Första gången jag såg Anton stack hans fötter ut genom en tältöppning på SSWC och jag retades på Twitter och sa att jag visste vad han hade för färg på strumporna. Det är två år sedan och vi har hållit kontakten sen dess, mer och mer, dels via sociala medier, dels via samtal, meddelanden och möten.
Snabbfakta: han är vegetarian, lyssnar på R Kelly och ligger bakom MFF:are i Stockholm.
Som vän är Anton väldigt spontan – han hakar alltid på när jag vill luncha och ser alltid fram emot att ses – det är så himla fint att han alltid låter glad när jag ringer. Han säger de rätta sakerna, ger mig komplimanger och är väldigt lyhörd. Jag kan få abstinens om vi inte hörs eller ses på några dagar och påminns om att det är dags att träffas baserat på att jag känner saknad.
Har man tur kan han ringa och sjunga några av R Kellys allra bästa hits.
När jag satt kvar länge på jobbet härom veckan kom han förbi för att ge mig en kram. Precis sån är han. Och kramas kan han, ingen slår hans kramar. De är de mest omtänksamma, genomarbetade, välplanerade kramar jag någonsin stött på.
Och nu ringer han. Typiskt Anton.