Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Månad: mars 2014 (sida 1 av 5)

Tillfällig lycka

I går tog jag chansen att få klä mig i en Barbie-klänning när Beyond retro hade bröllopstema i butiken vid Zinkensdamm. Det finns inga som helst önskemål om ett giftermål från vare sig mig eller min käraste men det är alltid bra att ha ett gäng bröllopsklänningar på lager hemma.

Tyvärr passade den här inte riktigt, annars trivdes jag väldigt bra i allt det fluffiga. Klänningar är en form av lycka för mig, om än så bara för en kort tid i provhytten.

Precis som årets första blommor påverkar mig positivt. De och serien Borgen gör mig absolut lyckligast just nu! Rekommenderas varmt!

Årets första riktiga vårdag

Videung

Något av det jag saknar allra mest under vinterhalvåret är djuren. I dag, som jag döper till årets första riktiga vårdag, har vi sett enorma nötskrikor, myror, rådjur, fasaner, påfågelsfjärilar och bin. Häromdagen såg jag en nyckelpiga! Det är fantastiskt att få se hur naturen förändras framför ögonen på en!

Vi började dagen med att springa ner till badplatsen där vi såg en kvinna i baddräkt doppa sig i vattnet, jag solade i T-shirt på kolonin och hjälpte min systerdotter att öva på att gå i gräset. Allt under en strålande sol och klarblå himmel.

När vi klev på tunnelbanan hörde jag en kvinna i gången längre in i vagnen gråta medan hon bad om pengar till medicin.

Videung

Jag önskar att vi hade ett skyddsnät i det här landet som hjälpte dem som behövde det som mest, ofta är det inte så mycket. Att vi, precis som försvaret har en budget för att rusta sig för krig, har en budget för fred och solidaritet. Det skulle jag gärna betala mer skatt för. Så är det inte nu och det går inte en dag utan att jag ser en annan människa be mig om pengar på gatan.

Men de gråter väldigt sällan så förtvivlat som kvinnan på tunnelbanan. Jag tömde sedel- och myntfacket i plånboken, kanske femtio kronor, och gav dem till henne när hon kom fram till mig. Sen gav jag henne en kram. Hon förklarade på spanska och franska att hon behövde 300 kr till medicin för sina ben och att den var helt slut. Jag kunde inte ge henne de pengarna. Så jag gav henne en kram till och lyssnade på henne, då lugnade hon ner sig något.

Bonne journée, önskade hon på franska när hon bytte vagn, och då var det min tur att börja gråta. Ha en fin dag.

Att fixera suggor är djurplågeri

Ängavallen våren 2014

Jag tror att jag har nämnt det tidigare men vi har en griskris i det här landet, mycket pga det billiga importerade köttet som svenska bönder omöjligen kan konkurrera med. SVT intervjuade nyligen COOP om varför det ligger billigt danskt kött i disken trots att det bryter mot EU-lagar i och med det förbud mot kupering (svansarna klipps av för att de står så trångt och uttråkat börjar bita på varandra) som de danska bönderna struntar i.

Här vill jag inflika att i Sverige kastrerar vi smågrisarna utan bedövning. Bara en parantes att ha i huvudet.

COOP försvarar sig med att det är konsumenterna som efterfrågar det. På samma sätt som de övriga livsmedelskedjorna försvarar sina lockvaror. Har konsumenterna ett ansvar här? Eller är det upp till inköparna och återförsäljarna att informera sina kunder om vad de faktiskt betalar för? Hela 70 procent av de tillfrågade i Svensk kötts undersökning säger att de väljer svenskt kött i butik men problemet är att charken (som tar 70% av slaktkroppen av en gris) inte är ursprungsmärkt på samma sätt. Där är de svenska bönderna förlorare.

Hur ska då griskrisen lösas? Svenska Foders avgående VD Carsten Klause föreslår att vi ska tillåta uppfödning enligt EU-standard och släppa in GMO-sojan. Förhoppningsvis har han inget att säga till om i den frågan.

