Jag vill så gärna vara en åtta att jag inte vet var jag ska ta vägen. Framförallt har jag nu fått en ännu större beundran för Ebba Witt-Brattström än jag hade innan och kan inte ens förklara hur kroppen reagerar bara av tanken på att få träffa henne. Jag har sällan varit med om ett sådant idolskap för en kvinna vilket säger en del om hur viktigt det är med kvinnliga förebilder.
Boken är en tillbakablick av Ebbas liv mellan 1971 och 1982 då hon var verksam och väldigt aktiv inom Grupp 8. De slogs bland annat för kvinnors rätt till daghem, smärtlindring vid förlossning, heltidsarbete och rätten till sin kropp, dvs aktioner mot porrbutiker och porrtidningar men även en insikt om hur den kvinnliga kroppen fungerar. Facit på hur livmodern ser ut under olika stadier bifogas!
Det är så otroligt inspirerande att de var så engagerade, att de träffades och pratade så mycket, att de gemensamt slogs för att deras döttrar skulle få en bättre framtid. Jag börjar gråta när jag får syn på ett protokoll som förts i familjehotellet i Hässelby där jag har bott en gång, det är så starkt att de har verkat där.
Det är också en tydlig inblick i att feminismen på 70-talet var en kvinnokamp, inte en jämställdhetskamp. Det var ett systerskap. Ett systerskap som visserligen innebar fördelar även för männen och barnen men främst för kvinnorna som var dubbelkränkta enligt åttorna.
Ebbas språk är så målande, hon bjuder på personliga anekdoter och gamla anteckningar från sina dagböcker, och på intervjuer med personer som var med under den tiden. Jag gillar särskilt den med Erik Sidenbladh som var en del av mansrörelsen Befria mannen, kanske för att jag i dag, 2013, undrar varför det inte finns sådana mötesplatser för män att prata om känslor, relationer och normer? Jag kan inte förstå varför vi bygger kvinnohus för utsatta kvinnor istället för manshus där män med behov får utbildning i hur de ska uppföra sig mot andra människor.
Jag vill brodera kvinnomärket, skrika slagord, skapa något som gör skillnad, som ifrågasätter, som förbättrar för andra. Framförallt vill jag också ha en stickad tröja med kvinnomärket över brösten (s 138), fy vad fint! Det här är en underbar bok som alla bör läsa och ge bort och som kontinuerligt bjuder på andra spännande boktips. Eftersom jag har lånat den på bibblan har jag inte öronmärkt de sidor jag tyckt extra bra om, annars skulle den här recensionen hagla av citat. Jag kan ändå avsluta med ett slagord från framsidan av Kvinnobullen från 1974: En ensam kvinna är bara en slav men tusen systrar kan ställa krav!
Jag försökte förklara charmen med Twitter i går på en fest men det är svårt att få med precis allt en vill säga, jag skulle kunna prata i dagar om alla fördelar! Något av det bästa är ju alla tips en får; på länkar, videos, personer, artiklar, blogginlägg, osv.
De senaste dagarna har jag på olika håll samlat på mig en mängd boktips som jag tänkte dela med mig av här och jag kan knappt hålla mig tills jag får gå till biblioteket i morgon och börja låna och läsa. Håller för övrigt precis på att avsluta Godnatt Mr Tom av Michelle Magorian, så kärt!
Maria Svelands ”Hatet. En bok om antifeminim” kommer inte ut förrän i mars men jag har redan mailat min vän Lina på Leopard och hoppas få tag på ett ex så snart som möjligt. Jag gillade verkligen hennes Bitterfittan. ”Hatet en bok om antifeminism är en resa där Maria Sveland låter oss möta forskare, historiker, politiker och hotade kvinnorättsaktivister. Hur kommer det sig att hätskheten mot feminister och kvinnor ökar just nu? Vad får det för konsekvenser?”
”Kvinnostaden” av Christine de Pizan, som räknas som en av de första feministerna, kom ut redan 1405 men har precis blivit översatt till svenska. ”Hittills har många kloka och rättfärdiga människor berömt kvinnornas verk, utan att kvinnorna själva skrivit en bok om dessa ting. Vad gäller tiden som har gått utan att deras anklagare och belackare har blivit bemötta, säger jag dig bara, att i evigheten har var sak sin tid.”
”Kvinnorummet” av Marilyn French verkar passa mig som hand i handske just nu, ser verkligen fram emot den! ”För varje man som någonsin trott att han kände en kvinna. För varje kvinna som någonsin trott att hon kände sig själv. För alla som någonsin växte upp, gifte sig och undrade vad som hände.”
