Bilden från i somras i hagen tillsammans med alla kossorna skulle kunna representera mig året om. Jag är så oerhört glad över att den finns! Det känns som att jag har ett gäng som backar mig och det betyder väldigt mycket!
Morgondagens tema i bloggkalendern kan du tjuvkika i redan nu!
Jag har bloggat om min vänskap med Maria tidigare och det är för att det är så speciellt att ha samma bästa vän som i lågstadiet, även om vi har haft år då vi inte har varit lika tajta. Jag är övertygad om att det kommer vara väldigt värdefullt den dag då våra föräldrar inte finns längre, att känna varandra utan och innan och minnas vår uppväxt tillsammans.
Just nu är det dock fokus på det lilla livet som låg i hennes mage i somras när jag var och hälsade på! Det är så fint att ha en liten mini-Maria att busa med och förhoppningsvis ses vi vid nyår!
Bloggkalendern i morgon bjuder på Den bild som representerar mig 2013.
Jag är väldigt stolt över att, precis som du, ha en röst. Det är enormt viktigt för mig att använda den, om det så är för djuren eller mot rasism. Ta hand om och stå framförallt upp för andra, både människor och djur.
Det finns få tillfällen jag känner mig så stolt som när någon säger att de börjat äta vegetariskt eller veganskt för att de läst något jag skrivit. Det får besvarar frågan i bloggkalendern. Att skrika Inga nazister på våra gator! känns rätt bra det med.
När jag låg hemma och var kräksjuk i somras ringde det på dörren och utanför stod ett blombud i form av en gammal söt farbror. Han hade med sig blommor från killen jag gillar tillsammans med en jättefin hälsning skrivet på en kort av någon som jobbar i blomsterbutiken. Helt klart de finaste blommorna jag någonsin fått och så otippat! En riktigt trevlig överraskning!
Bubblare! När jag nästan springer in i två av systrarna Haim på vårt hotell i Göteborg under Way Out West! Swing! Såg till så att vi hamnade bredvid dem när de åt frukost för att få spegla mig i deras stjärnglans. Jag älskar dem!
I morgondagens bloggkalender ska jag berätta om något som gjorde mig riktigt stolt!
I somras gick jag på en old fashioned date med den kille som skulle bli min. Han hade fin skjorta, blommor och en present, jag är inte van vid sånt! Vi åt fantastiskt god mat, såg en riktigt bra film och möttes sen av den här vyn. Få saker slår sommarstockholm.
Morgondagens bloggkalender bjuder på en mycket trevlig överraskning!
I Twitters senaste uppdatering kan du nu skicka bilder via DM, direktmeddelanden, men det gäller bara via appen och inte webben så vitt jag kan se. Jag testade att skicka en bild på Bamse och är nog inte så mycket mer kreativ än så men självklart finns det ett behov, om inte annat för att tjänsten ska kännas fräsch i konkurrens med andra appar.
Allra helst önskar jag att Twitter tar bort sitt spamfilter så att jag kan skicka länkar i DM och om jag kan få tillbaka min historik med alla tidigare meddelanden skulle det också uppskattas!
Som vanligt gäller att du bara kan skicka DM till de som följer dig tillbaka, alternativt till de som följer dig men då kan inte de svara.
Att ha med temat Det här fick mig att börja gråta i bloggkalendern är lite känsligt och det är trots allt inte alla som gråter. Jag å andra sidan gråter regelbundet. Att vara ledsen är inte konstigare än att vara glad eller arg, alla känslor måste få ta sin plats. Av de gånger jag gråtit under året minns jag den här gången lite extra.
Jag var mitt i ett lyckorus efter att ha hängt med några av landets finaste kor och satt i gräset och klappade en kalv som verkligen tydde sig till mig. Efteråt fick jag höra att hennes mamma stött bort henne och att hon flaskmatats så därför var hon extra tillgiven människor.
Det slog mig där och då att hon, och en overklig mängd andra kalvar, dör innan de ens har levt och hela min kropp började skaka av gråt, mitt bland alla kossorna. Människan äter upp någons barn och tar hennes mjölk utan minsta reflektion. När det tvärtom är något som verkligen är värt att reflektera över.
Det märkligaste med att vara vegan är att inte alla andra också är det.
Få saker slår att somna bredvid ett barn. Att känna deras andedräkt mot kinden och tyngden av deras lilla arm runt halsen. När de sen drar en intill sig? Åh, jag klarar nästan inte av att tänka på det, det är för mysigt!
Men den finaste kramen jag fått i år är den min kille alltid påminner mig om. Den kom till när vi precis hade börjat hänga och stod vid tunnelbanespärrarna för att säga hej då. Han skulle iväg på en jobbresa under några dagar och jag tyckte att det kändes som en evighetslång tid.
