Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Etikett: gris (sida 1 av 2)

Köttets lustar förtjänar bästa sändningstid

december 25, 2017 / / Inga kommentarer

OBS! Detta inlägg innehåller nästan enbart spoilers om Köttets lustar på SVT. Kolla på det först och läs sen! OBS!

Köttets lustar i ditt kylskåp

Om jag tolkar Henrik Schyfferts inlägg på Instagram rätt så hade produktionen av Köttets lustar ingenting att göra med att Vickans och Maddes liv slutade som julskinkor. Efter ett så engagerande program så är det symboliskt. Det innebär ju att några familjer, någonstans i Sverige, som kanske har följt de tre avsnitten och själva diskuterat sin konsumtion, har kvar resterna av de två systrarna i sina kylskåp  idag – men det är omöjligt att veta i exakt vilka kylskåp. Kanske är de hemma hos dig?

Vilken knorr!

Minimera efterfrågan, minimera lidandet

Även om de andra 566 000 grisarna som blev till julskinka i år inte har bott i en lägenhet i Vasastan – eller fått vara utomhus under sitt korta liv (knappt 2% av grisköttet som säljs under året är ekologiskt vilket ger rätt till utevistelse) – så har de precis som Vickan och Madde dödats med hjälp av samma ångestframkallande koldioxid som visas i programmet. Henrik använde till slut inte sitt coola jägarvapen för att sätta en kula i dem men han drog, liksom alla andra, sitt VISA-kort i julhandeln – så som de flesta djur dödas idag.

Tack vare efterfrågan.

Alla grisar är Madde och Vickan

Utan att ta Henrik i försvar, för hans lösning gränsar till feghet när han serverar andra grisar i programmets slutminuter – Je suis Madde! – tror jag på riktigt att programmet har förändrat honom. Det här kommer göra skillnad för djuren. Jag vill dock fokusera på de första två timmarna och femtio minuterna av Köttets lustar. För de är så värdefulla, informativa och viktiga. Jag har gråtit av alla tänkbara anledningar när jag har följt det, du får verkligen inte missa detta!

Grät exempelvis när jag hörde det här

Vi tänker väl ofta att djur är intelligenta om vi kan lära dem att göra saker. Grisar kan lägga pussel eller är bra på att spela dataspel. Kor kan öppna grindar, pumpa vatten för att dricka, så att, de är väldigt intelligenta på det sättet som många tänker sig att de kan lära sig saker. Men egentligen är de mycket mer intelligenta än så. De har ett självmedvetande, det har forskningen visat. Man har gjort försök med speglar och med tevemonitorer och så för att se om djur kan uppfatta en bild av sig själva och det kan de. De har alla möjliga sorters känslor. De känner smärta, de känner ångest, de känner skräck, de känner frustration men vi vet också att de har positiva känslor. Glädje, tillfredsställelse, den typen av känslor. Om man med intelligens menar att man är rikt utrustad med ett känsloliv så är djur väldigt intelligenta.

Bo Algers, professor emeritus och min idol.

Lyssna och lär

I programmet får vi träffa forskare, läkare, veganer, slaktare, lantbruksjournalister, bönder och Gris-Eva som är utsökt utvalda för att förändra Henrik och tittarnas sätt att se på djuren vi dödar. För det kommer jag vara produktionen evigt tacksam. Och Henriks son Limpan, vars idé det sägs vara från början, är precis den nyktra röst vi behöver höra just nu. Det vi får lära oss är utbildande, upplysande och upprörande – en enastående kombination som jag tror kommer få många att tänka till.

Varna ditt barn

När svenska folket vanligtvis får se grisar på SVT är det på nyheterna när känsliga tittare behöver varnas för att se smygtagna bilder från stallarna där rutinmässigt självdöda och skadade djur visas upp. Läs igen: vi varnas för att se hur maten vi äter behandlas. Detsamma gäller för det andra avsnittet som handlar om just slakt – det är enligt texten på SVT Play inte lämpat för barn att se. Så exakt när anses det lägligt att berätta för dem hur mat blir till?

Särskilt med tanke på Limpans uppenbara kärlek till djur (och natur) tänker jag, ett drag han delar med många unga idag. Barnen är vår och djurens framtid.

