Några appar jag vill ge hjärt- och lungräddning: Path, Loopcam och Cinemagram

Path

Jag har nu i princip tvingat mina vänner på Path, alla 11, att ge det en ny chans. Ingen app har ett så snyggt gränssnitt, erbjuder Diana-filter och förblir ouppköpt av Facebook eller Google. Det jag gillar mest är att bilderna är låsta till appen om man vill och då syns de inte någon annanstans. Det innebär att jag kan lägga upp bilder på höstlöv och annat privat och känna att det bara är mina närmaste som ser det vilket är ljuvligt.

Jag har tidigare bloggat om Path, bland annat här och här.

Loopc.am

Jag älskar animerade giffar som ingen annan, se bara hur glad jag var när Arvid och Daniel spelade in en åt mig ovan, men Loopc.am har vissa saker som de skulle behöva förbättra innan jag kan bli helt fast i giffträsket. Nu råkar jag veta att det är en uppdatering på gång och då hoppas jag att följande finns med:

Möjligheten att

  • välja hastighet (slow, medium, fast). Som det är nu blir jag sjösjuk av precis alla jag spelar in.
  • kommentera andras loopar
  • gilla andras loopar. Den LOL-knapp som finns nu får mig att se deras Berlin-kontor framför mig: alla killar är 28, har kepsen på sned och odlar en ironisk mustasch. Inget ont om såna killar (de är ju hur söta som helst) men för mig tar det stopp. Ska jag lolla en bild på nagellack? Varför?
  • justera inbäddningen, den tar upp alldeles för mycket plats.
  • söka efter vänner. Jag hittar några om jag vandrar från person till person (men de flesta har inte uppdaterat det senaste året).
  • kika igenom min feed i appen. Det finns en gemensam Feed i appen men om jag vill gå in på min egen öppnas den upp i Safari.
  • ta bort dubletter. Det verkar inte bara vara jag som drabbas av detta, varför blir det så?

Cinemagram

Cinemagram är en fantastisk app som jag måste öva på att använda för den är lite klurig men de som fixar det gör de mest fantastiska delvis giffade bilderna. Deras filter är helt underbara och rent socialt fungerar det sömlöst.

Kika på instruktionsvideon nedan om du blev nyfiken på att testa!

Read More

Några utdrag ur Läslusens dagbok från 90/91

Jag läser i Läslusens dagbok från 1990 att min sämsta egenskap var maskinskrivning och tänker att det gick rätt så bra ändå. Mina bästa egenskaper var jumpa, längdhopp (3,59) höjdhopp (1,26 i 6:an). Minns utan hjälp att jag i nian hoppade 1,45 och vann guld, vill bara skjuta in det eftersom vi just det året inte hade medaljutdelning i skolan.

Saker jag önskar mig: piratbyxor, Ankie Bagger band, pengar, Nintendo eller Game Boy, en bläckfisk och en hamburgaretelefon, en kaninunge. Mer pengar. Jeansskjorta. Som en tidsmaskin utan dess like! Favoritgruppen behöver jag knappast presentera närmare va? New Kids On The Block. Såklart.

Det viktigaste i boken är ändå beslutet att inte dricka alkohol som togs på nyårsdagen 1991, ett löfte som jag har hållt sen dess. Det episka ögonblicket summeras såhär: I dag har jag inte gjort annat än tittat på TV + video. Natten var ganska kort. I Nyårslöfte lovade jag att aldrig dricka (provsmaka) på vin. God natt. Kallt. 

Det får nästan plats i en tweet.

Read More

Klicka på den här länken om du vill betala för den

Jag träffar väldigt många medier via mitt jobb och är alltid intresserad av att höra hur de stora tidningarna ska lösa sina intäktsproblem på nätet. De pratar om betalväggar ”men är inte riktigt där än” och när jag frågar om förebilder säger alla The New York Times – som för övrigt stänger ner sin betalvägg i dag för att göra informationen om orkanen Sandy tillgänglig för alla. Är det inte lite vanskligt att luta sig mot en sajt som har 30 miljoner (internationella) läsare?

