I slutet av maj förra året sa jag tack och adjö till Facebook efter att ha varit medlem och djupt troende sen 2007. Mitt intresse för tjänsten var enorm och jag kunde mer om det mesta än de flesta. Fortfarande lägger folk till ”Facebook” som en skill på min LinkedIn-profil vilket är humor för mig eftersom jag tagit så starkt avstånd från dem – men tack ändå!
(Samma sak hände tidigare på Klout men den tjänsten har jag utan att nämna det raderat. Det kan vara ett tips för alla tjänster på nätet – istället för att klaga på att du inte förstår nyttan med den trots att du mycket väl vet att det inte finns någon – radera och gå vidare.)
Under året som gått har jag fått ungefär tre (3) event vidarebefordrade till mig gällande specifik information om mina vänners födelsedagskalas så det är ingen tjänst jag saknat trots att många nämner just den som en anledning till att ha kvar kontot. Andra säger att Grupper håller dem kvar men jag har inte saknat något sådant heller (troligtvis för att jag inte varit aktiv i någon innan).
Eftersom jag har Twitter och Instagram så dyker de obligatoriska snackisarna – ”måsteläsning!”, memes och födslar – upp i de medier jag redan använder. Ibland händer det att jag inte kan se en bild eller ett inlägg via en länk och då tänker jag bara ”Nähä, det var visst inte ett så socialt medium när allt kommer till kritan!” och går vidare.
Det enda som varit negativt handlar egentligen om bristen på fantasi hos utvecklare. Varför utgår ni från Facebook istället för att låtsas som att det inte finns? Nya tjänster som dyker upp och som enbart stödjer Facebook-inloggning gör sig väldigt beroende av Facebook och får nästan skylla sig själva när det intresse som väcks hos mig släcks direkt när jag inte ens kan logga in. Mer valfrihet tack!
Rent socialt så blir jag glad när en efter en av de jag faktiskt vill följa i sociala medier dyker upp, häromdan en av de roligaste killarna i gymnasiet som jag har saknat att ha som vän på Facebook. Jag har visserligen ingen aning om vad mina lågstadiekompisar eller gamla kollegor som jag inte har kontakt med längre av naturliga skäl gör men det känns okej ändå.
Det är med andra ord fullt möjligt att ta bort kontot och leva ett liv på internet utan Facebook.
När jag drog igång Avatarveckan på Twitter för några år sedan visste vi knappt hur de vi följde såg ut. Jag minns att Emil länge var väldigt skeptisk till att ta kort på sig själv och för Maria, som liksom många andra har problem med ansiktsigenkänning, var det på riktigt jobbigt att de hon vant sig vid bytte vinkel. Det var ungefär tre, tre och ett halvt år sedan? Jag skulle vilja påstå att mycket har förändrats väldigt snabbt sen dess.
Nu är det inte längre någon hemlighet hur vi ser ut och den utlösande faktorn stavas nog Instagram snarare än Twitpic. Uttrycket selfie har fått spridning och skrivs ofta om som något negativt, som något en bör skämmas för (vilket ursäktande kommentarer ofta förstärker) så jag vill härmed reda ut hur jag ser på så kallade ego pics och titta på mig-bilder.
Jag älskar dem! Det är en av de allra käraste delarna av det innehåll jag dagligen scrollar igenom och jag kan tvärtemot tycka att de som aldrig någonsin delar med sig av bilder på sig själva bör bättra sig! Jag vill se er! Dela med er! Putande läppar eller ej.
Rookie mag har rett ut vilka olika varianter det finns så kika in där! Jag brukar personligen försöka undvika att råka ta bilder på mig själv när jag sover men annars kan jag nog pricka av de flesta!
Jag var ju nyss och handlade den polkagrisrandiga kjolen och vita söta blusen som jag älskar på American Apparel, trots att Sara skakade på huvudet åt deras marknadsföring, och torsdagsnatten spenderades på Café Operas dansgolv med att snurra runt i min blåklintsblå kjol som också kommer därifrån.
Det är egentligen väldigt märkligt att jag inte ryggar tillbaka för deras kvinnosyn. Jag vet mycket väl hur reklamen brukar se ut. Den borde göra mig fly förbannad. När den rutiga skjortan med en påklädd man och en (bokstavligt) avklädd kvinna dök upp i veckan skrev jag inte en enda kommentar om det på Twitter, RTade inte de inlägg jag läste om det och tog inte upp det här på bloggen.
