På Skunk fanns det en grupp som hette Va, är det veganskt?! som jag tänkte hämta inspiration ifrån på bloggen! Som vegan får en ofta märkliga frågor i stil med Äter du potatis? eller Kan du äta bröd? så jag tänkte vända mig till andra veganer som redan pratar samma språk som jag. Tanken är att göra återkommande inlägg där jag testar nya produkter och bara delar vidare det jag verkligen rekommenderar.
Som de här nya läckerbitarna från Anthon Berg! Mörk choklad med smak av lakrits eller havssalt och mandel. Otroligt goda! Tre stycken för 20 kr är godtagbart och de passar perfekt som biogodis. Mina allra varmaste veganska rekommendationer!
Vi såg på Sverigepremiären av The Ghosts in Our Machine i går på ett välbesökt Vegoforum, där spökena representerar alla de djur vi aldrig ser men vet finns där. Det är första gången jag ser en film som fångar världen med mina ögon, dvs med veganglasögonen på och det är Liz Marshalls förtjänst.
På gatorna i New York filmas kvinnor i pälsar, skyltfönster med skinnskor, en uppstoppad kråka som dekoration, en korvkiosk vid ett gathörn där korvgubben pressar ett spett med döda djur mot stekpannan, en utställningsmonter på en flygplats med en uppstoppad leopard. Så ser jag också på världen. Det är döda djur överallt, men ingen ifrågasätter det.
Fotografen Jo-Ann McArthur som porträtteras i filmen är vegan sen 10 år tillbaka och försöker med sina bilder visa att djur, precis som människor, har känslor och behov. Och att de trots det får utstå så enormt mycket lidande och grymheter. Hennes fotoprojekt We animals har fångat djur över hela världen i nästan 15 år och hon har märkt att ett riktigt starkt fotografi kan få ett större genomslag än en olaglig aktion. Även om de ibland måste kombineras.
Jag känner igen mig väldigt mycket i henne. Hur frustrerande det är att rabbla fakta, trots att den finns tillgänglig för alla, som när hon ifrågasätter att vegetarianer stödjer mjölkindustrin som på många sätt är värre än köttindustrin eftersom korna får leva kortare, tas ifrån sina barn och deras kroppar utarmas innan de själva blir en del av köttindustrin. Hur provocerande det är när folk ändå inte gör något, trots att de får alla fakta serverade.
När hon diskuterar sin kommande bok med ett förlag och visar upp sina bilder får hon frågan om hon sover gott om nätterna. Hon svarar att hon lider av sömnproblem på grund av alla hemskheter hon har sett och har, precis som jag, ett väldigt stort behov av att få umgås med glada djur för att väga upp alla hemskheter hon tar del av.
Som exempel på en hemskhet kan jag nämna videon som Humane Society släppte härom dan och som New York Times plockade upp. Den visar smygtagna bilder från en gård i Kentucky kallad Iron Maiden, vilket för övrigt är namnet på ett gammalt tortyrredskap. På gården står suggorna instängda i små, tajta burar utan möjlighet att ens vända sig om, så kallade gestration crates. Där står de medan de väntar barn vilket i princip är hela livet eftersom de hålls konstant gravida under de få år de får leva. Det är helt normalt inom factory farming.
På gården finns ett oerhört dödligt virus, av arbetarna kallat El Churro, som leder till diarré hos de små kultingarna. Mannen som har smygfilmat på gården berättar att han under två dagar sett 980 kultingar dö av det viruset och i gången mellan metallburarna syns mörka pölar av magsjuka. De döda kultingarna samlas ihop på hög och av deras inälvor och tarmar görs en smoothie som arbetarna matar suggorna med. Varpå de blir infekterade.
Det är väldigt svårt att lämnas oberörd av det. Och det är väldigt märkligt att inga medier i Sverige ens nämner det med tanke på hur mycket uppmärksamhet exempelvis galna ko-sjukan fick när den började spridas till människor också. En sjukdom som ju startade med att kor blev matade med andra kor i form av kött- och benmjöl.
Djurindustrin kommer aldrig visa upp den sanna bilden av hur djuren har det så Jo-Anne använder sig av också av olagliga metoder för att komma in på mink- och rävfarmar för att fota dem i smyg. (Pinsamt nog nämner hon minkfarmar i Sverige som exempel på ett land där hennes bilder fått stort genomslag.) Frågar du pälsdjursbranschen så har djuren det bra i sina burar men när du ser hennes bilder, hör djurens skrik och ser deras stressade beteende, verklig panik, ser du i deras ögon vem det är som ljuger.
Filmen utspelar sig under ett år runt om i USA, Kanada och Europa, bland annat i en fristad för djur utanför New York där fantastiska berättelser uppstår. Jag både skrattar och gråter under filmens gång, alltmedan Jo-Anne försöker få till sitt bokkontrakt för att nå ut till så många som möjligt med sina bilder. Det är fantastiskt att se hur hon fångar dem, på riktigt fångar deras själ, och jag tror inte att någon som ser filmen, eller hennes bilder, lämnas oberörd. Jag hittar den faktiskt på Bokus och blir lite sugen på att beställa!