”Å alla kära systrar!” av Ebba Witt-Brattström är kanske den jag kommer kasta mig över först. ”Som proteströrelse var 1970-talets kvinnorörelse unik. ”Det personliga är politiskt” var mer än en paroll, det var en aktivistisk livsstil, en effektiv lobbyverksamhet som sparkade igång den jämställdhetspolitik vi i dag tar för given. Om hur det gick till när kvinnokampen förändrade synen på kvinnan (och mannen) handlar boken om. En djupt personlig och kärleksfull betraktelse av en som befann sig i centrum av den nya kvinnorörelsen.”
Klart färgad av allt kvinnohat vi har sett 2012… Men jag har även två riktigt bra tips på djurrättstitlar som jag knappt kan hålla mig tills jag får lägga vantarna på!
Jordens herrar: slaveri, djurförtryck och våldets försvarare av Pelle Strindlund verkar vara en otroligt intressant bok där författaren jämför slaveri och djurförtryck. ”Under lång tid betraktades förslavandet av andra människor som någonting självklart. Tänkare, forskare och politiker hävdade att slaveriet var nödvändigt, moraliskt riktigt och av Gud inrättat. Slavhandeln ansågs skapa arbetstillfällen och leda till att de infångade fick ett bättre liv. De få som i början protesterade avfärdades som okunniga, fanatiska, känslosamma med mera.
Numera är vår syn på slaveri helt annorlunda. Det är lätt för oss att på tvåhundra års avstånd se ihåligheten i de forna argumenten till dess försvar. Men finns det idag andra former av förtryck, för vilka vi är lika blinda som den gamla tidens slaverianhängare var för slaveriet?
Ja, det gör det, menar Pelle Strindlund. Den uppenbara parallellen är exploateringen av djur. I Jordens herrar jämför han argumenten för slaveriet på 1700- och 1800-talet med dem för dagens djurförtryck. Han visar på omfattande och djupgående likheter: i hur slavarna och djuren hanteras, hur förtrycket av de båda grupperna legitimeras och hur de som kritiserar exploateringen bekämpas.”
Har du inte sett Earthlings kan jag varmt rekommendera den, på tal om att vi alla är jordbor, både människan och djuren, och att vi alla känner båda smärta och kärlek.
”Äter du mat? Då är du inblandad i lantbruket och tillhör målgruppen för denna bok. De flesta i Sverige idag får sin huvudsakliga information om matproduktionens villkor från sagor, reklam och propaganda. Sagorna berättar om griseknoar och höns som pratar och är fyllda av känslor. I reklamens bilder är alla kor ute på bete, grisar är lyckliga med knorr på svansen och hönsen spankulerar som förr i tiden på en lagårdsplan eller en dynghög. Idyllen bryts med ojämna mellanrum av dramatiska larmrapporter som dominerar nyhetssändningar under några veckor: någon djurskyddsorganisation har filmat missförhållanden på svingårdar eller minkuppfödningar, någon veterinär slår larm om bristfälliga rutiner på slakterier.
Hur mår egentligen de djur som lever för att bli mat? Kanske ligger sanningen som så ofta någonstans mittemellan idyll och elände.”
Har du några boktips får du gärna skriva en rad i kommentarsfältet!
Jag är enormt tacksam för mina killkompisar det här året. Av alla tänkbara anledningar förstås men framförallt för att balansera medias bild av män och det jag själv läst och förfasats över. Det har varit oerhört lätt att hata män det här året och låt mig påminna om att det är ett direkt resultat av mäns hat mot kvinnor.
Nej, jag tror såklart inte att alla män är maktmissbrukande pedofiler, kvinnohatande kommentarfältsmongon, psyksjuka massmördare, imbecilla rasister, traditionsbundna köttätare eller kränkta svin, men jag blir galen av allt elände som ett enda kön lyckas ställa till med. Hur länge ska mannens hat få spegla samhället och de organisationer som byggs upp för att ta hand om de kvinnor, barn och män som drabbas av det?
När en kvinna våldtas till döds i Indien finns det fortfarande män i Sverige som vägrar kalla sig för feminist för att de stör sig på ordvalet. Visst, kvinnor också men då kan jag påminna om att jämställdhetskampen, alltså inte kvinnokampen eller kvinnors rättigheter utan våra gemensamma rättigheter, att vi är lika värda, främst drivs av kvinnor och alltid har gjort det. Och att vi måste börja där. Vad gör du för att få kalla dig feminist utöver att på svenskens vis bara känna att du är det för att du bor i ett land med många föräldralediga pappor? Vad kan du göra?
