Få saker slår att somna bredvid ett barn. Att känna deras andedräkt mot kinden och tyngden av deras lilla arm runt halsen. När de sen drar en intill sig? Åh, jag klarar nästan inte av att tänka på det, det är för mysigt!
Men den finaste kramen jag fått i år är den min kille alltid påminner mig om. Den kom till när vi precis hade börjat hänga och stod vid tunnelbanespärrarna för att säga hej då. Han skulle iväg på en jobbresa under några dagar och jag tyckte att det kändes som en evighetslång tid.
Enligt honom stönade jag till när jag tryckte mig mot honom, eller om han tryckte sig mot mig, men det minns inte jag. Därför påminner han mig om det, jämt. Och ständigt! ”Mhm.” Så lät jag tydligen. Och det var i det ögonblicket han visste att vi skulle bli mer än bara vänner.
I morgondagens bloggkalender är temat Det här fick mig att börja gråta.