För några veckor sedan ställde jag en fråga på Instagram som löd Hur blev du vegan? Även om bara 10% av svenskarna äter vego är det väldigt lätt att hitta dessa i sociala medier och jag följer en hel drös så jag fick in en famn fina svar. Hoppas de kan inspirera någon!

Helen

rockspindeln Första gången jag blev vegan (-98) hade jag nyligen slutat äta kött och började dejta en kille som åt på McDonalds tre gånger i veckan. Då höll det i 3,5 år (hej kikärtsbiffarna på Chutney!) innan jag återgick till att vara vegetarian. Andra gången jag blev vegan var för två somrar sedan. Då hade jag ätit #varannanvegan i 1,5 års tid vilket gjorde att jag vande mig av vid vissa produkter och naturligt bytte ut andra mot likvärdiga. Jag gick från att köpa Hushållsost till ekologisk ost utan löpe till Jeezly. Valde Anammas och Astrid & aporna istället för Quorn och Hälsans kök (som än så länge innehåller ägg). Drack alla växtbaserade drycker och yogurtar som fanns och fick mina favoriter. Samma med choklad. Började laga mat efter recept istället för att slentrianhandla när jag var hungrig. De veganer jag följde, och fortfarande följer, i sociala medier fick det att se så lätt ut och samtidigt exploderade marknaden av nya produkter. När jag fick frågan ”Vad är det du äter som inte är veganskt?” klickade det till. Jag blev vegan där och då och den här gången kommer jag vara det livet ut. För att det är så lätt.

Zandra

pinglanzeta Nu blire långt och brokigt. Jag blev först vego när jag var 11-12, sedan lite vegan i tonåren men aldrig helt hundra. Efter det hade jag en köttätarperiod och jobbade som köttmästare (!) på en Konsumdeli. Det förändrade mycket för jag fick en bra inblick i köttindustrin och den är enda anledningen till att jag inte äter kött för jag älskar kött och har i teorin inga problem med att äta vilt etc. Så då började jag först äta kött endast från gårdar jag visste var bra t ex men det kändes mer och mer skumt så det var egentligen bara en kort period och är nu 21 år sedan. Efter det åt jag veganskt ett tag när Aniara föddes men tyckte det blev för jäkla knepigt att äta på restaurang, det var liksom illa nog att inte äta fisk… Men sedan läste jag och en PS-kollega samma artikel om mejeriindustrin för typ 6-7 år sedan och bytte samma dag ut komjölken mot soja på jobbet och på den vägen är det! Som bonus dök dessutom stora kärleken upp för fem år sedan och är en helt grym vegankock.

pinglanzeta Men jag är fortfarande så att det är industrin jag vänder mig emot, inte att äta djur/mjölk/ägg per se så jag äter faktiskt ägg från min kompis höns när tillfälle ges. De pickar runt på gården och har ett prima hönsliv så för mig är det inte bekymmersamt etiskt även om det givetvis finns andra sätt att se på saken.

rockspindeln@pinglanzeta Att jobba på PS som vegetarian var så härligt! Aldrig sen dess har jag varit på en arbetsplats med så många vegohjärtan, det värmer. Blir så otroligt nyfiken på vilken artikel det var ni läste? Minns du?

pinglanzeta Håller med! Det är lyxigt att vego är norm på PS, vi är rentav två veganer på lilla HK. 🙂 Det var en notis i Metro med statistik på hur ofta mjölkkor kalvar och hur lång tid de får tillsammans.

rockspindeln@pinglanzeta Wohoo! Kul att en sån där artikel gör skillnad. Känner mig ibland som en trasig skiva som, liksom tidningarna, bara upprepar fakta men skam den som ger sig.

pinglanzeta Extra roligt att just den kollegan var en av de få köttätarna på PS. 🙂 Och fortsätt! Alltid bra att informera om hur verkligheten ser ut.

rockspindeln@pinglanzeta Du med!