Jag är oerhört nyfiken på vad det är för krav samhället ställer på män som gör att de fortsätter förtrycka kvinnor på alla tänkbara respektlösa vis? I media, i hemmet, på arbetsplatsen. Det måste ligga något i det. Vad kan vi göra tillsammans för att försöka förstå? Behövs det fler kvinnliga förebilder även för dem? Genusvetenskap i skolan? Om ett kommentarsfältsmongo hade fått den frågan hade lösningen säkert haft något med mer kuk att göra. Vi kanske ska börja med att komma överens om att stänga igen gylfen när vi diskuterar.
Det är inte så långsökt att gå från ett publikt break up med Facebook till att sluta besöka konferenser där könsfördelningen är ojämn. Det handlar inte om ekonomisk skada, det handlar om att jag vill bli inspirerad av kvinnor.
Livet är redan en korvfest så för att balansera det tänker jag sluta blogga och twittra från event där det nästan enbart är män, fortsätta ha på mig mina genusglasögon samt tacka ja de tillfällen då jag blir tillfrågad.
Att vara feminist innebär för mig att vara väldigt aktiv, i princip varje dag, både i ord och handlingar. Vad innebär det för dig?
Det här är Anita Sarkeesian och jag tycker att hon är en av de smartaste rösterna på internet. Hennes Feminist Frequency-videos är ögonöppnare och nyligen tog hon Kickstarter till hjälp för att backa ett nytt projekt som hon kallar för Tropes vs Women in Video Games, ett projekt som jag välkomnar med öppna armar.
Hon kommer spela igenom en mängd olika spel (se ovan) för att analysera bilden av kvinnan som återges och vem vet, kanske leder det till att videospelsföretagen äntligen gör något åt den trötta stereotypen som vi alla har vuxit upp med (Damsel in Distress, The Fighting F#@k Toy, The Sexy Sidekick, The Sexy Villainess och Background Decoration).
Innan du protesterar, om du nu mot förmodan tänkte göra det, kan jag meddela att tusentals och åter tusentals killar redan hunnit före. ”Fuck you feminist fucks you already have equality” tillhör skaran av snälla saker som skrivits om Anita sen det blev känt att hon ville dra igång det här projektet. ”Fucking ovendodger”, som referens till att hon är jude, är nog det grövsta jag någonsin läst någon haspla ur sig.
Det här är alltså ett projekt som inte är klart än vilket innebär att de som kommenterar inte vänder sig emot hennes åsikter, analyser eller slutsatser utan mot att hon ifrågasätter bilden av kvinnan i videospelen de spelar. Det här och annat spännande kommer vi prata om på P3 Browser på söndag 18:03. Hörs då!
Jag bangar sällan en diskussion om feminism om jag känner att den är viktigt för mig men precis som med djurrätt är det ofta liknande saker som luftas och samma gamla argument som stöts och blöts. För det mesta handlar det om en ojämn könsfördelning som jag gärna belyser men sällan handlar diskussionen efteråt om det ämnet. Snarare får jag spendera tiden åt att fäktas med män som ifrågasätter att jag ifrågasätter, något som inte leder någonstans och som lämnar en bitter eftersmak.
Det känns ändå viktigt och jag vet att fler får upp ögonen för hur det ser ut och ifrågasätter det. När jag har tid ska jag få till ett inlägg om varför jag reagerar som jag gör, varför det är så viktigt för mig, men just nu känns det viktigast att få igång den här bloggserien om feminism, att få fler att inspirera och reagera.
Jossan började i går. Hon bloggade för en månad sedan om ett våldtäktsförsök som ägde rum i höstas och som var så viktigt, naket och sant att jag inte trodde att hennes mod var möjligt. Det inlägget fick så många vidriga kommentarer att hon tvingades ta bort det. I går valde hon att äga namnet feministhora som hon blev kallad då och möttes återigen av hat. Läs kommentarerna och svälj hur kvinnosynen ser ut 2012, även om du själv inte stöter på den.