Unika intervjuer

Vid det här laget vet du som följer mig att 18% av alla kultingar som föds i Sverige dör innan de ens kommer iväg till slakt. Det är fakta som lätt går att kolla upp. Ändå är jag så van vid fake news från köttbranschen att jag håller på att trilla ur tevesoffan när Henrik träffar en grisbonde som ärligt erkänner att djur är en produkt som ska gå ihop ekonomiskt. Vågar jag påstå att det klippet är unikt? Ja, det gör jag! Detsamma gäller för slaktaren som intervjuas på lunchrasten när Henrik praoar på ett slakteri. Vilket värdefullt perspektiv de ger! Tyvärr kan jag inte säga detsamma om bonden och matforskaren som deltog i programmet men man kan inte få allt!

Världens starkaste vegan

Personligen så kan jag inte sluta hylla det här programmet – jag uppskattar till och med hur Henrik tappar all energi och går ner i vikt när han testar att vara vegan i tredje avsnittet. För så påverkas vi människor när vi bara äter bröd och guacamole – eller tar en Heineken och chips till frukost. När Patrik Baboumian, en av världens starkaste män och tillika vegan, synar alla nybörjarfel Henrik gör hjälper han samtidigt alla nyfikna tittare att få svar på sina frågor. Dramaturgiskt är det ett genidrag i mängden.

Här vill jag ta tillfället i akt och återge deras diskussion på ett veganskt lunchcafé i Berlin:

Henrik: Det här kan låta fånigt… Jag är rädd att det inte är manligt nog att vara vegan. Vad säger du om det?

Patrik: Jag förstår precis vad du menar. Du pratar om en kulturell grej. I vår kultur är det alltid männen som står vid grillen och sköter köttet. Och det är de som jagar. Såna sysslor anses manliga. Men verklig manlighet är att ta ansvar, enligt mig. En riktig man är en sån som tar ansvar. Med tanke på hur vår köttkonsumtion påverkar miljön… Om man ser intellektuellt på saken kan man inte göra något manligare än att bli vegan. 

Etik, miljö eller hälsa?

Med tanke på att Henrik tillhörde de 2% i världen som äter mest kött och nu kommer gå ner till 75 gram om dagen så tycker jag att det här är en seger för djuren. Han minskar sin köttkonsumtion med 100 gram om dagen för klimatets skull – trots att han är citat kall, ond och känslomässigt störd. Under programmets gång utforskar han tillsammans med tittarna även etiska anledningar och eventuella hälsoskäl – vi måste alla hitta vår egen anledning till att äta mer grönt. Och mer och mer och mer.

Hur mycket minskar du själv din köttkonsumtion med efter att ha sett programmet? PS, mat är gott, DS.

Lästips

 

Köttets lustar på SVT 7 december

augusti 23, 2017 / / Inga kommentarer

Bamse har varit kvar i stugan sen vi lämnade Västerbotten för två veckor sedan men i torsdags kom han äntligen hem igen! Det är enormt hur mycket man kan älska ett djur och specifikt hur mycket han betyder för mig. Jag tror att de flesta kan relatera till att de relationer vi har med djur är några av livets viktigaste. För mig sträcker sig den insikten till den mat jag äter för jag är övertygad om att jag skulle kunna ha ett precis lika kärleksfullt förhållande med en gris, en kyckling eller en ko. (Fiskar och skaldjur skiljer sig något åt då vi, bokstavligen, lever i två helt olika världar och jag tycker att de hör hemma där de är hemma.)

Köttets lustar

Blir därför lite nyfiken på hur det ska gå för Henrik Schyffert i Köttets lustar. Programidén är att han ska lära känna inte bara de två grisarna som flyttar hem till honom utan även den svenska köttindustrin. Jag vet inte om jag har så höga förväntningar på just Henrik, som står och äter korv med de två grisarna i koppel utanför korvkiosken för effekt, men däremot tror jag att det kan bli en tankeställare för många svenskar.

Kanske blir det en Okja-effekt av sällan skådat slag? Jag håller tummarna. 7 december är det premiär så förhoppningsvis läggs alla avsnitt upp på en gång, lagom till jul. Så länge kan du läsa om, och protestera mot, hur Jordbruksverket nu går grisbranschens ärenden och låter vinstintresse gå före djurskydd när de föreslår att kultingar ska tas ifrån suggan redan vid tre veckors ålder. Förhoppningsvis hjälper den hårda kritiken, även om den aldrig någonsin kommer från just köttätare.