Ett medie sa att de trodde sig ha en lösning inom fem år. ”Så ni tror att folk kommer vilja betala för innehåll på nätet om fem år?” frågade jag och började spåna på vilken typ av betalvägg man ens kan ta betalt för då. Innehållet måste vara helt unikt, anpassat efter mina intressen och troligtvis kopplat till en omtyckt och respekterad krönikör/journalist/fotograf, ungefär så. Ge mig gärna en gräddfil till att få kommunicera med skribenten också!

Men sakta i backarna! Precis som vi har blivit vana vid att allt innehåll är gratis har vi också blivit vana vid att dela det. Det måste medierna ta hänsyn till men den stora frågan är, tror jag, om vi kommer vara gratis om fem år eller om vi kommer kräva något i utbyte för vår data och kanske även våra rekommendationer och delningar?

En ofärdig tanke: Om jag rekommenderar en betalartikel och sprider den till mina vänner får jag en summa för varje klick den genererar. Samma sak om jag länkar till den från min sajt och folk klickar sig vidare. Pengar som jag kan samla på mitt konto eller sprida vidare genom att läsa andra betalartiklar.

Björn skriver i sitt inlägg For free att det är läsarna som har byggt upp medierna på nätet och att de förtjänar uppskattning, inte en massa hinder. Det är den mest sunda inställning jag har hört på länge. Det handlar om att samarbeta med läsarna och i förlängningen kanske skapa en modell som båda tjänar pengar på. Att anpassa sig efter nätkulturen istället för att gå tvärt emot den och försvåra det naturliga beteendet.

Tillbaka till The New York Times! Mathew Ingram på Gigaom skriver:

”I’ve argued in the past that a membership model that provides added benefits for valued readers — whether it’s ebooks or live events or some combination of such features — is a better approach than a paywall, and the experience of some publishers such as The Atlantic seem to indicate that this is so. To me, newspapers like the Times would be better off trying to get to know their readers better so that they could offer them advertising or other features, rather than simply hitting them with an undifferentiated paywall.

In the end, newspapers watching the Times have to ask themselves not just whether they can duplicate the short-term revenue success of the paper’s paywall (which some or all of them may be unable to do), but also what happens when that still doesn’t make up for the decline in ad revenue.”

Vägg eller inte vägg, om surfarvanor och data börjar värderas kan det börja hända grejer.

Read More

Jag säger inte alltid sanningen för vem vill egentligen höra den?

Häromdan påstod jag att jag har svar på tal när det kommer till djurrätt och Elin som nyligen blivit vegetarian blev nyfiken och ville höra mer. Det här är bara en handfull exempel på vad man får diskutera som vegetarian, fyll gärna på om du har fler. Notera att jag inte alltid säger vad jag egentligen tycker.

Från början var vi ju jägare…

Vill säga: Kan inte den karl som varit och hämtat en kall plastkorv med fläskfilé borta vid köttdisken förklara för mig exakt vad det har gemensamt med att jaga mammutar?

Säger: Som tur är har vi utvecklats sen dess. Om någon vill döda skogens konung, detta fantastiska djur med familj och vänner, för sitt eget nöjes skull finns det säkert en logisk förklaring till det.

Säger inte: Förslagsvis liten snopp.

På stenåldern hö hö hö…

Tänker: Just det ja, under den perioden när män klädda i djurpäls drog sina kvinnor i håret in i grottan. Nu är jag med på var du är mentalt. Varför vill du ursäkta ditt nuvarande beteende med hur människan var för tusentals år sen? Gäller det i andra situationer också?

Säger: På stenåldern åt man för att överleva, säkerligen mycket nötter, rötter och växter, det går inte att jämföra med den industri som nu hålls gömd från media i stora stängda lokaler där djuren produceras, helt utan tillgång till ett drägligt liv, på löpande band.

Djur äter ju andra djur…

Tänker: Kycklingen du äter blir 35 dagar gamla innan hen förs till slakt. Grisen du äter står instängd hela livet på 0,9 kvadratmeter utan möjlighet att böka i de fem halmstrån som ligger utspridda på betonggolvet. Hälften av alla kossor i Sverige står fastbundna största delen av året utan att kunna vända på sig. De är alla växtätare.

Säger: De djur du äter föds upp av foder som skulle kunna försörja hela planeten men tar en omväg via djuren istället för din skull. Människan är inget rovdjur, hon är en allätare som står överst i näringskedjan. Är man stark får man även vara snäll. Har jag hört.