Anna

 annaasplund Jag klickade till slut mig in på Djurens rätts sida om kor och kalvar i mjölkproduktionen. Skäms att säga detta men trots att jag växte upp utan kött och trots att jag för längesen hade slutat med att då och då äta fiskar och kycklingar, och trots att jag tänkte så mkt på normerna kring mat – så fattade inte jag att mjölk är = lidande. Att mjölkindustrin är = köttindustrin. Att varje mjölkko måste kalva regelbundet (uhm så skämmigt men jag tänkte liksom att korna hade mjölk i många år pga att de mjölkades hela tin, visste inget om de nyfödda kalvarna som tas ifrån dem. Hade inte undersökt det pga fick min info fr ekobönder jag känner. De råkade glömma vissa ”detaljer”). Jag delade lgh med en vegan ett år 1998 (yes jag är 138 år), o han va superstrikt o vi pratade massor om filosofi men aldrig nåt om kalvarna. Bara liksom om människans rätt att använda djur. Jag tyckte ”åh fint tänkt”, men missade ju så jävla mkt. Dvs jag beundrade veganer men fattade inte att de principer jag trodde mig leva efter krävde just en vegansk livsstil. Sen hände ngt för några år sen. Slutade med skinn som jag varit äcklad av ett tag. Slutade köpa ny ull. Och så läste jag på om mjölken, sjönk ner till jordklotets botten av sorg och skam – och ah sen blev jag vegan. En tanke ledde till nästa; vad mer har jag missat. Hur är det egentligen med honung osv. Åt typ nån ostmacka och mitt livs sista semla med grädde (den smakade skuld) och när mjölken åkt ut så var det lätt att ta resten av stegen. Min sambo följde med, min syster var redan inne på vegangrejen, två av mina bästisar blev i princip veganer några månader efter och sen har det rullat på. Ps. Du är så bra! En av mina förebilder. 🙂

annaasplund Ps slutade med ägg långt innan mjölk. Inte för att det spelar ngn roll för trådens läsare men. Detta att leva i mjölknormen o samtidigt tjata om köttindustrins ondska, det är sååå vanligt. Därför fokuserar jag ofta på just kalvarna i mina försök att väcka tankar.

rockspindeln@annaasplund Jag är likadan. Mjölk var lugnt alldeles för länge för att jag köpte eko och försvarade det med att kalvarna fick vara ett par dagar längre med sin mamma. Att mjölk ÄR köttindustrin är en viktig koppling! Jag blev medlem i @djurensratt redan -96 så när beslutet om att bli vego väl togs så var det baserat på fakta som jag läst mig till i broschyrer, hört på seminarier och sett på filmer, ofta med dem som avsändare. Kalvar är ett utmärkt sätt att väcka tankar på.

Camilla

bergvallcamilla En gymnasielärare provocerade mig till att bli vegetarian under en samhällslektion. Jag försvarade djurrättsaktivister (mest för att provocera jag också) så frågade läraren mig: ”jaha så du är vegetarian då?” Och för att inte bli anklagad för dubbelmoral (pinsamt ju!) så svarade jag: ”nä men jag ska bli det nu!”. Sen frågade läraren mug kontinuerligt hur det gick och jag är ganska envis. Sen gick det av bara farten, blev medlem i Djurens Rätt och insåg att jag höll med om allt. Sen pågick processen att bli vegan i ngt år innan jag var fullblodig

rockspindeln@bergvallcamilla Åh, jag vill bli gymnasielärare nu känner jag! Är det inte så att de flesta slutar äta kött i tonåren?

bergvallcamilla Kan tilläggas @rockspindeln att läraren själv inte var vego, utan gillade bara att testa våra åsikter och provocera oss till att tänka efter och ta ställning i saker. 🙂

rockspindeln@bergvallcamilla Sök upp honom på Facebook och utmana honom tillbaka! Bra inställning

Alexandra

alexandra_larsson Jag blev vegetarian när jag gick i sjuan, mest för att jag hade kompisar som var det och utan att egentligen ha några orsaker till det. Jag hade aldrig reflekterat över kött på det sättet. Jag slutade aldrig vara vegetarian innan jag blev vegan, utan det höll liksom i sig. När jag började gymnasiet fick jag upp ögonen för djurrätt och förstod att det fanns stora etiska skäl att avstå från kött. Jag involverade mig först i en lokal djurrättsgrupp som sedan blev en del av djurrättsalliansen när den startades några år senare. Att arbeta aktivt med djurrätt på det sättet fick mig att förestå att veganismen var det rätta och jag gick från vegetarian till vegan över en natt. Det var 2009 och jag skulle aldrig kunna tänka mig att återgå till en annan kosthållning. Så ja, 5-6 år där någonstans and still going strong

rockspindeln@alexandra_larsson Minns du vad det var som fick dig att få upp ögonen för djurrätt? Någon särskild händelse? Ju mer man läser desto mer övertygad blir man, ändå starkt att gå från vego till vegan. Inspirerande!

