Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet.

Månad: oktober 2012 (sida 1 av 5)

Några appar jag vill ge hjärt- och lungräddning: Path, Loopcam och Cinemagram

Path

Jag har nu i princip tvingat mina vänner på Path, alla 11, att ge det en ny chans. Ingen app har ett så snyggt gränssnitt, erbjuder Diana-filter och förblir ouppköpt av Facebook eller Google. Det jag gillar mest är att bilderna är låsta till appen om man vill och då syns de inte någon annanstans. Det innebär att jag kan lägga upp bilder på höstlöv och annat privat och känna att det bara är mina närmaste som ser det vilket är ljuvligt.

Jag har tidigare bloggat om Path, bland annat här och här.

Loopc.am

Jag älskar animerade giffar som ingen annan, se bara hur glad jag var när Arvid och Daniel spelade in en åt mig ovan, men Loopc.am har vissa saker som de skulle behöva förbättra innan jag kan bli helt fast i giffträsket. Nu råkar jag veta att det är en uppdatering på gång och då hoppas jag att följande finns med:

Möjligheten att

  • välja hastighet (slow, medium, fast). Som det är nu blir jag sjösjuk av precis alla jag spelar in.
  • kommentera andras loopar
  • gilla andras loopar. Den LOL-knapp som finns nu får mig att se deras Berlin-kontor framför mig: alla killar är 28, har kepsen på sned och odlar en ironisk mustasch. Inget ont om såna killar (de är ju hur söta som helst) men för mig tar det stopp. Ska jag lolla en bild på nagellack? Varför?
  • justera inbäddningen, den tar upp alldeles för mycket plats.
  • söka efter vänner. Jag hittar några om jag vandrar från person till person (men de flesta har inte uppdaterat det senaste året).
  • kika igenom min feed i appen. Det finns en gemensam Feed i appen men om jag vill gå in på min egen öppnas den upp i Safari.
  • ta bort dubletter. Det verkar inte bara vara jag som drabbas av detta, varför blir det så?

Cinemagram

Cinemagram är en fantastisk app som jag måste öva på att använda för den är lite klurig men de som fixar det gör de mest fantastiska delvis giffade bilderna. Deras filter är helt underbara och rent socialt fungerar det sömlöst.

Kika på instruktionsvideon nedan om du blev nyfiken på att testa!

Några utdrag ur Läslusens dagbok från 90/91

Jag läser i Läslusens dagbok från 1990 att min sämsta egenskap var maskinskrivning och tänker att det gick rätt så bra ändå. Mina bästa egenskaper var jumpa, längdhopp (3,59) höjdhopp (1,26 i 6:an). Minns utan hjälp att jag i nian hoppade 1,45 och vann guld, vill bara skjuta in det eftersom vi just det året inte hade medaljutdelning i skolan.

Saker jag önskar mig: piratbyxor, Ankie Bagger band, pengar, Nintendo eller Game Boy, en bläckfisk och en hamburgaretelefon, en kaninunge. Mer pengar. Jeansskjorta. Som en tidsmaskin utan dess like! Favoritgruppen behöver jag knappast presentera närmare va? New Kids On The Block. Såklart.

Det viktigaste i boken är ändå beslutet att inte dricka alkohol som togs på nyårsdagen 1991, ett löfte som jag har hållt sen dess. Det episka ögonblicket summeras såhär: I dag har jag inte gjort annat än tittat på TV + video. Natten var ganska kort. I Nyårslöfte lovade jag att aldrig dricka (provsmaka) på vin. God natt. Kallt. 

Det får nästan plats i en tweet.

Klicka på den här länken om du vill betala för den

Jag träffar väldigt många medier via mitt jobb och är alltid intresserad av att höra hur de stora tidningarna ska lösa sina intäktsproblem på nätet. De pratar om betalväggar ”men är inte riktigt där än” och när jag frågar om förebilder säger alla The New York Times – som för övrigt stänger ner sin betalvägg i dag för att göra informationen om orkanen Sandy tillgänglig för alla. Är det inte lite vanskligt att luta sig mot en sajt som har 30 miljoner (internationella) läsare?

Ett medie sa att de trodde sig ha en lösning inom fem år. ”Så ni tror att folk kommer vilja betala för innehåll på nätet om fem år?” frågade jag och började spåna på vilken typ av betalvägg man ens kan ta betalt för då. Innehållet måste vara helt unikt, anpassat efter mina intressen och troligtvis kopplat till en omtyckt och respekterad krönikör/journalist/fotograf, ungefär så. Ge mig gärna en gräddfil till att få kommunicera med skribenten också!

Men sakta i backarna! Precis som vi har blivit vana vid att allt innehåll är gratis har vi också blivit vana vid att dela det. Det måste medierna ta hänsyn till men den stora frågan är, tror jag, om vi kommer vara gratis om fem år eller om vi kommer kräva något i utbyte för vår data och kanske även våra rekommendationer och delningar?

En ofärdig tanke: Om jag rekommenderar en betalartikel och sprider den till mina vänner får jag en summa för varje klick den genererar. Samma sak om jag länkar till den från min sajt och folk klickar sig vidare. Pengar som jag kan samla på mitt konto eller sprida vidare genom att läsa andra betalartiklar.

Björn skriver i sitt inlägg For free att det är läsarna som har byggt upp medierna på nätet och att de förtjänar uppskattning, inte en massa hinder. Det är den mest sunda inställning jag har hört på länge. Det handlar om att samarbeta med läsarna och i förlängningen kanske skapa en modell som båda tjänar pengar på. Att anpassa sig efter nätkulturen istället för att gå tvärt emot den och försvåra det naturliga beteendet.