Scan rimmar på vegan

december 18, 2016 / / Inga kommentarer

Scan gristransport

Inför jul brukar jag lägga upp bilder på gulliga griskultingar, mäktiga kossor och söta kalvar och kalla dem för prinskorvar, köttbullar och kalvsylta. I år fastnade jag för den här bilden som inte alls är lika mysig, tagen i november utanför Scans slakteri.

Den symboliserar för mig att vi fortfarande behandlar individer, lika smarta som hundar, lika smarta som treåriga barn, som produkter vars kroppar gasas, bränns och skärs upp på löpande band inne i den där byggnaden, enbart för att de smakar gott.

Visste du att den där lastbilsresan är första gången grisarna får känna friska luften? De står liksom 2,5 miljoner andra grisar i Sverige instängda hela livet innan de skickas till slakt. Mindre än 1% av grisarna som säljs i vårt land är KRAV-godkända, vilket ger viss utevistelse, men deras liv slutar också i förtid här, eller på ett lika deprimerande slakteri.

Scan gristransport

Jag vet inte hur många grisar som får plats i en sån där fruktansvärd lastbil men en femtedel av deras syskon överlevde inte det första halvåret. De dog som regel utan undantag av den hårda aveln som leder till missbildningar och svält då syskonskaran är fler än antalet spenar. De som väger för lite slås ihjäl mot det hårda betonggolvet då det är inte lönt att lägga pengarna på att de ska hinna växa ikapp. En del fryser ihjäl, andra blir ihjälklämda av sin mamma i den lilla betonglådan där de äter, sover och går på toa. Det här är självklart något branschen vill göra något åt – för att kunna tjäna mer pengar. Dina pengar?

Att vi fortfarande utsätter djur för beteendestörningar, stressymtom och förnekar dem deras naturliga behov – som att böka i jord, inte betong – utan att reflektera, utan att kritisera, utan att protestera, går helt över mitt förstånd. Om det inte är dags att skippa köttet den här julen så när? Alternativ finns och du som följer mig här vet det. Det är bara att fråga om du undrar något.

Ett liv som gris 2015

december 22, 2015 / / 1 kommentar

Det är med brustet hjärta jag ser årets film om svenska grisar. Tårarna spränger bakom ögonlocken. Ilskan är ändlös. Ilskan är nästan värst för det finns ingen person att rikta den mot.

Den är riktad mot en hel bransch, en hjärtlös industri, och ett samhälle där kött är norm, där det är tradition att äta lidande, utan att någonsin ta ansvar för det.

Den här filmen är till er. Svälj den hel.

#nomakeup #nofilter #kött

december 21, 2015 / / Inga kommentarer

Instagram är uppbyggt av selfies och solnedgångar, regnbågar och resor. Skulle du sortera alla användares bilder i kategorier skulle de gissningsvis till största delen bestå av mat och djur. Den perfekta kanalen att prata om maten vi äter och djuren bakom bilderna med andra ord? Nä, inte precis. Men det är just det som gör det extra intressant, tycker jag.

Sociala medier anklagas ofta för att bygga upp en verklighet som inte existerar, mycket i likhet med reklam förskönar vi våra liv och presenterar det i utvalda bilder. Ibland uppstår tillfällen då vi trots allt det vill visa upp den riktiga människan bakom bilden. Då lägger vi till taggar som #nomakeup eller #nofilter för att markera att nu får följaren se verkligheten.

Liknande villkor gäller inte för djur.

Internet i stort älskar djur. De gör oss så oerhört glada! Särskilt när de är söta eller serveras på en tallrik.

Grisar görs medvetslösa med hjälp av koldioxid som skapar obehag och stress. Det kan ta upp till en minut innan de svimmar av. Denna metod används för att hjärtat inte ska stanna, så att blodet flödar fritt ur kroppen när slaktaren skär av halspulsådern och öppnar upp kroppen med en kniv för plocka ut inälvor, lever, njurar, hjärta och tarmar. Slaktare är en gammal yrkesroll vars lön vi konsumenter fortfarande betalar. Bara för grisar i Sverige upprepas denna procedur 2 500 000 gånger varje år, utan att någon ens tänker på eller pratar om det.

