Du sökte efter mjölk - Sida 14 av 15

Sökresultat: ”mjölk” (sida 14 av 15)

Årets årliga femkamp slutade som vanligt (på Chokladfabriken och Beyond retro)

I går började jag och Cattis dagen med att ta Djurgårdsfärjan över till Gröna Lund för den årliga femkampen.

Jag var minst lika peppad på Tilt så efter att Cattis åkt Popexpressen satte jag mig tillrätta (längst till höger) för den långa färden upp.

Alltså, fy farao vad den är härlig! Det borde finnas Tilttorn i varenda stad så att man kan åka upp och se på den fantastiska utsikten. Och sen tiltas 15% och nå 100 km/tim på 2,5 sekunder. Boom!

Vi är ju såna idiotiska vinnarskallar båda två att det automagiskt slutar med sura miner. Här hade jag missat min paradgren Hästarna så vi låg lika 2-2 (efter överlägset ha vunnit Woody och Bollpapperskorgarna).

Men det kan bara finnas en vinnare och för andra året i rad är det jag! Tyvärr inga bildbevis på min segerdans, den var riktigt härlig! Vi skyndade tillbaka till Söders höjder för att äta lunch hos Farbor Nikos, bästa tomatsoppan i stada!

Cattis blev inte riktigt mätt men jag förklarade att det var för att vi inte ätit efterrätten på Chokladfabriken än, den gjorde sitt! Rätt nöjd med mitt urval, en skopa körsbärs- och vit chokladglass, en macaronebakelse samt en rund och god mjölkchoklad- och svartvinbärs petit four. Nöjd!

Vi avrundade detta med ett besök till Beyond retro där jag träffade Josefin för första gången! Ovan står jag och rappar lite medan Cattis poserar i sin jeansskapelse. Inget köp denna gång men totalt sett en riktigt grym lördag om jag får säga det själv!

Ska tapetsera mitt hem med mina vänner

augusti 8, 2012 / Helen / 1 kommentar

Åh, jag älskar den där bilden på Kixet med den gigantiska röda geléråttan! Och Johanna på min födelsedag förra året. Och Sara vid datorn hemma hos mig. Och Anton utanför min favoritindier på Söder. Och Cattis och jag alldeles svettiga på Pride förra året. Och Emanuel som äter tzay för första gången på vår roadtrip. Så fint att de är framkallade. Perfekt som present också.

Jag ska sätta upp mina här hemma. Klänningsbilden ovanför klänningen som hänger på väggen vid sängen. Kossorna och kultingarna på kylskåpet som en påminnelse om var mjölk, yoghurt, glass och geltain kommer ifrån. Malmö och New York i vardagsrummet. Bilden på Kixets arm hos koifiskarna i badrummet? Vi får se. Så roligt att Copygram är igång med sin printshop, om än i beta än så länge!

På tal om Instagram så blev jag intervjuad av Expressen i går till en liten guide. Jag måste skriva en här också känner jag. Och en till Spotify också så att Lisa lär sig hur man gör låtlistor. Gissningsvis är det inte alla som vet att man kan skicka låtar till varandra med ett litet meddelande? Jag gillar när det dyker upp låtar i inboxen… Måste nog skriva en guide på en gång!

Har testat veganvarianten av Quetzalas aspirinmask

juli 30, 2012 / Helen / 2 kommentarer

Jag har tack vare Sara fastnat för Quetzalas aspirinmask som jag kört flera gånger, både enligt gällande recept och en egen veganversion, såklart. Veganversionen funkar tyvärr inte alls lika bra. Jag har testat den två gånger och använde då en klick sojayougurt vilket gör att när masken torkar gör den det så bokstavligt att man andas in det aspirinpuder som täcker ansiktet genom näsan och nyser besvärat. Så obehagligt när man ligger i badet, äter choklad och läser en bra bok.

Annars tar jag vad som finns hemma, oftast ekologisk creme fraiche eftersom jag nästintill slutat med mjölkprodukter, och då blir ansiktet jättelent och mjukt. Jag vet inte om det verkligen fungerar men viktigast är illusionen av att den gör det och att varken solbrännan eller fräknarna ryker på köpet. Ska testa en scrub gjord på flingsalt och olivolja i kväll tänkte jag, har verkligen ingen bra hy även om Instagram-filtren inte registrerar det.

De där blekta testarna ovan ska få sig en genomgång hos Vicci om några veckor men just nu ser jag fram emot att bara äta lunch med henne på fredag. Letar du efter en frisör som tvättar ditt hår när du ligger i en massagestol – samtidigt som hon masserar din hårbotten – och får dina kindben att värka av skratt när ni skvallrar så hör av dig till henne! Tidsbokning 0708-45 25 92 eller victorialarm@hotmail.com. Tips!

