djurrätt-arkiv - Sida 3 av 4

Etikett: djurrätt (sida 3 av 4)

Recension av Lisa Gålmarks briljanta Skönheter och odjur

Det här är en av de bästa böckerna jag läst i år. Och det skriver jag inte bara för att året håller på att slut, den har verkligen stått ut bland alla de böcker, totalt sett någonsin tror jag, som jag har läst. Kanske för att den handlar både om djurrätt och feminism, de teman jag snöat in mig på under mina turer på biblioteksturnén.

Lisa börjar från allra första början. Från den tid när jakten – som endast gav marginellt bidrag till födointaget – fick hög status för att det var män som utförde den. Trots allt som kvinnorna bidrog till. Likadant då som nu. Sen började människan att äga djuren som mannen ägde kvinnorna och barnen.

”Ska människor äta kött till vardags krävs en herdeklass, om folk äter kött behövs fler läkare för de sjukdomar som följer därav, om djuren ska beta och matas under vintern, krävs mer mark. Och om alla samhällen strävar mot lyxkonsumtion – då stundar krig,” summerar Lisa. Ett otroligt intressant sätt att se på det, denna ständiga jakt efter att äga och känna makt över andra. Och vad det leder till.

Människorna gjorde sig vän med djuren för att sedan lära sig att döda dem. ”Förslavandet av djur”, menar Elizabeth Fisher i Woman’s Creation från 1979, ”tycks ha tjänat som modell för förslavandet av människor”.

”Är du djur är du slav. Är du slav är du djur. För att göra dig till slav kallar vi dig djur.” Ett inte helt okänt perspektiv, se bara på hur slavarna och judarna båda har liknats vid djur och när människan känt sig rättfärdigad att stå över djuret har hon gjort vad hon vill med det. Men. Vem som är djur bestämmer den vite människomannen. Och endast han.

När djurindustrierna introducerades under slutet av 1800-talet i Chicago, och djuren började åka på löpande band precis som bilarna i Henry Fords fabriker, blev de pionjärer och satte standarden för flera länder. Exempelvis Tyskland. Nazisterna visste precis vad de gjorde i koncentrationslägren eftersom de redan övat på massmord. Det är läskigt att tänka på hur mycket inspiration de hämtat från djurindustrin. Djur transporteras tätt ihop, under långa sträckor, utan tillgång till mat eller dryck. De skiljs från sin familj och sina vänner. Utsätts för plågsamma medicinska försök. Gasas sen ihjäl. Och blir till tvål.

Djuren som tidigare synts picka, böka och beta försvann från stadsbilden för att istället stängas in i slakterier långt utanför stan. I Sverige infördes det 1857 en lag som var emot att visa grymhet mot djur. Den var alltså inte emot grymhet mot djur, den var emot att visa upp det. Det kunde nu, som då, väcka anstöt.

”Kött från djur som mat är det vardagliga våldet som pulserar under ytan: någon har dödats men ingen talar om det. Att sälja och servera dött kött är en offentlig angelägenhet medan handlingen att köpa och förtära kött är en privatsak.”

Vi skiljer på djuret och på maten så att de inte syns tillsammans i samma bildruta. Glossiga recept, familjära teveprogram och rundmagade kockar visar aldrig upp transporten, slakten eller hur djuret levde innan hon blev till kött. Vi kallar det för kotlett och kassler för att dölja allt som har med blod och död att göra. För att det goda ska smaka gott måste det icke goda i processen döljas, bli icke verkligt, nästan osant.

Allt medan den som bryter mot köttnormen hånas, diskrimineras och ifrågasätts.

Olika djurs förmågor och beteenden som undersöks jämförs mot en mänsklig måttstock. Det huvudsakliga resultatet har varit att det fattas dem specifikt mänskliga egenskaper, som någon form av narcissism där människan står som enda facit. Många av de saker som hör livet till, som att umgås med andra, para sig, sova och äta gott tar vi ifrån djuren. Och mäter sen resultatet.