alexandra_larsson Jag träffade nya vänner som redan var involverade i djurrättsrörelsen, och man blir som man umgås brukar man ju säga. Haha. Minns inte exakt vad det var, men när man hela tiden omger sig med informationen så är det svårt att blunda för den. Och när man ser andra som äter veganskt och förstår hur lätt det är (inte lika lätt som nu, men ändå) så finns det inte så många ”undanflykter” kvar liksom. Och jag är nyutexaminerad gymnasielärare, hoppas jag kan bli en sån. Haha. @bergvallcamilla @rockspindeln

rockspindeln@alexandra_larsson Men ja, vilken dröm! @bergvallcamilla

Jenny

someld Insåg hur sjukt det var att jag åt kött, när jag aldrig skulle kunna döda eller skada ett djur. Att jag avskydde kyckingklubbor och revbensspjäll, men köttfärs mm. (där man inte ser att det har kommit från ett djur) gick bra. Så otroligt motsägelsefullt. Det fanns absolut ingen anledning för mig att inte vara vegan, förutom att jag älskade smaken av kött och mjölkprodukter. Och så egoistisk vill jag aldrig vara. Önskar bara att det inte tog så många år för mig att inse detta. Att vara vegan värmer hjärtat ❤️

rockspindeln@someld Ja, verkligen! Det är viktigt att komma ihåg att nästan alla veganer ätit kött en gång och de har inte slutat med det för att det inte är gott. Att vara vegan är ingen smaksak, även om det är otroligt gott!

Tova

tovabryngelsson Jag blev vegetarian för ett och ett halvt år sedan, pga att jag alltid älskat djur. Va det när jag va yngre men det höll bara i ett år. Jag fick också en ätstörning på samma gång eftersom jag hörde och läste så mycket om att kolhydrater gör en tjock och vegetarisk mat innehöll mycket kolhydrater. Tänkte att jag minsann inte skulle bli tjock utan jag skulle gå ned i vikt fast jag va vegetarian. Åt 500-800 kalorier om dan och var väldigt undervikig och va livrädd för att råka gå upp något. Jag läste massa om olika dieter och sånt så då kom jag in på veganska dieter och bloggar där det stod mycket om hur djuren har det också. Då kändes det som att vegan va det enda rätta och på något sätt bytte jag ut reglerna för hur många kalorier jag skulle äta till vad jag skulle äta. Jag behövde begränsa mig på något sätt. Har fortfarande problem med maten och mycket beror på att det är svårt att hitta mat enkelt och att jag måste laga maten själv nästan hela tiden eftersom min familj inte vill laga vegansk mat. Blir stressad när jag måste bestämma själv vad jag ska i maten eftersom jag tycker att vissa ingredienser, typ det lilla sockret i buljong känns jobbig eftersom min hjärna har någon idé om att jag bara ska äta supernyttiga saker. Det hade varit skönare att äta samma mat som alla andra så man slapp tänka på vad det innehåller liksom. Men jag är ändå glad att jag är vegan och skulle aldrig få för mig att sluta.

rockspindeln@tovabryngelsson Det är alltid lättare när man är omgiven av personer som äter samma mat och peppar den. Förhoppningsvis har du det stödet i sociala medier? Jag läste ett citat senast i dag som handlade om att när vi pratar om djurrätt så sprider vi kunskap, inspiration och fakta men vi visar även andra veganer att de inte är ensamma. Det var lite därför jag skrev det här inlägget. Hojta om du behöver tips på recept eller annat som kan underlätta din stress. På min blogg har jag samlat 100 veganska recept från mina svenska favoritbloggar, det kanske kan vara något?

Mårten

xmartenx Jag blev vegan i samma veva som väldigt många andra i Umeå blev det, sommaren ’95. Alla band jag lyssnade på och hela livsstilen kring hardcore(punk) propagerade stenhårt för djurrätt, så valet var ganska enkelt. När jag väl tog steget var jag väldigt övertygad om att veganism var det enda rätta och har sedan aldrig funderat över några andra alternativ.

rockspindeln@xmartenx Fanns inget coolare än hardcore, veganer och straight edge i min värld.

Josefin

josefinehelen Tack vare dig, och Veganprat! ✨✊✨✨ Tack för det!!! Det bästa jag gjort.

rockspindeln@josefinehelen ❤️✨‍❤️‍✌

Det här är ju en av de finaste komplimangerna jag kan få och också en del av mitt nyårslöfte, att inspirera någon till att bli vegan!