Det är provocerande.

Anledningen till att jag inte äter djur är jag har sett den här typen av bilder hundratals gånger. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att väga in döden när folk pratar om att djuren haft ett bra liv. Slakt är inte rosaskimrande. Slakt är blodrött. Det är så nära djurens verklighet vi kommer. #nomakeup. #nofilter.

Något som däremot provocerar mig enormt är när folk taggar sina måltider med #kött eller #meat. Om de lägger till en gris- eller koemoji till bilden är jag fan nära att avfölja.

Inte alla bönder!

juni 23, 2015 / / Inga kommentarer

Ängavallen våren 2014

Maken till bristande självinsikt och självkritik hos svenska bönder när medier för femtioelfte gången rapporterar om vanvård, lidande och död är svår att finna. Eventuellt påminner de om en annan grupp som har svårt att se strukturer?

Inte på min farm!

Konsumenterna känner till att dessa svarta rubriker är regel snarare än undantag men förtränger det å det grövsta för att skydda sina dagliga val. Frukost, lunch och middag. Men det finns ingen som förtränger det mer än just bönderna. Aldrig någonsin har jag hört dem identifiera att det oundvikligen är en förutsättning att djur som inte får sina behov tillgodosedda lider, på en mängd olika sätt.

Att vara bonde är en livsstil!

För att få en förståelse för att medias rapporter fortfarande väcker uppmärksamhet får vi syna vilka de två största parterna är här. De som föder upp djuren och de som äter djuren.

Vi har bönderna som tidigt tvingas vänja sig vid att dels döda djur, något som inte vemsomhelst skulle klara av, av uppenbara skäl, och dels att en enorm mängd djur dör som en följd av den ekonomiska kalkylen som hen satt upp. Exempelvis leder den hårda aveln till att 18% av alla kultingar dör innan slakt, vilket anses normalt. Exempelvis dödas alla tuppkycklingar och killingar direkt efter födseln då de saknar värde i produktionskedjan, vilket anses normalt. Exempelvis står 99% av alla grisar instängda hela livet, vilket anses normalt. Exempelvis står hälften av alla kor fastbundna, utan möjlighet att ens vända på sig, under majoriteten av året, vilket anses normalt. Osv.

Detta är bondens utgångsläge för produktion.

Vi har även konsumenterna, som år efter år fått höra om missförhållanden och uppriktigt chockats av alla hemskheter, men som inte gör något långsiktigt åt det utan fortsätter i gamla fotspår – för att det är gott.

De här två parterna möts i tysta överenskommelser som ”närproducerat” och ”KRAV-märkt” medan vi som vägrar stödja lidande, och kanske vid tillfälle påpekar att KRAVs vision skiljer sig från faktisk fakta, häpet ser på för att de ser så nöjda ut, båda två.

Media och veganer envisas med att rubba den här balansen genom att helt enkelt presentera fakta. För sanningen är enkel. Det går inte att ha industriell produktion av levande varelser utan lidande. Testa att läsa ett kommentarsfält där bönder, köttätare och veganer försöker enas om detta. Bönderna har ursäkter, köttätarna har ursäkter och veganerna rabblar fakta men anklagas för att inte förstå böndernas utgångläge, som jag nämnde ovan. Det som är så normalt.

Genom att äta grönt kan fler människor få mat, miljön kan förbättras, vår hälsa likaså och framförallt kommer vi sluta föda upp miljontals djur enbart för att döda dem. Det låter så enkelt i mina öron. Från jord till bord. Wow no cow.

Ironin i detta? Den gröna maten får vi från våra bönder.

Bakhuvudet mot betongen

februari 25, 2015 / / Inga kommentarer

Hänger helst här av alla ställen i världen. Med det här gänget.

Bli inte förvånad när du läser om våld mot de djur du äter. Villkoret för att vi kan ha djur som mat är just våld.

Av någon anledning ser vi sagornas bönder framför oss när vi pratar om djurindustrin istället för affärsmännen och kvinnorna. De jobbar visserligen med djur men ställer lika höga krav på att djuren ska vara lönsamma som på vilken produkt som helst. Omsorg står därför inte med i bondens affärsstrategi och djurskyddet tolkas därefter för att vara så effektivt som möjligt.

