Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Etikett: slakt

#nomakeup #nofilter #kött

Instagram är uppbyggt av selfies och solnedgångar, regnbågar och resor. Skulle du sortera alla användares bilder i kategorier skulle de gissningsvis till största delen bestå av mat och djur. Den perfekta kanalen att prata om maten vi äter och djuren bakom bilderna med andra ord? Nä, inte precis. Men det är just det som gör det extra intressant, tycker jag.

Sociala medier anklagas ofta för att bygga upp en verklighet som inte existerar, mycket i likhet med reklam förskönar vi våra liv och presenterar det i utvalda bilder. Ibland uppstår tillfällen då vi trots allt det vill visa upp den riktiga människan bakom bilden. Då lägger vi till taggar som #nomakeup eller #nofilter för att markera att nu får följaren se verkligheten.

Liknande villkor gäller inte för djur.

Internet i stort älskar djur. De gör oss så oerhört glada! Särskilt när de är söta eller serveras på en tallrik.

Grisar görs medvetslösa med hjälp av koldioxid som skapar obehag och stress. Det kan ta upp till en minut innan de svimmar av. Denna metod används för att hjärtat inte ska stanna, så att blodet flödar fritt ur kroppen när slaktaren skär av halspulsådern och öppnar upp kroppen med en kniv för plocka ut inälvor, lever, njurar, hjärta och tarmar. Slaktare är en gammal yrkesroll vars lön vi konsumenter fortfarande betalar. Bara för grisar i Sverige upprepas denna procedur 2 500 000 gånger varje år, utan att någon ens tänker på eller pratar om det.

Det är provocerande.

Anledningen till att jag inte äter djur är jag har sett den här typen av bilder hundratals gånger. Det är därför jag tycker att det är så viktigt att väga in döden när folk pratar om att djuren haft ett bra liv. Slakt är inte rosaskimrande. Slakt är blodrött. Det är så nära djurens verklighet vi kommer. #nomakeup. #nofilter.

Något som däremot provocerar mig enormt är när folk taggar sina måltider med #kött eller #meat. Om de lägger till en gris- eller koemoji till bilden är jag fan nära att avfölja.

En intressant recension av Hur mår maten? av Per Jensen

Det ska jag ta reda på!

Jag kan lova alla hästätare där ute att det är riktigt intressant att ta reda på hur djuren faktiskt mår. Hur de behandlas under sin livstid, vad de har för beteendestörningar och hur de slaktas. Det är faktiskt bland det mest intressanta jag vet.

Det finns ett kapitel i boken som handlar om några grisar som släppts lös i det fria i samband med ett forskningsprojekt där författaren själv, numera professor i etologi, studerade deras beteende. De ville ta reda på hur grisarnas beteende har förändrats efter tusentals år av domesticering. Till sin förvåning fann han att en sugga inför grisningen tog timmar på sig att välja ut en boplats, hon bökade och samlade in gräs, ormbunkar och kvistar för att göra det hemtrevligt, vilket är precis så som vildsvin gör. Det innebär med andra ord att de suggor som föds upp, på betonggolv, utan tillgång till halm eller utrymme att dela in sin boplats i olika områden, måste lida en enorm stress inför förlossningen. Vi kan tämja djur bäst vi vill, de kommer ändå ha kvar sina ursprungliga behov. Det är intressant!

Otillfredsställda beteendebehov med tillhörande stress kallar Jensen för det enskilt största djurskyddsproblemet inom dagens lantbruk. Alla som har husdjur vet att de har behov, katten vill känna sig ren – samma sak med grisen, hunden behöver sträcka på benen – samma sak med kon. Det uppdämda beteendebehovet kan i vissa fall riktas mot andra individer med blodgjute som följd. Höns som inte får picka för att undersöka olika föremål ger sig på en annan höna. Kalvar som inte får dia sin mamma så länge som de skulle önska dricker urin från någon annan. Stympning och kannibalism är ett direkt resultat av detta. Det är intressant!

Författaren väljer även att ta upp exempel på saker som inte sker i Sverige men som är vanligt i stora delar av Europa. Kalvar slaktas tre månader gamla efter att ha vuxit upp på enbart mjölk. Den dieten räcker inte för en kalv efter några veckor så om den inte får halm eller hö då drabbas den av blodsbrist. Vilket är precis det  uppfödaren vill åstadkomma eftersom köttet då blir vitt. Blodsbristen framkallar ett så starkt behov av järn att det inte får finnas ett enda spikhuvud i boxen eftersom kalven då slickar så frenetiskt på det att den kan skada sig själv och förstöra boxen. Detta kallas för en delikatess. Det är intressant!

Jensen lyckas få med det mesta som rör djuren under deras korta livstid, allt från transporter, djurskyddsregler, KRAV, avel och… slakt. Djuren bedövas, får halspulsådern snittad, töms på blod, skållas och så borstas de eller får skinnet avdraget, så kallad flåning. Efter att några manuella snitt lagts med en kniv fästs kedjor eller linor vid skinnet som med hjälp av en maskin dras av kroppen. Jag har sett det i ett videoklipp och det ser lika obehagligt ut som det låter. Inte alla djuren blir bedövade utan får genomlida detta vid medvetande. Det är fruktansvärt.

Författaren säger att dagens djurhållning inte är uthållig, tvärtom kallar han den förödande för djurens välfärd, för vår miljö och för vår hälsa. Han nämner även att den som är emot köttproduktion även borde vara emot mjölkproduktion eftersom det hänger ihop men framhåller att de betande djuren gör en stor insats för naturvården. Hans argument för att äta djur – trots all sin kunskap är han varken vegetarian eller vegan – bygger nämligen på drömmen om öppna landskap. Min erfarenhet säger att alla har minst ett argument för att inte behöva ändra på sig så kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. För andra är den ett helvete.

