera skramlar lite extra, precis som min. Så att vi enklare kan komma hem till varandra varje dag.
Det är prick en mil som skiljer oss åt. Förra helgen testade vi att promenera från honom hem till mig. Det var inte ansträngande alls, konstigt nog, så snart kommer vi nog att införskaffa sådana där matchande träningsoveraller i sköna pastellfärger att ha på våra turer. För så gör en när en är par. Och jag ser väldigt mycket fram emot det.
Tidigt i morse blev jag väckt av den här killen som ville att jag skulle gå upp för att ge honom mat. Han tog tag om min hand med sina lätt utsträckta klor för att jag skulle klia honom om och om igen och när det var överstökat bet han försiktigt i ena fingret innan han hoppade ner från sängen och jamade att jag skulle följa efter.
Jag kan inte komma på ett tydligare tecken på att jag är accepterad här hemma. Vilket är tur eftersom jag tänker stanna, länge.
Det är nämligen något visst med hans husse. Jag har aldrig träffat någon som jag känner mig så hemma med, så snabbt. Vi har träffat varandras föräldrar och vänner för länge sen trots att vi känt varandra så kort tid och för varje dag som går blir det bara mer och mer självklart att det är vi. Min mamma säger att han kommer bli en bra svärson och skickar mms på bröllopsklänningar med fnissiga kommentarer utan att veta om att vi har friat till varandra, på låtsas, varsin gång, och att vi svarat ja båda gångerna.
Så det kan ju vara på tiden att jag berättar lite mer om killen som får mig att känna mig så hemma. Han heter Bamse, älskar att sova och i går dansade vi tryckare till Michael Boltons absolut största hits i flera timmar enligt bilden ovan.
Jag är väldigt fascinerad av att se på hur någon helt till synes utan ansträngning plockar ner den mur jag byggt upp runt omkring mig för att skydda mot förhållanden, trots det motstånd jag faktiskt bjudit på. Kanske framförallt av hur naturligt det känns, hur bra det skulle kunna bli.
Om han nu kommer förbi det superlimmade stålstaketet med silvertejpade törnar runt mitt hjärta.
Sällan har jag väl så ofta i mitt liv diskuterat relationer som något ohållbart. Tvåsamhet för många över de trettio ses helt enkelt inte som naturligt. Känslor för andra kan uppstå och de ska få finnas, inte förtryckas. Personligen ser jag relationer som något tillfälligt: en väldigt spännande början, en mysig mellanväg där en får anpassa sig efter den andra och så ett sorgligt slut där de starka banden som byggts upp tvärt klipps av för att aldrig kunna lappas ihop igen. Det låter ju inte så lockande.
Samtidigt finns nu våra relationer för evigt sparade i sociala medier och tillgängliga för den som vill backtracka vem som varit ihop med vem. Lite märkligt är det allt när en börjar scrolla och vanemänniskor som vi är gör vi ju ungefär samma saker om och om igen (fast med olika personer). Jag har slutat med det. Det finns inga killar bland mina bilder på Instagram. Ingen har dykt upp här på bloggen på sistonde. Det är inte bara det att jag har slutat tro på relationer, jag har slutat tro på att dokumentera dem också.
Sagor om prinsar och prinsessor som lever lyckliga i alla sina dagar utan att vilja något mer känns som stoft för tjugoåringar. Själv tycker jag att det är väldigt spännande att se var de här nya konstellationerna kommer ta vägen. Visst, de flesta tror fortfarande att mammapappabarn är vägen att gå men andra söker nya vägar. Jag är sjukt nyfiken på att se var de hamnar. Framförallt tror jag att det är nyttigt att inte hålla fast vid något eller någon bara för att vi har fått lära oss att det ska vara så.
Jag minns en måndag för några år sen när jag och Emanuel bokat in en middag på mitt favorithak och det visade sig att det var Alla hjärtans dag just den dagen. Min dåvarande pojkvän hade inget emot det när jag ringde och berättade, vilket säger väldigt mycket om honom som person, men det är klart att det kändes lite märkligt att sitta och äta middag när alla runtomkring stirrade förälskat in i varandras ögon.
Jag och Emanuel var rätt fnissiga den kvällen och skrev absolut inget på Twitter om att vi drack röda drinkar ihop på Judit & Bertil för det hade feltolkats. Det kändes som att vi bröt mot någon oskriven lag, så fick vi inte göra, vilket var skrattretande. Den här dagen är helt enkelt paxad av kärlekspar, hur en än väljer att tolka den.
I kväll ska jag därför spendera timmarna innan läggdags med att ligga i sängen och streama Girls från den mest passande siten och äta mängder av choklad. Jag är inte emot en kärlekens dag egentligen men folk väljer av någon anledning att tolka den så bokstavligt, i negativ mening. Det blir bara krav och förväntningar av det, pannkaka helt enkelt. Jag väljer att tolka den som en dag då jag är lite mer kärleksfull än vanligt och riktar den kärleken mot vegohjärtan jag tycker lite extra mycket om. En #allavegohjärtansdag kanske?
Kärlek kan dyka upp på olika sätt. Det kan vara en låt i inkorgen på Spotify. Det kan vara ett vänligt mention på Twitter. Det kan vara en flattring på bloggen. Ett anonymt mail från någon som vill uttrycka uppskattning. Eller ett inlägg med inspiration från någon som tycker att en är bra.
Alla olika sätt känns väldigt bra har jag märkt. Tack!
© 2024 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