Lisa nämner de bidrag som köttindustrin får och som vi sällan hör talas om. Hur det animaliska proteinet är en samhällsekonomiskt beräkningsbar förlustidé. Vad är det som gör att vi glädjs åt billigt kött utan att ifrågasätta att det får miljarder i bidrag, förorsakar vattenbrist och miljöförstöring samt medför en rad sjukdomar?

Sällan har en enda bok sagt så mycket fascinerande, tänkvärt, intressant och smart, jag vill inte ens sluta med hyllningarna. Jag har fått betala böter för att jag var sen med att lämna tillbaka boken men jag vill inte släppa den ifrån mig. Måste köpa ett eget ex. Du kan få låna den sen.

Se det som regel, inte undantag

november 13, 2013 / Helen / Inga kommentarer

Inför förra helgen så släpptes smygfilmade bilder på gäss och ankor som så småningom serveras som foie gras på bland annat Gordon Ramsays restauranger. Det är fasansfulla bilder där fjärderfäna står packade i pyttesmå burar och precis har plats för att sticka upp halsen som de förtvivlat viftar runt med för att försöka ta sig ut. Men misslyckas.

Tyvärr tror jag att sådana här larm och feta rubriker endast lurar och lugnar konsumenterna. Så fort vi hör talas om grisar som far illa inför julen eller nötdjur vars horn har växt in i huden bredvid ögat så ser vi det som undantag, snarare än regel. Vad skönt att de som plågade djuren åkte fast! Föreställ dig istället att det är precis tvärtom. Att det är såhär det ser ut, som regel. Även för djuret som ligger på din tallrik.

.@PETAUK @vivacampaigns It’s always interesting to see animal cruelty presented as headline news. This is routine. @GordonRamsay knows this.

— Helen Alfvegren (@rockspindeln) November 11, 2013

Sirens of the Lambs

oktober 12, 2013 / Helen / Inga kommentarer

På New Yorks gator kommer en djurtransportbil med 60 stycken gulliga skrikande gosedjur åka runt de kommande två veckorna. Banksys senaste installation Sirens of the Lambs startade i Meatpacking district i går och kommer nog att vara svår att missa för den som är i närheten.

För att hålla liv i djuren, som ser ut att höra hemma på en bondgård, åker fyra lycraklädda personer med i bilen för att styra deras rörelser. Banksy säger själv i en kommenterar här att de uppenbart är på väg mot döden.

Ljudklippet avslutas med låten Old Macdonald had a farm, en låt starkt förknippad med barndomen för många, en låt som tillsammans med barnböcker i samma stil byggde bilden av hur det går till på en bondgård. Vi är några få som ifrågsatta den bilden när vi blev vuxna och vi som inte blundar för den äter inte gosedjursgulliga barn längre.

Läs gärna Om slakterier hade glasväggar skulle du se det här.

Testa att äta grönt en månad!

augusti 7, 2013 / Helen / 1 kommentar

Ett fång med japanska anemoner till Michaela som uppmanar alla att testa en månad som vegetarian (eller om du redan är det, vegan)! Läs det här bra, konkreta och smarta inlägget för mer info! Om det känns spännande, om du blir nyfiken, om det verkar lite läskigt men du gärna vill ändå, tveka inte att hojta för tips och råd, antingen till mig eller något annat vegohjärta!

Många brukar bli förvånade över hur gott och enkelt det är men det jag tycker mest om är att det väcker en upptäckarglädje, i att uppskatta nya smaker och nya rätter som snabbt blir till favoriter, i att på riktigt förstå att det inte behövs djur för att äta gott, nyttigt och varierande. Sprid gärna hennes inlägg vidare!

Ömma moderskänslor

juni 1, 2013 / Helen / 5 kommentarer

Jag läser en notis om arga kor i ett naturreservat utanför Stockholm som anfallit tre personer. Två av personerna blev jagade och stångade och fick ta hjälp av polis för att undkomma men ägaren hälsar nu att den kon som ställt till mest problem har avlivats. Enligt honom var det en ko med ovanligt starka moderskänslor för sin kalv som orsakade problemen. Låt mig berätta om moderskänslor.

