Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Etikett: The Hives

Konserter att se fram emot

Jag pratade med Marie i går om att komma till Karlstad för att se The Hives spela (8 februari) och letar egentligen ursäkter  i alla städer för att ha en anledning att åka dit.

Vill gärna hälsa på hemma hos Maria, Emanuel och Joachim och ser på Pusterviks sida att Lorentz & Sakarias ska spela (15 februari), det tillsammans med vegankebaben på Andra Långgatan räcker gott och väl som anledning för mig!

Det som annars ligger närmast i konsertväg just nu är Duvchi på Debaser (2 februari), AC4 på Scharinska (23 mars) och Lana del Rey på Annexet (8 april). Och så Way Out West så småningom!

Kärleken till 1998 väcktes ordentligt i helgen under Millencolin 20 years

På Arvikafestivalen den 11 juli 1998 sjöng Johan These are the last days of nine, istället för humanity och mitt hardcorehjärta gick i tusen bitar. Det är 15 år sen men jag minns det tydligt. Senare den hösten åkte jag på Gnällbältsrock och såg Refused för sista gången och när snön fallit i Umeå var jag på Punkfest 2 när min stora idol Dennis satte sig ensam på scenen med sin gitarr.

Den här helgen i Örebro, när Millencolin firade 20 år som band, handlade otroligt mycket om nostalgi för mig och just 1998 var ett ovanligt vackert musikår som jag kommer ha kärt för resten av livet. Det började med SuedePalooza på Medborgarplatsen lördagen den 28 februari med Refused, No Fun At All, Liberator, The Hives och Nine och slutade i Umeå med The Hives, Randy, Switchblade, D.S.-13 mfl.

Den sistnämnda tillställningen fick en extra betydelse i fredags när jag och en vän precis pratat i telefon om att D.S.-13 ska ha en reunion-spelning på Dennis födelsedag och Christoffer, som spelar bas i bandet, plötsligt började följa mig på Twitter. Samma Christoffer som under Punkfest 2 hjälpte till att ordna ett sovrum till oss i ett av kontoren på Galaxen med några liggunderlag och en famn filtar. Ett sovrum som dagen efter även fungerade som loge till The Hives. Nostalgin!

I fredags morse var jag otroligt peppad inför resan. Hög. På kvällen skulle Nine, The Hives och Millencolin spela och jag visste inte till mig av kärlek på tåget till Örebro. Jag var så till mig att det inte var förrän efter lunchen med Dale som jag upptäckte att jag glömt ta med festivalbiljetten som jag köpt för elva veckor sedan.

Istället för att åka hem till fina Anna på förfest hoppade jag på en buss till festivalområdet och skrev på Twitter att jag skulle försöka ta mig in med hjälp av en Instagram-bild som biljett. Jag möttes av några skratt, några uppmuntrande ord och en RT från just Christoffer som bad Millencolins trummis att hjälpa mig in.

Det behövdes ingen extra hjälp skulle det visa sig, jag blev faktiskt insläppt med bilden ovan och fick ett armband, men det var väldigt fint med allt stöd. En av de som twittrat uppmuntrande till mig, Marie, hittade mig av en slump och undrade hur det hade gått. Det visade sig att hon, liksom jag, har ett hardcorehjärta och har samlat alla sina minnen i ett fanzine, missa inte att kolla upp det!

Vi tog oss in på festivalområdet, möttes av Djurens Rätt, vinkade till Pelle som kom inkörandes i en vacker vit Mercedes och åt lite innan det så var dags för konserterna att börja.

Nine gick på scen med samma introlåt som för femton år sedan och jag rös. Stod givetvis längst fram och sjöng med i alla låtar och är så glad att de spelade Inferno för den lyssnar jag på ofta och gärna. Det är aldrig exakt samma sak när det inte är originalmedlemmarna som spelar ihop men jag såg en viss trummis smyga omkring i kulisserna. Jag är så glad att de var där!