<3

Johanna

veganisera För 6 år sen blev jag vegan, jag var 18 år och började plötsligt förstå att jag genom att äta animalier som ost och komjölk bidrog till så otroligt mkt lidande genom att stödja en industri där djur inte är något mer varor för mänsklig konsumtion. Dessutom så hade jag en otrolig miljöångest som också bara pekade åt det håll som jag redan var påväg, att bli vegan. Och det är ett av de bästa besluten jag tagit i mitt liv. Min familj var (och är fortfarande) väldigt skeptisk, och jag får (som de flesta veganer) fortfarande lika tradiga frågor och påståenden, mest om allt jag inte äter/får i mig, såklart. Men jag är så lycklig över att ha så många vänner som är veganer, och att veta att det finns personer som jag faktiskt inspirerat så pass att de valt att bli veganer med. Det är inget annat än häftigt.

rockspindeln@veganisera Det är så jäkla häftigt! Förhoppningen är att veganism normaliseras mer och mer, särskilt av media, så att ingen någonsin behöver vara skeptisk igen. Med kunskap inser dessutom fler och fler hur lätt det är. Jag älskar veganism, det är kopplat till så mycket positivt för mig! ✌

Truls

trulspetersen Earthlings.

rockspindeln@trulspetersen Word!

Marie

evergirl_ Vill faktiskt lyfta fram din (?) #varannanvegan tagg som jag tycker borde bli en kampanj från @djurensratt (ihop med#varannanvegetarian kanske) för den lyfte så bra detta med att man inte måste vara perfekt direkt utan även om man bara gör en del i början så är det bättre än att inte göra något. Jag har alltid känt att det varit ett stort steg att ta att äta veganskt och varit så rädd för att misslyckas att jag inte vågat mig på det. #varannanvegan ger en ju friheten att faktiskt bara vara noga varannan måltid och sen, hux-flux, blev det plötsligt alla måltider. Man kan göra omställningen gradvis och behöver inte göra hela ställningstagandet på en gång. Det tror jag ökar chansen för att man sedan håller fast vid det.

rockspindeln@evergirl_ För mig var det verkligen så. Många har svårt att släppa vissa saker, som en viss ost eller chokladsort. Varannan vegan var så smart för då kunde jag äta det varannan gång tills jag insåg att jag kunde leva utan det. I grunden är ju min smaksak det som avgör om ett djur lider och dör. Den insikten gör att jag kan avstå allt. När jag diskuterar djurrätt på Twitter får jag ofta höra att mitt ställningstagande är så svartvitt. Sån är ju jag som person. Men #varannanvegan är lagom grått för att passa alla.

Sanna

sanfri87 Så intressant att läsa andras berättelser! Här kommer min. Jag började äta vegetariskt i skolan när jag började högstadiet. Det var en kompromiss med min mamma som inte ville att jag skulle sluta äta kött för hon var orolig att jag inte skulle få i mig allt. Jag kände avsky för kött för jag hade insett att det var döda djur. Jag tror att det gick upp för mig när jag i tioårsåldern fick gosa med grannens griskultingar på landet där vi hade sommarstuga, stadsunge som jag var. Jag fasade ut ett djur i taget och började laga min egen mat hemma och blev tillslut efter några år helt fri från kött. När jag träffade min stora kärlek, som var vegan, hade jag funderat mycket på att bli vegan men inte vågat. Ost var en stor del av min kost och jag trodde inte att jag kunde leva utan den. Vi pratade mycket om djurrätt och miljö och jag vågade äntligen läsa på om mjölkindustrin och insåg såklart att den är tätt sammankopplad med köttindustrin och jag kunde inte fortsätta äta mjölkprodukter med gott samvete. Nu 6 år senare har jag inte ångrat mig och jag kan inte tänka mig att jag någonsin kommer sluta vara vegan

rockspindeln@sanfri87 Fint! Jag slutade också med ett djur i taget som jag minns det. Kyckling var det jag trodde att jag skulle sakna mest men jag har inte saknat något. Minns hur jag grät när min mamma rensade den hela grillade kycklingen för att det så tydligt låg en individ där. Grät också över resterna efter köttfärssåsen i diskhon för där låg ju delar av flera individer. Mjölk kommer ofta i skymundan för vi har fått lära oss att mjölk behövs. Viktigt att våga läsa på och ifrågasätta! Varken bonden, ICA-handlaren eller ens vår egen familj kommer göra det åt oss.

