Jag läser i Djurens Rätts rapport att 150 000 kycklingar inte kommer levande fram till slakterierna varje år. SVT rapporterar att det var 160 000 förra året. De här fina djuren lever inomhus hela livet med bara fyra timmars mörker varje dygn. Det är svårt att vila i trängseln på golvet och tungt att stå på benen när fodret de matas med gör så att de rekordsnabbt ökar i vikt.
Kycklingar pratar med sin mamma redan inne i ägget och hon skyddar dem mot fara under sina vingar när de behöver henne. Ingen av de 80 miljoner kycklingar som produceras i Sverige varje år har sin mamma i närheten när de förgäves piper och piper på hjälp. Istället föds de upp tillsammans med tiotusentals andra kycklingar som också ropar efter sin mamma.
I 35 dagar får de leva. För mig är det inte barn, det är bebisar. Då sopas de upp av en stor maskin, se det gärna med egna ögon, kastas in i lådor och körs sen iväg till slakteriet, många med skador efter den oömma behandlingen. Det är under transporten 150 000 kycklingar dör varje år. De som överlever antingen gasas innan avblodningen, då går det inte att se vilka som dött under transporten, eller så hängs de upp i fötterna med skador till följd, för att sen doppas i ett strömförande vattenbad som bedövning innan de halshuggs och skållas.
Det dör två kycklingar i sekunden, dygnet runt, i det här landet. Det är väldigt många, det går väldigt fort. Inte alla blir bedövade av gasen. Inte alla blir bedövade av vattenbadet. Några halshuggs levande. Några skållas levande. Så berätta för mig exakt hur gott det är med kyckling. Gör det. Fråga mig om jag äter kyckling när jag säger att jag är vegetarian. Gör det. Jag förklarar gärna varför jag aldrig skulle ställa upp på detta. Men ät du lidande.