Jag äter ekologiskt och vilt…

Tänker: Nej, det gör du inte. Du äter det inte på lunchen, inte när du är på restaurang, inte som nattamat i korvkiosken och inte när du är bortbjuden. Du köper det eventuellt för att döva samvetet någon gång men ett extrapris är ett extrapris och plånboken går först. Att du köpte vilt en gång 2002 räcker inte och om du verkligen ville äta ekologiskt för att spara på miljön skulle du inte äta kött över huvudtaget.

Säger: Samma sak.

Slutsats: Ja, det leder till bråk.

Jag älskar djur…

Tänker: … men inte djuren på din tallrik.

Säger: Det här med att skilja på djur och djur är så märkligt för mig. En griskulting är som en hundvalp. Titta in i ögonen på en häst eller ko. Vad ser du? Titta på hur lammen leker med varandra i hagen. På hur alla djur du äter har en familj, vänner, kärlekar. Förklara skillnaden för mig.

Är det okej att jag äter kött?

Tänker: Jag har precis förklarat för dig att jag inte ens skulle äta godis med gelatin av nöt eller svin i för att det är djurdelar, att jag som vegetarian känner att jag måste äta mer veganskt för att inte hjärtat ska gå sönder, så vad tror du själv? Ibland får jag vända bort blicken för att jag inte klarar av att se benen på din tallrik. Ibland bränner det bakom ögonen och jag får förgäves hindra tårarna som rinner för din skull för att du inte ska ta illa upp. Så nej, för mig är inte det okej.

Säger: Jag är van.

Från och med nästa år ska jag enbart ställa motfrågor. Inga fler förklaringar om varför jag äter veg, jag är alldeles för nyfiken på vad djurätarna har för svar att ge till mina frågor.

Read More

Digitala fotspår, de sju dödssynderna, internetstjärnor och gamification

Jag blev precis påmind av en fin vän att det inte är något P3 Browser i dag vilket känns lite tomt. Om du har missat något program kan du enkelt scrolla igenom alla på hemsidan. Jag listar även de där jag varit med i nedan så att min mamma enkelt ska kunna hitta.

Det har varit ett sant nöje att göra radio, särskilt eftersom det är så olikt alla andra medier. Man har 3-4 minuter på sig att prata om ett ämne och delar den tiden med två, tre andra personer så det gäller dels att göra sig hörd och dels att få fram det en vill säga. När jag bloggar kan jag ju justera och uppdatera hur mycket jag vill, radio är mer pang på på det sättet, med allt vad det innebär.

Jag har ingen radiovana med undantag för P3 Populär, det här var snarare en chans jag fick för att jag är aktiv i sociala medier och visar intresse för allt som händer där. Varje gång jag erbjuds att göra något nytt och spännande så tackar jag ja, det tror jag är svinviktigt. Sen hur det går spelar mindre roll, det viktigaste är att våga och testa sig fram. Har man tur blir det såhär roligt!

Read More

16% av vad jag vill säga om Facebook EdgeRank

En svensk Facebook-användare, det finns 5 miljoner sådana i det här landet, gillar i snitt 11 Sidor på Facebook. De senaste dagarna har det pratats ivrigt om att Sidornas inlägg enbart ses av 16% av fansen, utvalda av Facebooks algoritm EdgeRank, så för att nå de resterande 84% av fansen erbjuds företagen att betala pengar för anpassade annonser.

Detta innebär bland annat att organisationer, som sitter på många av de Sidor som har flest antal fans, inte har råd att nå alla som vill kommunicera med dem och att målsättningar i stil med ”Vi ska nå 50 000 fans vid årsskiftet” måste justeras. 80% av användarna återvänder nämligen inte till Sidan de gillat utan räknar med att den dyker upp i feeden. Så hur mycket är ett fan egentligen värt? Och hur mycket pengar kostar det att nå ett fan?

Är du intresserad av att läsa mer rekommenderar jag främst Så drabbas ideella av Facebooks nya vinstintresse samt Facebook I want my friends back. Jag samlar även de artiklar och inlägg jag gillar allra mest på GimmeBar så in och sök vid intresse.

Read More

Om hur nya tjänster sprids genom kärlek användarna emellan (plus bonusbilder på Lador)

Jag läste en sådan träffande artikel i morse om hur Pinterest fått spridning, att det inte handlade om någon algoritm utan om engagerade användare och det gillar jag verkligen. Nu är det den tredje största sajten som driver trafik till andra sajter, ganska mäktigt! Såhär skriver de i artikeln där de intervjuar grundaren Ben Silbermann:

In 2010, three months after Pinterest launched, the site had only 3,000 users. But some of them were active users, and those people loved the site — and both of those categories included Silbermann himself.
“Instead of changing the product, I thought maybe I could just find people like me,” he said.
So Pinterest started to have meet-ups at local boutiques, and to take fun pictures of people who attended them, and to engage with bloggers to do invitation campaigns like “Pin It Forward,” where bloggers got more invites to the site by spreading the world.

Precis samma sak upplever jag nu med The New Hive som jag tipsade om i P3 Broswer i går. Efter mitt blogginlägg om detta vackra verktyg mailade en av grundarna mig och tackade för det fina omdömet, undrade om jag hade några synpunkter på tjänsten och erbjöd mig fler invites. Jag var redan såld men det är precis det här sociala medier handlar om, relationer och kommunikation, så nu är jag ännu mer nerkärad.

Vi har sedan dess mailat fram och tillbaka och även hörts på Twitter, en av hans kollegor följer mig, och jag är övertygad om att detta gör mig ännu mer benägen att blogga om dem (som nu), prata om dem (som jag gjorde i kväll när jag hängde med Jesper och hans vänner) och skicka ut invites för att fler blir nyfikna. Vill du ha en?

Här blev det brådis, han var precis på väg att köra iväg!

Read More

På besök i Odessa

I helgen var hela jobbet på konferens i Odessa som ligger i Ukraina.

Vi hade riktigt givande konferensdagar och jag ser fram emot att se allt som presenterades förverkligat.

Det korta besöket vi gjorde kändes som en tidsresa på många sätt. Allt från kvinnosyn och klädsel till rivna hus och rökning inomhus.

Höjdpunkten var att hänga med alla kollegor, vi är ett ganska stort gäng som har väldigt roligt tillsammans, jag uppskattade särskilt att det var så mycket dans.

Ser redan fram emot nästa konferens, bla, bla, bla! Puh! Trodde aldrig att jag skulle kunna blogga om resan utan att nämna varken alkoholintag, ökända filmsnuttar eller maffian men det gick ju strålande!

Read More

Drömmar om rosa rum i ett rosa hotell

I morgon åker vi till Odessa på konferens med jobbet. Taxin kommer redan klockan fem så jag ska försöka komma i säng i någorlunda tid.

Jag tänker inte ljuga och påstå att jag inte hoppas på att få ett rosa rum. Eller möjlighet att ladda mobilen regelbundet så att jag kan ta kort på varenda kvadratmeter av stan.

Det kanske är lika bra att ta med baddräkten? Av någon anledning får jag för mig att Ukraina kommer behandla oss väl, återkommer med en uppdatering!

Read More

Sajten jag fallit handlöst för

Gunnar, som alltid har tips på det senaste och från början hette @g på Twitter, undrade om någon ville ha en invite till New Hive häromdan och jag blev nyfiken på vad det var för något. När jag kom in på sidan föll jag handlöst för det fantastiska gränssnittet och kreativiteten som verkade flöda som om den vore vatten.

New Hive är ett verktyg för att skapa innehåll i form av text, video, bilder, länkar och ljud, så kallade Expressions, genom några väl valda klick. Fantasin sätter gränserna om det nu finns några sådana. Tänk dig en jobbansökan, en instruktionsguide, en kärleksförklaring, en inbjudan, ett recept, ett tips, vad som helst som är lite roligare än alla vanliga format. Och så enkelt att använda!

Dessa inlägg, eller Expressions, går sen att bädda in likt ovan, gilla eller kommentera och dessutom syns det hur många som har kollat på min hive. Det blir som ett community på sidan, ska genast leta reda på Gunnar!

Var inne och ändrade storleken på mina hives, är lite osäker på hur de ska se ut, klicka gärna här eller här för att se dem stort på skärmen. Det känns som något som kan tilltala de som gillar Tumblr, Pinterest eller Vimeo, vill du testa har jag några invites att dela ut!

Read More