Människan har en fantastisk förmåga att vänja sig vid allt. Handlar det om att slå ett nyfött barns bakhuvud i betongen så vänjer hon sig vid det. Hon kanske till och med försvarar det inför andra. Att det är mest lönsamt så. Står det inte uttryckligen skrivet i djurskyddslagen att hon måste avbloda grisbarnet för att vara helt säker på att det har dött så gör hon det inte.

Att helt tömma ihjälslagna kultingar på blod för att försäkra sig om att de faktiskt dör är ingen skyldighet för uppfödare i dag. För att få till en sådan praxis skulle kraven behöva ändras menar Ingemar Olsson, ordförande i Sveriges Grisföretagare.

– Då måste man ändra i djurskyddslagen, då måste den skrivas om, säger han till SVT.

Är du inte glad över att du slipper ta den typen av beslut på ditt jobb? Att du kan betala någon annan för att göra det åt dig. Bli inte förvånad när du läser om våld mot de djur du äter.

Kan det vara en win-win-situation att slå ihjäl grisar vid födseln?

februari 24, 2015 / / 2 kommentarer

Ängavallen våren 2014

I går spreds nyheten att underviktiga grisas avlivas vid födseln i Danmark. Det grundar sig på en beräkning i Danske Svineproducenters tidning som handlar om hur många kronor de danska bönderna kan tjäna på att slå de underutvecklade kultingarnas bakhuvuden mot betonggolvet istället för att lägga pengar på de små liven som ändå går en säker död till mötes pga den hårda aveln som gör dem i princip chanslösa. Rubriken om en win-win-situation är hämtad från den artikeln.

För bara ett par veckor sen kom ”nyheten” att danska grisars grisknorrar kostar för mycket. Det är nämligen oundvikligt att grisarna kommer bita varandra blodiga när de står så trångt och är så uttråkade. En dansk grisskötare som går runt med en varm elkniv och skär av knorrar till vardags liknar det vid att klippa naglarna.

Min förhoppning är att den här typen av uppenbart djurplågeri inte mynnar ut i ännu mer matnationalism. Griskultingar slås ihjäl även i Sverige. De kastreras utan bedövning, trots att de får ersättning för att lägga den extra tiden. 18% av kultingarna som föds dör för att de, liksom de danska kompisarna, är underutvecklade, de fryser, får inte i sig tillräckligt med mat när mammans spenar helt enkelt inte räcker till för att människan gett henne för många barn, och i det trånga utrymmet kläms de små liven till döds mot betongen av sin egen mamma.

De som överlever får aldrig någonsin gå ut och de halmströn som ligger som mjäll på betongen går inte alls att böka i. Att miljontals grisar inte kan utöva sitt naturliga beteende, som att böka, bygga bo och busa med varandra, går emot svenskt djurskydd och är också en typ av djurplågeri. Slutligen vill Sveriges grisföretagare att svenska bönder ska få använda fixering eftersom det visat sig vara lönsamt. De vill även avla fram ännu fler kultingar och spenar samt låta slaktsvinen stå flera i samma box.

Matnationalism är att hävda att vi har det så mycket bättre än andra länder. Pest eller kolera?

Bo Algers skriver att grisindustrin är på väg mot samma rutiner som värpäggsindustrin, där friska djur dödas dagligen för att de inte passar in i den ekonomiska strategin för lönsamhet. Alla tuppkycklingar som föds sorteras ut och dödas direkt efter födseln. Utan att någon någonsin reagerar över det eller knappt känner till det. Han jämför med hur det var för bara en generation sen när man tog in underutvecklade grisar i värmen i stugan och matade dem. Nu ska de slås ihjäl. Vi har lovat djuren att de ska få slippa onödigt lidande men visa då var gränsen för onödigt lidande går.

Köttindustrin har inte råd att bry sig om djuren. De bryr sig om att tjäna pengar. Dina pengar.

Djuromsorgsprogrammets djurplågeri

februari 3, 2015 / / 6 kommentarer

Foto Jean-Francois Monier/AFP

Inför Kalibers reportage om Sveriges Grisföretagares och Svenska Pigs ”djuromsorgsprogram” i söndags har artiklarna om försöken med fixering duggat tätt. Här är några av de jag har läst:

Ett väldigt intressant program!

