Jag vill att min kropp ska vara stark och kännas mjuk. Det är mitt ideal.
Vet inte om det är yogans förtjänst men jag tror det. Jag använder inte smink i vanliga fall – med undantag för rouge – men nu har jag inte haft det alls på sommaren. Läppstift en gång på ett bröllop typ. Men känn på mina armar. Se vad de orkar göra. Känn på mina magmuskler. Eller, förresten, gör inte det!
Det märkliga är att jag alltid har trott att smink var en del av att bli vuxen. Att jag någon gång skulle bry mig om att dechiffrera skönhetsprodukter. Icke! Jag såg en tjej på Instagram, en ung modell vars utseende kommenterades i förbigående av andra, och undrade vem, utöver de stora modehusen, som tjänar på att vi bryr oss mer om utsidan än om insidan? Samhället i stort alltså.
I dag pratade två kollegor på lunchrasten om lösnaglar och lösögonfransar som en mysig aktivitet att göra tillsammans. Självklart kan det vara så. När jag berättade det för min kille och sa att jag nog aldrig kommer bli intresserad av det höll han med. Varför är det så? frågade jag. För att du är du, sa han. Jag får nöja mig med det.