Tillbaka till The New York Times! Mathew Ingram på Gigaom skriver:

”I’ve argued in the past that a membership model that provides added benefits for valued readers — whether it’s ebooks or live events or some combination of such features — is a better approach than a paywall, and the experience of some publishers such as The Atlantic seem to indicate that this is so. To me, newspapers like the Times would be better off trying to get to know their readers better so that they could offer them advertising or other features, rather than simply hitting them with an undifferentiated paywall.

In the end, newspapers watching the Times have to ask themselves not just whether they can duplicate the short-term revenue success of the paper’s paywall (which some or all of them may be unable to do), but also what happens when that still doesn’t make up for the decline in ad revenue.”

Vägg eller inte vägg, om surfarvanor och data börjar värderas kan det börja hända grejer.

Jag säger inte alltid sanningen för vem vill egentligen höra den?

Häromdan påstod jag att jag har svar på tal när det kommer till djurrätt och Elin som nyligen blivit vegetarian blev nyfiken och ville höra mer. Det här är bara en handfull exempel på vad man får diskutera som vegetarian, fyll gärna på om du har fler. Notera att jag inte alltid säger vad jag egentligen tycker.

Från början var vi ju jägare…

Vill säga: Kan inte den karl som varit och hämtat en kall plastkorv med fläskfilé borta vid köttdisken förklara för mig exakt vad det har gemensamt med att jaga mammutar?

Säger: Som tur är har vi utvecklats sen dess. Om någon vill döda skogens konung, detta fantastiska djur med familj och vänner, för sitt eget nöjes skull finns det säkert en logisk förklaring till det.

Säger inte: Förslagsvis liten snopp.

På stenåldern hö hö hö…

Tänker: Just det ja, under den perioden när män klädda i djurpäls drog sina kvinnor i håret in i grottan. Nu är jag med på var du är mentalt. Varför vill du ursäkta ditt nuvarande beteende med hur människan var för tusentals år sen? Gäller det i andra situationer också?

Säger: På stenåldern åt man för att överleva, säkerligen mycket nötter, rötter och växter, det går inte att jämföra med den industri som nu hålls gömd från media i stora stängda lokaler där djuren produceras, helt utan tillgång till ett drägligt liv, på löpande band.

Djur äter ju andra djur…

Tänker: Kycklingen du äter blir 35 dagar gamla innan hen förs till slakt. Grisen du äter står instängd hela livet på 0,9 kvadratmeter utan möjlighet att böka i de fem halmstrån som ligger utspridda på betonggolvet. Hälften av alla kossor i Sverige står fastbundna största delen av året utan att kunna vända på sig. De är alla växtätare.

Säger: De djur du äter föds upp av foder som skulle kunna försörja hela planeten men tar en omväg via djuren istället för din skull. Människan är inget rovdjur, hon är en allätare som står överst i näringskedjan. Är man stark får man även vara snäll. Har jag hört.

Jag äter ekologiskt och vilt…

Tänker: Nej, det gör du inte. Du äter det inte på lunchen, inte när du är på restaurang, inte som nattamat i korvkiosken och inte när du är bortbjuden. Du köper det eventuellt för att döva samvetet någon gång men ett extrapris är ett extrapris och plånboken går först. Att du köpte vilt en gång 2002 räcker inte och om du verkligen ville äta ekologiskt för att spara på miljön skulle du inte äta kött över huvudtaget.

Säger: Samma sak.

Slutsats: Ja, det leder till bråk.

Jag älskar djur…

Tänker: … men inte djuren på din tallrik.

Säger: Det här med att skilja på djur och djur är så märkligt för mig. En griskulting är som en hundvalp. Titta in i ögonen på en häst eller ko. Vad ser du? Titta på hur lammen leker med varandra i hagen. På hur alla djur du äter har en familj, vänner, kärlekar. Förklara skillnaden för mig.

Är det okej att jag äter kött?

Tänker: Jag har precis förklarat för dig att jag inte ens skulle äta godis med gelatin av nöt eller svin i för att det är djurdelar, att jag som vegetarian känner att jag måste äta mer veganskt för att inte hjärtat ska gå sönder, så vad tror du själv? Ibland får jag vända bort blicken för att jag inte klarar av att se benen på din tallrik. Ibland bränner det bakom ögonen och jag får förgäves hindra tårarna som rinner för din skull för att du inte ska ta illa upp. Så nej, för mig är inte det okej.

Säger: Jag är van.

Från och med nästa år ska jag enbart ställa motfrågor. Inga fler förklaringar om varför jag äter veg, jag är alldeles för nyfiken på vad djurätarna har för svar att ge till mina frågor.

Digitala fotspår, de sju dödssynderna, internetstjärnor och gamification

Jag blev precis påmind av en fin vän att det inte är något P3 Browser i dag vilket känns lite tomt. Om du har missat något program kan du enkelt scrolla igenom alla på hemsidan. Jag listar även de där jag varit med i nedan så att min mamma enkelt ska kunna hitta.

Det har varit ett sant nöje att göra radio, särskilt eftersom det är så olikt alla andra medier. Man har 3-4 minuter på sig att prata om ett ämne och delar den tiden med två, tre andra personer så det gäller dels att göra sig hörd och dels att få fram det en vill säga. När jag bloggar kan jag ju justera och uppdatera hur mycket jag vill, radio är mer pang på på det sättet, med allt vad det innebär.

Jag har ingen radiovana med undantag för P3 Populär, det här var snarare en chans jag fick för att jag är aktiv i sociala medier och visar intresse för allt som händer där. Varje gång jag erbjuds att göra något nytt och spännande så tackar jag ja, det tror jag är svinviktigt. Sen hur det går spelar mindre roll, det viktigaste är att våga och testa sig fram. Har man tur blir det såhär roligt!

Äldre inlägg

© 2017 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