I dag är det skolavslutning för världens bästa ettagluttare så jag har slagit in en present (vattenpistoler och vattenballonger), köpt en ny klänning (vit med spets) och ska hämta upp mamma på kolonin innan (blommor i håret).
Det finns knappt något somrigare än en skolgård full med barn som sjunger Den blomstertid nu kommer så solen kommer glittra i mitt ansikte när jag fäller en tår eller två. Så fint att börja dagen så.
Det finns bara en sessa för mig, hon som ser livrädd ut på bilden här ovan, men jag undersöker ryktet om att prinsessan Madeleine skulle vara vegetarian! Återkommer! På midsommar har jag fått äran att vara barnvakt till lilla A så då ska hon få sova över här hemma, ser fram emot det!
De senaste dagarnas värme sätter sina spår! Det innebär bland annat att allt blir så mycket roligare! Jag har dansat till Tonys beats två kvällar den här veckan och kommer fortsätta med det, blir så glad av hans musik! Den här låten med J Cole och TLC får mig dock att gråta. Tionnes röst…
En annan favoritstund från veckan som gått utspelade sig på Allers tak i onsdags tillsammans med Hermine som jag träffade för första gången – vi klickade som Silvia och kungen! Vi försökte förklara för hennes kollegor på de andra tidningarna att vi var på en Twitter-date, det gick okej. När de gått ner för att fortsätta jobba satt vi kvar ett tag till och jag är övertygad om att vi hade kunnat möta solnedgången där utan problem.
Har bokat biljetten till Way Out West nu men ska dra ut lite till på att boka boende i Paris tills jag känner att jag har hittat den perfekta lyan. Premiärdoppet var nära i helgen men får vänta några veckor till! Har typ sju baddräkter som vill se dagens ljus så det är bara att kämpa på!
Åt en riktigt smarrig vegansk kokos- och ananaskaka i dag på Hermans (han som gör bakverken är vegan så du kan välja och vraka bland allt) och lånade hem Det andra könet från bibblan vid Hornstull. Det känns riktigt fint, nästan högtidligt, att börja läsa de nästan tusen sidorna nu.
Sommaren är här! Och i morgon kommer Sara! Åh!
Jag spenderade eftermiddagen i går med Mårten och när vi testade ett veganhak på söder undrade han, igen, vad det är som gör mig till vegetarian. Alltså, rent praktiskt, vad är det jag äter som innehåller ägg och mjölk-produkter. Bra fråga!
På jobbet får vi ofta fylla i om vi har speciella önskemål om maten och då väljer jag alltid vegan. De flesta säljare som bjuder på frukost under våra möten vet om att jag helst vill ha juice eller en mjölkfri smoothie och det uppskattas verkligen att de anstränger sig men jag skulle kunna skippa ostmackan eller byta ut den mot något annat. (I dag sa jag till min chef och vår receptionist att jag kommer bli vegan för övrigt för att skynda på processen!)
Min egen frukost är alltid vegansk (juice, macka med mjölkfritt margarin och mandelsmör, sojayoghurt med färska bär) och lunchen ser jag till att den allt som oftast är vegansk (skulle kunna bli 100% där utan problem) så det är egentligen middagen hemma som är boven i dramat.
Jag äter mycket halvfabrikat som vegokorv, vegobollar eller vegschnitzel från Hälsans kök och olika quornvarianter som alla innehåller ägg. Och så choklad förstås. Som innehåller mjölk. Men det är ju faktiskt inget som jag inte klarar av att leva utan. Det äter jag helt enkelt för att min lill-ICA inte har de veganska alternativen men det är ju inte så svårt att ta en tur till Goodstore då och då och köpa på sig, särskilt inte när Urban Deli nästan ligger vägg i vägg!
Under Vegoforum som var för några helger sedan hölls det en paneldebatt då en tjej i publiken som var nybliven vegan frågade vad de andra tyckte om gelatin som billig utfyllnad i livsnödvändig medicin och en annan tjej som frågade om panelen tyckte att myror har samma värde som till exempel en ko. Panelen svarade väldigt sakligt på frågorna medan jag ilsknade till och räckte upp handen.
Vi kan inte ägna tid åt den här typen av hårklyverier, invände jag. Alla som hade samlats i ABF-huset istället för att njuta av den soliga dagen var ju där av samma anledning – med hjärtat på rätt ställe. Kanske är det så att vi inte behöver ställa så höga krav på oss själva eller för all del, på varandra? Det är nog därför varannan vegan har känts så jävla skönt för mig. Lite detektivarbete, visst, men inte som en polis – som en som vill väl. Var vegan på ditt sätt, som känns bra för dig. Och det sa jag till ena tjejen som kom fram för att prata efteråt.