Nästa person som frågar om jag äter kyckling kommer jag be dra åt helvete

Jag läser i Djurens Rätts rapport att 150 000 kycklingar inte kommer levande fram till slakterierna varje år. SVT rapporterar att det var 160 000 förra året. De här fina djuren lever inomhus hela livet med bara fyra timmars mörker varje dygn. Det är svårt att vila i trängseln på golvet och tungt att stå på benen när fodret de matas med gör så att de rekordsnabbt ökar i vikt.

Kycklingar pratar med sin mamma redan inne i ägget och hon skyddar dem mot fara under sina vingar när de behöver henne. Ingen av de 80 miljoner kycklingar som produceras i Sverige varje år har sin mamma i närheten när de förgäves piper och piper på hjälp. Istället föds de upp tillsammans med tiotusentals andra kycklingar som också ropar efter sin mamma.

I 35 dagar får de leva. För mig är det inte barn, det är bebisar. Då sopas de upp av en stor maskin, se det gärna med egna ögon, kastas in i lådor och körs sen iväg till slakteriet, många med skador efter den oömma behandlingen. Det är under transporten 150 000 kycklingar dör varje år. De som överlever antingen gasas innan avblodningen, då går det inte att se vilka som dött under transporten, eller så hängs de upp i fötterna med skador till följd, för att sen doppas i ett strömförande vattenbad som bedövning innan de halshuggs och skållas.

Det dör två kycklingar i sekunden, dygnet runt, i det här landet. Det är väldigt många, det går väldigt fort. Inte alla blir bedövade av gasen. Inte alla blir bedövade av vattenbadet. Några halshuggs levande. Några skållas levande. Så berätta för mig exakt hur gott det är med kyckling. Gör det. Fråga mig om jag äter kyckling när jag säger att jag är vegetarian. Gör det. Jag förklarar gärna varför jag aldrig skulle ställa upp på detta. Men ät du lidande.

Sommarkalas med jordgubbstårta och ängsblommor

Under helgen har vi träffat nästan hela Johans familj eftersom han fyllde år i söndags. Här kommer lite bilder från kalaset!

Maten var utsökt! Tzay, såser, pajer, meloner, nybakat bröd, potatissallad och pastasallad. Underbart!

Födelsedagsbarnet fick extra många pussar!

Inga-Lisa hade bakat en smaskig jordgubbstårta, jag har längtat efter den sen i februari!

Vi kommer inte gifta oss i år men det visste vi redan!

Johans mamma, lika söt nu som då.

Från mig fick Johan ett par skor som jag köpt i New York och från sina föräldrar fick han en resa. Den skulle kunna ta oss till Paris men ännu troligare sticker vi till Brygge i höst! Grattis igen!

Eating Animals av Jonathan Safran Foer

Jonathan Safran Foer har tidigare skrivit de framgångsrika romanerna Everything is Illuminated och Extremley Loud & Incredible Close men den här boken handlar om honom själv och om hans familj.

Den handlar även om att äta djur.

För fem år sen när hans fru var gravid med deras första barn började Jonathan intressera sig för mat. Han hade under många år pendlat mellan att vara vegetarian och djurätare men ville nu bestämma sig en gång för alla, för sin sons skull. Han började göra research för att lära sig mer om djurhållningen i USA och om vad det är vi stoppar i oss.

Det han upptäckte drev honom till att fortsätta och efter tre år hade han material nog till den här boken – material som han vill ha hjälp med att sprida vidare till andra.

Han har fyllt den med lättillgängliga fakta, obehagligt målande beskrivningar, riktigt oväntade intervjuer och ett jävlar anamma som jag sällan sett i print i ett sådant här sammanhang tidigare. Just det personliga drivet, med bitska kommentarer och ett ständigt ifrågasättande, fick mig att hurra redan på sidan 31.

En av huvudpersonerna i boken är hans farmor, en kvinna starkt präglad av sin uppväxt som judinna i Europa under Andra världskriget. Hon vill inte ens berätta om vad hon tvingades att äta för att överleva men fram mot slutet av kriget, när hon var på gränsen till att svälta ihjäl, erbjöds hon hjälp från en rysk bonde. Han gick in i sitt hus och kom tillbaka med en bit kött som han räckte fram till henne. Jonathan inspirerades mycket av den här historien och beskriver deras samtal nedan:

”He saved your life.”
”I didn’t eat it.”
”You didn’t eat it?”
”It was pork. I wouldn’t eat pork.”
”Why?”
”What do you mean why?”
”What, because it wasn’t kosher?”
”Of course.”
”But not even to save your life?”
”If nothing matters, there’s nothing to save.”

Eating Animals är den första boken jag läst om djurhållning där författaren är precis lika upprörd som jag själv. Jag kommer nog aldrig vilja rekommendera en annan bok så här mycket. Som vegetarian får den mig att ifrågasätta min mjölk- och äggkonsumtion. Som djurätare bör du ifrågasätta vad du betalar andra för att göra.

”Just how destructive does a culinary preference have to be before we decide to eat something else? If contributing to the suffering of billions of animals that live miserable lives and (quite often) die in horrific ways isn’t motivating, what would be? If being the number one contributor to the most serious threat facing the planet (global warming) isn’t enough, what is? And if you are tempted to put off these questions of conscience, to say not now, then when?”

Jonathan Safran Foer är min hjälte.

Uppdatering! Eating animals kostar ynka 61 kronor nu!

© 2024 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