Sällan har jag väl så ofta i mitt liv diskuterat relationer som något ohållbart. Tvåsamhet för många över de trettio ses helt enkelt inte som naturligt. Känslor för andra kan uppstå och de ska få finnas, inte förtryckas. Personligen ser jag relationer som något tillfälligt: en väldigt spännande början, en mysig mellanväg där en får anpassa sig efter den andra och så ett sorgligt slut där de starka banden som byggts upp tvärt klipps av för att aldrig kunna lappas ihop igen. Det låter ju inte så lockande.
Samtidigt finns nu våra relationer för evigt sparade i sociala medier och tillgängliga för den som vill backtracka vem som varit ihop med vem. Lite märkligt är det allt när en börjar scrolla och vanemänniskor som vi är gör vi ju ungefär samma saker om och om igen (fast med olika personer). Jag har slutat med det. Det finns inga killar bland mina bilder på Instagram. Ingen har dykt upp här på bloggen på sistonde. Det är inte bara det att jag har slutat tro på relationer, jag har slutat tro på att dokumentera dem också.
Sagor om prinsar och prinsessor som lever lyckliga i alla sina dagar utan att vilja något mer känns som stoft för tjugoåringar. Själv tycker jag att det är väldigt spännande att se var de här nya konstellationerna kommer ta vägen. Visst, de flesta tror fortfarande att mammapappabarn är vägen att gå men andra söker nya vägar. Jag är sjukt nyfiken på att se var de hamnar. Framförallt tror jag att det är nyttigt att inte hålla fast vid något eller någon bara för att vi har fått lära oss att det ska vara så.