Jag minns hur min bästa killkompis i gymnasiet förtvivlat såg på när hans kompisgäng från grundskolan gled längre och längre ifrån honom, utan att märka hur hårt han tog det. Hans plats i gänget fylldes snabbt av en annan klasskompis och plötsligt stod han där ensam kvar. Det var väldigt tydligt för mig att jag inte räckte till, hur roligt vi än hade tillsammans.
I andra ring började två nya killar i klassen. De hade uppvikta jeans, rakade skallar och kängor och erbjöd en gemenskap och samhörighet som min vän inte kunde motstå. Så han tog emot den. Det hade ingenting med någon övertygelse att göra. Han ville bara höra samman. Negra Efendić skriver träffande i dag om hur det var i hennes skola i Huskvarna. Jag tror de flesta av oss som var med på den tiden känner igen sig.