Av 100 födda kultingar dör 21 stycken i stallarna. Sveriges grisföretagares Mattias Espert har nu fått igenom sitt efterlängtade förslag och testar fixering av suggor (bokstavligen buras de in) under max 5 dagar i samband med att de föder sina barn i ett försök att minska dödligheten, något som knappt har fungerat i Danmark där inspirationen kommer ifrån. Sveriges grisföretagares ”djuromsorgsprogram” som studien kallas innebär även att kultingarna ska skiljas från sin mamma tidigare och att det ska bli fler slaktgrisar i varje box.

Förslaget kritiseras av professorerna Bo Algers och Per Jensen (Hur mår maten?-författaren). Och av mig!

Ängavallen våren 2014

Kultingdöden tillsammans med utökade kostnader för att ge rum åt grisarna anses vara två av de största problemen i griskrisen (se PDF från 2013). Men kultingarna dör av flera olika anledningar, som undertemperatur, svält, trampningar, att de är svagfödda och/eller underviktiga. Det beror i sin tur på att deras mamma är så hårt avlad att hon föder långt många fler barn än vad som är naturligt för henne så att de får svårt att klara den första tiden. Miljön där de växer upp (betonggolv, högljutt, kallt) påverkar också. Ändå vill svenska grisbönder hindra kultingdöd genom att använda metoder som har varit förbjudna i det här landet sedan 20 år tillbaka.

Backa istället bandet! Varför blev det såhär till att börja med?

När jag pratade med Ängavallen om kultingdöden säger de att de alltid har haft ursprungliga raser som får utlopp och utrymme för sitt naturliga beteende. Det här är med andra ord inget problem för dem och det har funkat sedan 1971. Det låter så lätt när de säger det!

I går kallade jag djuromsorgsprogrammet för djurplågeri på Twitter och blev då ifrågasatt av en bonde på Gotland som jag är bekant med. ”Det är inte plågeri när man inskränker suggans rörelsefrihet 3-4 dagar till förmån för smågrisarnas överlevnad.” I mina öron låter det precis som plågeri. Vi pratade i evigheter fram och tillbaka eftersom jag verkligen vill förstå. Avslutningsvis frågade jag var alla de kultingar som dör tar vägen. ”De läggs i en behållare som går till destruktion.” Han säger att 50% av Djurrättsalliansens bilder kommer från sådana behållare och det är säkert möjligt.

En person som inte är bonde reagerar starkt av att se suggor ligga instängda bakom galler medan hennes barn försöker dia. En person som inte är bonde reagerar starkt av att se högar med lik i samma lokal som de levande djuren. Det väcker känslor som bönderna har tvingats vänja sig av med. De känslorna borde tas med i såna här beslut om studier eftersom de är en naturlig reaktion om vad som är det bästa för djuren.

Vad gör politikerna åt detta? De missade nyligen deadline för att gå igenom de djurskyddslagar som presenterats för flera år sedan så ett beslut kommer ske först under nästa mandatperiod. Då har vi förhoppningsvis annat folk på plats.

Nu har ju inte jag böndernas ekonomiska vinstintresse i fokus men jag betalar 100 kr kilot för den korv jag äter och har jag inte råd med den köper jag något billigare, som linser. De kostar 39,90 kr per kilo. Precis som den danska grisen. Förslagsvis skulle en tänkbar lösning kunna se ut såhär:

  • media granskar djurindustrin som den ser ut i dag och visar upp skillnaderna mellan olika gårdar och olika länder
  • alla äter mindre kött, inspirerade av att vego ges större plats i media
  • alla som väljer att ändå köpa kött värderar det liv som har tagits genom att betala för det
  • de som inte kan leva utan kött köper svenskt, gärna ekologiskt, närodlat, osv
  • Sverige förbjuder import av djurdelar som inte lever upp till våra djurskyddsregler

Ett budskap som är enkelt att förstå men svårare att ta till sig

Jag uppskattar den här typen av visuella videos där det är busenkelt att ta till sig fakta och svårt att inte bli berörd. Den här handlar om det verkliga priset för en hamburgare som du kan få för en guldtia hos närmaste multinationella snabbmatskedja. Den påverkar hela vår jord.