Jag var även inne på att det behövs fler förebilder i media, som visar att det går utmärkt att vara vegan och att det är gott. Jag tror många är rädda för att det inte ska smaka bra eller ännu värre, inte smaka någonting. Mårten och jag konstaterade även att vegohak har lite problem med sin image. Se på Chez Madame i Malmö, där kan jag identifiera mig med inredningen och personalen plus att allt smakar suveränt. Min högsta önskan är att det ska vara busenkelt och roligt att vara vegan. Även om det behövs en knuff för att komma dit. Tack för den!
Pst! Tagga gärna dina matbilder på instagram med #vadveganeräter!
Jag minns hur min bästa killkompis i gymnasiet förtvivlat såg på när hans kompisgäng från grundskolan gled längre och längre ifrån honom, utan att märka hur hårt han tog det. Hans plats i gänget fylldes snabbt av en annan klasskompis och plötsligt stod han där ensam kvar. Det var väldigt tydligt för mig att jag inte räckte till, hur roligt vi än hade tillsammans.
I andra ring började två nya killar i klassen. De hade uppvikta jeans, rakade skallar och kängor och erbjöd en gemenskap och samhörighet som min vän inte kunde motstå. Så han tog emot den. Det hade ingenting med någon övertygelse att göra. Han ville bara höra samman. Negra Efendić skriver träffande i dag om hur det var i hennes skola i Huskvarna. Jag tror de flesta av oss som var med på den tiden känner igen sig.
Jag läser en notis om arga kor i ett naturreservat utanför Stockholm som anfallit tre personer. Två av personerna blev jagade och stångade och fick ta hjälp av polis för att undkomma men ägaren hälsar nu att den kon som ställt till mest problem har avlivats. Enligt honom var det en ko med ovanligt starka moderskänslor för sin kalv som orsakade problemen. Låt mig berätta om moderskänslor.
Från två års ålder börjar mjölkkorna insemineras för att kalva och producera mjölk enligt den mängd människan bestämt åt henne. Hon står instängd hela året med undantag för 2-4 månader på sommaren då vi som semestrar runt om i landet kanske får syn på henne och känner någon form av glädje och stolthet över de svenska landskapet. (Att vi inte ser några grisar verkar inte bekymra oss, men var gömmer de sig egentligen? Det är en annan historia.)
Risken är hög (50% chans) att hon står fastbunden vid sin spilta resten av året dvs utan möjlighet att vända på sig, något vi aldrig får läsa om på baksidan av mjölkpaketen. Utomhusvistelse under de andra månaderna är bara att glömma, inte på grund av vårt kalla väder (vi skyddar oss mot väder och vind med hjälp av hennes hud) utan för att hon skulle göra av med energi och kosta mer i foder. Så.
När kalven så äntligen föds tas den ifrån henne. Detta kan vilken mor som helst relatera till är känslosamt. Hon mår inte alls bra de kommande veckorna eftersom hon saknar sitt barn men hon har ett jobb att utföra. En livsuppgift kanske vi kan kalla den. Mjölken hon producerar, givetvis många gånger fler liter än hennes systrar för 100 år sedan, ska bli till glass, ost, yoghurt, sourcreme på chipsen, kort sagt, den kommer gå till människan och inte till hennes barn (som ändå inte lever många dagar till).
Året därpå händer samma sak. Hon insemineras och när barnet föds tas det återigen ifrån henne. Det kan inte vara lätt att upprepa en sådan procedur av smärta, som ett sår i ett sår. Men det kommer hända året därpå igen. Istället för att leva 20-25 år, som är hennes naturliga pensionsålder, slaktas hon vid fem års ålder för att hon helt enkelt inte längre producerar mjölk i den utsträckning som människan kräver av henne. (Vilket i vår värld är värt ungefär 10 kr litern, att jämföra med en halv liter vatten för det dubbla.) Två tredjedelar av det nöttkött vi äter i Sverige kommer från dessa uttjänta mjölkkor.
Tillbaka till naturreservatet utanför Stockholm där en ko hamnar i en notis i stadens morgontidning. Jag önskar så innerligt att det fanns en förståelse för det naturliga i djurs beteende att bli arga över en sådan här sak, att vilja vara med sitt barn, att inte tvingas stå fastbunden nästan hela året. Att fokus inte var på att människan fick söka skydd från det vilda djuret som led av krossat hjärta utan att våra lagar istället satte stopp för den här typen av behandling. Eller i alla fall att journalisten lyfte upp bakgrunden till varför det hände. För det är något vi behöver påminnas om gång på gång, år efter år, för att förstå, för att det ska gå in i våra trånga hjärnor. Att glassen du äter är gjord av ömma moderskänslor.
När jag ringde mamma nu på kvällskvisten sa hon att hon precis hade tänkt ringa mig i samma sekund. Min mami! Jag blev väldigt glad över att höra att hon sover på kolonin i natt för då kan jag gå förbi henne i morgon bitti innan jobbet och gunga lite i hammocken innan det är dags att ta tag i det sista för den här veckan.
Såhär fint skriver Way Out West på sin hemsida nu:
”Vegetariskt Way Out West 2013
På Way Out West 2012 serverade vi allsköns mat, ett drygt hundratal olika rätter stod på menyerna. Vegetarisk mat. Bevekelsegrunderna för detta var flera: miljö och hållbarhet, alternativitet och normativitet, djurrätt, genus, pacifism, hälsa, upptäckarglädje. Goda resultat har kunnat uppvisas, de miljömässiga effekterna har reducerats och publikens och artisternas uppskattning av initiativet såväl som käket har ökat.
Way Out West vill fortsätta gå framåt, vi tror vi kan bli ännu bättre. Utan att trumma sig på bröstkorgar ska festivalmaten gå från statement till upplevelse, vilket vi jobbar hårt på. Vi kommer presentera menyer och aktörer som förhoppningsvis i sig lockar besök och höjer kicken på plats. Och nej, det blir inget kött i år heller.
Siffror visar på att ni gillar det, om inte annat så fattar ni det. Och om inte finns en stads rikedom att ta del av. På Way Out West försöker vi mäta rikedom i andra termer. Ett litet ställningstagande som förhoppningsvis ska smaka.
Bon appetit!”
Överlag får jag många sköna gröna vibbar just nu och äter mer veganskt än någonsin! I går var vi hos Spotify med jobbet och hade musikquiz och spelade pingis och då hade de beställt vegansk mat till mig utan att jag behövde säga till och i dag fick jag en underbar sallad på Pontus, vilket jag sa till honom, med färskpotatis, sparris, avokado och annat smarrigt.
Efter jobbet testade jag Steam tillsammans med Gabbi och de hade den godaste tofusoppan jag någonsin smakat vilket bådar gott för Vegan i stan som precis dragit igång! In och fyll på med tips! Varför inte börja med Systrarna Voltaire i PUB-gallerian? Jag har hört att det ska vara fantastiskt gott! Missa inte heller Nanna Johanssons Tio argument för att äta kött!
Det grönskar banne mig!
I söndags förmiddag försökte jag ringa mamma för att gratta på Mors dag men fick inte tag på henne på jobbet. Började städa här hemma, vattnade blommorna och ställde in allt porslin i diskmaskinen. Sen var det dags att äntligen ta tag i det jag skjutit upp alldeles för länge. Det rinnande vattenlåset i badrummet.
Jag började med att skölja av hela badrumsgolvet, torka av handfatet och slutligen grabba tag i flaskborsten som jag köpt för just det tillfället. När jag skulle rucka loss röret från låset lyckades jag ta i så hårt att plasten gick sönder och jag föll mentalt baklänges ner på det fuktiga badrumsgolvet med en duns. Och började gråta.
Misstänker att den sömnbrist jag dragit på mig tidigare under veckan kom över mig för jag orkade inte mer. Tankar om hur jobbigt det är att vara ensam, att alltid ha allt ansvar ensam, kom över mig samtidigt som jag motade bort dem för så tänker jag aldrig annars. Gick med fuktiga fötter och la mig på sängen och tyckte synd om mig själv ett tag. För det behövs ibland.
Blundade någon minut för att låta känslorna lugna ner sig innan jag reste på mig för att leta rätt på mobilen. Ringde upp min syster som var hos en kompis och förklarade hur frustrerad jag var över att vattenlåset gått sönder när jag äntligen tagit mig tid att fixa det. Hon svarade att jag kunde köpa ett nytt på Bauhaus men tanken på att inte ha någon med körkort hemma hos mig gjorde mig ledsen igen. Kanske märkte hon det på mig, tvillingar som vi är, för hon erbjöd sig att köpa ett på hemvägen.
När vi möttes upp några timmar senare lyckades vi tajma varandra i uppförsbacken och hon skjutsade hem mig. När vi kom innanför dörren frågade jag hur mycket jag var skyldig varpå hon svarade ”Jag bjuder på den”. Sen kröp hon in under mitt handfat, plockade isär mitt trasiga vattenlås och ersatte det med ett nytt. Tacksamheten som sköljde över mig fick mig att krama om henne, något vi sällan gör, och jag försökte förklara hur mycket det betydde, att jag verkligen behövde det.
Senare på kvällen ringde jag mamma igen och fick så tag på henne. Grattade på den stora dagen och sa att jag mycket väl vet att hon inte vill att vi ska köpa något till henne på Mors dag men att hennes två döttrar under dagen tagit hand om varandra så som systrar ska göra, men som vi kanske inte har varit så bra på tidigare. ”Jag önskar mig ingenting annat än att ni har varandra”, sa hon. Och det har vi.
Tack, bara fint!
I slutet av maj förra året sa jag tack och adjö till Facebook efter att ha varit medlem och djupt troende sen 2007. Mitt intresse för tjänsten var enorm och jag kunde mer om det mesta än de flesta. Fortfarande lägger folk till ”Facebook” som en skill på min LinkedIn-profil vilket är humor för mig eftersom jag tagit så starkt avstånd från dem – men tack ändå!
(Samma sak hände tidigare på Klout men den tjänsten har jag utan att nämna det raderat. Det kan vara ett tips för alla tjänster på nätet – istället för att klaga på att du inte förstår nyttan med den trots att du mycket väl vet att det inte finns någon – radera och gå vidare.)
Under året som gått har jag fått ungefär tre (3) event vidarebefordrade till mig gällande specifik information om mina vänners födelsedagskalas så det är ingen tjänst jag saknat trots att många nämner just den som en anledning till att ha kvar kontot. Andra säger att Grupper håller dem kvar men jag har inte saknat något sådant heller (troligtvis för att jag inte varit aktiv i någon innan).
Eftersom jag har Twitter och Instagram så dyker de obligatoriska snackisarna – ”måsteläsning!”, memes och födslar – upp i de medier jag redan använder. Ibland händer det att jag inte kan se en bild eller ett inlägg via en länk och då tänker jag bara ”Nähä, det var visst inte ett så socialt medium när allt kommer till kritan!” och går vidare.
Det enda som varit negativt handlar egentligen om bristen på fantasi hos utvecklare. Varför utgår ni från Facebook istället för att låtsas som att det inte finns? Nya tjänster som dyker upp och som enbart stödjer Facebook-inloggning gör sig väldigt beroende av Facebook och får nästan skylla sig själva när det intresse som väcks hos mig släcks direkt när jag inte ens kan logga in. Mer valfrihet tack!
Rent socialt så blir jag glad när en efter en av de jag faktiskt vill följa i sociala medier dyker upp, häromdan en av de roligaste killarna i gymnasiet som jag har saknat att ha som vän på Facebook. Jag har visserligen ingen aning om vad mina lågstadiekompisar eller gamla kollegor som jag inte har kontakt med längre av naturliga skäl gör men det känns okej ändå.
Det är med andra ord fullt möjligt att ta bort kontot och leva ett liv på internet utan Facebook.
När jag drog igång Avatarveckan på Twitter för några år sedan visste vi knappt hur de vi följde såg ut. Jag minns att Emil länge var väldigt skeptisk till att ta kort på sig själv och för Maria, som liksom många andra har problem med ansiktsigenkänning, var det på riktigt jobbigt att de hon vant sig vid bytte vinkel. Det var ungefär tre, tre och ett halvt år sedan? Jag skulle vilja påstå att mycket har förändrats väldigt snabbt sen dess.
Nu är det inte längre någon hemlighet hur vi ser ut och den utlösande faktorn stavas nog Instagram snarare än Twitpic. Uttrycket selfie har fått spridning och skrivs ofta om som något negativt, som något en bör skämmas för (vilket ursäktande kommentarer ofta förstärker) så jag vill härmed reda ut hur jag ser på så kallade ego pics och titta på mig-bilder.
Jag älskar dem! Det är en av de allra käraste delarna av det innehåll jag dagligen scrollar igenom och jag kan tvärtemot tycka att de som aldrig någonsin delar med sig av bilder på sig själva bör bättra sig! Jag vill se er! Dela med er! Putande läppar eller ej.
Rookie mag har rett ut vilka olika varianter det finns så kika in där! Jag brukar personligen försöka undvika att råka ta bilder på mig själv när jag sover men annars kan jag nog pricka av de flesta!
Jag var ju nyss och handlade den polkagrisrandiga kjolen och vita söta blusen som jag älskar på American Apparel, trots att Sara skakade på huvudet åt deras marknadsföring, och torsdagsnatten spenderades på Café Operas dansgolv med att snurra runt i min blåklintsblå kjol som också kommer därifrån.
Det är egentligen väldigt märkligt att jag inte ryggar tillbaka för deras kvinnosyn. Jag vet mycket väl hur reklamen brukar se ut. Den borde göra mig fly förbannad. När den rutiga skjortan med en påklädd man och en (bokstavligt) avklädd kvinna dök upp i veckan skrev jag inte en enda kommentar om det på Twitter, RTade inte de inlägg jag läste om det och tog inte upp det här på bloggen.
Däremot tycker jag att den här artikeln om Ryan Holiday på SvD är riktigt intressant och blev väldigt nyfiken på att läsa hans bok ”Trust Me, I’m Lying: Confessions of a Media Manipulator”. Är det för uppenbart att reklamen är gjord för att jag ska bli irriterad? Att det därför jag inte känner någonting? Alternativt kan det ju vara så att jag är för upptagen med att dansa.
© 2026 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