Kommentarerna i Jossans inlägg gör mig så jävla förbannad. Samtidigt som jag inte vill gå runt och vara arg jämt, jag vill hellre göra något. Det brukar vara väldigt skönt att skriva av sig. Jag hoppas att du vill vara med och dela dina erfarenheter, insikter och känslor om feminism. Kille eller tjej, alla är välkomna. Länka till inlägget i kommentarsfältet eller pinga mig på Twitter så samlar jag ihop alla i högerspalten tills vi kommer på en bättre lösning. Nu kör vi!
Jag har precis lagt ifrån mig Fittstim och konstaterar att jag vill göra något, skriva något, få fler engagerade. I går frågade jag på Twitter om det fanns något intresse för en bloggserie som inspireras av boken och det verkar det göra så förslagsvis kan vi dela våra tankar om detta i kommentarsfältet nedan och köra igång så snart som möjligt!
Boken är uppdelad efter kapitel och ämne men det gör ju ingenting om flera personer vill skriva inlägg om liknande saker, viktigast är att de blir hörda. Kärnan är feminism och det ska bli spännande att läsa hur det tolkas 2012, av både tjejer och killar.
Jag hade ett möte med en säljare från en stor fotbollssajt i går och han erkände att statistiken för målgruppen på sidan förvånade honom. Uppenbart fotbollsintresserade män i sina bästa år som nästan alla saknade högre utbildning men ändå satt i styrelser och ledningsgrupper för (framgångsrika) företag.
För mig var det inte förvånande alls utan en bra sammanfattning av hur samhället ser ut. Killar börjar i tidig ålder spela i lag med varandra, hittar snabbt sina roller, behåller dessa polare långt upp i åldern och fortsätter nätverka i lag även senare, utan att tänka på att bjuda in tjejerna. Så snart en plats behöver tillsättas känner nån någon som passar, en polares polare, någon de spelar bandy med, någon från laget, någon de kan gå i god för.
Det spelar ingen roll att tjejer är bättre i skolan, både grundskolan, gymnasiet och vidareutbildning, när vi slåss om de få platser som männen öppnar upp för. Säljaren påpekade att tjejer har blivit bättre på att nätverka och det håller jag absolut med om och sociala medier är ett grymt exempel på det. Frågan är om detsamma gäller för killar. De verkar stå handfallna när de plötsligt måste bjuda in en tjej. Vem känner vi?
Givetvis gäller inte det här alla killar. Men jag tror att alla är påverkade av det på något sätt.
För några veckor sedan hade jag ett möte med en annan säljare som berättade att de har videospel på sitt kontor så att de kan slappna av i 20 minuter om det behövs. Vi kom in på att de hade bjudit in till en killkväll för att spela fotbollsspel, dricka öl och äta pizza och jag undrade varför tjejerna inte var bjudna. Det hade han inte en tanke på. Det är ju sånt som killar gör ihop. Han bad om ursäkt och sa att de skulle bjuda in till en tjejkväll inom kort men ångrade sig snabbt och sa att det lät ju inte heller så bra.
Nej, det låter inte så bra. Enklast måste väl vara om alla killar är medvetna om att det ser ut såhär? Om de läser på om genus och jämställdhet och kliver ur sina skor ett tag för att pröva någon annans? För mig är det omöjligt att inte tänka på det här. Jämt. Jag har jättetjocka genusglasögon på mig och det var de som fick mig att ställa mig upp och ifrågasätta Facebook. En sån situation blir så självklar när jag vet att de av mina vänner, både killar och tjejer, som öppet kallar sig feminister skulle ha gjort precis samma sak.
Jag håller på att läsa Fittstim och kom i går kväll över ett citat som handlade om att det 1960 fanns 13 kvinnliga astronauter (senare kallade Mercury 13) som alla mätte samma eller bättre resultat än sina manliga kollegor men ändå inte fick åka till rymden pga sitt kön.
Det fick mig att börja gråta. Dels för att jag känner mig lurad av att ha vuxit upp i tron om att kvinnor inte kunde ha varit först på månen, dels för att jag blir förtvivlad av tanken på hur världen hade sett ut nu om vi faktiskt hade haft en first woman on the moon.
Nu på morgonen har jag läst på och tydligen valde NASA att bara vidareutbilda personer som gjort militärtjänstgöring inom flygvapnet som en del av sin sorteringsprocess, något som kvinnor inte hade möjlighet till då. Jag blir riktigt nyfiken på att läsa mer om det och hittade en bok som kanske kan passa: The Mercury 13:The True Story of Thirteen Women and the Dream of Space Flight.
1963 skickade Ryssland upp den första kvinnan i rymden och 1969 landade de första männen på månen.