Från två års ålder börjar mjölkkorna insemineras för att kalva och producera mjölk enligt den mängd människan bestämt åt henne. Hon står instängd hela året med undantag för 2-4 månader på sommaren då vi som semestrar runt om i landet kanske får syn på henne och känner någon form av glädje och stolthet över de svenska landskapet. (Att vi inte ser några grisar verkar inte bekymra oss, men var gömmer de sig egentligen? Det är en annan historia.)

Risken är hög (50% chans) att hon står fastbunden vid sin spilta resten av året dvs utan möjlighet att vända på sig, något vi aldrig får läsa om på baksidan av mjölkpaketen. Utomhusvistelse under de andra månaderna är bara att glömma, inte på grund av vårt kalla väder (vi skyddar oss mot väder och vind med hjälp av hennes hud) utan för att hon skulle göra av med energi och kosta mer i foder. Så.

När kalven så äntligen föds tas den ifrån henne. Detta kan vilken mor som helst relatera till är känslosamt. Hon mår inte alls bra de kommande veckorna eftersom hon saknar sitt barn men hon har ett jobb att utföra. En livsuppgift kanske vi kan kalla den. Mjölken hon producerar, givetvis många gånger fler liter än hennes systrar för 100 år sedan, ska bli till glass, ost, yoghurt, sourcreme på chipsen, kort sagt, den kommer gå till människan och inte till hennes barn (som ändå inte lever många dagar till).

Året därpå händer samma sak. Hon insemineras och när barnet föds tas det återigen ifrån henne. Det kan inte vara lätt att upprepa en sådan procedur av smärta, som ett sår i ett sår. Men det kommer hända året därpå igen. Istället för att leva 20-25 år, som är hennes naturliga pensionsålder, slaktas hon vid fem års ålder för att hon helt enkelt inte längre producerar mjölk i den utsträckning som människan kräver av henne. (Vilket i vår värld är värt ungefär 10 kr litern, att jämföra med en halv liter vatten för det dubbla.) Två tredjedelar av det nöttkött vi äter i Sverige kommer från dessa uttjänta mjölkkor.

Tillbaka till naturreservatet utanför Stockholm där en ko hamnar i en notis i stadens morgontidning. Jag önskar så innerligt att det fanns en förståelse för det naturliga i djurs beteende att bli arga över en sådan här sak, att vilja vara med sitt barn, att inte tvingas stå fastbunden nästan hela året. Att fokus inte var på att människan fick söka skydd från det vilda djuret som led av krossat hjärta utan att våra lagar istället satte stopp för den här typen av behandling. Eller i alla fall att journalisten lyfte upp bakgrunden till varför det hände. För det är något vi behöver påminnas om gång på gång, år efter år, för att förstå, för att det ska gå in i våra trånga hjärnor. Att glassen du äter är gjord av ömma moderskänslor.

En intressant recension av Hur mår maten? av Per Jensen

februari 26, 2013 / Helen / 2 kommentarer

Jag kan lova alla hästätare där ute att det är riktigt intressant att ta reda på hur djuren faktiskt mår. Hur de behandlas under sin livstid, vad de har för beteendestörningar och hur de slaktas. Det är faktiskt bland det mest intressanta jag vet.

Det finns ett kapitel i boken som handlar om några grisar som släppts lös i det fria i samband med ett forskningsprojekt där författaren själv, numera professor i etologi, studerade deras beteende. De ville ta reda på hur grisarnas beteende har förändrats efter tusentals år av domesticering. Till sin förvåning fann han att en sugga inför grisningen tog timmar på sig att välja ut en boplats, hon bökade och samlade in gräs, ormbunkar och kvistar för att göra det hemtrevligt, vilket är precis så som vildsvin gör. Det innebär med andra ord att de suggor som föds upp, på betonggolv, utan tillgång till halm eller utrymme att dela in sin boplats i olika områden, måste lida en enorm stress inför förlossningen. Vi kan tämja djur bäst vi vill, de kommer ändå ha kvar sina ursprungliga behov. Det är intressant!

