Inför jul brukar jag lägga upp bilder på gulliga griskultingar, mäktiga kossor och söta kalvar och kalla dem för prinskorvar, köttbullar och kalvsylta. I år fastnade jag för den här bilden som inte alls är lika mysig, tagen i november utanför Scans slakteri.
Den symboliserar för mig att vi fortfarande behandlar individer, lika smarta som hundar, lika smarta som treåriga barn, som produkter vars kroppar gasas, bränns och skärs upp på löpande band inne i den där byggnaden, enbart för att de smakar gott.
Visste du att den där lastbilsresan är första gången grisarna får känna friska luften? De står liksom 2,5 miljoner andra grisar i Sverige instängda hela livet innan de skickas till slakt. Mindre än 1% av grisarna som säljs i vårt land är KRAV-godkända, vilket ger viss utevistelse, men deras liv slutar också i förtid här, eller på ett lika deprimerande slakteri.
Jag vet inte hur många grisar som får plats i en sån där fruktansvärd lastbil men en femtedel av deras syskon överlevde inte det första halvåret. De dog som regel utan undantag av den hårda aveln som leder till missbildningar och svält då syskonskaran är fler än antalet spenar. De som väger för lite slås ihjäl mot det hårda betonggolvet då det är inte lönt att lägga pengarna på att de ska hinna växa ikapp. En del fryser ihjäl, andra blir ihjälklämda av sin mamma i den lilla betonglådan där de äter, sover och går på toa. Det här är självklart något branschen vill göra något åt – för att kunna tjäna mer pengar. Dina pengar?
Att vi fortfarande utsätter djur för beteendestörningar, stressymtom och förnekar dem deras naturliga behov – som att böka i jord, inte betong – utan att reflektera, utan att kritisera, utan att protestera, går helt över mitt förstånd. Om det inte är dags att skippa köttet den här julen så när? Alternativ finns och du som följer mig här vet det. Det är bara att fråga om du undrar något.