Men det är ju gott!

I boken Farmageddon besöker författaren några av världens mest fasansfulla exempel på hur djurindustrin breder ut sig och påverkar djur, natur och människor. Den handlar om mjölkkor i Kalifornien som nästan ramlar omkull av sina egna juvers enorma övervikt, om hur de i Taiwan svälter de ekologiska hönorna för att de ska lägga ägg oftare, om hur ansjovisindustrin i Peru föder fiskodlingar runt om i världen med sitt fiskfoder, allt medan resterna av deras kroppar pumpas ut i havet igen där vattenytan skiner av fett.

Men det är ju gott!

Telegraphs recensent summerar det bra genom att påpeka att människan inte kommer påverkas av den här boken så länge hon själv inte riskerar att drabbas av en farsot som liknar det fantastiska lidande vi dagligen utsätter djuren för.

Men det är ju gott!

Jag känner mig väldigt påläst och blundar aldrig för fakta. Därför är jag vegan. I går lärde jag mig dock något nytt. Svenska ekologiska växtodlingar gödslas med gödsel, så kallat biofer, som består av benmjöl från danska grisar. Gissningsvis både kuperade (knorren avklippt utan bedövning) och fixerade (uppvuxna med en mamma som ligger fastbunden av galler medan hon matar de sina). Trots att våra svenska djurskyddslagar förbjuder det.

Men det är ju så gott!

Jag läste även om suggan som skickats till slakt trots att hon grisade på vägen dit, något som också är förbjudet. Det upptäcktes att hon led av leverförfettning, fettnjure och utbredd gulsot. På Foodmonitor där nyheten kommer ifrån går det att läsa om de sex kvigor som skickades högdräktiga till slakt och om du har inlogg kan du även få se bilderna. Det är sådant jag tänker på när jag läser att Svenskt kött kampanjar tillsammans med de största livsmedelskedjorna för att få oss att äta mer svenskt kött.

Men det är ju så gott!

Precis som jämställdhet bygger djurrätt på fakta, det är inte en åsikt. Därför borde vi egentligen vara överens om det allra enklaste budskapet. Ät inte djur.

Några få feta plånböcker

Jag läste i morse att Disney köper Maker Studio, en av de största innehållsproducenterna på YouTube, för miljoner och åter miljoner dollar. En av de som ingår i köpet är till exempel svensken PewDiePie, en skojfrisk kille vars kanal har 25 miljoner prenumeranter och nästan 4 miljarder visningar. Det är väldigt talande siffror. Disney har på sin kanal 119 000 prenumeranter och 10 miljoner visningar, som jämförelse.

Företaget som grundades 1923 köper sig alltså till fler tittare.

På samma sätt ser vi hur framgångsrika företag som Tumblr, Instagram och WhatsApp blir uppköpta av de stora jättarna. Och varje gång blir jag lika besviken. Om vi skulle sortera alla tjänster vi använder på nätet skulle det snart bli tydligt att de är några få ägare till de populäraste apparna och sajterna och att tydligen alla går att köpa för pengar.

Facebook äger delvis eller helt Instagram, WhatsApp och Spotify, Yahoo äger Hotmail, Flickr och Tumblr, Microsoft äger Skype, Xbox och MSN Messenger, Google äger YouTube, Blogger och Picasa – utöver Gmail, Chrome, Google Analytics, Google Translate och alla andra gratistjänster vi använder. Min iPhone och MacBook knyter mig till iTunes, Safari och AppStore.