Enligt honom stönade jag till när jag tryckte mig mot honom, eller om han tryckte sig mot mig, men det minns inte jag. Därför påminner han mig om det, jämt. Och ständigt! ”Mhm.” Så lät jag tydligen. Och det var i det ögonblicket han visste att vi skulle bli mer än bara vänner.
I morgondagens bloggkalender är temat Det här fick mig att börja gråta.
En film som Djurrättsalliansen satt ihop under några fasansfulla nattbesök visar nytagna bilder på missbildade grisar med sönderbitna öron som badar i sitt eget bajs och leker med en klöv som de fått tag på. Ja du läste rätt, en klöv. Grisens fot. För att komma i julstämning bör du helst blunda efter att ha tryckt på play men om du lyssnar noga så tror jag att du hör hur de ropar på hjälp? Läs mer på Ett liv som gris!
Som jag ser det finns det två alternativ!
Alternativ 1. Fortsätt att blunda och betala för djurens lidande. Vi har en bra djurskyddslag i Sverige så det här ska inte få förekomma! Att lagen sen innebär att det i princip inte görs några oanmälda besök är helt enkelt för att det kan bli socialt obekvämt för bonden om han inte får tre dagar på sig innan inspektionen görs. Så det Djurrättsalliansen gör är egentligen lite ofint? Vad säger Ribbing? Bonden har ju inte haft tid att plocka undan de döda grisarna än!
Alternativ 2. Ät inte djurens lidande.
@rockspindeln Hej! Ursäkta dröjsmålet. Intressant fråga. Vi undersöker och återkommer.
— Jordbruksverket (@Jordbruksverket) December 4, 2013
Under tiden du funderar väntar jag svar från Jordbruksverket angående hur många svenska kor som går till slakt dräktiga varje år efter att ha läst om en kviga som fött en kalv i kön till slakten. Det är inte första gången jag hör talas om det. Och inte är det den sista.
Istället för skinka, prinskorv och köttbullar som de här djuren blir till efter allt lidande föreslår jag att du istället väljer tzay, julsk*nka och revbensspjäll. Pinto har även satt ihop en lista över veganska julbord runt om i Sverige. Det finns med andra ord ingen vettig anledning att inte byta ut djuren på bordet i år eller kan du komma på någon? Gärna en som inte börjar med ordet ”jag”.
Bloggkalendern, dag 3!
Jag är en sån som förtjust stannar till för att småprata lite med en björktrast, som vördnadsfullt står givakt när en rådjursfamilj hoppar mellan kolonistugorna framför mig, som skriker högt när jag ser en älg i skogsdungen genom tågfönstret, som låter spindlar övervintra hemma hos mig om de vill det… Kort sagt, jag älskar verkligen djur!
Här är jag på Ängavallen i somras omringad av alla korna, lycklig som få! Allra helst uppdaterar jag Instagram med bilder på kor och grisar snarare än hundar och katter men visst gör jag undantag om jag träffar en söt kisse!
Som Doris!
Eller Bamse!
Eller varför inte en kolafärgad blondin?
I somras när jag knöt en krans av pioner blev jag på riktigt kär i en larv. Den var helt underbar! Jag gick runt med den på kolonin och den var med under midsommarlunchen men efter en tupplur i hammocken kunde jag inte hitta den. Hoppas den föll mjukt ner i gräset!
Jag har även blivit riktigt fäst vid Ulla-Skalman som bor i trädgården hos koloniområdets ordförande! Hon älskar vinbär och har den mest makalösa benföringen!
Och de här ögonbrynen kan ju få vem som helst på fall, jag blev i alla fall helt tagen! Hoppas få se hen igen i vår när de släpps ut på bete igen, är osäker på var de står instängda nu någonstans, annars hade jag gärna gjort ett besök! Vill du läsa mer om instängda kor så finns det en rapport om det!
Tja! Jag tror att alla djur som människan äter ligger mig extra varmt om hjärtat och jag tar varje chans jag får att klappa dem och berätta hur mycket de betyder för mig.
Som vegan är det overkligt att någon lägger upp en bild på en död kalv på Instagram och vill att andra ska hjärta det. Gäller alla djur för den delen. Jag försöker visa att de finns på riktigt, att de inte bara är mat.
Som det här gänget! Hur härliga är de på en skala? Till jul ska i alla fall jag äta Astrid & apornas julsk*nka istället för deras små rumpor!
Jag blev så glad när jag såg att Goodstore fått in Hilarius Larssons seitan-sortiment också, det känns för bra för att vara sant! Men var var vi någonstans? Just det, i en hög av grisar! Det gulligaste djuret jag träffat under året:
Den här pussgurkan såklart!
© 2026 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