Däremot tycker jag att den här artikeln om Ryan Holiday på SvD är riktigt intressant och blev väldigt nyfiken på att läsa hans bok ”Trust Me, I’m Lying: Confessions of a Media Manipulator”. Är det för uppenbart att reklamen är gjord för att jag ska bli irriterad? Att det därför jag inte känner någonting? Alternativt kan det ju vara så att jag är för upptagen med att dansa.
För att ära min 50 000:e tweet har jag samlat ihop lite bilder på mina tweeps och tänkte skriva några rader men kommer säkert behöva uppdatera med länkar och annat framöver – det kan mycket väl vara så att jag glömmer någon eller något viktigt! Kommentera gärna!
Jag började twittra hösten 2008 och när nostalgin nu sköljer över mig känns det verkligen hur oerhört mycket Twitter har betytt för mig, i allt från vänskap och kärlek till jobb och nätverkande. Eller bara som en paus i vardagen. Det är det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar.
På Twitter har jag alltid följt så många att jag hinner med att läsa allt som skrivs vilket är runt 130 stycken men under åren har de personerna såklart bytts ut. Några har faktiskt hängt med ända från början och minns kanske med mig hur fina fredagarna brukade vara när kärleken på riktigt var kännbar bland följa fredag-tipsen, när olika teman spreds för att sprida glädje, när det kändes som att vi var ett enda stort gäng som samlades i samma vardagsrum på kvällarna. Det är lite annorlunda nu men det gör ingenting när de minnena finns.
De första jag följde gick i min klass, som min bästa vän Filip såklart, och så Johanna, Sanna, Jenny, Daniel och Lo, men jag la även till personer som jag inte alls kände då, som jag började prata med eller som började prata med mig och som nu är några av mina allra bästa vänner. Som jag håller koll på varje dag, som jag ringer till ibland, som jag gärna träffar när tillfälle uppstår, som jag reser till i andra städer för att bo hos eller som jag får ett sms av på julafton eller nyår.
Genom Twitter har jag fått jobb, pojkvän, vänner, föresläsningar i Gällivare och Luleå, radiouppdrag i P3 Populär och P3 Browser, fåtöljplats i Sweet Sunday Web Crunch, guider publicerade i Metro, GP och DN, tips och råd, intressanta texter och roliga bilder men framförallt ett helt tröskelfritt sätt att ta kontakt med andra människor. För det här är ju inte osociala medier, det är sjukt socialt!
Johanna och jag gick i samma skola men i olika klasser under en utbildning 2008-2010, där var även Mona med på ett hörn, men via Twitter fattade vi tycke för varandra och brukade vinka till varandra i klassrummen när den andra gick förbi. När Tommie började följa mig blev jag väldigt rädd för jag tyckte att han var lite väl snygg på sin avatar och jag förstod inte alls vem den där killen från Karlstad var.
Nu vet jag att det finns få med sådant hjärta och värme och det är så fint att följa honom och hans Helen i Karlstad (vi brukar ses på somrarna när jag kommer på besök, alltid lika roligt att kunna koppla en dialekt till en tweet). Vi var ett gäng som brukade höras regelbundet på kvällarna under den perioden (2009-2010?) då Kjell sa till mig att jag måste twittra mindre – vilket jag kan se folk göra nu med – men det är som en första förälskelse, en kan inte riktigt få nog av allt det fina! Låt dem vara, det går över. Minskar i alla fall.
Det var via Twitter jag träffade och blev förälskad i Johan (även om vi snart tog konversationen vidare till Google Wave, msn, WhatsApp, Skype och sms innan vi slutligen sågs). Han var och förblir den roligaste twittraren jag vet. Under alla mina resor till Malmö under de två år vi var tillsammans blev jag enormt förälskad i staden och den kärleken håller i sig och har mycket med människorna där att göra. Jag är så glad över att ha Sara, som jag hängt med i New York två år i rad nu, som jag hörs med nästan varje dag, som sover hos mig när hon vill och jag hos henne.
I Malmö bor numera Kixet som jag fick ha i Stockholm ett tag, som Johan träffade när hon intervjuade honom om Hipstamatic och som nu jobbar med Malmös finaste gäng: Magnus Thure, Sara och Martin på Media Evolution. Martin som även har en fot i Flattr, Sara som lägger upp så fina bilder på Instagram.