I ett klipp får vi se en gris som vadar ut i sjön för att bada och nöjt doppar trynet i vattnet och blåser bubblor varpå alla i Palme-salen inne i ABF-huset skrattar till. Det kändes så oerhört självklart att han skulle göra precis så! Men har du någonsin sett en gris bada? Nä. Inte jag heller. Det är den typen av sorg i glädjeögonblicken, om och om igen.
Att se djur i bur som kämpar för att komma ut är enbart sorgligt. Och att lämna dem är det värsta, säger Jo-Anne, precis som killen som smygfilmade inne på Iron Maiden. Samtidigt som filmen ändå är hoppfull så inser tittaren att djuren inte ens har rätt till sitt eget liv, de har inte rätten att leva. Det är oerhört starkt. Se den! Och missa inte Blackfish!
Läste du inlägget om den tabubelagda fittan? Annars tycker jag att du ska göra det! Det handlar om hur skador på det kvinnliga könet normaliseras, trots att det vållar både smärta och problem för kvinnan. Väl rutet! Jag gillade även uppropet i Aftonbladet där 157 kvinnliga musiker påpekar att deras systrar före dem aldrig skrevs in i musikhistorien och att det inte får upprepas.
Sen har jag tipsat Lotta Lundgren om att det vore trevligt med ett veganskt matprogram på SVT, vilket hon gärna får leda! Jag kan inte komma på någon annan mat som väcker så mycket nyfikenhet som den veganska, självklart är det dags att lyfta det på bästa sändningstid med inbjudna gäster, bloggare och recept. Kan bli hur bra som helst!
är nyfiken på när @lotsoflundgren ska få äta vegansk mat på @svt? Efter brunsås, inälvor och nu jakt känns det fräscht med tofu. #programidé
Jag blev väldigt glatt överraskad i går när jag upptäckte att The Ghosts in Our Machine ska premiärvisas på Vegoforum nu på lördag! Det är en film som jag har längtat efter länge och som jag vet kommer beröra mig starkt. I en läsvärd recension jag hittade i går står det:
I cried myself to sleep, and then I thought, the next morning, about how powerfully the film had affected me; how it had broken more of my heart than I thought there was left to break. And I knew that if I had watched this film as a non-vegan, it would have changed everything for me; that I could not have seen the world the same. That’s the kind of film this is. Every dot is connected, and you cannot come away unchanged.
Rätt bra betyg! Jag ser även fram emot diskussionen om ”Den svenska djurindustrin – ur djurens perspektiv” som Lena Näslund håller i, hon som gjorde så otroligt bra radioinslag i Vetandets värld i P1 då bland annat Ängavallen intervjuades. Peppen!
Jag har fått en gris att spinna av lycka, med undantag för det där fantastiska ljudet som katter gör. Det gör det väldigt lätt för mig att inte äta grisar – jag köper helt enkelt sk*nka, korv och fejkon istället. Men för dig som äter gris är det viktigt att komma ihåg att de är lika gosiga som hundar och har precis samma behov av en skön sovplats, ett ombonat utrymme för sina nyfödda barn och tillgång till spring och bus på ängar eller i en skog.
Inget av det där får svenska grisar. Diskussioner av den här typen handlar ofta om att kasta skulden på något annat land som har det sämre än Sverige (kupering, helspalt osv) för att på så sätt lyfta det egna landet. PS! Så gör alla länder. Det behöver inte betyda att vi ska vara nöjda med att 99% av grisarna aldrig får gå ut, att de får liggsår från betongen de sover på eller att 15-20% av deras barn dör innan de ens kommit till slaktarn. I medierna har det på senaste tiden gått att läsa att det är mamman som dödar sina barn, utan att nämna att de producerats så hårt att de föds med livshotande skador.
– Sveriges grisproduktion har utvecklats mycket. Större kullar, friskare grisar och större grisar, men spädgrisdödligheten är hög. Vi tycker att man måste kunna testa om det går att rädda fler smågrisar, säger Mattias Espert som är en av Sveriges största grisuppfödare och som håller i arbetet med Sveriges Grisföretagares djuromsorgsprogram.
Den här kultingdöden vill nu Sveriges Grisbönder ändra på! För att minska dödligheten (som de helt skyller på suggan utan att ens nämna hur liten plats hon har att leva på – eller det faktum att sovplatsen är gjord av hård betong) vill de nu fixera henne, något som är förbjudet i Sverige. Det är så de sämre länderna, som till exempel Danmark, gör. Att fixera går att jämföra med att bura in. Låsa fast. Med ett järngaller. Ett fasansfullt upplägg som ses som den bästa utvägen istället för att ta ett steg tillbaka och ifrågasätta produktionen.
