Tittar på ett foto av mig själv när jag står på campingen på Hultsfredsfestivalen i baggy jeansshorts, ett svart skärp med flames (som inspirerade till mitt flammande X på underarmen), svarta naglar, håret uppsatt i en slarvig tofs och en vit T-shirt med ett doftande PEZ-tryck och ett Ritter Sport-klistermärke på (säkert deras veganska choklad).
Jag tittar åt ett håll, pekar åt ett annat och minns precis hur jag kände mig. Hemma. Inga synliga tatueringar men vet att den första jag gjorde döljer sig för att jag har handen i fickan. Håret har inte färgats svart än, istället är det brunt med mycket sol i. Det är sista dagen och vi är trötta, har inte duschat och bor på en äng fylld av plastpåsar och trasiga tält.
På fredag ska jag på festival igen. Millencolin firar 20 år och jag ska se nine, The Hives och födelsedagsbarnen och bara njuta. Det känns som världens lyx att få stå framför scen igen och känna basen i bröstet, skrika med i låtarna och låta kroppen reagera på musiken. Det måste ju vara den bästa födelsedagspresenten till ett fan jag kan komma på? Stort grattis!