Otillfredsställda beteendebehov med tillhörande stress kallar Jensen för det enskilt största djurskyddsproblemet inom dagens lantbruk. Alla som har husdjur vet att de har behov, katten vill känna sig ren – samma sak med grisen, hunden behöver sträcka på benen – samma sak med kon. Det uppdämda beteendebehovet kan i vissa fall riktas mot andra individer med blodgjute som följd. Höns som inte får picka för att undersöka olika föremål ger sig på en annan höna. Kalvar som inte får dia sin mamma så länge som de skulle önska dricker urin från någon annan. Stympning och kannibalism är ett direkt resultat av detta. Det är intressant!

Författaren väljer även att ta upp exempel på saker som inte sker i Sverige men som är vanligt i stora delar av Europa. Kalvar slaktas tre månader gamla efter att ha vuxit upp på enbart mjölk. Den dieten räcker inte för en kalv efter några veckor så om den inte får halm eller hö då drabbas den av blodsbrist. Vilket är precis det uppfödaren vill åstadkomma eftersom köttet då blir vitt. Blodsbristen framkallar ett så starkt behov av järn att det inte får finnas ett enda spikhuvud i boxen eftersom kalven då slickar så frenetiskt på det att den kan skada sig själv och förstöra boxen. Detta kallas för en delikatess. Det är intressant!

Jensen lyckas få med det mesta som rör djuren under deras korta livstid, allt från transporter, djurskyddsregler, KRAV, avel och… slakt. Djuren bedövas, får halspulsådern snittad, töms på blod, skållas och så borstas de eller får skinnet avdraget, så kallad flåning. Efter att några manuella snitt lagts med en kniv fästs kedjor eller linor vid skinnet som med hjälp av en maskin dras av kroppen. Jag har sett det i ett videoklipp och det ser lika obehagligt ut som det låter. Inte alla djuren blir bedövade utan får genomlida detta vid medvetande. Det är fruktansvärt.

Författaren säger att dagens djurhållning inte är uthållig, tvärtom kallar han den förödande för djurens välfärd, för vår miljö och för vår hälsa. Han nämner även att den som är emot köttproduktion även borde vara emot mjölkproduktion eftersom det hänger ihop men framhåller att de betande djuren gör en stor insats för naturvården. Hans argument för att äta djur – trots all sin kunskap är han varken vegetarian eller vegan – bygger nämligen på drömmen om öppna landskap. Min erfarenhet säger att alla har minst ett argument för att inte behöva ändra på sig så kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. För andra är den ett helvete.

Om kycklingar vore katter kanske de skulle få fler likes

januari 14, 2013 / Helen / 57 kommentarer

I går träffade jag Sookie som är sju månader, döpt efter huvudrollsinnehaverskan i True Blood och sådär löjligt social som riktigt älskade katter är. Hon kom fram direkt och hälsade, åmade sig på golvet och var uppriktigt nyfiken på vattnet när vi sakta fyllde diskhon för att tvätta henne. Den perfekta Instagram-modellen. Det är inte roligt att bli schamponerad, det kan nog alla relatera till, men efteråt fångade jag in henne i en gul handduk, tröstade henne och höll henne nära som en bebis medan jag pratade lugnande och vaggade henne sakta. Hon började nästan genast tvätta sig och återhämtade sig snabbt från det nya som hade hänt, trygg i att det var över och att vi ville henne väl.

Jag tror att de flesta känner igen att katter, liksom alla djur, sällan hämtar sig när de varit med om något hemskt, särskilt inte när den person som borde ha tröstat varit den som betett sig illa. Det går inte att prata med dem om vad som har hänt och ofta blir de skygga, vågar inte lita på någon förutom högst matte eller husse och går genom livet med själsliga sår som aldrig läker. Låt oss ha det i åtanke när jag utför ett litet tankeexperiment. Jag tar med Sookie i huvudrollen eftersom hon är helt oemotståndlig!

Låt mig sätta scenen. Direkt efter födseln tas Sookie och hennes syskon ifrån sin mamma. Sookies bröder får inte leva vidare eftersom de inte är dugliga, därför sorteras de ut innan transporten och mals levande till döds. Sookie och hennes systrar placeras i en betonghangar tillsammans med 20 000 andra kattungar utan fönster eller tillgång till utomhusvistelse. Eftersom det är så lite plats där inne, knappt ett A4-papper var, klipps deras svansar av utan bedövning för att de inte ska bita på varandra. Det gör fruktansvärt ont och såret läker aldrig riktigt eftersom det är så trångt och vart man än vänder sig så har någon nosen i rumpan på en.

