I videon ovan demonstrerar PETA hur det är att mötas av den här typen av märkliga frågor, om och om igen, som omvänt aldrig skulle ställas till köttätare för att de skulle uppfattas som… ja, vadå?
Du kommer inte tro det här receptet (om du är vegan så har djungeltrumman redan avslöjat det) men jag lovar att de inte smakar kikärtsspad!
1 paket kikärtor (ex Garant, Zeta, Go green)
1,5 dl socker
1/2 tsk citronsaft
1/2 tsk vaniljsocker
Gör såhär:
Vispa upp vatten från ett paket kikärtor tills bara skum återstår. Blanda ner socker, citron och vaniljsocker. Vispa sedan en längre stund tills det ser ut som vispad äggvita och bunken går att vända uppåner.
Klicka ut lagom stora maränger på en plåt, sen skjuts in i ugnen som är 100 grader varm och grädda runt 1,5 timme. Stäng sedan av ugnen och låt marängerna vara kvar tills både ugn och plåt har kallnat helt, det tar ungefär 2 timmar.
Servera med förslagsvis glass, bananer, växtbaserad grädde och chokladsås!
Såg du förresten Johans Chokladcuppies med passionsfruktmousse?
Som vegan är det inte så festligt när kocken ska se ”vad hen kan slänga ihop” så tricket är att gå till en restaurang där de bevisligen har kärlek för växtbaserad mat. Här är fem tips om du fyller år, har något att fira eller kanske bara vill gå ut att äta med någon du tycker mycket om. Klicka på namnet för att komma till hemsidan!
Det syns inte på hemsidan men du får en hel meny av veganska tofubaserade rätter att välja mellan och allt smakar himmelskt! Jag rekommenderar gärna avokadasalladen för 140 kronor ovan, fantastisk att se på och oerhört rolig att äta!
Vi har inte hunnit fira något här än men hemsidan utlovar en vegansk meny för 450 kronor då man får njuta av friterad surdeg med tångkaviar, dill, citron, creme fraiche och rödlök, krämig palsternackstagliatelle med vintertryffel, kapris och friterad rökt tofu samt choklad- och aprikosbröd med pistage och kardemummaglass! Du kan även välja endast den krämiga palsternackstagliatellen med vintertryffel, kapris och friterad rökt tofu för 195 kronor.
Wow, det här är en favorit! Lokalen, maten och personalen garanterar att du får en trevlig kväll. Jag rekommenderar att ta in en massa rätter (runt 80 kronor styck) och dela rätt av. Förslagvis Mao dou (sojabönor med sichuanpeppar, ingefära och salt), fiskdoftande aubergine med chilibönpasta och vitlök (kryddade som fisken i Kina dvs helt vegan), ingefärsdoftande tofu på uråldrigt hemligt recept (täckta av ett klibbigt och kletigt skal, så goda!) och tofu i röd olja. Missa inte heller att beställa en röd alkoholfri drink!
För mustiga 645 kronor får du en vegansk avsmakningsmeny som heter duga! Cha plu blad med tempeh med rostad kokos och tamarind, tofu daikon och drakböna med rostad sesam, svartrisvinägerdressing och vårlök, grön mangosallad med grön nahm jim, gurka och cashewnötter, wokad sesbanblomma och palmhjärta, gulbönsdressing, ingefära och asiatiska svampar, morning glory – salt and pepper tofu med vattenkrasse, pak choy och krispig gyllene silken tofu, rostad pumpa och ung jackfruit i gul curry med limeblad, citrongräs och kokosgrädde och slutligen (puh!) ”Than Sadet Waterfall” med nätmelon, gurka, sorbet på sydostasiatiska örter.
Det är ju smått fantastiskt inne i djungeln på Skånegatan! Priserna är också något mer humana än ovan. Du kan exempelvis få en het Tzai Satey för 167 kronor (grillade currymarinerade tzaispett med jordnötssås och thaiinlagd chiligurka) eller en väldigt het Yam Tofu för 155 kronor (stark, syrlig tofu och strimlade grönsaker med lime, chili, vitlök, riven kokos och färsk koriander).
Hoppas kvällen blir succé!
Hoppas Madonna inte mördar mig för att jag spelar hennes Joan of Arc i bakgrunden, den är ju så bra!
Det här är mitt första försök att härma Morgan som jag följer på Instagram. Ska bli kul att jämföra om några månader! Yoga handlar inte om att vara bättre än någon annan utan om att vara så bra en bara kan, det gillar jag extra mycket.
Notera att jag inte vilar vikten på mitt huvud utan på mina armar. En jätterolig övning som jag är osäker på om den har något med yoga att göra. Det spelar mindre roll!
Johanna ringde mig precis när jag var klar (yogar du?) och bokade in en tid (står du uppåner?) för sammanträde med bokklubben (ja, ja). Ser fram emot att höra vad hon tycker om Sara Stridsbergs Beckomberga!
I går såg vi på ett djurambulansprogram där en chinchilla som fått en otäck ögonskada undersöktes av en doktor. Hon förklarade att chinchillor, liksom alla gnagare, inte öppet visar att de har ont men försäkrade att det inte rådde några som helst tvivel på att chinchillan led något oerhört. Husse sen 12 år tillbaka tvingades ta det oerhört tunga beslutet att låta henne somna in då en operation inte verkade vara ett ekonomiskt alternativ. Jag grät och jag grät och jag grät. Till slut fick min kille hämta Bamse så att jag fick en kram eller två.
Hennes ord om att gnagare inte visar att det gör ont ekade i mitt bröst senare på kvällen.
Den norska dokumentären Under pälsen visar hur en norsk djurrättsaktivist, som utger sig för att vara intresserad av att starta en minkfarm, nästlar sig in i djurpälsindustrin med en dold kamera i tröjan. Innan du kommer med ursäkter för att inte se den vill jag upplysa om att fokus låg på att belysa det systematiska lidande som hela branschen vilar på men det var ovanligt få fasansfulla bilder på minkar med skadade öron, ögon och huvuden. Endast vid ett tillfälle, om jag minns rätt, får tittaren se en mink med hjärnan blottad. Utan att visa att det gör ont. Och rävar som stryps. Det hörs visserligen på henne hur plågsamt det är. Okej, det är jävligt hemskt med det är trots allt en dokumentär om pälsdjursindustrin!
Djurens rätt har intervjuat Ola Waagen som ligger bakom filmen och det framgår tydligt vilket motstånd den har mött i Norge och vilka ekonomiska krafter som ligger bakom. Branschen har tidigare försvarat liknande avslöjanden med att det var några få ruttna ägg men nu går inte det längre. De har hävdat att om inte produktionen sker i Norge så kommer den ske i Kina där de behandlar djuren sämre men dokumentären visar upp minkfarmar i Kina och de har det precis lika illa som de norska.
Något som var nytt, för den som sett det mesta, är att det är allmänt känt bland uppfödarna att under juni så beter sig minkarna som kannibaler, då är de extra aggressiva. Självklart vill de inte ha några djurrättsaktivister som fotar olovligt där just då. Hur skulle det se ut?
Det är ingen mänsklig rättighet att tjäna pengar på djurs lidande.
Vi är alla överens om att djuren har rättigheter men ändå behandlas de såhär. Anledningen är enkel. Politikerna gör inget åt det. Innan den pälsbärande Alliansen kom till makten höll den rödgröna regeringen på att driva igenom ett förbud men det upphävdes precis vid maktskiftet. Nu när de åter har makten efter åtta år, och åtta miljoner döda minkar, har de än så länge inte fattat något beslut om hur det blir i höst när minkarna slaktas. 8 av 10 svenskar är för ett förbud. Vad är det som dröjer? Behöver jag ens ställa den frågan? Finns det pengar att tjäna på lidande så är det de som styr.
Under den här svala vintern har jag sett flera 25-åriga tjejer i rävjacka. För det känns ju trendigt. Argumentet ”för att det är snyggt” är precis lika dåligt som ”för att det är gott”. Djurens lidande förminskas å det grövsta av sådana perspektiv.
”När jag för tio år sedan arbetade med boken En riktig våldtäktsman intervjuade jag unga, dömda våldtäktsmän på ett ungdomshem utanför Uppsala. Jag minns hur jag åkte dit med en tanke om att jag skulle möta Monster. Som att det skulle gå att se på utsidan vilka as de var. Och jag reste hem med insikten att den kanske obehagligaste känslan var just att de ändå var som vem som helst – att de var en produkt av det samhälle vi alla lever i.
I den internationellt uppmärksammade dokumentären Indiens dotter, om den fasansfulla gruppvåldtäkten och mordet på Jyoti Singh, är detta filmaren Leslee Udwins budskap också. Det är inte de andra – de är en spegling av ett samhälle där kvinnan är värderad som en sämre varelse. Det är tveklöst värre i Indien än på många håll – men attityderna är de samma. Jag mötte också gärningsmän, vanliga svenska killar, som sa att tjejer inte ska vara fulla och klä sig hur som helst.”
Katarina Wennstams kommentar på Instagram är så oerhört viktig för att vi ska påminnas om hur allt hänger ihop. Har du inte sett Indiens dotter så gör det. Nu på en gång. Och läs alla böcker du kan få tag på av Katarina.
I dag var jag så lycklig att det knappt var sant. Hur kan solen påverka en så mycket? Jag sprang till skogen men istället för att fortsätta ut på fältet som jag hade tänkt hittade jag en vacker plats i en skogsdunge under en tall där jag yogade. Sen jag började yoga har jag längtat efter att få göra det utomhus så nu stod jag där i solen, barfota, och njöt som aldrig förr.
När jag stod på huvudet såg jag träden uppåner, lika raka som mina ben. Jag gjorde solhälsningen, mot solen. Om och om igen stod jag på händer och när jag ramlade över i brygga gjorde det inget för det var mjukt i mossan där myrorna kröp. Helt fantastiskt! Det kändes i hela kroppen att vi har klarat oss igenom vintern.
När jag gick hemåt stannade jag upp för att lyssna på en koltrast. Han slutade inte sjunga trots att jag stod nära så jag klättrade upp i ett träd medan han hade konsert och satt där och lyssnade. När han var klar satt jag kvar och tänkte på min mamma som också älskar att klättra i träd. Sen ville jag luta mig baklänges på grenen och göra en volt ner på marken men jag besinnade mig.
De varma vindarna, ljuset, ljuden… Löftet om att våren är på väg fick mig att vilja hjula utan händer. Ett gäng med steglitsor flög över huvudet på mig. Det var så oerhört tydligt att det var en speciell dag. När jag kom hem hade min kille, som är sjuk, lagat mat så vi tog ut katten och jag åt lunch utomhus. Jag älskar att se solen i hans ögon.
Vi kan klaga på vädret i det här landet men något det lär oss är att inte ta något för givet. Särskilt inte den första vårdagen.
-Men tror du att de verkligen inte visste det? frågade min kollega i veckan när vi diskuterade genustemat i Alla är fotografer.
-Hur många kvinnor var med i Killinggänget? svarade jag.
På allvar så är det första avsnittet i andra säsongen av Alla är fotografer en milstolpe för Sverige. Två omtyckta, välkända, schyssta killar (en av dem med grav Jan Gradvall-fetisch) tar till sig av kritik, bemöter sina kritiker med respekt genom att lyssna, inser att de själva har något att tjäna på att utvecklas och visar sen hur enkelt det är att göra just det i ett bejublat program med miljonpublik.
Det är ungefär lika ovanligt som en fällande våldtäktsdom.
Själv började jag den 8 mars med att se på Runda bordet-samtalet med en fin samling politiker samtidigt som jag yogade. Bra för både kropp och själ! Mitt hjärta slår för det ditt hjärta slår för, Gudrun. När världen är uppåner betyder det oerhört mycket för mig. Stay pink!
Helt opartiskt är min systerdotter den sötaste tjejen som någonsin gjorts!
Och den gladaste!
I morgon ska jag träffa dem och se om vi ska hänga ihop i vår. Hoppas! Hög midja är min favoritmidja.
© 2024 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