I dag föder en gris 15 kultingar istället för normala 4-5 stycken. Det är klart att barnen blir underutvecklade. Varför gör vi så mot djuren? Sen Sverige gick med i EU 1995 har grisimporten ökat med 332% och Sveriges bönder kan helt enkelt inte konkurrera med de lägre priser som andra länder erbjuder. Varje extrapris du ser i affären betalar grisen mellanskillnaden för. Vi måste börja värdera grisarnas liv. Och ge dem ett värdigt liv. Sluta blunda för hur de produceras, ställ krav och var villig att betala för det liv du tar. Eller ät något annat.
Jag har fastnat för bloggen Vardagsmatad efter att vi gjorde seitan i helgen (vetegluten finns till bra pris på Goodstore nu om du är sugen på att testa!) och kanske alldeles särskilt för deras tofugratäng. Tror att det har att göra med att jag hade en burk tångkaviar hemma som är så gott, för jag har egentligen aldrig gillat fisk, och att jag precis handlat hem ekologisk tofu på Asian Market vid Fridhemsplan. Mums!
Den blev så otroligt god! Moset, smaken, tofun, min mun var alldeles lycklig! Tar tacksamt emot fler middagstips!
Förra året strax innan Alla hjärtans dag tipsade en av delarna i DN om geléhjärtan och lammhjärtan varpå jag noterade att kilopriset för den hjärtformade asken med sockertäckta sötsaker faktiskt var högre än för det verkliga hjärtat.
Jag klistrade ihop de två till ett.
Du känner säkert till att geléhjärtat också innehåller djur i form av gelatin (som utvinns från hud och ben från antingen grisar eller kor). Låt mig bjuda på ett lite mindre blodigt tips!
Fooled pork av jackfrukt! Vad är då jackfrukt undrar du. Jag har fortfarande ingen aning men Goda middan har ett enkelt recept som är väl värt att lägga två timmar på!
Börja med att hälla ut vätskan ur de två burkarna och skölj gärna av jackfrukten några varv innan du lägger dem i pannan i lite olja.
Stek sen jackfrukten tills den får färg och var inte rädd för att krydda ordentligt med salt, peppar och grillkrydda!
Täck jackfrukten med vatten, lägg i en grönsaksbuljong och låt det sjuda i en timme.
Pauskatt! Ställ ugnen på 200 grader (grill) innan tiden är slut så att den blir varm.
Häll av vattnet och lägg jackfrukten i en ugnsfast form. Häll över ett paket grillmarinad och se till att allt täcks av marinaden.
Skjuts in i ugnen i 20 minuter! Förbered under tiden sallad, pitabröd, såser, coleslaw, buns, vad du nu vill ha till.
När 20 minuter har gått tar du med hjälp av en gaffel isär jackfrukten som då får en trådig konsistens.
Stoppa in plåten i ugnen igen i fem minuter.
Klart att äta!
Det var riktigt smarrigt! Receptet räcker till fyra personer eller till lunch dagen efter för två pers. Perfekt en sådan här regnig februarisöndag framför OS!
Camilla Björkbom på Djurens rätt fångar verkligen känslan som uppstod efter att nyheten om att KFC ska öppna i Sverige dök upp häromdan. KFCs affärsidé bygger på att miljontals djur ska lida under 35 dagar och sen säljs deras små avklippta vingar i en bunke. Så oerhört brutalt. Som kontrast kan upprepas att Anamma nu tar bort allt äggprotein ur sina produkter efter önskemål från sina konsumenter. Som en kärleksförklaring!
Samtidigt missar Pressbyråns senaste korvkampanj helt att visa upp sin fina vegankorv och skryter istället om att deras 3 000 000 korvar kommer från Småland. Med tanke på att 99% av grisarna i det här landet inte får gå utomhus kanske det tvärtom är något att skämmas för? Det är väl inte så att vi redan har glömt de fasansfulla bilderna som dök upp innan jul? Kom ihåg att det inte bara handlar om lidande i fysisk form. Att inte låta djuren få agera på sina naturliga beteenden, som att böka eller springa, är också en form av plågeri.
Jag har mailat Anammas pressmeddelande till Hälsans kök, gör det du med, och vill avslutningsvis gärna tipsa om tre glada nyheter! Nu finns det ett nytt avsnitt av Veganprat uppe, här hittar du veganer i Sverige på Reddit och Astrid & aporna har börjat sälja fryspizza! Om du inte är vegan, bli vegan.
Jag när en lugglängtan som jag vet att jag kommer banga på måndag när jag ska till Vicci och klippa mig men det blev en rätt rolig bild på Instagram. Fler som tar kamerarullen full av selfies innan en enda duger?
Annars går jag mest runt och är lite smålycklig över vardagliga ting. Som att se min kille gå runt och dammsuga i kallingarna. Eller att Sara och jag satt och surrade i mitt kök till sent i går natt. Som att Johanna vill starta en bokklubb med mig så snart hennes snuva är över. Eller att Anamma slopar äggvitan och gör sitt sortiment helt veganskt.
Och strax innan lunch pratade jag sociala medier inför en trevlig grupp på jobbet vilket jag fick beröm för av min projektledare efteråt. Du fick ju en applåd! utbrast hon. Och vem blir inte glad av att få applåd på jobbet? Testa på dina kollegor!