Det fantastiska besöket på Ängavallen blir ett minne för livet

juli 25, 2012 / Helen / 6 kommentarer

I Vellinge utanför Malmö ligger Ängavallen, en restaurang och gårdsbutik som ståtar med vackra bröllop på lördagarna i den fina omgivningen och djursafari för barnen på söndagarna. Det här var mitt tredje besök och föga förvånande är det grisarna som lockar mig tillbaka. Efter att ha hälsat på sötnosarna och tagit slut på batteriet i iPhonen gick vi in till restaurangen för att fråga efter glass men det visade sig att ett stort bröllopssällskap var på väg och butiken stängd.

Hur snällt är det inte att då att en av sönerna på gården, Mathias, personligen går med bort till butiken, öppnar dörren och plockar fram den hemmagjorda glassen med smak av jordgubb, choklad och vanilj? Vi fick veta att de mjölkar fem liter på morgonen och låter resten gå till kalven. Min jordgubbsglass smakade sylt med kärlek i.

Vi fick frågan om vi ville ha en rundvandring och tackade lyckligt ja. Vi passerade grisarna som vi redan hälsat på, vidare förbi flera byggnader där jag inte varit innan, och hela tiden berättade Mathias om deras arbete och filosofi. På Ängavallen älskar de djur. Ja, det finns säkert fler ekologiska gårdar som gör det men jag är övertygad om att de är få och ännu färre som så tydligt står på djurens sida. De har till exempel gått ur KRAV för att de inte är nöjda med de krav som ställs på uppfödarna, de är helt enkelt inte tillräckliga.

På Ängavallen får korna gå ute hela året tillsammans med tjuren, bli kära så att det pirrar i magarna och blir runt 20-25 år gamla. Att jämföra med de drygt 50% mjölkkor i Sverige som står fastbundna inomhus största delen av året och inte ens kan vända på sig och sen slaktas 5 år gamla efter att de gång på gång inseminerats. Sjukdomar är nästan obefintliga på gården medan de inom industrin ligger på 40%.

Grisarna delar in sin boyta i fyra områden där de äter, sover, bökar osv. Att jämföra med industrin där de har 0,9 kvadratmeters yta att leva på, instängda inomhus och aldrig någonsin kan ägna sig åt sitt naturliga beteende. Såna jobbiga fakta som jag känner till men som ständigt behöver upprepas. Hör på den här då! Grisar är inte skära. Istället är de håriga, de ljusa ovan har vitt hår, och de kommer i alla möjliga färgkombinationer. Att jämföra med de inom industrin som inte får hår på samma sätt eftersom de står inomhus.

En leopardfläckig kulting klättrade upp i mitt knä och fick sig en puss på nosen. De är nämligen som små hundvalpar att umgås med, busiga, nyfikna och envisa. Fundera lite på det nästa gång du står med en kall, blöt plastkorv fläskfilé i handen. Som små hundar.

Efter en fantastisk promenad över ett gripande vackert skånelandskap längs den stig som korna trampat upp, bland flora och mocka, nådde vi fram till ett sällskap med kor som efter en stund kom fram för att hälsa. En ungtjur var väldigt intresserad av gräset jag erbjöd men stod och tvekade länge medan hans mamma, pappa, syskon och vänner stod och tittade på. Tjuren var helt fantastisk, tyvärr ej fångad på bild.

Hela tiden pratade vi och jämförde. Bregott-fabriken är ett skämt sa Mathias men på Ängavallen tycker jag att de kommer nära. Ha det i åtanke, kossan du äter och får mjölk, smör och ost ifrån har inte gått på ängar täckta av flora. De har stått inbundna inomhus och när de äntligen släpps ut på våren och barnen står och klappar i händerna är de så stressade att paniken riktigt syns i ögonen på stackarna.

När korna lunkade tillbaka mot gården där de har tak för huvudet och kan dricka vatten trodde jag att rundturen var slut. Icke då! Då gick vi och besökte ett gäng fyraveckors grisar och deras mammor, fyra suggor på 200-250 kg vardera som dansade lätt mellan de små liven. Mathias frågade om jag ville gå in till dem och jag slängde mig över staketet ner i den tjocka halmen. Genast kom de fram och hälsade och nafsade efter mina skor. Just skorna var ordentligt populära och jag försökte gräva ner fötterna i halmen men de bökade bara rätt på dem. Jag sprang runt medan de jagade mig och busade medan solen sken från en blå himmel. Då visste jag inte att jag snart skulle bli ännu lyckligare.