De har visserligen tillgång till mat och vatten men kissekatterna vill bara ha sin mamma så de ropar förtvivlat efter henne om och om igen utan att få svar. Mjao! De kissar och bajsar på golvet som är täckt av några halmstrån men det rengörs så sällan att de söta tassarna till slut får sår av avföringen, utöver alla andra skador de drar på sig av tristessen där inne. Det finns liksom inget annat att göra än att knuffa på varandra för att få plats och andra stressrelaterade symptom gör sig snart synliga i den stora gruppen.

I fem veckor får de äta foder som gör att kroppen växer så onaturligt fort så att de knappt kan gå men några haltar ändå omkring på golvet därinne, snurriga av sömnbrist, när en dammsugarliknande maskin till slut kommer in i hallen för att sopa upp de små liven. De kastas in i burar som sen staplas i en lastbil för att ta dem till slakteriet. Sookie och kattungarna skriker i panik eftersom de inte får luft och många av dem har gjort illa sig av den oömma behandlingen. Det är otroligt nog första gången de är utomhus, om än bara för en kort sekund. De har aldrig fått springa ute i gräset, de har aldrig fått jaga runt efter leksaker eller klättrat i träd, de har aldrig fått agera naturligt under den korta period som förflutit sedan de togs ifrån sin mamma. Nu dör flera av kissarna i lastbilen av kvävning och diverse skador, närmare bestämt 160 000 varje år i det här landet, innan de ens kommit fram till slakteriet.

På slakteriet hängs de upp i benen, som de säkert har ont i, och doppas sen i strömförande vattenbad för att lindra smärtan som uppstår när de får halsarna uppskurna för att förblöda till döds. Det är det mest ekonomiska sättet för alla djurbarn att dö på och givetvis ett av de mest plågsamma. Många håller upp huvudet och missar chansen till smärtlindring så att de halshuggs levande, innan det är dags att få pälsen skållad. Några skållas alltså levande men de kan inte skrika eftersom deras små halsar är uppskurna men jag gissar att de försöker ändå. Två kattungar i sekunden dör varje dag i Sverige.

Det spelar inte så stor roll att det inte är katter jag pratar om, kycklingar är precis lika söta, för människan fortsätter ändå bara tänka på sig själv. Men det är ett ganska intressant tankeexperiment? Skulle en katt som räddas undan det här livet kunna glömma det? Jag tror inte det. Uppdatering: Jag visste faktiskt inte att folk äter katter.

I fredags försökte jag återberätta något jag läst i Strindlunds ”Jordens herrar” men det gick inte, rösten bar inte. Det handlade om hur mjölkkossan – som från två års ålder tvångsinsemineras varje år för att kalva och ge mjölk till människan tills hon är förbrukad vid fem års ålder, efter att ha stått fastbunden inomhus alla årstider utom sommaren, och då går till slakt istället för att leva naturliga 20-25 år – hur hon känner separationsångest när hennes kalv tas ifrån henne. År efter år efter år. Det tjocknade i halsen på mig när jag försökte få fram det för jag kände mammans smärta och tårarna rann till slut hejdlöst när jag tvingade fram historien om hur det går till, jämt, utan att någon reflekterar över det.

Jag får för mig att jag skulle vilja besöka ett slakteri. För att höra grisarna skrika i dödsångest. För att se paniken i kossornas ögon. För att se hur ofödda kalvar slängs och mals ner till jag vet inte vad. För jag kan inte fatta det, jag får inte in det i hjärnan att det händer på riktigt. Jag kan ta beslut som jag tror mig veta förmildrar djurens lidande, som att äta vegetariskt eller veganskt, och jag kan känna en enorm sorg över det jag redan vet men jag kan nog inte kämpa fullt ut för djuren om jag inte får se det med egna ögon. Jag vill bli ett vittne till det fasansfulla som vi utsätter de här kännande varelserna för och aldrig någonsin sluta prata om det. För jag ser dem jämt på Instagram, uppblandat med en massa söta kattbilder, och kan inte förstå hur man kan stoltsera med sådana bilder. Döda djur får också en massa likes.