Minns när Magnus Thures skägg var som störst och jag var som allra räddast för honom – hur tuff får en och samma person vara – då ringde han upp mig från ingenstans och erbjöd mig ett jobb. Nu vet jag att han är precis lika smart och insiktsfull som han är stilig, och jag har sådan respekt för honom.
Via Johan träffade jag även Sofie och hennes mamma Monika, som jobbade på Gate38 då, men sen Sofie flyttade hit till Stockholm har jag knappt hunnit träffa henne, tror senast vi sågs var när vi såg Duvchis första spelning någonsin på Kulturhustaket med Filip, Maja och Tindra.
Sofie var med och startade upp #twittboll och hade en sån fin vänskapsrelation med Oskar som jag är så ofantligt glad över att ha fått lära känna jag med eftersom han är en av de bästa människor jag vet. När jag scrollar igenom gamla tweets ser jag att det var han som tipsade mig om Ängavallen en gång i tiden och det kommer jag vara för evigt tacksam för.
En annan Oskar, Oskar Dahlbom och jag, började prata om Astrid & aporna under en tid då jag minns att jag imponerades mycket av hurväldokumenterat han och Js liv var med Gusten, via bloggar, Flickr, osv. När Julie Rut kom, har du någonsin hört ett så fint namn, flyttade de från Lund till Visby där jag hälsat på flera gånger. Vi sågs i Lund medan jag pluggade och väntade på Johan när han jobbade där och åh vad jag älskar Lund, Filips hemstad. Det var Oskar som presenterad mig för Animoto som senare användes varje #twitvidff, ett ffse-tema jag skapade genom att spela in en video.
Första starka minnet jag har från Jesper handlade om en vanlig morgon i hans liv då han skulle ha iväg alla fem barnen till dagis och skolan. Jag fick inte ihop hur den unga serietecknaren med mössan på sne kunde ha fem ungar men följde fascinerat deras kapplöpning mot tiden. Vi har så otroligt bra samtal när vi ses och jag tycker så mycket om att höra om hans familj. Nu är han lyckligt gift med Hanna och jag var bjuden på bröllopet men kunde tyvärr inte gå.
Joacim är min homie och har varit det så länge jag kan minnas. Vi passar så bra ihop som twittrare och som vänner. Hans vänskap betyder oerhört och när det dyker upp mms på julen eller en låt i inboxen på Spotify blir jag så oerhört glad. Jag har följt hans och Karros söta tvillingar sen de föddes för tidigt och det är ett nöje att se dem växa upp. När jag kommer på besök i Göteborg bjuds det på hembakat veganskt och jag är ett stort fan av deras matblogg Matkoma. Fina familjen!
Robin och jag har något speciellt, det går inte riktigt att sätta fingret på vad men vi kommer alltid hänga ihop. Det är så stort att tänka på hur bådas våra liv har förändrats sen vi blev vänner och jag påminde honom nyss om den gången då jag ringde honom efter att han skämtat om sin dialekt flera gånger. Han har ett sinnesjukt intresse för snabbmat men även en känsla för humor och plockar alltid upp senaste nytt i sina skämt. Mikael är också sån, alltid ett nöje att läsa hans skämt men jag uppskattar även den seriösa sidan, allt är bra!
När jag såg Tony spela skivor på Story hotel, minns särskilt SWV, kom jag på det självklara – jag ska bara gå dit han är DJ. När jag googlade honom hittade jag en hemsida och till min stora förtjusning ett Twitter-konto. Jag la till honom och de kvällar jag, Lo, Jonna, Sanna och de andra spenderade på hans dansgolv på Berns är några av de bästa jag varit med om. Jag letar ofta upp honom bara för att få byta ett par ord. Vi diskuterar alltid djurrätt och jämställdhet – en tillfälle skedde det i New York när vi av en slump bodde på samma hotell så att jag bara kunde ta hissen till hans rum. Han tyckte tidigt att jag skulle byta nick till hiphopkobran.
Bia och Emma jobbade jag med på Pocket shop och lyckades lura att börja twittra för att jag saknade dem – Jonna med om jag inte minns fel som jobbade på Piratförlaget när vi träffades och fattade tycke för varandra. Det sa bara klick! Jonas kom med på ett hörn för när jag gillar någon tvingar jag dem att twittra utan att de märker det. När sen Jonas syster började twittra tyckte jag att hon var så himla bra och skrev så kloka saker så nu har jag liksom bytt favoritsyskon. Men det vet han.
När vi träffades första gången på Millencolins 20-års kalas förra sommaren, fick jag även träffa hennes man Nikola (som följde mig utan att jag visste det) och när jag knappt höll på att komma in på festivalen för att jag var så hög över att få se alla bra band att jag hade glömt att ta med biljetten till Örebro försökte min nya Twitter-kompis Christoffer hjälpa mig. Precis i det ögonblicket dyker Marie upp och säger hej, hon har precis börjat följa mig efter att ha läst mitt inlägg om Refused-spelningen på Debaser och då visste vi inte att vi skulle spendera några av de bästa veckorna tillsammans senare under året (och under en roadtrip sover jag över hos henne och katterna i Karlstad).
Det är som att ha hittat någon som levt mitt liv men i en annan stad, så mycket gemensamt! Efter sista Refused-spelningen i Umeå, på efterfesten, vågade jag äntligen, i skydd av Christoffer, gå fram och hälsa på Richard. Behövde samma skydd för att hälsa på Dennis. Det kändes tryggt och fint. Och jag kommer aldrig glömma Chredd som lät mig bo hemma hos honom, T och katterna, trots att vi aldrig träffats förut. Nu bor han också i Stockholm så vi måste vi ta en till lunch snart!
Jag har sökt jobb två gånger via Twitter och bloggen och faktiskt lyckats gå från arbetssökande till anställd på två veckor båda gångerna. Ena gången var det tack vare Roger som jobbade på en reklambyrå och gav mig en roll som digital planner. Via jobbet lärde jag känna väldigt fina människor och när jag slutade var jag väldigt ledsen över att inte ha någon kontakt mer med bland annat Dale så jag låg på honom flera gånger om att twittra mera och se, nu är han fast! NPP gav mig även Arvid som då bodde och jobbade i Örebro men i dag bor och jobbar i Stockholm och är en av mina bästa vänner.
På tal om bästa vänner så var det via en kampanj för SL på Twitter som jag träffade Anton. Vi sågs första gången på SSWC då han skulle överlämna ett åkkort till mig och efter det höll vi kontakten. Jag träffade nämligen en annan kille det året som kom fram efter ett session och sa ”Jag måste ju hälsa på rockspindeln!” Det var Emanuel och även om vi inte visste det då skulle vi bli varandras bästa vänner.
Vi har haft så fina stunder ihop, kommer aldrig någonsin glömma vår roadtrip, bästa känslan att hoppa in i en bil och ha en lös plan om att hitta vattenkvarnar i sommarsverige! På ön träffade jag även Micke och Ullis och när vi kom hem till Stockholm hade vi Facebookluncher under några månader då vi sågs och pratade sociala medier, mycket trevligt. Via Emanuel lärde jag känna Axel, Per-Ola, Gunnar, Patrik och Wille, så fint, och via Anton Philip, Patrick och Viktor, bara bra folk!
Den första tweetup jag var på drog jag ihop med Johanna då vi var sjukt peppade på att träffa Mathias och Joakim. Hårdrocksaw kallade vi den och sågs på Peppar. Angela hakade på och det var så typiskt Twitter på den tiden, vi sågs ofta ett gäng och satt och snackade. Samma sak när Hans hade glöggmingel och jag och Johan gick dit, bara sådär avslappnat som det ska vara, för att säga hej och äta lite russin och mandlar. Vegotweetup var även en favorit även om Malcolm aldrig bjuder in till en till? Ingela och jag hade för övrigt väldigt roligt på IDGs fest för några år sen (Mathias var också med på ett hörn) då jag även stötte på Andreas och hälsade på direktör Leijon.
När Cattis ramlade i sjön utanför Gröna lund så var det kanske symboliskt för vår vänskap i dag går väldigt mycket ut på att tagga upp oss inför 5-kampen på Grönan. I år blir tredje gången i rad som jag vinner, vänta bara! Spelar ingen roll att hon skickade ett vykort från Egypten där det står att hon ligger i hårdträning. Cattis är min finaste #gaytjej, jag skapade den taggen till henne bara för det. Vi har gått på Pridefester, dansat oss svettiga och haft långa samtal om relationer och livet. Sådär som vänner gör. Vi ses tillsammans med Åsa och Karin och lunchar då och då, Sex and the City-style.
Det är ju så många! Johan Hedbergs bak, Lorraines franska, hip hop i ladan med Anna, Peters New York-uppdateringar, Nathalies trummor, Hampus som namndroppade mig på förra Twittercensus, Esbens frieri, Copygram-killarna, Marcin, Judith, Ted, Therese, Peter, Paulina, Evelina, Gabbi, Björn… Jag har ju fått min frisör och vän Vicci att älska Twitter, det är så härligt att se henne förstå storheten med det! För ett par år sedan skrev jag en guide till Twitter för jag vill ärligt talat att alla ska få uppleva det jag fått uppleva och jag hjälper gärna till på traven. Det funkar ju inte riktigt så men min kärlek till Twitter brukar skina igenom när jag börjar prata så ingen kan egentligen motstå att i alla fall testa. Gör det du med!
Jag fick svar från telecomföretaget angående den vidriga googlingen och det var väl väntat att de inte lämnar ut några uppgifter, var mest nyfiken på om de skulle använda sig av något annat än ett standardsvar. (De hade en mall.) Men jag släpper inte det där med IP-nummer. Varför vet annonsörer mer om oss via vårt IP-nummer än vi själva gör och varför är det inte officiellt vårt ID-nummer på www?
Det ses inte som konstigt att Hitta, Eniro och Birthday har mitt namn, min adress, mitt personnummer och min mail (om jag fyller i den) – Ratsit har till och med min inkomst – men just IP-nummer anses vara så personligt. Om du ringer mig ser jag ditt nummer. Om du besöker min blogg ser jag ditt IP-nummer. Företagen kan berätta mängder om dig, vad du har för kön, var du bor, vad du har för intressen osv genom att följa ditt IP-nummer, men det är inte en information som du kontrollerar, äger och delar ut. Du ger bara bort den varje gång du använder internet.
Visst finns det sajter och plugins som gör att du kan surfa under radarn men för mig, som är väldigt nyfiken på vad min internetnärvaro säger om mig, skulle jag dels vilja ha en sammanfattning om vilka uppgifter vilka företag fått in om mig i slutet av månaden (i utbyte mot en utbetalning?) och dels samla in statistik om mina surfvanor.
Det var länge tal om att Twitter skulle komma med ett statistikverktyg men än så länge tillgodoser andra sajter med det. Instagram har flera olika sajter, som Statigram, där du kan se din statistik. Pinterest har säkert flera sajter, jag använder en av dem. Min blogg använder Statigram. LinkedIn har börjat med lite stats. Spotify delar inte med sig av så mycket längre, förut kunde jag i alla fall se vilka låtar jag spelade alldeles för ofta. För att inte tala om alla andra sajter jag besöker (som min mail till exempel).
Tänk om mitt IP var mitt ID och att jag via det samlade in all denna statistik för den ultimata insighten? Om mig själv. Den mest personliga överblicken någonsin över vad jag läser, lyssnar på och delar med mig av. Är det inte först då vi kan börja prata om en valuta? Och säga Hej företaget, jag stämmer in på din målgrupp! Vill du rikta din reklam mot mig? Och betala för det. Är jag helt ute och cyklar?
Mitt livs bästa vän Maria fyller år i dag och det gjorde mig lite ledsen att jag inte kan plocka vitsippor till henne som vanligt eftersom hon numera bor i Göteborg. Hade gärna klappat på hennes mage också eftersom det gömmer sig en liten bebis där inne. Istället skickade jag ett blombud för första gången och det verkar ha gjort henne glad. ”Jag älskar dig med!”
På tal om att fylla år så funderar jag på att lägga en löjlig summa pengar på en ögonring till mig själv när jag fyller år. Alternativt leva på svältgränsen de kommande månaderna så att jag kan spara ihop pengar och åka till New York på min födelsedag. Fortsätter fundera!
Lägenhetssökandet i Paris går långsamt framåt och jag har uppdaterat min lista med tips på Airbnb-lyor som jag ska kontakta inom kort. Är väldigt peppad på att åka ut till Versailles och gå i Monets trädgård så att jag kan fota mycket till mamma och visa när jag kommer hem. Vet inte riktigt hur den vegetariska maten är kring turistfällorna men jag tänker att jag tar en baguette under armen och håller tummarna för fint väder så löser sig det mesta!
Har helt missat att köpa biljett till SSWC men minns mycket väl hur jag tänkte efter förra årets helg: glöm inte hur otroligt roligt det här är och åk igen nästa sommar! Måste kolla upp biljetter!
Kjell har fått i uppdrag från Digidel att hitta Sveriges modernaste pensionär, det är en sådan fin tanke! Jag har tyvärr ingen pensionär i mitt liv (och jag älskar pensionärer likt jag älskar djur och barn) men Anna-Carin har en fantastisk mormor som jag alltid blir glad av att se på Instagram, henne skulle jag vilja hedersnominera, för vad som helst!
Mitt ex åker till New York i morgon och vi byter minnen från när vi var där tillsammans. Funderar på om jag ska be honom köpa hem ett Stila-läppstift till men är lite osäker på vilken färg jag ska välja. Det jag har nu matchar så oerhört fint till min Esther Williams-baddräkt som jag längtar efter att få använda (ungefär tre gånger totalt i sommar om jag känner sommaren rätt).
På tal om ex så filar jag på ett inlägg om just dem. Får se hur det kommer sluta. Jag läste precis ut This is how you lose her av Junot Díaz som jag hittade på The Strand med en skylt där det stod Mandatory och eftersom Gillian Flynn och Eating Animals låg på samma bord tänkte jag ge den en chans. I dagens DN står det att den kan uppfattas som antingen sexistisk eller feministisk. Jag förstår inte den senare tolkningen alls och uppskattade inte den tidigare.
Jag närmar mig 50 000 tweets på Twitter och får inte glömma att skriva några väl valda ord om det. 100 tweets kvar, sen dyker det upp något på bloggen om vad det betytt för mig. Choke!
Många trillar in på min blogg för att de undrar om det går att se vem som har besökt deras Twitter eller Instagram-profil. Nyfikna i en strut! Så vitt jag vet är det endast LinkedIn som erbjuder den servicen i dagsläget (om vi räknar bort olika statistikverktyg på bloggar) och jag har precis lagt till det. Spännande! Jag misstänker att intresset för den här typen av tjänster är enormt men vi får inte glömma hur viktigt det är för internet att folk får stalka i lugn och ro!
Andra fördelar med LinkedIn:
Du kan nu skriva ett mention i dina uppdateringar för att uppmärksamma någon av dina kontakter om något.
Du kan även välja att posta detta direkt till både Twitter och LinkedIn.
Titt som tätt dyker det upp jobberbjudanden i inboxen så se till att profilen hålls uppdaterad även om du själv sällan är inne!
Glöm inte bort vitsen med LinkedIn – du ska ha något gemensamt med den du skickar en kontaktförfrågan till! Allra helst ska ju personen i fråga kunna gå i god för dig för något ni gjort tillsammans eller lyfta dig genom en recension eller en skill. Om hen inte ens vet vem du är går den poängen förlorad. Alternativt går det att skriva ett kort meddelande om varför du finner personen intressant och ljuv musik kanske uppstår?
Är vi inte vänner än? Lägg till mig om vi har träffats eller följer varandra på www!
I fredags morse köpte jag med mig frukost och tog tunnelbanan upp till Hunter College, dvs 68:e gatan och promenerade in i Central Park. Jag valde ut en bänk med en mysig utsikt, höga träd och en typisk tunnel, och åt och bläddrade lite i min nya bok innan jag började min promenad söderut.
Det doftade av nyklippt gräs och fåglarna kvittrade ikapp med taxibilarna. Tanken var att ta mig hem till lägenheten igen lagom till två då jag skulle lämna över nycklarna och ta mig till flygplatsen. Tre timmar kändes lagom för 55 gator, särskilt som jag ville säga hejdå också.
Jag stannade till vid de Starbucks jag passerade och postade bilderna på Instagram. Det kan vara ett tips, att stjärnmärka kaffekedjan för att enkelt hitta närmaste toalett och wifi när nöden inte längre har någon lag! Syns det förresten att det är Beyoncé på billboarden här på Times Square (42:a gatan)? Hon är ju inte bara H&Ms affischnamn just nu utan även Pepsis.
Nere vid Bryant Park, också på 42:a gatan, välkomnar träden en, det är en fantastisk syn! Parken i sig är oemotståndlig, har en riktigt tjusig karusell och flera fik där det går att handla något att dricka och äta på.
Missa inte heller den japanska bokhandeln Kinokinuya som ligger till höger om den här bilden! Höll i en Spirited Away-bok eftersom jag alltid försöker handla hem något från Studio Ghibli, men bangade eftersom min packning oroade mig. Det visade sig vara rätt tänkt för väskan vägde otroliga 45 kilo. Vem vare som shoppa?!
Nere vid Herald Square på 34:e gatan snoppade jag av Empire State Building och höll mig från att gå in på Victoria’s Secret.
Vid Flatiron Building på 23:e gatan var det en matmarknad sponsrad av Marimekko i full gång så det osade rejält när jag gick förbi de blommiga parasollerna. Tittade lite efter eventuella lunchalternativ men det var långa köer och dåligt med vegetariskt.
Här ligger det också en fantastisk park, en oas, Madison Square Park, som inte bör missas! Perfekt ställe att vila fötterna på för den som inte har en tid att passa!
Slutligen kom jag ner till Union Suare på 14:e gatan runt ett och kunde i lugn och ro strosa omkring på marknaden och leta efter något att äta.
Mycket av det som erbjuds är både ekologiskt och närodlat, håll ögonen öppna efter de stånd som har bakat veganskt! Jag fick tag på en sötpotatispaj med lök och kikärtor i som jag förnöjt gick och åt på sista biten hem till lägenheten. Så nöjd med avslutningen på resan, så fin promenad!
I går var jag lite nere på kvällen, helt enkelt för att jag vara hemma igen. Tog en promenad över Västerbron och försökte vänja mig vid Stockholms skyline. Den är ju inte som Manhattans men den får duga.
Nu ska jag egentligen borsta tänderna men sitter och äter hipsterchoklad från Brooklyn istället. Tids nog landar jag.
I går morse svängde jag in på Starbucks och tog mig ner till Brooklyn Bridge vid sjutiden för att äta frukosten där.
Älskar tanken på att äta frukost på olika ställen varje morgon, funderar på att åka över till Bedford Avenue i dag.
Stan vaknade till liv medan jag tog mig fram till rätt linje.
Satte sikte på Coney Island! Säkerställ att du hoppar på ett expresståg så tar inte resan fullt så lång tid.
Många av restaurangerna längs boardwalken har en hundraårig historia som de gärna spelar på, oerhört charmigt. Jag la mig på stranden med en fruktsallad och slumrade en timme (vilket såklart resulterade i en bonnbränna a la semestersvenne).
Parken öppnade vid tolv och karusellerna drog igång medan jag satt och tuggade på några handgjorda french fries och tittade på människorna.
Inne på damtoan hörde jag en liten tjej berätta att det kändes som att hennes ögon ville komma ut ur ögonhålorna så behovet av att åka något var inte direkt akut.
På eftermiddagen, efter en sparrisrisotto på risotterian vid Bleeker Street, mötte jag upp Sara i Brooklyn och gick till utomhusloppmarknaden i Williamsburg med utsikt över Manhattans skyline. Vi blev intervjuade av några svenska killar om upplevelsen där men gjorde dem besvikna när vi sa att kläderna var dyra och utbudet skralt. Mycket broscher!
Vi tog oss vidare och hittade en annan marknad i närheten och de här klänningarna i taket är så fantastiska att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. (När jag scrollade igenom feeden i morse och såg att en delad avocado fått fler likes kände jag ett starkt behov av att skapa ett ord för den känslan.)
Efter loppandet började magen kurra och när vi kom på att vi ville äta indiskt insåg vi snabbt att det hittar vi bäst i East Village så vi hoppade på tåget och en station senare var vi hemma i våra hoods.
Köpte med mig saltad mandelchoklad från Mast Brothers och skateboardtuggummi från -78, för att de innehåller helt förtjusande stickers.
Kvällen avslutades med ett besök på en kvällsöppen butik där det handlades vatten och färsk frukt som ska få komma till användning nu och så en salty pimp från Big Gay Ice Cream Shoppå det. Ännu en fin dag i det stora äpplet!