Gözde

themelodymaker Jag tror inte jag har coolaste historien men här kommer den! När jag först blev vegetarian kollade jag på Earthlings (jag tror du hade twittrat om det). Jag hade ingen aning hur mjölkkorna hade det innan dess. Jag blev inte vegan på en gång eftersom jag är inte en sån spontan person. Men jag bytte till växtbaserade mjölk och yoghurt. Sedan deltog jag i veganutmaningen men tro eller ej gick det inte så bra för mig – kanske för att jag är ingen teamplayer och istället fattar beslut på egen hand. Sedan en vacker dag inte så långt efter veganutmaningen hade jag bestämt mig att bli vegan. Det hände bara så där out of the blue. Jag måste påpeka både du och min kollega poeten Agnes G har inspirerat mig jättemycket!

rockspindeln@themelodymaker Härligt att höra! Earthlings är verkligen en suberbra film för de som är nyfikna. Det går ju att blunda när det är för läskigt – bara man bestämt sig för att lyssna.

Maria

mbackne Fattade aldrig vad min vän rockspindeln höll på med på 90 talet med straight edge då vi inte umgicks så mkt längre (varit bästisar sedan dagis) Senare i livet började jag med yoga vilket ledde till att jag blev vegetarian. Tyckte dock det var svårt pga dåligt utbud på lunch och folks åsikter så började äta fisk. Blev gravid och så otroligt sugen på köttbuljong (drack som te) och började äta kött. Blev otroligt uppskattat av min sambo och familj som tyckte det var så härligt att äntligen kunna bjuda på god mat. Nu är min dotter snart 2 år. Vill jag att hon skall äta kött? Ska inte hon få veta hur djuren vi äter behandlas? När rockspindeln tipsade om veganutmaningen i år såg jag det som min chans. Nu skulle jag få hjälp med recept och information. Jädrans vad det tog hus i helvete hemma. Min kille satte sig på tvären medan jag skrek och grät att jag måste väl få välja att äta (eller inte äta) vad jag vill. Visste inte själv att det faktiskt var så viktigt för mig. När han sa att -’ tom du var singel skulle du säkert vara vegan’ gick det upp ett ljus. Varför skall jag låta andra bestämma över vad jag äter för att de skall trivas. Nu är jag vegetarian (vegan hemma) och mår så otroligt bra. Det är fan det bästa jag gjort på länge. Min kille har ändrat sig och tycker nu det är rätt kul att pröva nya rätter. Min dotter får pröva ännu mer mat (havremjölk, tofu, bönor mm mm) och hon väljer oftast från min tallrik 🙂 stort tack till min fina rockspindel som jag tyckt varit lite knasig men som ju haft rätt hela tiden 🙂

rockspindeln@mbackne Vad härligt att läsa! ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Felicia

felicianols Fint initiativ Helen! Jag blev vegan över en natt våren -14. Jag har sedan tonåren intresserat mig av en hälsosam kost och alltid tyckt om frukt och grönsaker. Slutade äta fläsk -09, egentligen för att det äcklade mig. Nöt något år efter. De senaste tre fyra åren innan jag blev vegan åt jag mestadels vegetariskt. Åt fisk och kyckling någon gång i månaden. Sista åren började även ägg äckla mig. Däremot åt jag mycket mejeriprodukter. En sommar levde jag i princip på yoghurt och melon pga en ätstörning jag led av. Keso/ruccola/gurka var en annan variant. Så att animaliska produkter äcklade mig visste jag inte om jag skulle tolka vara baserat på ätstörningen eller på att jag höll på att sakteliga anamma en vegansk livsstil. Jag hade länge velat prova veganlivet innan jag väl gjorde det, men att kämpa med att hålla en ätstörning i schack (prio ett var liksom: undgå viktuppgång) gav inte utrymme för den typen av förändringar. Men när jag väl tog steget ska jag erkänna att det var hälsoskälen främst som lockade mig – ”plantbased diet”. Jag hade också haft mycket problem med mig mage och även om jag åt laktosfritt så tänkte jag att jag ska prova mjölkfritt. Äh va fan jag provar veganskt! Så april -14 hade jag min ”vegan detox månad” och under den månaden kom jag över en del litteratur osv över hur djuren faktiskt har det. Tom mjölkindustrin… jag skäms nästan att säga det men jag hade verkligen ingen aning. Efter den månaden kunde jag inte gå tillbaka, jag var vegan och ville få fler att bli det! Helt ärligt är det ett av de bästa besluten i mitt liv!!! Det hjälpte mig bli av med min ätstörning för det första, men sedan kan jag ärligt säga att jag ser världen och mina medvarelser med nya ögon. Känner mig mer levande och en del i något större (yogan gör väl sitt här också). Det känns bara så självklart! Jag saknar inte livet innan ett dugg! KÄRLEK ✨

@rockspindeln @felicianols Vilken historia! Tack för att du delar med dig! Ja, yogan och veganism hör verkligen ihop, för hela kroppens välbefinnande. Jag tänker att det är upp till bonden och ICA-handlaren att informera ärligt om hur mjölkkorna har det. Att de inte gör det utan istället ritar teckningar på mjölkpaketen om hur djuren (inte) har det säger så mycket om den industrin. Namaste!

Elin

Resan tog fart i sena tonåren. Galna ko-sjukan bröt ut, kor i olika länder sprattlade otäckt i nyhetssändningarna och matsalen i min gymnasieskola började servera vegetarisk lunch varje dag till alla som ville undvika kött. Ingen lapp om specialkost behövdes. Jag gick över till en mer vegetarisk kosthållning, men fisk och fågel slank fortfarande ner. Jag minns inte vilka tankar som ledde till den här förändringen, särskilt rädd för kosjukan var jag nog inte. Men redan på högstadiet snuddade jag vid idén om att bli vegetarian, det fanns några stycken i min klass. Det första försöket föll dock pladask framför grillen på familjens veranda.

”Jo, jag är vegetarian” sa jag om någon frågade, ”fast jag äter fisk och fågel.” Och fisk och fågel-vegetarian var jag tills folkhögskolestudierna inleddes några år därpå. Den här gången var majoriteten av mina klasskamrater vegetarianer och inte en enda måltid behövde vi laga själva. Steget till att också välja bort fisk och fågel blev närmast omärkbart, jag slevade bara upp mat från de V-märkta kärlen i stället för de andra.

Och den sociala friktionen var under denna första vegotid minimal, de flesta omkring mig åt ju som jag och
ingen behövde förklara eller försvara valet av djurfri kost. Efter ett år var det dags att kliva ut ur folkhögskolebubblan. Jag grät en skvätt på kökssoffan hemma hos pappa där jag mellanlandat över sommaren. Grät för att jag just lämnat de människor som varit min vardag, men också för att jag insåg att de kloka och självklara värderingar som funnits i bubblan inte alls var självklara utanför den, i verkligheten. Som att inte äta kött till exempel. Fast nu visste jag att det fanns andra ideal än dem jag såg omkring mig, vänner som till och med var veganer. De var så vettiga, de där vännerna, och det blev mot deras ideal jag ställde mina egna. I den världen var vegetarianen på god väg, men det fanns ytterligare steg att ta och det gjorde jag med glädje.

Det blev snart tydligt hur stark påverkan den sociala omgivningen har på de egna vanorna, åt olika håll. Efter ett veganskt halvår blev jag ihop med en köttätare och tillvaron återgick till en vegetarisk med mjölk, ost och ägg i kylskåpet. Då och då damp medlemstidningen från djurrättsföreningen ner på hallmattan. Jag läste om livet som industrihöna, mejeriko, textilproducerande får och kanin och tårarna rann nerför kinderna. Inget av det där onödiga lidandet ville jag bidra till, egentligen. Jag kunde inte försvara varför jag la osten och gräddglassen i varukorgen. Det fanns inget annat alternativ än att leva veganskt, och så blev det, mer och mer för varje besök i matbutiken. Att jag nu hade börjat dela min vardag med en som ville åt samma håll var nog avgörande, men viljan att förändra och förändras fanns i grunden i mig själv, i insikterna jag fått genom åren.

Veganlivet är lätt och svårt. Lätt i praktiken; vi äter köttbullar och potatis med brunsås och lingonsylt, potatisplättar efter mormors recept, julbord, till och med pizza på pizzeria! Allt utan animaliska ingredienser. Den svårare biten är det som sker inombords; min allt större medvetenhet kring vad mänskligheten tar sig rätten att göra mot andra varelser har fått mig att förändra mina vardagliga vanor, men den innebär också en resa på ett annat plan, existentiellt skulle jag vilja påstå. Inte förrän jag kom fram till att nu är det nog, jag är inte med på det här sättet att konsumera och leva längre, och tog klivet, kunde jag riktigt se vilken surrealistisk och destruktiv värld jag befinner mig i. Hur onaturliga de gamla vanorna egentligen var, både för min och djurens del. Hur jag, en vuxen och hyfsat reflekterande person, under alla år till exempel konsumerat mjölk som egentligen var menad som spädbarnsmat, kalvens mat? I efterhand framstår det som ytterst underligt.