Den här månaden har dominerats av Invasionen! Ju mer jag lyssnar, desto mer förälskad blir jag. Demonerna, Förlorad och Norrsken är alldeles underbara låtar, missa inte!
Annars är de en salig blandning som jag inte ens tänker försöka förklara, det går helt enkelt inte. Däremot vill jag gärna lyfta Ne-Yo och Mavado som är perfekt att sittdansa till på kontoret när ingen ser!
Lyssna på listan genom att klicka på bilden eller den här länken! Glöm inte heller att spana in filmen om Spotifys nya appar!
Jag tyckte att gårdagens konsert med Invasionen på Debaser Medis var så otroligt vacker. Bitvis lugn och melodisk och… alldeles, alldeles underbar! Norrsken är en otroligt fin låt som får mitt stockholmshjärta att bulta lite extra för Umeå.
Sen har de låtar som får pulsen att öka också såklart och då står jag med ett stort flin nedanför scen och gungar i takt! Samt sjunger mig hes till de texter jag kan och inte riktigt kan!
När någon talar sig varm om en artist eller ett band är det svårt att relatera till den kärleken så jag har satt ihop en kort spellista som introduktion för att underlätta! Lyssna gärna på den och återkom gärna med recension!
Jag snubblade över ett guldkorn till reportage i morse: Hardcore, veganer och straight edge – vad hände sen? Hann bara lyssna några minuter innan ett kort ljudklipp från MTV dök upp och tårarna började rinna nerför mina kinder.
1994 intervjuades en kille från Umeå som heter Tomas, då 16 år gammal, om hur det är att vara vegan. Jag minns det klippet med kärlek. Enorm kärlek! Jag var tvungen att stänga av radion för att söka efter klippet på YouTube och hittade det!
Det sammanfattar på några minuter allt som Umeå stod för i mina ögon då (och kanske fortfarande) och vem gillar inte en kille som använder hårspänne?
Nu har jag lyssnat igenom hela radiointervjun och uppskattar den verkligen! På hemsidan beskrivs samtalen som följande:
Varför uppstod Umeå hardcore – den politiska musikrörelse som exploderade i början på 90-talet och som fick en hel generation att spola kröken och sluta äta kött. Hur kunde den locka så många och framför allt- vad finns kvar idag? I studion: Peder Stenberg, sångare i popbandet Deportees och tillika forskare i kultur- och medievetenskap, Karin Holmgren, arkivchef på folkrörelsearkivet i Västerbotten, Emma Swanström, sångare i punkbandet Epidemics och musikern Mattias Alkberg.
Riktigt bra! Jag uppfattade inte om Karin ska sätta ihop de fina hardcoreklippen som finns i Folkrörelsearkivet till en film men jag hoppas det! Får vem som helst rota i det? Fler sköna gamla ljudklipp från Umeå, Galaxen och Refused utlovas i intervjun så missa inte den!
De hade många troliga gissningar på varför veganrörelsen blev så stor just i Umeå och belyste hur mycket den tiden, mitten och slutet av 90-talet, har påverkat de som var med och att flera fortfarande håller på med musik på något sätt än i dag.
Som till exempel Dennis som jag ska se på Debaser på lördag! Ser verkligen fram emot det! Här är förresten en video från när jag såg Invasionen senast på Strand.
Här är de låtar jag lyssnat mest på den här månaden! Shake it out blev en favorit direkt efter första lyssningen, Don’t stop fick jag från Oskar på min födelsedag och Sanningsenligt är Invasionens bästa låt.
Ofta brukar jag spara låtar jag hör på stan med hjälp av en app, som World cry och Do you love as good as you look och det funkar bra! Magnus Thure tipsade om Too hurt to cry på Twitter och likadant med The Wolwes som Kenneth rekommenderade. Riktigt fina!
Kommer du ihåg att jag bloggade om Luke Leighfield för ett år sedan? När han vann mitt hjärta med sin låt By my side– och lite hjälp från Google Translate. Nu ska han iväg på turné till Tyskland och mellan den 2-11 december finns det en chans att han kommer till Sverige om vi tar emot honom!
Han behöver varken scen eller lokal utan det handlar om något så mysigt som en vardagsrumsspelning. Han bad mig fråga om någon vill se honom spela, vilket jag gärna vill, men då måste jag dra ihop ett gäng vänner som 1. har ett tillräckligt stort vardagsrum och 2. några hundralappar var att betala för kalaset. (Hur mycket kostar det, Luke?)
Jag är så imponerad av hans hemsida och digitala närvaro, gå gärna in och kika lite om du blir nyfiken och vill lära känna honom bättre! Han är otroligt kreativ och generös med sitt material.
Sprid gärna det här inlägget vidare på Facebook och Twitter! Om du vill se honom spela så skriv det i kommentarsfältet så försöker vi ordna det!
I onsdags lättade Emanuel och jag våra hjärtan över tzay och sötpotatis på Chutney innan det var dags att vandra vidare till Skånegatan och Bara Vi där Wille hade spelning.
Vi tog de bästa platserna i en soffa längst bak och satt och surrade innan det var dags för herr Blixt att gå på. Han hade två vänner med sig på gitarr och piano – och så Emanuel som hjälpte till med trummandet, på håll.
Wille är helt genial! Så vackert. Nästan alla låtar han rev av har han skrivit själv med undantag för en Cash-cover som han fick oss att sjunga allsång till. Den sista låten gav mig tårar i ögonen och som tur var bad jag Emanuel bambusra den. Varsågod.
Tidningen Sonic har ju utnämnt Turtleduvs till höstens låt för er som missat det och nu äntligen finns den att köpa på iTunes och spela sönder på Spotify! Den lyckan! Började nästan gråta när jag började spela den, så fin! Stjärnmärker direkt!
I torsdags övertog Umeå den finfina konsertlokalen Strand vid Hornstull för att bjuda på några av sina bästa band. Jag var där för att se Invasionen men gillade verkligen Trainspotters och Caotico också!
Min vän David som bor i björkarnas stad var DJ men tyvärr hann vi knappt prata någonting eftersom banden avlöste varandra. Jag vill gärna fortsätta där vi slutade en annan gång!
Invasionens nya skiva Saker som jag sagt till natten släpptes i onsdags och delades ut i dörren. Jag lusläste konvolutet på vägen hem – sorgliga och vackra texter.
Christin hade intervjuat Dennis tidigare på dan så hon stod på listan och la till mig som hennes plus en, snällt! Missa inte att lyssna på intervjun, den är riktigt bra även om man räknar bort att jag gillar allt som har med Dennis att göra.
Jag minns tydligt när han ställde sig solo på scen i Galaxen, under underbara Punkfest 2 i november 1998. Första framträdandet efter Refused vad jag vet. Jag gick och ställde mig längst fram nedanför scenen och glömde totalt bort pojkvännen längre bak i lokalen. Helt hänförd.
Invasionen är något av det finaste Dennis medverkat i vilket kanske låter lite otacksamt men jag menar bara att de är riktigt jävla bra och känns rätt på alla sätt och vis.
Jag såg Dennis i baren på Strand och lekte jag med tanken på att gå fram till honom och berätta hur mycket han har betytt för mig i alla år men lät bli. Vågar inte. Skulle troligtvis börja gråta.
Sanningsenligt är en av mina favoritlåtar på plattan, inte minst pga budskapet. Att det man trodde på som ung faktiskt gäller än i dag. Allt som vi sa var sant, sant sant sant. Sådan övertygelse har jag också.
Den här månaden har jag dansat med Axel i hans vardagsrum till 2 steg från paradise och spenderat tre timmar på dansgolvet på IDG-festen till bland annat Move like Jagger.
Earpony har varit riktigt flitiga med spelningar både på stan och i teverutan och Otis kom äntligen till Spotify. Flera av låtarna har jag plockat upp på jobbet eller från inboxen, det är bra när man behöver inspiration. Jag hörde när Mange lyssnade på en låt inne hos sig och sökte på Pussycat och hittade rätt. Den är så bra!
Missa inte heller Violin, en typisk Amos Lee-låt som bara växer och växer! Lyssna på listan här eller klicka på bilden!
Den här månaden har jag varit mer förvirrad musikmässigt än vanligt vilket kanske förklarar varför She & Him följs av Yersinia, en liten angenäm överraskning för öronen! Som vanligt är det låtar som av olika anledningar dykt upp i mitt liv och som jag spenderat månaden med att lyssna sönder.
Amos Lee, en kär gammal favorit, har precis släppt ett nytt album och Windows Are Rolled Down är riktigt bra! Smartypants och Ontario är så typiskt Oskar och det är ju myset. Everybody Dance har jag fått i inboxen av Johan och Michael Bolton tycker jag alltid passar på alla listor, alltid. Indiedrottningen med Orup är okej men det är inte hans bästa låt och Every Teardrop Is A Waterfall med Coldplay spelades på radion när jag och Emanuel var ute och körde.
Om jag får gissa så tror jag faktiskt att min lista med svensk hiphop som jag satte ihop till Cattis är den lista som spelats flest gånger och ärligt talat tror jag inte att någon låt i år kommer låta bättre än vad Plocka han med Ken Ring gör i mina hörlurar! Eller har det släppts någon bättre?!
