Skip to main content

I veckans P3 Browser

I dag ska vi prata om då och nu, om hur nätet har förändrats och hur snabbt vi har förändrats med det. Det ska bli intressant! Vill du lyssna på några av de tidigare avsnitten om våra liv på www hittar du alla på P3 Browsers hemsida. Veckans program spelas in i dag och sänds nu på söndag 18:03.

Vi kommer bland annat prata om tjejers plats inom teknik/it och webb då och nu och det kommer en intervju med Blondinbella och ett reportage från helgens Geek Girl Meetup som jag ser fram emot att höra lite extra eftersom jag missade det. Säkerligen kommer jag ge en kort kommentar om min uppgörelse förra veckan med fokus på hur viktigt det är för alla att rätta till genusglasögonen och se sig omkring.

Jag läste ett så bra citat i veckan om att först när mediokra kvinnor sitter på höga poster har vi nått jämställdhet och det är en otroligt fascinerande tanke. Hur ofta hör man inte att det är kompetens som är allra viktigast? Som att det i grund och botten handlar om det. Snarare är det väl så att alla måste få försöka och misslyckas, viktigast är att alla de som vill lyckas får chansen.

Så… Hur går det då för mig utan Facebook-konto? Tack utmärkt! Jag håller ändå ett öga på vad som händer och bjuder gärna på tre intressanta länkar för den som vill läsa mer. Verktyget jag använder för att spara sånt som jag vill läsa igen heter Gimmebar och är hur snyggt som helst.

Vi hörs i etern!

Man kan aldrig veta i förhand hur det kommer att bli

Under en promenad hem i solnedgången i går mindes jag plötsligt att jag brukade brevväxla med en kille i gymnasiet. Han gick i en parallelklass, pluggade natur och hette Per. Tyvärr har jag glömt bort efternamnet så jag kan inte stalka honom på internet men jag kommer nog på det snart.

När vi möttes i korridorerna brukade vi le busigt och kanske lite blygt åt varandra men vi låtsades inte om det inför andra. Säkerligen berättade jag det för mina närmasta vänner men det var en fin hemlis att ha. Så småningom tog vi mod till oss och satte oss på bussen hem till hans föräldrahem i villaförorten. Vi hånglade på en soffa samtidigt som all spänning vi byggt upp försvann och var *poof* borta för alltid.

Nu kom jag på vad han heter!

Poängen är att man inte kan veta i förhand om någon är dålig på att hångla. Och att spänningen som man bygger upp innan den insikten är helt fantastisk!  Och att ibland kanske det tvärtom var mysigt att hångla och att man vill göra det igen.