The Hives gick på kort därefter  och var i toppform! Pelle fick hela publiken att sätta sig ner på marken och nu när jag hörde nya låtarna från Lex Hives en andra gång är jag övertygad om att det här är en av deras bästa skivor. Den bästa om de får säga det själva. När Pelle gick längs publiken och tog emot publikens utsträckta armar la han sin hand på min arm som vilade mot räcket och klämde till, så kärt. Solen sänkte sig över en rosa himmel och jag kan inte tänka mig ett bättre förband till helgens jubilarer.

Millencolin spelade båda dagarna, 25 låtar på fredagen och 25 andra låtar på lördagen. Publiken var så sjukt peppade och jag gillade särskilt Leona, Mr Clean och Da Strike, såklart Jag har lyssnat på Millencolin så länge jag kan minnas och i samband med festivalen fick jag även träffa Lisa som jag följer på Twitter. Lisa som skriver så bra om jämställdhet och som är gift med Nikola. På lördagen var vi på förfest hos Anna med ett underbart gäng tjejer och sen tog jag och Lisa en taxi till festivalområdet för att hinna se Peepshows.

När vi gick runt och hälsade på folk i öltältet presenterade hon mig som sin Twitter-vän och Millencolin-fan, en mycket fin beskrivning. På efterfesten, som hölls på en hamburgerbar i närheten av Brunnsparken, fick jag äntligen hälsa på Kola (alla i Örebro har smeknamn) och det var trevligare än jag någonsin hade kunnat tro. Han kallade mig för Twitter-drottning och vi diskuterade Nicke Anderssons storhet, den är ju så enorm. Kvällen övergick i natt och när klockan närmade sig fem och solen steg upp över slottet sa jag god natt till Lisa, Nikola och Babs.

Jag är så fantastiskt glad och nöjd med den här helgen och alla minnen som väckts till liv. I går hittade jag äntligen min konsertdagbok som jag skrivit i mellan 1996-1998 och det är den som gör att jag kan hålla koll på datumen ovan. Jag har även kvar alla flyers och program från nämnda festivaler. Det är kärlek för mig. Riktig livslång kärlek. Tack alla inblandade för en helg att minnas länge!

Har taturerat in två av de tre banden som spelar på fredag

Tittar på ett foto av mig själv när jag står på campingen på Hultsfredsfestivalen i baggy jeansshorts, ett svart skärp med flames (som inspirerade till mitt flammande X på underarmen), svarta naglar, håret uppsatt i en slarvig tofs och en vit T-shirt med ett doftande PEZ-tryck och ett Ritter Sport-klistermärke på (säkert deras veganska choklad).

Jag tittar åt ett håll, pekar åt ett annat och minns precis hur jag kände mig. Hemma. Inga synliga tatueringar men vet att den första jag gjorde döljer sig för att jag har handen i fickan. Håret har inte färgats svart än, istället är det brunt med mycket sol i. Det är sista dagen och vi är trötta, har inte duschat och bor på en äng fylld av plastpåsar och trasiga tält.

På fredag ska jag på festival igen. Millencolin firar 20 år och jag ska se nine, The Hives och födelsedagsbarnen och bara njuta. Det känns som världens lyx att få stå framför scen igen och känna basen i bröstet, skrika med i låtarna och låta kroppen reagera på musiken. Det måste ju vara den bästa födelsedagspresenten till ett fan jag kan komma på? Stort grattis!

Längtar efter att känna basen dunka i mitt bröst

Om ingen blir sjuk eller ställer in kommer jag se Nine, The Hives och Millencolin nästa fredag i Örebro. Det är helt vanvettigt vilken lineup! Vågar inte ens hoppas på att det blir av, känns som en av århundradets bästa dagar i såna fall. Peppen är enorm!

Ovan en av mina favoritlåtar med Linköpingssönerna. Myset!

Peppar inför sommaren såhär!