Svenskarna är otroligt stolta över svenskt kött och svenskt djurskydd, utan att egentligen veta så mycket om vad det innebär rent konkret. Vi vet i alla fall att danska grisar har det värre än våra svenska. Låt mig därför använda just den jämförelsen. Den svenska grisbranschen strävar sen ungefär ett år tillbaka efter resultat som visar att danska metoder, som varit förbjudna i Sverige sen årtionden tillbaka, är lönsamma.

Efter att vi har avlat fram suggor så att de ska föda så många kultingar som möjligt, så många gånger om året som möjligt, utan hänsyn till hur de är skapta naturligt, dör nämligen 18% av alla kultingar som föds och det förlorar svenska bönder pengar på jämfört med sina danska kollegor.

De svenska kultingarna är små, svaga, underutvecklade, de fryser, får bo på hård betong, har svårt att få i sig all den mat de behöver eftersom de är så många och riskerar, i det trånga utrymmet där de får bo hela livet utan möjlighet till utevistelse, att klämmas till döds av sin mamma. Lösningen? Ett djuromsorgsprogram.

Sveriges Grisföretagares djuromsorgsprogram innebär:

  • att kultingarna avvänjs vid tre veckors ålder istället för som nu tidigast vid fyra
  • att suggorna fixeras (se bild ovan), både under födsel och digivning samt under dräktighetsperioden (har även hört att det ska ske under insemination då de får ligga i sin egen avföring i en vecka)
  • att fler grisar som är redo för slakt ska stå tillsammans i boxen vilket innebär mindre yta per gris.

Det här kallas alltså för omsorg.

Resonemanget är att det går emot svenskt djurskydd att så många grisar dör på grund av en gris. Det här är alltså mammans och inte människans fel. Detta enligt Mattias Espert som är Sveriges största grisproducent och drivande i projektet.

På 90-talet hade vi 14 000 gårdar med grisar i Sverige. Sen dess har 12 800 stycken försvunnit men de som är kvar har blivit större och kämpar förgäves mot konkurrensen från andra länder som stavas billigt kött. Nu är deras enda utväg att dra ner på det svenska djurskyddet som vi är så stolta över – för att det innebär en kostnad.

Anledningen till att det blivit såhär? Bo Algers, veterinär och professor på Sveriges lantbruksuniversitet, har en förklaring.

Metoderna som används i exempelvis Danmark är naturligtvis inte lagliga i EU. Men de straffas inte för det. Och svenska butiker och restauranger säljer det för att konsumenterna efterfrågar billigt kött. Igen, det är grisarna som får betala mellanskillnaden. Det är viktigt att komma ihåg när man står där med plånboken i högsta hugg, vilken makt man har att förändra och förbättra.

Som kontrast vill jag visa upp mitt favoritklipp från Ängavallen. Där används inte den framavlade rasen som producerar för många barn så inga kultingar dör. Jag upprepar, inga kultingar dör. Tvärtom skuttar de omkring och busar med varandra! Jag är säker på att svaret på frågan om hur svenskt djurskydd bör se ut i framtiden gömmer sig där någonstans i halmen.

Uppdatering: 

Jag vill poängtera att denna ”omsorg” måste kategoriseras som djurförsök för att den strider mot svenskt djurskydd.

En julhälsning till alla grisätare!

december 20, 2014 / / 1 kommentar

Om du fick en gris att spinna som en katt kanske du inte skulle äta den? Kika 30 sekunder in i klippet! Det är så enkelt att inte äta djur när du pussar på dem och busar med dem, tips!

Vi måste kunna fira jul utan döda grisar, skriver Somar på Aftonbladets ledarsida. Förra året tipsade hon om att Baka ditt eget kött och benåda en gris. Det kluriga här är tror jag är att koppla grisarna i hagen till julskinkan på julbordet. Kämpa lite mer där!

Jag skrev en debattartikel på SVT Opinion som kommer ut i helgen om att inte glömma alla andra djur heller. Korna. Kalvarna. Fåglarna. Fiskarna. Och om vad veganer äter istället. Länkar till den så snart den kommer upp!

« Äldre inlägg

Tidigare inlägg

© 2024 Helen Alfvegren

Tema av Anders Noren — Upp ↑