Mina bästa boktips inför 2013, fyll gärna på!

januari 1, 2013 / Helen / 12 kommentarer

Jag försökte förklara charmen med Twitter i går på en fest men det är svårt att få med precis allt en vill säga, jag skulle kunna prata i dagar om alla fördelar! Något av det bästa är ju alla tips en får; på länkar, videos, personer, artiklar, blogginlägg, osv.

De senaste dagarna har jag på olika håll samlat på mig en mängd boktips som jag tänkte dela med mig av här och jag kan knappt hålla mig tills jag får gå till biblioteket i morgon och börja låna och läsa. Håller för övrigt precis på att avsluta Godnatt Mr Tom av Michelle Magorian, så kärt!

Maria Svelands ”Hatet. En bok om antifeminim” kommer inte ut förrän i mars men jag har redan mailat min vän Lina på Leopard och hoppas få tag på ett ex så snart som möjligt. Jag gillade verkligen hennes Bitterfittan. ”Hatet en bok om antifeminism är en resa där Maria Sveland låter oss möta forskare, historiker, politiker och hotade kvinnorättsaktivister. Hur kommer det sig att hätskheten mot feminister och kvinnor ökar just nu? Vad får det för konsekvenser?”

”Kvinnostaden” av Christine de Pizan, som räknas som en av de första feministerna, kom ut redan 1405 men har precis blivit översatt till svenska. ”Hittills har många kloka och rättfärdiga människor berömt kvinnornas verk, utan att kvinnorna själva skrivit en bok om dessa ting. Vad gäller tiden som har gått utan att deras anklagare och belackare har blivit bemötta, säger jag dig bara, att i evigheten har var sak sin tid.”

”Kvinnorummet” av Marilyn French verkar passa mig som hand i handske just nu, ser verkligen fram emot den! ”För varje man som någonsin trott att han kände en kvinna. För varje kvinna som någonsin trott att hon kände sig själv. För alla som någonsin växte upp, gifte sig och undrade vad som hände.”

”Det enda könet: Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin” av Katrine Kielos kommer som pocket om några veckor, håll ögonen öppna! ”Katrine Kielos ifrågasätter på ett lärt och lekfullt sätt de ekonomiska principer och förklaringsmodeller som styr vår tid och våra liv – i högre grad än vad vi kanske själva inser.”

”Å alla kära systrar!” av Ebba Witt-Brattström är kanske den jag kommer kasta mig över först. ”Som proteströrelse var 1970-talets kvinnorörelse unik. ”Det personliga är politiskt” var mer än en paroll, det var en aktivistisk livsstil, en effektiv lobbyverksamhet som sparkade igång den jämställdhetspolitik vi i dag tar för given. Om hur det gick till när kvinnokampen förändrade synen på kvinnan (och mannen) handlar boken om. En djupt personlig och kärleksfull betraktelse av en som befann sig i centrum av den nya kvinnorörelsen.”

Klart färgad av allt kvinnohat vi har sett 2012… Men jag har även två riktigt bra tips på djurrättstitlar som jag knappt kan hålla mig tills jag får lägga vantarna på!

Jordens herrar: slaveri, djurförtryck och våldets försvarare av Pelle Strindlund verkar vara en otroligt intressant bok där författaren jämför slaveri och djurförtryck. ”Under lång tid betraktades förslavandet av andra människor som någonting självklart. Tänkare, forskare och politiker hävdade att slaveriet var nödvändigt, moraliskt riktigt och av Gud inrättat. Slavhandeln ansågs skapa arbetstillfällen och leda till att de infångade fick ett bättre liv. De få som i början protesterade avfärdades som okunniga, fanatiska, känslosamma med mera.

