Skip to main content

Djuromsorgsprogrammets djurplågeri

Foto Jean-Francois Monier/AFP

Inför Kalibers reportage om Sveriges Grisföretagares och Svenska Pigs ”djuromsorgsprogram” i söndags har artiklarna om försöken med fixering duggat tätt. Här är några av de jag har läst:

Ett väldigt intressant program!

Svenskarna är otroligt stolta över svenskt kött och svenskt djurskydd, utan att egentligen veta så mycket om vad det innebär rent konkret. Vi vet i alla fall att danska grisar har det värre än våra svenska. Låt mig därför använda just den jämförelsen. Den svenska grisbranschen strävar sen ungefär ett år tillbaka efter resultat som visar att danska metoder, som varit förbjudna i Sverige sen årtionden tillbaka, är lönsamma.

Efter att vi har avlat fram suggor så att de ska föda så många kultingar som möjligt, så många gånger om året som möjligt, utan hänsyn till hur de är skapta naturligt, dör nämligen 18% av alla kultingar som föds och det förlorar svenska bönder pengar på jämfört med sina danska kollegor.

De svenska kultingarna är små, svaga, underutvecklade, de fryser, får bo på hård betong, har svårt att få i sig all den mat de behöver eftersom de är så många och riskerar, i det trånga utrymmet där de får bo hela livet utan möjlighet till utevistelse, att klämmas till döds av sin mamma. Lösningen? Ett djuromsorgsprogram.

Sveriges Grisföretagares djuromsorgsprogram innebär:

  • att kultingarna avvänjs vid tre veckors ålder istället för som nu tidigast vid fyra
  • att suggorna fixeras (se bild ovan), både under födsel och digivning samt under dräktighetsperioden (har även hört att det ska ske under insemination då de får ligga i sin egen avföring i en vecka)
  • att fler grisar som är redo för slakt ska stå tillsammans i boxen vilket innebär mindre yta per gris.

Det här kallas alltså för omsorg.

Resonemanget är att det går emot svenskt djurskydd att så många grisar dör på grund av en gris. Det här är alltså mammans och inte människans fel. Detta enligt Mattias Espert som är Sveriges största grisproducent och drivande i projektet.

På 90-talet hade vi 14 000 gårdar med grisar i Sverige. Sen dess har 12 800 stycken försvunnit men de som är kvar har blivit större och kämpar förgäves mot konkurrensen från andra länder som stavas billigt kött. Nu är deras enda utväg att dra ner på det svenska djurskyddet som vi är så stolta över – för att det innebär en kostnad.

Anledningen till att det blivit såhär? Bo Algers, veterinär och professor på Sveriges lantbruksuniversitet, har en förklaring.

Metoderna som används i exempelvis Danmark är naturligtvis inte lagliga i EU. Men de straffas inte för det. Och svenska butiker och restauranger säljer det för att konsumenterna efterfrågar billigt kött. Igen, det är grisarna som får betala mellanskillnaden. Det är viktigt att komma ihåg när man står där med plånboken i högsta hugg, vilken makt man har att förändra och förbättra.

Som kontrast vill jag visa upp mitt favoritklipp från Ängavallen. Där används inte den framavlade rasen som producerar för många barn så inga kultingar dör. Jag upprepar, inga kultingar dör. Tvärtom skuttar de omkring och busar med varandra! Jag är säker på att svaret på frågan om hur svenskt djurskydd bör se ut i framtiden gömmer sig där någonstans i halmen.

Uppdatering: 

Jag vill poängtera att denna ”omsorg” måste kategoriseras som djurförsök för att den strider mot svenskt djurskydd.