Jag funderar lite. Ska jag lägga upp en till bild på Bamse eller vet alla hur han ser ut vid det här laget? Ska jag försöka få till en ny vinkel på körsbärsträden i Kungsan i vår eller är jag nöjd med den jag tog för tre år sen?
Är jag nöjd? Mätt? Belåten?
Jag skaffade Instagram 2010 och älskade det från första stund. Men de senaste månaderna har jag tappat syftet. Det kreativa utloppet. Engagemanget som krävs. Jag har ett gäng favoritbilder och skulle säkert kunna ta ännu fler men varför det?
Jag har inte lust.
Saknas det en selfie, en gullig griskulting eller ett vykort från semestern i New York från de tusentals bilder jag redan lagt upp? Det känns närmast som en evighetsloop av repetition. Been there, done that.
Men det kanske bara är mitt liv?
Instagram anpassar sig mer och mer till sina annonsörer men har helt glömt bort att underhålla sina användare. Nya funktioner, statistik, filter, hur alla hänger ihop, kalender, vad de än må vara. Inget händer.
Precis som i en kärleksrelation kan det inte bara vara den ena parten som ger och ger. Då dör kärleken. Been there, done that.
Det märkliga är att vi alltid tror att det beror på oss själva. Så är det sällan. Det är verkligen inte jag Instagram, det är du.
Bilden jag lägger upp är något av en ekvation. Jag investerar tid och tankar, en personlig hälsning i bild och text, kanske till och med ett tips. Något som i grunden gör mig glad, som jag ser ett värde i, för andra men främst för mig. I utbyte bedöms jag gång på gång i antal likes och kommentarer. Hur ska jag tolka det? Vad är ett rimligt resultat efter sex år?
Ska jag vara nöjd? Mätt? Belåten?
Något som gör mig glad kan få någon att avfölja. Någon som knappt bryr sig kan ändå trycka like. Det påverkar både relationer och kreativitet. Förstår du hur jag menar? (Notera att jag inte pratar om andras bilder, jag pratar om mina. Eller tänker högt snarare.)
Kvadratiska bilder var länge hela mitt liv. Ett liv med jäkligt dålig upplösning, så här i efterhand. Det är klart att det är fint att få kika in i människors liv men hur länge kommer vi lägga ut bilder på våra katter, barn och frukostar? Ett år till? Tre år?
För mig är kommunikationen mellan raderna, relationen vi byggt upp, klart mer intressant att bevara. Att få tipsa, hälsa eller komma med råd. Bilderna har jag ju faktiskt, i stort sett, redan sett.
Här är han, igen. Om du mot all förmodan hade glömt.
