Satt på Wrapps nya kontor på Döbelnsgatan i fredags kväll efter inbjudan från Lisa, som jag försökte träffa redan i april när jag och mamma var i New York men misslyckades då, så det var riktigt trevlig att äntligen ses! Jag hade tagit med mig Jenny som jag varit på mini-aw med innan, Charlotte kom förbi och sen dök Anna upp och vi fyra hamnade i diskussioner om framförallt startups (Wrapp, iZettle, Tripbirds, Tictail osv) men även om jämställdhet och där hade alla historier att dela med sig av. Jämfört med andra länder som USA och Tyskland är vi uppenbart jämställda men ingen av oss kände oss nöjda med det.

Jämställdhet är ett ämne som ständigt dyker upp i min feed på Twitter. Tidigare i veckan gjorde Alex Schulman narr av Marie Serneholts Instagram-bilder med så kallad humor och Fredrik Strage tyckte i sin fredagskrönika att man skulle skilja på människan som misshandlar och artisten som står på scen vilket lämnade lite obehagskänslor. Båda inläggen fick sina fiskar varma av Nöjesguidens Kakan Hermansson och Maja Bredberg som i turordning gav sina läsare en nyanserad bild av artiklarna innebörd, och det är så otroligt viktigt. Ofta skrattar man först och tänker sen men det viktigaste är att det finns människor som får oss att tänka till, som vänder och vrider på myntet.

När vi satt och surrade i det enorma köket tog vi inte alls upp de här händelserna men jag kom att tänka på en historia som jag ville berätta då men som jag glömde bort i uppståndelsen och som knyter ihop det här inlägget lite.

På jobbet har jag väldigt bra samtal med en kollega om olika kulturer, om jämställdhet, om religion. Ofta slutar våra samtal med att jag har en annan syn på saker och ting vilket är oerhört värdefullt för mig. Det kan handla om att förstå att det är skönt att ha slöja och mjukisbyxor på sig när man går hemma och drar, om en nyfikenhet på att få delta i muslimska kvinnofester eller om insikten att vi i det här landet har rättigheter som innebär att vi öppet får stå för våra åsikter utan några som helst straffåtgärder, vilket vi kanske tar för givet. När Martin och Johan stod inför rätta i Etiopien var min kollega där av en slump och hon menar på att i Sverige, där vi är fria att kämpa för vad vi tror på, borde vi göra ännu mera väsen av oss eftersom vi inte har någonting att förlora på det. Det innebär ju inte att vi alltid måste vara överens men vi kan i alla fall vara tacksamma för att vi får uttrycka det i en artikel eller i ett blogginlägg. Gör det!