Mathias gick i den anslutande byggnaden och hämtade en nyfödd kulting, knappt en vecka gammal, och gav honom till mig. Jag höll honom stadigt med båda händerna, tryckt mot mitt bröst, medan han snuttade på min hals, de andra grisungarna lekte runt mina fötter och en av mammorna stod och kliade sig på ryggen mot ett galler. Livet kunde inte vara mer komplett.

Jag gick runt med den där lilla sockerbiten en halvtimme, han pratade med mig men protesterade inte, innan vi gick in och lämnade tillbaka honom till hans mamma. Det är något av det finaste jag varit med om, jag grät på vägen tillbaka till Malmö. Tack för ett minne för livet! Nedan, en glimp av grismyset!

Grismys på Ängavallen from Helen Alfvegren on Vimeo.

Om varför jag är vegetarian och varannan vegan

juni 2, 2012 / Helen / 1 kommentar

Under hela mitt liv har jag älskat djur men det dröjde länge innan jag förstod hur det går till när djur går från att vara vid liv till att bli mat. Framförallt hade jag ingen aning om vilken typ av liv de levt eftersom jag växt upp med bilden av bökande grisar på bondgårdar och skrattade kor på ostpaketen.

I gymnasiet fångades mitt hjärta av hardcore-kulturen och då fick jag en inblick i den industri som producerar djur på löpande band som produkter snarare än individer. Jag blundade inte när jag såg de slaktade kossornas ofödda barn slängas i en slask efter att de ryckts ur kroppen eller grisarnas sprattlande när de snittades från hals till mage så att blodet sprutade. Däremot grät jag.

Djuren ska vara bedövade när de slaktas. Men det är de inte alltid. Magnus Lintons bok Veganerna – en bok om dom som stör beskriver väldigt sakligt hur det går till på ett slakteri. Det kapitlet påverkade mig enormt, läs det. Till slut grät jag när mamma rensade en kyckling eller när jag såg rester från köttfärssåsen i diskhon. På väg hem från det som skulle visa sig bli min sista konsert med Refused på väldigt länge bestämde jag mig. Jag skulle bli vegetarian.

Det här var innan det fanns mängder av alternativ hos livsmedelskedjorna men jag hade tur för jag träffade en kille i samma veva som hade pluggat till kock och även om han åt hamburgare flera gånger i veckan lyssnade han på mina argument och blev snabbt vegan. Givetvis var jag inte sen att haka på det beslutet. Han lagade grönsakssoppor, bönbiffar, lasagne med broccoli och kikärtor, tofupizza, sojafärs med spaghetti, ugnsrostade grönsaker och potatis med hummos och det kändes rätt på alla sätt att anpassa sig till den nya kosten.

Samtidigt var det väldigt krångligt att få i sig något när man var ute på stan, våra vänner sa högt att det var jobbigt att bjuda oss på middag och besöken till matbutiken liknade mer och mer ett detektivarbete för att hålla koll på vilka produkter som innehöll vad eftersom det ändrades hela tiden. Som vegan äter man ju ingenting som kommer från djurriket och jag var väldigt hård på den punkten. Efter tre år började han äta mjölkprodukter igen men jag var lite mer envis och höll ut ett halvår till. Vid det här laget bodde vi ihop och blev vegetarianer istället vilket var busenkelt.

Nu för tiden är förutsättningarna för att vara vegan mycket bättre, det finns mer att välja på och fler ställen att gå till för att mätta hungern. Sen årsskiftet försöker jag att äta varannan vegan. Frukosten brukar nästan alltid vara vegansk, lunchen då och då och sen anpassar jag själv hur jag lägger upp det på kvällen. Jag väljer alltid veganskt i första hand om det finns att tillgå, som när ett café har det tydligt utskrivet på menyn, på flyget till New York eller när en vän frågar om han ska laga vegetariskt eller veganskt till middag.

För mig räcker det inte att bara vara vegetarian. Ägg- och mjölkprodukter orsakar sådant enormt lidande. Som konsument har jag makt att ställa krav, att säga ifrån, att be om alternativ. Glöm aldrig det när du handlar, dina val påverkar så otroligt många individer. I mitt jobb äter jag ofta lunch ute med nya människor och får nästan dagligen frågan om varför jag är vegetarian. Det här inlägget sammanfattar det svaret. I fortsättningen ska jag svara ”För att det är gott.”

