Jaha! I går när jag väntade på mitt middagssällskap hamnade jag återigen på ett bibliotek, tror det är tredje gången den här veckan. Stadsbiblioteket har öppet till 21 och deras café serverar varm sojachoklad så det är inte så mycket att orda om. Fick dessutom med mig en Ellen Key och en Nina Björk av bara farten, kan inte riktigt kontrollera mig själv bland alla böcker.
Jag vet inte om det är ny termin-känslan eller vad det beror på men för första gången i mitt liv funderar jag på att läsa efter ett tema, som till exempel feminism. Det finns klassiker inom alla genrer och ofta läser en inte dem om de inte ingår i någon form av kurslitteratur så jag tänker att jag kan styra upp en egen sådan lista till mig själv, en gång för alla. Kom gärna med tips på vad jag inte får missa!
Okej, jag erkänner! Det är en ursäkt för att få hänga ännu mer på bibblan.
Det är så löjligt härligt inne på bibliotek! All världens böcker finns tillgängliga för utlåning och det är fritt fram att plocka på sig. När jag jobbade på Pocket shop var det många kunder som jämförde pocketböcker med lösgodis, en beskrivning som håller bra även för biblioteksböcker. Det finns något för alla smaker.
När jag sammanställde mina hittills bästa lästips för 2013la jag alla titlar (plus Scum Manifesto) i kundkorgen hos Adlibris och den totalsumman översteg tusen spänn, pengar jag inte har att lägga på litteratur. Härom dagen plockade jag på mig Kvinnorummet och Jordens herrar inne på Kungsholmens bibliotek efter jobbet och det var helt gratis!
Jag tror minsann att Anton försökte få till en dejt mellan mig och en av hans fotbollspolare i dag! Det började finfint, jag fick följa konversationen på Facebook, men kraschade pang bom bang när herrn i fråga fick veta att jag är straight edge och han är så kär i öl. Vilket egentligen inte är ett problem? Nämn en kille som inte dricker öl! Han gillade tydligen öl jätte jätte mycket.
Efter lunchen twittrade jag om att jag hade blivit brädad av bärs. Ack! Den här konversationen följde: Sara: Jävla öl.
Jag: Öl alltså.
Sen fick jag ett meddelande från en vän som vill att jag ska förgylla hens liv med mitt dejtande på en hemlig blogg. Det lät väldigt Sex and the City-romantiskt, hurra, men det skulle ju vara helt meningslöst. Jag dejtar väl inte? Eller?
Jag minns när det inte fanns någon retweet-knapp på Twitter. Istället fick man kopiera innehållet, klistra in det i ett Word-dokument och faxa det till Twitter så beroende på tidsskillnaden kunde det dröja några timmar innan… okej, inte riktigt så illa. Snarare lite så som Lisa Magnusson gör nu, man kopierade texten och skrev in RT innan. Nu för tiden kan du ju till och med klicka på den inbäddade tweeten här ovan för att upprepa det jag skrivit.
Det är även mycket enklare att mäta hur tweets får spridning. Jag får som mest fart på mina när jag söker jobb eller är förbannad på ett företag och då använder jag Retweet.co.uk för att följa hur många som nås av den. Med reservation för att folk scrollar förbi nästan allt i sin feed! Hampus sammanställde nyligen 2012 års mest spridda tweets genom att helt enkelt bygga en egen lösning, så som utvecklare gör.
I går twittrade jag att fler skulle respektera djuren om de kunde spruta eld och det var roligt att den fick spridning, särskilt som jag använder appen Boxcar för mentions och har ljudsignalen inställd på en kvittrande fågel som ljuder så fort någon RTar, följer eller stjärnmärker. Det var som ett zoo här hemma! Och även om det är en rätt lustigt mental bild som dyker upp är jag såklart helt seriös. Vem skulle få för sig att slakta en eldsprutande gris?
I samband med att vi skulle prata om Anita Sarkeesian på P3 Browser i höstas skrev jag ett blogginlägg om hennes projekt Tropes vs Women in Video games. Jag ser henne som en av de skarpaste feministerna på nätet och blev förbannad över den skit hon fick ta emot, något hon nu bemöter i TEDxWomen-klippet ovan. Otroligt lärorikt!
När Martin länkade till videon på Twitter häromdagen blev jag förbannad igen och skrev att jag hatar alla som hatar på henne.
@thornkvist Jag dööööör! Martin, du måste göra det, hon är min stora idol! Och då MÅSTE jag gå på #theconf!
Vanligtvis använder jag mig inte av så många vokaler och versaler men om hon har möjlighet att komma finns det inte en chans i världen att jag missar The Conference i år, det är en av årets absolut bästa konferenser. Tack för att du försöker Martin!
Några länktips! Underbara Clara lyfter upp Anitas Bechdel-test, Fridah Jönsson listar händelser under året som pekar på att vi inte är särskilt jämställda och Unni Drougge påpekar att män med makt är farligare än alla näthatare tilllsammans.
Jag vill så gärna vara en åtta att jag inte vet var jag ska ta vägen. Framförallt har jag nu fått en ännu större beundran för Ebba Witt-Brattström än jag hade innan och kan inte ens förklara hur kroppen reagerar bara av tanken på att få träffa henne. Jag har sällan varit med om ett sådant idolskap för en kvinna vilket säger en del om hur viktigt det är med kvinnliga förebilder.
Boken är en tillbakablick av Ebbas liv mellan 1971 och 1982 då hon var verksam och väldigt aktiv inom Grupp 8. De slogs bland annat för kvinnors rätt till daghem, smärtlindring vid förlossning, heltidsarbete och rätten till sin kropp, dvs aktioner mot porrbutiker och porrtidningar men även en insikt om hur den kvinnliga kroppen fungerar. Facit på hur livmodern ser ut under olika stadier bifogas!
Det är så otroligt inspirerande att de var så engagerade, att de träffades och pratade så mycket, att de gemensamt slogs för att deras döttrar skulle få en bättre framtid. Jag börjar gråta när jag får syn på ett protokoll som förts i familjehotellet i Hässelby där jag har bott en gång, det är så starkt att de har verkat där.
Det är också en tydlig inblick i att feminismen på 70-talet var en kvinnokamp, inte en jämställdhetskamp. Det var ett systerskap. Ett systerskap som visserligen innebar fördelar även för männen och barnen men främst för kvinnorna som var dubbelkränkta enligt åttorna.
Ebbas språk är så målande, hon bjuder på personliga anekdoter och gamla anteckningar från sina dagböcker, och på intervjuer med personer som var med under den tiden. Jag gillar särskilt den med Erik Sidenbladh som var en del av mansrörelsen Befria mannen, kanske för att jag i dag, 2013, undrar varför det inte finns sådana mötesplatser för män att prata om känslor, relationer och normer? Jag kan inte förstå varför vi bygger kvinnohus för utsatta kvinnor istället för manshus där män med behov får utbildning i hur de ska uppföra sig mot andra människor.
Jag vill brodera kvinnomärket, skrika slagord, skapa något som gör skillnad, som ifrågasätter, som förbättrar för andra. Framförallt vill jag också ha en stickad tröja med kvinnomärket över brösten (s 138), fy vad fint! Det här är en underbar bok som alla bör läsa och ge bort och som kontinuerligt bjuder på andra spännande boktips. Eftersom jag har lånat den på bibblan har jag inte öronmärkt de sidor jag tyckt extra bra om, annars skulle den här recensionen hagla av citat. Jag kan ändå avsluta med ett slagord från framsidan av Kvinnobullen från 1974: En ensam kvinna är bara en slav men tusen systrar kan ställa krav!
Jag fick besök av Anton i går på lunchen och vi slängde i oss hans hemlagade mandelfrikadeller, mos, sås och lingonsylt som två hungriga vargar medan solen sken utanför som om våren hade kommit. Vi hade lite att prata om så det var fint att han kom förbi!
Vi diskuterade bland annat att många som skriver inlägg sällan har tid att ta in hela bilden innan de publicerar. Det märks ständigt på Twitter, källkritik och faktagranskning går inte riktigt hand i hand med det snabba formatet. Det är inte bara sant, det är dessutom ganska farligt och jag känner mig själv träffad eftersom mina genusglasögon gör mig rätt blind. Jag har redan facit, behöver ingen annans åsikt, så. Som feminist men även som vegohjärta.
Vi diskuterade Nina Åkestams inlägg om Seqrs kampanj där hon lyfter upp en naken kvinna, något Anton var förvånad över eftersom han också sett den kampanjen – men då med en naken kille. Gjorde det någon skillnad för hennes slutsatser? Jag menade på att hon säkert inte sett det eftersom han inte var med i inlägget och då var vi framme vid samma slutsats igen. Hur viktigt och samtidigt svårt det är att ha med hela bilden.
Jag gillar verkligen tanken på att ha någon som balanserar upp min första instinkt och vill att det ska finnas fler sådana personer. Inte för att försvara utan för att få perspektiv. Därför gillade jag Antons kommentarer på Ninas inlägg, hon har rätt i det hon skriver men han ifrågasätter ändå om hon har fått med allt.
Vi diskuterade även hur sociala medier gjort oss mer medvetna om hur människor tänker, sexister och rasister som tydliga exempel, men att det inte är något nytt, de har alltid funnits. Vi är alla idioter på något sätt men vi måste kunna leva med varandra ändå. Det fina är att vi har rätten i det här landet att skapa en egen plattform och uttrycka vår åsikt där. Sen är det upp till var och en att kritisera sig själv innan de trycker publicera.
