Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Månad: januari 2013 (sida 2 av 3)

Om du har hjärtvärk kan det hjälpa att pinka lite revir

Blus

Det kan göra riktigt ont när en massa skärvor av hjärtat ramlat ner i magen och ligger och skaver för att ett förhållande tagit slut men då har jag ett knep som alltid funkar för att komma vidare. Jag pinkar upp mitt revir.

När jag hör ”Åh, det där var vårt ställe!” inne i mitt huvud skakar jag lite på det för att påminnas om att det inte är sant. Som den löjliga vanemänniska jag är kan jag nästan gå i god för att det var mitt ställe innan vi träffades och det kommer definitivt vara mitt ställe även i framtiden.

Det kan vara en favoritrestaurang, ett kafé, en butik, en biograf, en film, till och med en en stad. Ta dig dit. Gör de saker som du tycker om att göra. Det är dina saker, dina ställen, din lycka. Hen följde bara med av farten. Efter några sådana vändor brukar det kännas mycket bättre. Pink pink!

Magen på bilden mår för övrigt utmärkt just nu men om du har något tips mot hjärtvärk får du gärna dela med dig!

Kort rast i biblioteksboksläsandet

Blomma i håret

Jag kliver upp ur badet enbart för att gå att lägga mig i sängen och passar på att blogga lite på vägen. Detta faller sig naturligt eftersom datorn står i köket där jag stannat till för att poppa lite popcorn och lyssna på Amasons singel Magine som känns som ett löfte om sommaren.

Till sängen tar jag givetvis med mig min nya följeslagerska Kvinnorummet och det känns redan som att vi kommer vara oskiljaktiga de närmaste dagarna. På med nattlinnet och rätta till blomman i håret, här ska läsas och spillas popcorn hej vilt innan det är dags att släcka lampan!

Min söndag med mårdhunden i Gul utanpå

Gul utanpå av Patrik Lundberg

-Är du också vegetarian? utbrast Emanuel förvånat när vi via Twitter raggat sällskap till en av söders bästa indiska restauranger och fått napp från Patrik, till vardags journalist på Helsingborgs Dagblad. Det var så himla fint att vi vegohjärtan var i majoritet, en känsla som dröjt sig kvar. Sen den kvällen hörs vi regelbundet på www och jag tror inte att någon i närheten får så många symboliska hjärtan ifrån mig som han. För hans tankar, texter och tweets. <3

Redan under middagen, som måste ha utspelat sig i våras, eller tidigare än så, berättade Patrik om den kommande boken som skulle handla om hans resa till Korea, dit han återvänt några år tidigare för att träffa sin biologiska familj. Jag kände direkt att jag ville läsa den och när Rabén & Sjögren hade en utlottning på sin blogg härom veckan tog jag chansen och vann! Den dök upp i brevlådan i fredags då jag spenderade kvällen med utvalda texter av Ellen Key och i går ägnade jag all min uppmärksamhet åt Kerstin Thorvall men i dag var det Patriks tur. Vi har fikat på Kaffeverket, legat på min mammas soffa och tagit ett väldigt långt bad tillsammans.

Jag är rätt van vid att bli tagen av Patriks språk, senast för några dagar sedan grät jag på jobbet när jag läste krönikan om hans pappa, och jag var så inne i Gul utanpå idag när han skrev till mig på Twitter att jag blev förvirrad och var tvungen att fråga var han var – ”du är ju i min bok!”

Hur snygg är den inte förresten? Min vän Jonas har gjort omslaget så det är verkligen en väldigt kär bok för mig, redan innan jag ens öppnat den. Nu när jag har läst den är jag tagen av ärligheten, fascinerad över kulturkrockarna och frustrerad av alla oförstående människor. Det är en gripande historia där språket rinner som vatten, eller som soju snarare, och jag vill inte lägga den ifrån mig.

Överflödet av alkohol och de våldsamma tankarna skrämmer mig lite men samtidigt vägs de upp av charmiga anekdoter och fyndiga formuleringar. Som när möjligheterna att få runka på studentrummet i Korea där han spenderar ett halvår i princip är minimala eller att vuxna människor i hans hemland faktiskt frågar chans på varandra.

Det är en väldigt fin bok som jag gärna rekommenderar och som jag kommer ta med mig till jobbet i morgon för att ge till en kollega som jag vet kommer uppskatta den lika mycket som jag. Jag hade önskat att vi hade kunnat ses i kväll men det får bli en annan gång! Vill bara hälsa till mårdhunden att den är precis så bra som jag var övertygad om den där kvällen på restaurangen och att jag kurrar nu när jag lagt den ifrån mig.

 

Det mest förbjudna

Tensta bibliotek

Jag minns hur våt jag blev när jag hånglade med en gammal pojkvän i hans pojkrum i Hässelby. Utan att ha den blekaste aning om varför kroppen reagerade som den gjorde. Jag ville definitivt inte att han skulle märka det! Han förde min hand i sin så att jag fick känna utanpå hans kalsonger, hjälp vad läskigt det var. Jag kan inte minnas att jag ens sett det manliga könet ordentligt innan dess. Förutom på biologilektionen då, i genomskärning.

Första gången jag hade sex var det tillsammans med en kille som jag kom att spendera de kommande 11 åren med. När mina vänner pratade om sina tillfälliga relationer i början av 20-års åldern kände jag mig inte alls bekväm med att dela med mig om vad som hände i vårt sexliv. Det är på något sätt skillnad när det handlar om ens partner.

Så jag har inte haft den typen av kommunikation med mina vänner. Förrän nu. Jag påpekade det härom dan, vilken löjlig koll vi har på varandra, vilka vi är med och vad vi gör med dem. Till en viss nivå såklart. Hur naturligt och spännande det känns att lära känna en människa så intimt, utan att bli tillsammans med honom. Jag har inte haft det så innan eftersom jag alltid har varit i förhållanden.

Det förklarar kanske varför litteratur som sätter ord på dessa känslor och uppmuntrar till dem känns extra viktig just nu. Som Karolina Ramquist i Alltings början: ”Egentligen är det inget speciellt alls med de där händerna. Jag skulle aldrig kunna beskriva dem om någon bad mig. Jag vet ingenting om hur de känns egentligen, jag vet bara hur jag känner mig under dem.” Precis så.

I går åkte jag till Tensta för att gå på bibblan där, jag har en liten turné nu runt Stockholm och besöker de bibblor där böckerna jag vill läsa finns. Som Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall som Ebba Witt-Brattström skrev om i DN förra helgen. I går skrev hon förresten om Kerstin Ekmans Häxringarna så den plockade jag också hem. Liten parantes: på vägen dit pratade jag med mamma och fick höra att hon passat Thorvalls barn som ung och att hon förstås hade läst boken.

Nu har jag också gjort det. Jo, jag gör annat än läser, hann bowla och sjunga karaoke i går kväll till exempel men efter det åkte jag hem och läste några timmar. Det mest förbjudna är historien om en kvinna som söker efter svaret om hon ärvt sin bortgångna pappas sinnessjukdom, om hur hon gång på gång trotsar sin mammas uppfostran genom att njuta av sin kropp, det mest förbjudna av allt, och om hur hon upptäcker sin kvinnlighet, sin kropp och hur hon kommer till freds med sin egen vilja.

”Hur är det möjligt att jag också kan vara denna kvinna som får såna komplimanger och att män andfått vill komma in mellan de tjocka låren?”

”Hon förstod att det inte fanns någon återvändo. Hon sa det. Så diskret som möjligt, sa hon det. Men vissa fakta är vad de är. Hur man än försöker linda in dem.
Att man gjorde det med de kroppsdelarna? De som man kissade med. Hur var det möjligt att det fick vara så fult och oromantiskt?
Var fanns då det vackra som jag läst om och sett på bio? De älskande förenas i en kyss medan det långsamt snöar äppelblom på deras huvuden.
Där brukar storyn sluta. Man slipper få veta mera.”

”Jag knullar utan att ha ont samvete. Professorn i pedagogik som visste var man skulle klämma och trycka men särskilt roligt var det inte. Reseledaren i siestans randiga ljus. Och Bosse och Lasse och Sergio och Paul och Bill. Och så Kenneth förstås. En orgie i det förbjudna var de. Att få bjuda ut sig. Inte hålla på sig. Vara kåt. Visa att man är kåt och inte skämmas.
Fastän man är kvinna och inte ens ung.”

”Varje torsdag (när hon träffar sin älskare) tar jag av mig min trötthet, min oro, min ålder och mina kläder och blir bara jag.
Dagarna emellan kan jag titta mig i spegeln och se mitt spända, medelålders ansikte, fult och gammalt och urgröpt, och inte alls bli rädd. Snarare full i skratt.”

Jag älskar att hennes förhållanden är i en ålder som romantiska komedier sällan eller aldrig innefattar. Om hur det kan komma att vara sen. Att det inte slutar kännas. Jag förstår mycket väl att boken fick reaktioner när den kom 1976. Men uppskattar också vad den säkert innebar för kvinnorna som läste den. Jag tycker att den passar så fint in i min serie feministböcker som jag också läser. Kvinnlig njutning är feminism för mig. Och den är härlig.

Soluppgång i Tensta

Använd Unvis.it när den du ger länkkärlek till inte är dig kär

När någon skriver något som du blir upprörd eller arg över väljer du ofta att länka till det inlägget och ger på så sätt trafik till den personen eller företaget, i vissa fall innebär det även annonsintäkter. Cash! Min vän har satt ihop en tjänst som heter Unvis.it och som innebär att du slipper ge länkkärlek när inlägget egentligen ger dig en helt annan känsla.

Ingen nämnd, ingen glömd.

Blodtörst

Min första reaktion när jag stod på t-banan i måndags och läste om gruppvåldtäkten i Sundbyberg var instinktiv.
Ge mig ett vapen.
Lämna mig ensam med de där killarna.
Låt mig utöva hämnd.

När jag skummade igenom artikeln i Metro stod det: ”Kvinnan fördes till Södersjukhuset i Stockholm men ska inte ha skadats fysiskt och kunde lämna sjukhuset i går förmiddag.” Det är vinter, det är minusgrader, de var fem personer mot en, de våldtog henne, på en trottoar, mitt i natten. Kommer det uttrycket användas i rättssalen? Att hon saknade fysiska skador? Dra åt helvete.

Alldeles nyss dog en nästan lika gammal kvinna i Indien efter en gruppvåldtäkt. Hur fungerar ens människan när han upprepar något så fasansfullt? Vi måste lära oss det för att det inte ska hända igen. Förklara för mig. Jag fattar inte.

Att jag reagerar med blodtörst ser jag som naturligt. Jag vill försvara. Om det var min syster hade jag vetat precis vad jag skulle göra. Men om det är någon annans syster, vad gör en då? När det efter all ilska bara finns tårar kvar.

Skaparglädje

Under lunchen pratade vi om tillfredställelsen i att skapa något själv, som i somras när jag plockade majs, morötter och potatis från kolonin och kokade en soppa på det. Den känslan är rätt svår att uppnå när största delen av dygnet spenderas framför en dator. Vet inte om det är därför jag bloggar, fotar och skriver så mycket? För att skapa något.

Jag vill göra fler saker som jag mår så bra av. Gärna använda musklerna lite också, om inte de i armarna så de innanför pannbenet. Skriva. Rita. Bygga. Pyssla. Måla. Och sen lägga upp resultatet på Instagram såklart.

När min mamma får nys om det här kommer hon föreslå att jag klipper gräsmattan på kolonin. Och det kanske inte vore så tokigt trots allt. Det måste bara få snöa klart först.

Min blomsterkransbutik på kolonin

Jag hade länge en avatar där jag hade blommor i håret, pioner närmare bestämt. Jag blir så enormt glad av det! Så glad att jag nu knappt kan släppa tanken på att starta en blomsterkransbutik. Varför är det ingen som har gjort det tidigare? Vanliga blomsterbutiker skyltar ju inte ens med att de kan skapa sådana, det borde de göra!

I sommar tänker jag ha blomsterkransar i håret varje dag om jag kan. Måste prata med mamma om vad vi kan odla för blomsterkransvänliga blommor på kolonin i år… Utöver pioner tänker jag på anemoner men sen tänker jag nog mest på pioner. Pioner är allra bäst.

Favoritvyn i koloniområdet

Rosa pioner

Dusch

Rosa pioner

Oj då, jag har ju inte ens en riktig krans i håret, jag har bara nålat upp pionerna kom jag på nu när jag snubblade över min instruktionsvideo. Okej, från och med i sommar ska jag ta det det här till nästa nivå. En blomsterkransbutik på kolonin kanske? Kom dit!

Om kycklingar vore katter kanske de skulle få fler likes

I går träffade jag Sookie som är sju månader, döpt efter huvudrollsinnehaverskan i True Blood och sådär löjligt social som riktigt älskade katter är. Hon kom fram direkt och hälsade, åmade sig på golvet och var uppriktigt nyfiken på vattnet när vi sakta fyllde diskhon för att tvätta henne. Den perfekta Instagram-modellen. Det är inte roligt att bli schamponerad, det kan nog alla relatera till, men efteråt fångade jag in henne i en gul handduk, tröstade henne och höll henne nära som en bebis medan jag pratade lugnande och vaggade henne sakta. Hon började nästan genast tvätta sig och återhämtade sig snabbt från det nya som hade hänt, trygg i att det var över och att vi ville henne väl.

Jag tror att de flesta känner igen att katter, liksom alla djur, sällan hämtar sig när de varit med om något hemskt, särskilt inte när den person som borde ha tröstat varit den som betett sig illa. Det går inte att prata med dem om vad som har hänt och ofta blir de skygga, vågar inte lita på någon förutom högst matte eller husse och går genom livet med själsliga sår som aldrig läker. Låt oss ha det i åtanke när jag utför ett litet tankeexperiment. Jag tar med Sookie i huvudrollen eftersom hon är helt oemotståndlig!

Låt mig sätta scenen. Direkt efter födseln tas Sookie och hennes syskon ifrån sin mamma. Sookies bröder får inte leva vidare eftersom de inte är dugliga, därför sorteras de ut innan transporten och mals levande till döds. Sookie och hennes systrar placeras i en betonghangar tillsammans med 20 000 andra kattungar utan fönster eller tillgång till utomhusvistelse. Eftersom det är så lite plats där inne, knappt ett A4-papper var, klipps deras svansar av utan bedövning för att de inte ska bita på varandra. Det gör fruktansvärt ont och såret läker aldrig riktigt eftersom det är så trångt och vart man än vänder sig så har någon nosen i rumpan på en.

De har visserligen tillgång till mat och vatten men kissekatterna vill bara ha sin mamma så de ropar förtvivlat efter henne om och om igen utan att få svar. Mjao! De kissar och bajsar på golvet som är täckt av några halmstrån men det rengörs så sällan att de söta tassarna till slut får sår av avföringen, utöver alla andra skador de drar på sig av tristessen där inne. Det finns liksom inget annat att göra än att knuffa på varandra för att få plats och andra stressrelaterade symptom gör sig snart synliga i den stora gruppen.

I fem veckor får de äta foder som gör att kroppen växer så onaturligt fort så att de knappt kan gå men några haltar ändå omkring på golvet därinne, snurriga av sömnbrist, när en dammsugarliknande maskin till slut kommer in i hallen för att sopa upp de små liven. De kastas in i burar som sen staplas i en lastbil för att ta dem till slakteriet. Sookie och kattungarna skriker i panik eftersom de inte får luft och många av dem har gjort illa sig av den oömma behandlingen. Det är otroligt nog första gången de är utomhus, om än bara för en kort sekund. De har aldrig fått springa ute i gräset, de har aldrig fått jaga runt efter leksaker eller klättrat i träd, de har aldrig fått agera naturligt under den korta period som förflutit sedan de togs ifrån sin mamma. Nu dör flera av kissarna i lastbilen av kvävning och diverse skador, närmare bestämt 160 000 varje år i det här landet, innan de ens kommit fram till slakteriet.

På slakteriet hängs de upp i benen, som de säkert har ont i, och doppas sen i strömförande vattenbad för att lindra smärtan som uppstår när de får halsarna uppskurna för att förblöda till döds. Det är det mest ekonomiska sättet för alla djurbarn att dö på och givetvis ett av de mest plågsamma. Många håller upp huvudet och missar chansen till smärtlindring så att de halshuggs levande, innan det är dags att få pälsen skållad. Några skållas alltså levande men de kan inte skrika eftersom deras små halsar är uppskurna men jag gissar att de försöker ändå. Två kattungar i sekunden dör varje dag i Sverige.

Det spelar inte så stor roll att det inte är katter jag pratar om, kycklingar är precis lika söta, för människan fortsätter ändå bara tänka på sig själv. Men det är ett ganska intressant tankeexperiment? Skulle en katt som räddas undan det här livet kunna glömma det? Jag tror inte det. Uppdatering: Jag visste faktiskt inte att folk äter katter.

I fredags försökte jag återberätta något jag läst i Strindlunds ”Jordens herrar” men det gick inte, rösten bar inte. Det handlade om hur mjölkkossan – som från två års ålder tvångsinsemineras varje år för att kalva och ge mjölk till människan tills hon är förbrukad vid fem års ålder, efter att ha stått fastbunden inomhus alla årstider utom sommaren, och då går till slakt istället för att leva naturliga 20-25 år – hur hon känner separationsångest när hennes kalv tas ifrån henne. År efter år efter år. Det tjocknade i halsen på mig när jag försökte få fram det för jag kände mammans smärta och tårarna rann till slut hejdlöst när jag tvingade fram historien om hur det går till, jämt, utan att någon reflekterar över det.

Jag får för mig att jag skulle vilja besöka ett slakteri. För att höra grisarna skrika i dödsångest. För att se paniken i kossornas ögon. För att se hur ofödda kalvar slängs och mals ner till jag vet inte vad. För jag kan inte fatta det, jag får inte in det i hjärnan att det händer på riktigt. Jag kan ta beslut som jag tror mig veta förmildrar djurens lidande, som att äta vegetariskt eller veganskt, och jag kan känna en enorm sorg över det jag redan vet men jag kan nog inte kämpa fullt ut för djuren om jag inte får se det med egna ögon. Jag vill bli ett vittne till det fasansfulla som vi utsätter de här kännande varelserna för och aldrig någonsin sluta prata om det. För jag ser dem jämt på Instagram, uppblandat med en massa söta kattbilder, och kan inte förstå hur man kan stoltsera med sådana bilder. Döda djur får också en massa likes.

Om hemligheter som speglar sig

Efter jobbet i fredags köpte jag med mig kardemummabullar och körsbärsyougurt till Vicci för att hålla energin uppe medan hon klippte och färgade mitt hår. Viktigast när vi ses är att prata ikapp om vad som hänt sen sist vi sågs så jag har sällan någon tanke på håret när jag kliver in på salongen där hon jobbar, det får hon gissa sig fram till. Gillar upplägget med att frisörstolen står framför en helväggsspegel så att jag ser hur jag reagerar när jag berättar hemlisar.

Jag älskar verkligen min frisör, hon är en av de bästa personerna jag vet och varje gång vi ses slås jag av hur smart och rolig är. Det är dessutom ett nöje att se henne utföra underverk och känna mig fin när hon är klar. Vi delade på en taxi till söder och innan vi ens hade hunnit kliva av den i Hornstull hade min nya frilla blivit bjuden på middag. Som magi!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