Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Etikett: relationer

Företags Facebook-uppdateringar ses bara av 6% av fansen

Äppelblom från #kolonin.

Att gilla ett företag på Facebook är en önskan från användarens sida om att skapa en relation med det företaget utöver de reklambudskap som sprids i övriga medier. Det handlar om grundläggande kommunikation mellan människor, även om fansen gärna vill ha rabatt på produkter ibland och Facebook har sedan flera år tillbaka erbjudit en plattform där den relationen kan få växa.

Facebook är byggd och beroende av sina användare, också det en relation värd att vårda. Användarna ger ifrån sig sin data (namn, ålder, kön, geo, intressen, arbetsplats, telefonnummer, mailadresser, skolor, relationer) i utbyte mot att få umgås socialt med sina vänner, familj och vad för Sidor de än intresserar sig av. Sidorna sköts av personer som dels är användare själva, dels aktiva på sin Sida och dels köper annonser. Facebook har en affärsmodell som går ut på att sälja vidare sina kunders data till annonsörer.

När jag läste att företags inlägg på Facebook numera endast syns för 6% av fansen (tidigare 16%) – och att den siffran kan komma att minska – dök det upp ett ord i huvudet. Otacksamhet.

Visst ska Facebook få tjäna pengar men det måste också tas hänsyn till att företagens egna affärsmodeller för sociala medier ständigt måste justeras efter varje uppdatering och att Facebook  går längre och längre ifrån det erbjudande som från början lockade företaget till att skapa sin Sida.  Jag menar att det är otacksamt, dels mot de användare som gillar företagssidorna och förväntar sig uppdateringar, dels mot företagen som lägger ner sin tid på att skapa bra innehåll i form av tävlingar, quiz och nyheter för sina kunder på Facebooks plattform – vilket på samma gång stärker Facebooks varumärke. Det arbetet går nu förlorat utan ytterligare en investering.

Det påminner mig om Björn Jeffreys inlägg om betalväggar som fortfarande är aktuellt. Tidningarna påstår att de har gett oss sitt innehåll gratis de senaste 10 åren – men om vi vänder på det så är det ju vi som läsare som har gett tidningssajterna vår tid. Det är vi som har byggt upp dem, det är vi som delar, klickar och kommenterar alla de sidor där det  finns reklam som de får pengar för.

Hur kan Facebook vara så säkra på att företagen kommer fortsätta att kommunicera på deras plattform när innehållet inte syns för 94% av de som faktiskt visat intresse? Det låter inte särskilt lönsamt.

Ken gjorde mig till ett känslomässigt vrak på ett bra sätt

Jag kommer gråta som ett litet barn @ Södra teatern.

I går var jag på Södra teatern för att se Ken Ring vars nya skiva Akustiken nu finns att finna på Spotify. Visste redan innan att jag skulle gråta men var ändå inte beredd. Ljudet – akustiken – var helt fantastisk inne på teatern och Tommy Tees feta beats nådde ända upp till andra balkongen där jag satt. Har vi någon från Västerort i huset? Hell yeah! Tror att jag grät fyra gånger totalt? Jag fyllde i alla orden i Själen av en vän och den fick mig att skaka medan tårarna bara rann.

Efter konserten kom jag inte därifrån, satt nog kvar en halvtimme helt tagen. Såg att min DJ skulle spela skivor på Vassa och tvingade mig iväg till 2:ans buss. Jag tycker så mycket om att prata med honom men det var som att konserten inte kunde lämna mig. Så starkt att så många i Kens familj var där. Och att han också torkade sina tårar. June, är du här? Här! Vet inte om jag hade överlevt Be en bön.

Helt tagen. #akustiken

Min DJ frågade vem jag var med på konserten. Mig själv. Han frågade vem jag besökt Ängavallen med. Mig själv. Vem jag ska till New York med. Mig själv. Givetvis gör jag saker med polare också (och Sara kommer vara i NY när jag är där) men jag trivs så oerhört bra ensam. Kan inte förklara det på annat sätt än att jag har ett behov av det just nu.

Hur är det med killarna då? frågade han. Det finns inga killar, sa jag. Eller. Det finns en som jag skulle kunna bli kär i och det är fint att känna så (hopp?) men det är inte läge. Vill inte. Har efter en diskussion om våldtäktsmän börjat ifrågasätta om killar verkligen kan vara feminister och tror ärligt talat inte det. Sjukt avtändande.

Testar Willow.

Jag nämnde att Ken varit ihop med sin fru i 20 år. Du tror inte att han har varit trogen hela tiden? frågade han skeptiskt. Nej, det är klart att jag inte tror det, sa jag. Men jag är intresserad av att de bygger en relation under så lång tid och att han hyllar den, trots att den säkert bitvis varit helt galen. Vi pratade, som vanligt, om att förhållanden inte är gjorda för att hålla. Och bestämde oss för att ta en fika snart för att prata mer, han var ju trots allt på jobbet.

Ska du åka hem och lyssna på Ken och gråta nu? frågade han vilket gjorde mig lack för det var precis det jag hade tänkt. Jag ändrade mig och lämnade Vassa med den här i lurarna istället. Så jävla gata på Birger Jarlsgatan.

Om det tvivelaktiga med tvåsamhet och sociala medier-förhållanden

Det är kärlek alternativt paljetter i luften. @kixet

Sällan har jag väl så ofta i mitt liv diskuterat relationer som något ohållbart. Tvåsamhet för många över de trettio ses helt enkelt inte som naturligt. Känslor för andra kan uppstå och de ska få finnas, inte förtryckas. Personligen ser jag relationer som något tillfälligt: en väldigt spännande början, en mysig mellanväg där en får anpassa sig efter den andra och så ett sorgligt slut där de starka banden som byggts upp tvärt klipps av för att aldrig kunna lappas ihop igen. Det låter ju inte så lockande.

Samtidigt finns nu våra relationer för evigt sparade i sociala medier och tillgängliga för den som vill backtracka vem som varit ihop med vem. Lite märkligt är det allt när en börjar scrolla och vanemänniskor som vi är gör vi ju ungefär samma saker om och om igen (fast med olika personer). Jag har slutat med det. Det finns inga killar bland mina bilder på Instagram. Ingen har dykt upp här på bloggen på sistonde. Det är inte bara det att jag har slutat tro på relationer, jag har slutat tro på att dokumentera dem också.

Sagor om prinsar och prinsessor som lever lyckliga i alla sina dagar utan att vilja något mer känns som stoft för tjugoåringar. Själv tycker jag att det är väldigt spännande att se var de här nya konstellationerna kommer ta vägen. Visst, de flesta tror fortfarande att mammapappabarn är vägen att gå men andra söker nya vägar. Jag är sjukt nyfiken på att se var de hamnar. Framförallt tror jag att det är nyttigt att inte hålla fast vid något eller någon bara för att vi har fått lära oss att det ska vara så.

Arkiv X är alltid öppet i sociala medier

När Carrie träffar Berger klagar hon inför sina vänner att de har öppnat the X-files (Arkiv X) alldeles för tidigt, dvs hon har redan fått höra om den nya killens tidigare flickvän. I sociala medier är detta inget problem för arkivet är alltid öppet. Tidigare flickvänner, deras mammor, mormödrar, ligg, kompisar till tidigare nämnda ligg, före detta flirtiga kollegor, vilka de än må vara, de finns alla på www.

Detta är något man får ta ställning till när man blir tillsammans med någon. Ska semesterbilderna från en romantisk semester 2008 symboliskt vara kvar i ett Facebook-album även om kärleken och lyckan för länge sedan tagit slut? Hur länge är man vän med sitt ex mamma innan man tar bort henne? Hur påverkar det ens nya relation att man har så många synliga bevis på tidigare förhållanden? Det är upp till var och en att avgöra.

Men hur stänger man Arkiv X när det tar slut? När man inte vill se incheckningar, Twitter-konversationer, blogginlägg eller Instagram-flirtar? Går det att vara kompis med sitt ex och samtidigt följa dennes nya relationer i sociala medier?

© 2024 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