”Men jag vill också säga att även om jag upptäckte din blogg för bara ett par månader sedan (tack vore Bia Sigges retweet) har du faktiskt inspirerat mig. Efter jag läste första blogginlägget som berättade om att äta ”varannan vegan” bestämde jag mig att bli vegetarian. Och det är jag nu och jag är så glad över det. Jag hade aldrig varit stort köttätare. Men ändå någon gång i månaden brukade vi köpa köttfärs och ibland kyckling, och sedan när jag åt ute åt jag ibland kött. Men nu inte mer. Så jag vill tacka dig för det. Jag hade funderat bli vegetarian tidigare men vågade inte av nån eller annan anledning. Så blogginlägget var det kick som jag behovde. Och nu är jag så glad att vara det. Dessutom eftersom jag är matlagaren i hemmet så äter även min sambo vegetarisk nu (iaf hemma). Kanske snart i framtiden provar jag också att äta varannan vegan. Särskilt efter ha sett ”Earthlings” vill man inte längre stoppa mjölkprodukter i sig heller.”
Jag ska vara vaken några minuter till men bara tills håret har torkat, sen ska jag sova ikapp de timmar jag tappade i natt. Det var nog en del om jag vågar räkna efter. Nyårsdagen har spenderats tillsammans med Anton och Philip, först på födelsedagslunch på Saturnus och sen tog vi en promenad genom stan med en varm sojachoklad i handen tills vi föll ihop.
Om vi backar bandet något så började nyårskvällen med en helt otrolig fördrink hemma hos Arvid. Han hade köpt på sig våra favoriter från Chokladfabriken men våra middagsplaner slogs lite i spillror eftersom restaurangen vi valt ut för kvällens galej hade stängt.
Vi var inte mindre peppade för det! Istället tog vi en kort prommis till den fina indiern på Antons gata och passade på att säga hej till honom och Philip i samma veva som de klädde på sig för kvällen.
Jag blev väldigt imponerad av deras klädsel och samma visa upprepade sig när jag och Arvid slog oss ner hemma hos honom framför Hitchcocks Rear Window. Blev kär i Grace Kelly och undrade varför jag inte lagt mitt hår som henne.
Jag fick faktiskt flytta mig till sängen efter middagen och se klart filmen där, var proppmätt med stort p. Vid halv 12 klev vi av t-banan vid Mörby av alla ställen och firade tolvslaget på åttonde våningen med utsikt över halva stan och ett glas grenadin och juice i handen samtidigt som Arvid och en i sällskapet delade en helt fantastisk historia med oss andra. Innehåll: 70 kg sandsäck, betongborr och några väl valda brandmansbilder på Facebook.
Jag ringde Anton strax efter midnatt för att säga att jag älskar honom och passade på att gratta Philip som precis just då fyllde år. Efter det åkte jag själv till Hägerstensåsen och dansade hela natten hemma hos Christoffer tillsammans med hans vänner. De är väldigt trevliga och så men inga hiphopare direkt så jag fick lura i dem att spela en hiphoplåt var. Mycket Beastie Boys! Min teori om att det bor en wigger i alla svennar visade sig stämma när jag senare valde Still D.R.E. och hela dansgolvet reagerade som sig bör, däremot hade de inte hört 99 problems? Som tur är kan jag rappa med i hela låten.
Just det! Jag fick ett mms från Magnus strax efter tolvslaget. Det var en skärmdump på Copygram-gängets senaste projekt Instadate och jag blev så oerhört glad över att vara en av de första som fick nys om det eftersom jag varit så nyfiken på vad de pysslat med på sistonde. Har anmält intresse för att se hur det funkar!
Avslutningsvis kan vi titta lite närmare på de 10 låtar jag spelat sönder under december! I väntan på att Aaliyahs samarbete med Drake ska komma till Spotify fick jag Crew Love från Stefan på just Spotify och föll för den direkt, även om det är Weeknd som gör hela låten.
Jai Pauls låt Jasmine spelades innan Ben Howard gick på scen på Berns, PP3s homage till den 25 år gamla Fairytale of New York är ju helt sagolik (även om jag hade velat höra Duvchi hela låten igenom) och When you were mine spelades på Refuseds efterfest i Umeå, den är helt fantastisk! Och så vidare! Tipsa gärna om vilka låtar du tycker jag ska lyssna på i januari!
Jag försökte förklara charmen med Twitter i går på en fest men det är svårt att få med precis allt en vill säga, jag skulle kunna prata i dagar om alla fördelar! Något av det bästa är ju alla tips en får; på länkar, videos, personer, artiklar, blogginlägg, osv.
De senaste dagarna har jag på olika håll samlat på mig en mängd boktips som jag tänkte dela med mig av här och jag kan knappt hålla mig tills jag får gå till biblioteket i morgon och börja låna och läsa. Håller för övrigt precis på att avsluta Godnatt Mr Tom av Michelle Magorian, så kärt!
Maria Svelands ”Hatet. En bok om antifeminim” kommer inte ut förrän i mars men jag har redan mailat min vän Lina på Leopard och hoppas få tag på ett ex så snart som möjligt. Jag gillade verkligen hennes Bitterfittan. ”Hatet en bok om antifeminism är en resa där Maria Sveland låter oss möta forskare, historiker, politiker och hotade kvinnorättsaktivister. Hur kommer det sig att hätskheten mot feminister och kvinnor ökar just nu? Vad får det för konsekvenser?”
”Kvinnostaden” av Christine de Pizan, som räknas som en av de första feministerna, kom ut redan 1405 men har precis blivit översatt till svenska. ”Hittills har många kloka och rättfärdiga människor berömt kvinnornas verk, utan att kvinnorna själva skrivit en bok om dessa ting. Vad gäller tiden som har gått utan att deras anklagare och belackare har blivit bemötta, säger jag dig bara, att i evigheten har var sak sin tid.”
”Kvinnorummet” av Marilyn French verkar passa mig som hand i handske just nu, ser verkligen fram emot den! ”För varje man som någonsin trott att han kände en kvinna. För varje kvinna som någonsin trott att hon kände sig själv. För alla som någonsin växte upp, gifte sig och undrade vad som hände.”
”Å alla kära systrar!” av Ebba Witt-Brattström är kanske den jag kommer kasta mig över först. ”Som proteströrelse var 1970-talets kvinnorörelse unik. ”Det personliga är politiskt” var mer än en paroll, det var en aktivistisk livsstil, en effektiv lobbyverksamhet som sparkade igång den jämställdhetspolitik vi i dag tar för given. Om hur det gick till när kvinnokampen förändrade synen på kvinnan (och mannen) handlar boken om. En djupt personlig och kärleksfull betraktelse av en som befann sig i centrum av den nya kvinnorörelsen.”
Klart färgad av allt kvinnohat vi har sett 2012… Men jag har även två riktigt bra tips på djurrättstitlar som jag knappt kan hålla mig tills jag får lägga vantarna på!
Jordens herrar: slaveri, djurförtryck och våldets försvarare av Pelle Strindlund verkar vara en otroligt intressant bok där författaren jämför slaveri och djurförtryck. ”Under lång tid betraktades förslavandet av andra människor som någonting självklart. Tänkare, forskare och politiker hävdade att slaveriet var nödvändigt, moraliskt riktigt och av Gud inrättat. Slavhandeln ansågs skapa arbetstillfällen och leda till att de infångade fick ett bättre liv. De få som i början protesterade avfärdades som okunniga, fanatiska, känslosamma med mera.
Numera är vår syn på slaveri helt annorlunda. Det är lätt för oss att på tvåhundra års avstånd se ihåligheten i de forna argumenten till dess försvar. Men finns det idag andra former av förtryck, för vilka vi är lika blinda som den gamla tidens slaverianhängare var för slaveriet?
Ja, det gör det, menar Pelle Strindlund. Den uppenbara parallellen är exploateringen av djur. I Jordens herrar jämför han argumenten för slaveriet på 1700- och 1800-talet med dem för dagens djurförtryck. Han visar på omfattande och djupgående likheter: i hur slavarna och djuren hanteras, hur förtrycket av de båda grupperna legitimeras och hur de som kritiserar exploateringen bekämpas.”
Har du inte sett Earthlings kan jag varmt rekommendera den, på tal om att vi alla är jordbor, både människan och djuren, och att vi alla känner båda smärta och kärlek.
”Äter du mat? Då är du inblandad i lantbruket och tillhör målgruppen för denna bok. De flesta i Sverige idag får sin huvudsakliga information om matproduktionens villkor från sagor, reklam och propaganda. Sagorna berättar om griseknoar och höns som pratar och är fyllda av känslor. I reklamens bilder är alla kor ute på bete, grisar är lyckliga med knorr på svansen och hönsen spankulerar som förr i tiden på en lagårdsplan eller en dynghög. Idyllen bryts med ojämna mellanrum av dramatiska larmrapporter som dominerar nyhetssändningar under några veckor: någon djurskyddsorganisation har filmat missförhållanden på svingårdar eller minkuppfödningar, någon veterinär slår larm om bristfälliga rutiner på slakterier.
Hur mår egentligen de djur som lever för att bli mat? Kanske ligger sanningen som så ofta någonstans mittemellan idyll och elände.”
Har du några boktips får du gärna skriva en rad i kommentarsfältet!