Varannan vegan #varannanvegan

december 29, 2011 / Helen / 14 kommentarer

Jag fick låna boken Matens pris av Axel och det är otroligt häftigt att inse hur mycket makt konsumenterna har. Om djuren lider under hela sin förkortade livstid och naturen förgiftas för att snabba på leveranser så är det i slutändan ett resultat av det låga pris som konsumenterna är villiga att betala. Slutsatserna i boken gör att jag helt måste tänka om när jag handlar.

När jag läser att regnskogen skövlas för att ge plats åt sojaodlingarna, som sen besprutas så att arbetarna förgiftas, mår jag dåligt men det finns val jag kan göra för att förbättra deras villkor. Som vegetarian är jag beroende av soja men 9 av 10 sojabönor går till djurfoder som föder upp kor och kycklingar vars produkter jag äter. Där kan jag börja.

Många verkar känna att det handlar om allt eller inget men jag vill visa på att det handlar om små förändringar som i slutändan leder till något större om alla bara gör något. För att minska antalet ägg- och mjölkprodukter jag får i mig ska jag framöver testa att välja varannan vegan. Havremjölk istället för komjölk. Vegetarisk pastej med smörgåsgurka istället för ost som pålägg. Veganskt istället för vegetariskt när jag äter lunch eller middag ute. Haka gärna på #varannanvegan på Twitter och Instagram.

Uppoffringen är minimal eftersom jag vet att jag nästa gång kommer få köpa den produkt jag är van och fäst vid. Om jag äter paranötter framför teven ena kvällen kan jag äta choklad den nästa. Jag tänker även börja be om veganska alternativ där de inte erbjuds för att kanske hitta det alternativet nästa gång jag är där. Annars frågar jag igen.

Här är fem av mina favoritställen i Stockholm dit jag gärna går om och om igen för att äta något av det bästa staden har att erbjuda:

Chutney Tzayspett med sötpotatis kvällstid är en dröm!
Kokyo Välj nummer 18 – som en Miyazaki-film! Bild ovan. De gör egen tofu, mums!
Svarta lådan Så smart med olika storlekar på portionerna så att man slänger mindre. Dessutom alltid oerhört gott och nyttigt.
Ho’s Deras tofu med svarta bönor är en stor del av mitt liv, skulle inte kunna leva utan!
Lao Wai är ett himmelrike för vegetarianer och veganer!

Missa inte heller Vurma som har sallader och mackor i fantastiska kombinationer för alla som tröttnat på ciabatta med mozzarella och tomat.

Äta djur och Matens pris som jag nämnde ovan är enormt viktiga böcker så läs så snart som möjligt! När de kommer som pocket kommer jag köpa på mig och ge bort men du kan låna dem på ett bibliotek redan i dag. Börja där. Och läs Julia Svenssons utmärkta Hjort är gjort nu på en gång.

”Kött kräver flera gånger mer energi än vegetabiliska livsmedel. I Sverige har köttkonsumtionen ökat med 50 procent på 20 år och genomsnittssvensken äter 70 procent mer protein är han eller hon behöver. Slutade alla slentrianäta kött och animalieprodukter skulle man, förutom minskad fetma och färre hjärt- och kärlsjukdomar, kunna uppnå en övergripande förändring av hela jordens växtodling.”

Tänk efter en extra gång innan du handlar. Även om kött ”är gott” är det en krydda i sig att veta att inget djur har behövt lida för att jag ska bli mätt och belåten.

Salta vindar och kinkiga solnedgångar

juli 23, 2011 / Helen / Inga kommentarer

I dag tog jag pendeltåget till Nynäshamn för vidare färd med färjan ner till Gotland.

På soldäck blåste vinden rätt igenom mig, en rätt skön känsla efter det senaste dygnets händelser. Det stänkte upp vatten och doftade hav, underbart!

Fortsätt läsa

Inser nu att jag aldrig klarade Kid Icarus från början till slut

februari 24, 2011 / Helen / 1 kommentar

Det känns lite märkligt att inse men jag (och mina vänner, harkel!) klarade oss aldrig igenom hela spelet helskinnade.

Nej, den här banan har jag aldrig spelat, även om jag såklart känner igen den gamla tantan.

Nej, det här monstret har jag aldrig dödat, jag skulle ha kommit ihåg det för han blir delvis osynlig.

Nej, den här slutbossen har jag aldrig tampats med, tydligen är det Medusa som gömmer sig bakom en mask.

Såhär långt är jag med. Sen börjar jag skruva lite på mig när jag minns hur jobbig labyrinten var.

Troligtvis kom varken jag eller mina vänner någonsin igenom den för resten känner jag inte igen. Vill påpeka att jag aldrig ägde spelet, jag spelade det hemma hos en vän. Så det så.