Jäklar vilken hit!

Om kärleken till The Hives och hur Pelle fick Debaser Medis att sätta sig ner på golvet

The Hives är lätt det band jag sett flest gånger, jag gissar på 35 konserter. Första gången var på Debaser Medis 1998, även om det hette Medborgarhuset då, och de spelade med bland annat Refused, Liberator och nine. Jag har fortfarande kvar flyern. De avslutade den spelningen med A.K.A. I-D-I-O-T som jag hade hört på en Cheap Shots-samling och jag tyckte att de var helt fenomenala. Den sommaren såg jag dem tre gånger på en vecka, något jag tog mod till mig och gick fram och sa till Pelle på Arvikafestivalen. Han gav mig en kram och efter det hade jag en crush på honom i flera år.

Jag såg honom i baren innan Refused-konserten i lördags och han såg mig. Vi möttes halvvägs genom trängseln, kramades och pratade om hur ofta de spelade förr. Han sa att det hörde till att jag stod i publiken när de spelade och att han såg fram emot att se mig där igen vilket var väldigt fint att höra.
I slutet av 90-talet och början på 2000-talet spelade de riktigt flitigt på klubbar och festivaler så det är egentligen inga konstigheter att jag sett dem så ofta men deras snabba riff och kaxiga attityd smälte snart hjärtan världen över så när  de fick fler och fler fans gick det inte längre att skämta om att de var bäst – folk höll ju med! I den vevan slutade de nästan spela i Sverige och det var alldeles för länge sen jag såg dem på scen.

Därför var det extra kul att se dem i går! När Pelle fick syn på mig i publikhavet i går vinkade han till mig och jag vinkade tillbaka. Jag önskar innerligt att vi kunde ha en mer jämlik relation, inte som fan och rockstjärna, utan mer som gamla vänner. Om herrn i höga hatten läser det här så hör av dig så att vi kan ta en fika som normalt folk!
Gårdagens spelning kändes nästan lika overklig som Refuseds, det är väldigt märkligt att se sina idoler igen men de var lika roliga som vanligt! De körde många nya låtar från kommande skivan och även om jag saknade A.K.A I-D-I-O-T är The Hives alltid The Hives och de gör aldrig sin publik besvikna! Pelle fick alla att sätta sig ner (kika på klippet ovan, missade dock att stänga av innan jag la ner telefonen i väskan) och jag kan inte komma på något annat band som har sådan härlig kontakt med sin publik.

Ser verkligen fram emot att se dem igen i juni när Millencolin firar 20 år. Kan knappt tro att det är sant att de band jag älskade för nästan 15 år sen får mig att åka på festivaler igen, helt galet. Har börjat på en spellista här som du gärna får fylla i, jag har lagt dit mina favoritlåtar med Millencolin, Hives, nine och No Fun At All. Min möra kropp påminner mig om att boka ett hotellrum i Örebro med dusch och satinlakan men först ska tant ta en tupplur.

Örebro i mitt hjärta

Senast jag var i Örebro var 1998. Jag hade svartfärgat hår, älskade hardcore och tältade på den drogfria gratisfestivalen Gnällbältsrock tillsammans med min bästa vän Helena.

Vi såg Refused för allra sista gången innan de splittrades och där under stjärnorna, när David Sandström spelade trummor i bara kalsongerna, bestämde jag mig äntligen för ta steget och bli vegetarian.

Det är jag fortfarande.

Mycket har hänt sen dess men i dag åker jag upp igen. Jag minns tre saker från Örebro: slottet, alla cyklar och såklart Burning Heart.

Vi ska besöka Örebro-kontoret där jag har kollegor som jag inte har träffat än men som jag har pratat med på Twitter och Instagram. Det ska bli trevligt!

På tåget upp kommer jag med största sannolikhet drömma mig tillbaka till den där augustikvällen. Det var inte i går men det känns banne mig som det.

© 2024 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