Sam Sundberg har sen i somras försökt klara sig utan fyra av de största jättarna och berättar om hur det känns att lämna sitt sociala liv på SvD. Slutsatsen är att det är ensamt eftersom alla hans vänner och familjemedlemmar har stannat kvar. Anledningen till beslutet är att undvika övervakningen som vi har läst om det senaste året. Han använder bland annat Duck duck go istället för Google Search, Wuala för att spara saker i molnet och Line för att skicka meddelanden – till de av hans vänner som gått med på att byta tjänst för hans skull.

När jag fick höra om att Facebook köpt upp WhatsApp var jag först skadeglad för att Instagram fått 17 miljarder dollar mindre i sin deal, sen skärmdumpade jag de konversationer jag ville behålla och raderade resolut WhatsApp. Nu använder jag Telegram istället och har fått min syrra att haka på. Superfint gränssnitt! Men känslan dröjer sig ändå kvar – att vilken app eller sajt jag än faller för framöver så kommer den att köpas upp. För skrattretande summor.

Medan jag skriver det här dyker det upp en tweet om att Facebook köpt upp Oculus, ett spelföretag som använder sig av glasögon för att simulera en spelmiljö. Det här kommer inte ta slut förrän de har köpt upp allt. Internet kommer bestå av 5-6 aktörer som äger tutti baletti. Mitt förslag är att vi bygger ett nytt internet och tar med oss WordPress och Twitter dit innan det är för sent. Netflix kan få stanna kvar.

Företags Facebook-uppdateringar ses bara av 6% av fansen

Äppelblom från #kolonin.

Att gilla ett företag på Facebook är en önskan från användarens sida om att skapa en relation med det företaget utöver de reklambudskap som sprids i övriga medier. Det handlar om grundläggande kommunikation mellan människor, även om fansen gärna vill ha rabatt på produkter ibland och Facebook har sedan flera år tillbaka erbjudit en plattform där den relationen kan få växa.

Facebook är byggd och beroende av sina användare, också det en relation värd att vårda. Användarna ger ifrån sig sin data (namn, ålder, kön, geo, intressen, arbetsplats, telefonnummer, mailadresser, skolor, relationer) i utbyte mot att få umgås socialt med sina vänner, familj och vad för Sidor de än intresserar sig av. Sidorna sköts av personer som dels är användare själva, dels aktiva på sin Sida och dels köper annonser. Facebook har en affärsmodell som går ut på att sälja vidare sina kunders data till annonsörer.

När jag läste att företags inlägg på Facebook numera endast syns för 6% av fansen (tidigare 16%) – och att den siffran kan komma att minska – dök det upp ett ord i huvudet. Otacksamhet.

Visst ska Facebook få tjäna pengar men det måste också tas hänsyn till att företagens egna affärsmodeller för sociala medier ständigt måste justeras efter varje uppdatering och att Facebook  går längre och längre ifrån det erbjudande som från början lockade företaget till att skapa sin Sida.  Jag menar att det är otacksamt, dels mot de användare som gillar företagssidorna och förväntar sig uppdateringar, dels mot företagen som lägger ner sin tid på att skapa bra innehåll i form av tävlingar, quiz och nyheter för sina kunder på Facebooks plattform – vilket på samma gång stärker Facebooks varumärke. Det arbetet går nu förlorat utan ytterligare en investering.

Det påminner mig om Björn Jeffreys inlägg om betalväggar som fortfarande är aktuellt. Tidningarna påstår att de har gett oss sitt innehåll gratis de senaste 10 åren – men om vi vänder på det så är det ju vi som läsare som har gett tidningssajterna vår tid. Det är vi som har byggt upp dem, det är vi som delar, klickar och kommenterar alla de sidor där det  finns reklam som de får pengar för.

Hur kan Facebook vara så säkra på att företagen kommer fortsätta att kommunicera på deras plattform när innehållet inte syns för 94% av de som faktiskt visat intresse? Det låter inte särskilt lönsamt.

Genier

Borde ha såhär hemma.

Hör här! Birgitta Stenberg. Lena Andersson. Anna Odell. Gudrun Schyman. Tillsammans med många andra Genier intervjuas de i en podcast av Moa Gammel ”om arbetsmetoder, framgångar, motgångar, lärdomar och dom stora frågorna.”

Åh, vad skönt att få höra två kvinnor samtala i en tid då alla duetter består av män. För mig som kvinna är det allt mindre intressant med män i media och så fantastiskt intressant med kvinnor, så är det bara.

Och who run the world? Gudrun.

Born to run och Eat & run

Två av böckerna jag läser nu går in i varandra och handlar båda om löpning, en hobby som växer för varje helg som vädret tillåter. De är fulla av inspiration, spännande historier och jag läser dem om vartannat så fort tillfälle ges!

Inblicken i Tarahumara-indiandernas liv, den mystiska Caballo Blanco, ultraloppen genom stekhet öken och iskalla berg, allt är lika förtrollande! Och längtan efter att själv få springa i bara sandaler bara växer!

Eat & Run är skriven av Scott Jurek, ultralöparen som dessutom är vegan, och vi får följa hans resa från den mobbade spinkiga killen till en av världens bästa långdistanslöpare. I slutet av varje kapitel delar han med sig av ett passande recept vilket ger mig dubbelt så mycket inspiration!

I Born to run är det journalisten Christoffer McDougall som försöker förstå hur Tarahumara-folket, som levt isolerat från civilisationen de senaste 400 åren, kan vara så överlägset snabba när de i princip springer barfota. Hans tal ovan är tankeställande!

Även om jag inte är klar med någon av dem kan jag varmt rekommendera att du beställer hem dem redan nu eller lånar på bibblan! Jag har precis reserverat Joy Fowlers We are all completely beside ourselves som Bia tipsat mig om. Bokrekommendationer bör tas bokstavligt!

Ingenting är som det ska. Fatta!

Härom dagen kom Håll det äktas senaste skiva Sabotage äntligen till Spotify! Alla gästartister är kvinnor vilket får det att se så självklart ut. Enligt VK är Sabotage ”en politisk granat fylld med feminism, socialism och en kamp för urfolkens rättigheter.” Bra mix!

Med på skivan är bland annat Cleo som imponerar så enormt på mig i allt hon gör. Tillsammans med sin vapendragare Kristin Amparo gör hon här en grym version av Gå på salong som jag har på repeat just nu.

De gästade TV4 i går tillsammans med bl.a Julia Frej och framförde en version av Fatta som fick mig att rysa. Missa inte! Texten bygger på berättelser från kvinnor som varit med om övergrepp. Läs mer på Femtastics hemsida där det även går att se en intervjun med Cleo och Ida Östensson.

Och köp Fatta-halsbandet eller något annat smycke av Johanna N!

Jag är så överlycklig över att vi har bokat en resa till Umeå i april när Håll det äkta och Cleo och Kristin spelar tillsammans på Scharinska! Kan det bli bättre? Ja, Promoe och Cosmic spelar skivor under kvällen. Och utställningen om Umeå hardcore har öppnat!

Poster av den mycket begåvade Marc Strömberg, sångare i Håll det äkta.

Donna Tartt på Kulturhuset i maj

I morse ringde klockan en minut i sex varpå jag fumlade med datorn i sängen och fick upp locket för att väcka Stadsteaterns hemsida. I mitten på sjätte raden fanns där en plats till mig så jag bokade den! Åh Donna, jag har längtat så! Sen jag läste Steglitsan har jag varit väldigt peppad på att få höra mer av Miss Tarrt så det passar ju utmärkt att göra det i Kulturhuset i maj.

Kanske läge att köpa en ny klänning dagen till ära?

« Äldre inlägg

© 2024 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