Tack för den kängan YouTube! Jag pratade häromdan med en tjej som lovordade Kid Icarus, undrar om hon spelade igenom hela? Nostalgisuck!

Lärdom: 1. Man kan älska ett spel även om man inte klarat det. 2. Om man lägger till orden ”speed run” kan man få se de finaste genomgångarna av gamla spel på YouTube. 3. Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk på tevespelet.

Eating Animals av Jonathan Safran Foer

augusti 10, 2010 / Helen / 5 kommentarer

Jonathan Safran Foer har tidigare skrivit de framgångsrika romanerna Everything is Illuminated och Extremley Loud & Incredible Close men den här boken handlar om honom själv och om hans familj.

Den handlar även om att äta djur.

För fem år sen när hans fru var gravid med deras första barn började Jonathan intressera sig för mat. Han hade under många år pendlat mellan att vara vegetarian och djurätare men ville nu bestämma sig en gång för alla, för sin sons skull. Han började göra research för att lära sig mer om djurhållningen i USA och om vad det är vi stoppar i oss.

Det han upptäckte drev honom till att fortsätta och efter tre år hade han material nog till den här boken – material som han vill ha hjälp med att sprida vidare till andra.

Han har fyllt den med lättillgängliga fakta, obehagligt målande beskrivningar, riktigt oväntade intervjuer och ett jävlar anamma som jag sällan sett i print i ett sådant här sammanhang tidigare. Just det personliga drivet, med bitska kommentarer och ett ständigt ifrågasättande, fick mig att hurra redan på sidan 31.

En av huvudpersonerna i boken är hans farmor, en kvinna starkt präglad av sin uppväxt som judinna i Europa under Andra världskriget. Hon vill inte ens berätta om vad hon tvingades att äta för att överleva men fram mot slutet av kriget, när hon var på gränsen till att svälta ihjäl, erbjöds hon hjälp från en rysk bonde. Han gick in i sitt hus och kom tillbaka med en bit kött som han räckte fram till henne. Jonathan inspirerades mycket av den här historien och beskriver deras samtal nedan:

”He saved your life.”
”I didn’t eat it.”
”You didn’t eat it?”
”It was pork. I wouldn’t eat pork.”
”Why?”
”What do you mean why?”
”What, because it wasn’t kosher?”
”Of course.”
”But not even to save your life?”
”If nothing matters, there’s nothing to save.”

Eating Animals är den första boken jag läst om djurhållning där författaren är precis lika upprörd som jag själv. Jag kommer nog aldrig vilja rekommendera en annan bok så här mycket. Som vegetarian får den mig att ifrågasätta min mjölk- och äggkonsumtion. Som djurätare bör du ifrågasätta vad du betalar andra för att göra.

”Just how destructive does a culinary preference have to be before we decide to eat something else? If contributing to the suffering of billions of animals that live miserable lives and (quite often) die in horrific ways isn’t motivating, what would be? If being the number one contributor to the most serious threat facing the planet (global warming) isn’t enough, what is? And if you are tempted to put off these questions of conscience, to say not now, then when?”

Jonathan Safran Foer är min hjälte.

Uppdatering! Eating animals kostar ynka 61 kronor nu!

Meet your meat

augusti 8, 2010 / Helen / 1 kommentar

Har precis sett filmen ovan och den skär i hjärtat men är så oerhört viktig. Just nu läser jag Eating Animals av Jonathan Safran Foer och trots att flera av filmklippen ser gamla ut känner jag igen tillvägagångssätten från hans beskrivningar i boken. Såhär behandlas 99% av alla boskapsdjur i USA. Varje dag under djurens förkortade livstid.

Jag kommer att försöka äta mer veganskt några gånger i veckan eftersom jag inte vill stödja den här typen av uppfödning, vare sig den sker i Sverige eller inte. Jag är mycket nyfiken på vad Arla, Skånemejerier och Stjärnägg (de producenter jag regelbundet handlar hos) har för information till sina kunder om sin uppfödning och hur transparenta de är.

Jag vill gärna se med mina egna ögon om de KRAV-märkta ägg jag äter verkligen kommer från frigående höns eller inte. Har de tillgång till sol? Hur gamla blir de? Hur länge får kalvarna vara med sin mamma? Hur ofta blir de inseminerade? Vad innebär det för deras livskvalité att jag bara köper KRAV-mjölk?

Se även den här videon. Spela fram till 10:30 för att höra när Jonathan berättar om sin familj och om sin bok – det viktigaste jag har läst på länge. Recension kommer.

Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet