Min första reaktion när jag stod på t-banan i måndags och läste om gruppvåldtäkten i Sundbyberg var instinktiv.
Ge mig ett vapen.
Lämna mig ensam med de där killarna.
Låt mig utöva hämnd.

När jag skummade igenom artikeln i Metro stod det: ”Kvinnan fördes till Södersjukhuset i Stockholm men ska inte ha skadats fysiskt och kunde lämna sjukhuset i går förmiddag.” Det är vinter, det är minusgrader, de var fem personer mot en, de våldtog henne, på en trottoar, mitt i natten. Kommer det uttrycket användas i rättssalen? Att hon saknade fysiska skador? Dra åt helvete.

Alldeles nyss dog en nästan lika gammal kvinna i Indien efter en gruppvåldtäkt. Hur fungerar ens människan när han upprepar något så fasansfullt? Vi måste lära oss det för att det inte ska hända igen. Förklara för mig. Jag fattar inte.

Att jag reagerar med blodtörst ser jag som naturligt. Jag vill försvara. Om det var min syster hade jag vetat precis vad jag skulle göra. Men om det är någon annans syster, vad gör en då? När det efter all ilska bara finns tårar kvar.