Numera är vår syn på slaveri helt annorlunda. Det är lätt för oss att på tvåhundra års avstånd se ihåligheten i de forna argumenten till dess försvar. Men finns det idag andra former av förtryck, för vilka vi är lika blinda som den gamla tidens slaverianhängare var för slaveriet?

Ja, det gör det, menar Pelle Strindlund. Den uppenbara parallellen är exploateringen av djur. I Jordens herrar jämför han argumenten för slaveriet på 1700- och 1800-talet med dem för dagens djurförtryck. Han visar på omfattande och djupgående likheter: i hur slavarna och djuren hanteras, hur förtrycket av de båda grupperna legitimeras och hur de som kritiserar exploateringen bekämpas.”

Har du inte sett Earthlings kan jag varmt rekommendera den, på tal om att vi alla är jordbor, både människan och djuren, och att vi alla känner båda smärta och kärlek.

I dag fick jag nys om ”Hur mår maten? Djurhållning och djurskydd i Sverige” av Per Jensen i SvDs artikel Skinkan fastnar i halsen och det känns som en titel jag väntat länge på.

”Äter du mat? Då är du inblandad i lantbruket och tillhör målgruppen för denna bok. De flesta i Sverige idag får sin huvudsakliga information om matproduktionens villkor från sagor, reklam och propaganda. Sagorna berättar om griseknoar och höns som pratar och är fyllda av känslor. I reklamens bilder är alla kor ute på bete, grisar är lyckliga med knorr på svansen och hönsen spankulerar som förr i tiden på en lagårdsplan eller en dynghög. Idyllen bryts med ojämna mellanrum av dramatiska larmrapporter som dominerar nyhetssändningar under några veckor: någon djurskyddsorganisation har filmat missförhållanden på svingårdar eller minkuppfödningar, någon veterinär slår larm om bristfälliga rutiner på slakterier.

Hur mår egentligen de djur som lever för att bli mat? Kanske ligger sanningen som så ofta någonstans mittemellan idyll och elände.”

Har du några boktips får du gärna skriva en rad i kommentarsfältet!

Ett väldigt starkt klipp om varför vi bör ta bort djur från menyn

december 17, 2012 / Helen / Inga kommentarer

Något av det bästa jag hört på www. Väl rutet!

Nästa person som frågar om jag äter kyckling kommer jag be dra åt helvete

oktober 7, 2012 / Helen / 8 kommentarer

Jag läser i Djurens Rätts rapport att 150 000 kycklingar inte kommer levande fram till slakterierna varje år. SVT rapporterar att det var 160 000 förra året. De här fina djuren lever inomhus hela livet med bara fyra timmars mörker varje dygn. Det är svårt att vila i trängseln på golvet och tungt att stå på benen när fodret de matas med gör så att de rekordsnabbt ökar i vikt.

Kycklingar pratar med sin mamma redan inne i ägget och hon skyddar dem mot fara under sina vingar när de behöver henne. Ingen av de 80 miljoner kycklingar som produceras i Sverige varje år har sin mamma i närheten när de förgäves piper och piper på hjälp. Istället föds de upp tillsammans med tiotusentals andra kycklingar som också ropar efter sin mamma.

I 35 dagar får de leva. För mig är det inte barn, det är bebisar. Då sopas de upp av en stor maskin, se det gärna med egna ögon, kastas in i lådor och körs sen iväg till slakteriet, många med skador efter den oömma behandlingen. Det är under transporten 150 000 kycklingar dör varje år. De som överlever antingen gasas innan avblodningen, då går det inte att se vilka som dött under transporten, eller så hängs de upp i fötterna med skador till följd, för att sen doppas i ett strömförande vattenbad som bedövning innan de halshuggs och skållas.

Det dör två kycklingar i sekunden, dygnet runt, i det här landet. Det är väldigt många, det går väldigt fort. Inte alla blir bedövade av gasen. Inte alla blir bedövade av vattenbadet. Några halshuggs levande. Några skållas levande. Så berätta för mig exakt hur gott det är med kyckling. Gör det. Fråga mig om jag äter kyckling när jag säger att jag är vegetarian. Gör det. Jag förklarar gärna varför jag aldrig skulle ställa upp på detta. Men ät du lidande.

Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet