Jag är väldigt fascinerad av att se på hur någon helt till synes utan ansträngning plockar ner den mur jag byggt upp runt omkring mig för att skydda mot förhållanden, trots det motstånd jag faktiskt bjudit på. Kanske framförallt av hur naturligt det känns, hur bra det skulle kunna bli.
Om han nu kommer förbi det superlimmade stålstaketet med silvertejpade törnar runt mitt hjärta.