När mina kollegor på jobbet frågar vad jag har gjort under långhelgen kommer jag svara att jag har hängt på kolonin.
Bikini från Monki.
Helen Alfvegren
Djur, yoga och jämställdhet
Kategori: Personligt (sida 9 av 98)
Efter löpningen i kväll plockade jag lite blommor som belöning, bara 20 minuter kvar!
I torsdags sprang min kille med mig och då gick det undan! 21:21 på 4 kilometer. Det är mer än en minut bättre än för två år sen när jag började springa! Tackar boxningen, cyklingen, yogan och styrketräningen för det, tror att det främst är kombinationen.
Strumporna kommer från PETA!
Förra veckan började med att termometern visade två grader kallt. Så jag startade en utmaning för mig själv. 100 armhävningar varje dag i en vecka. Det gick vägen!
Den här veckan började med sol och värme. Så jag utmanar mig själv att springa 20 minuter varje dag, för att ta vara på våren. Häng på!
Det här är sista veckan med snö, jag kan känna det. Det gör ändå ont i hjärtat att vakna till en ynka plusgrad så för att hålla värmen har jag utmanat mig själv att göra 100 armhävningar varje dag i en vecka. Några kollegor är också på så på rasterna ser vi till att få upp pulsen. Tricket är att dela upp dem jämt under dagen. 20 innan jobbet, 40 på rasterna på jobbet och så 40 hemma på kvällen. I tisdags hade jag 60 stycken att ta igen på kvällen, det sved!
I senaste avsnittet av Träningspodden med Jessica Almenäs och Lofsan blir handstående symboliskt för viljan att fortsätta lära sig nya saker och insikten om att det aldrig är för sent. Jag har en kollega som skyller på sin ålder för att inte ställa sig på händer men jag har också en kollega som aldrig bangar att stå på händer och de två är lika gamla.
När träning är roligt smittar det av sig, både på andra och på en själv. Pilates leder till yoga, långa promenader leder till löpning, styrketräning leder till armhävningsutmaningar men även andra vardagliga förändringar. Som att kroppen fattar att det går att cykla till jobbet, eller att de långa baden på kvällarna byts ut mot snabba duschar på dagarna eller att sötsuget på kvällen dämpas med dadlar istället för choklad. I måndags stod jag upp och jobbade nästan hela dagen, det är väldigt olikt mig.
”När jag ändå har gjort si kan jag lika gärna göra så” brukar oftast appliceras på negativa val (typ skräpmat) men det fungerar precis likadant på positiva val, det ena initiativet föder det andra och så där håller det på. Inte för att man kommer in i en tränings- eller hälsohets utan för att man gör det som känns bra. För att kroppen så uppenbart blir glad av det.
Nu har jag gjort mina 20 armhävningar för den här morgonen så nu är det dags att hoppa upp på cykeln innan snön börjar falla – för sista gången den här våren! Deal?
I helgen har vi åkt buss. Vilken grej! Nu när vi bara cyklar känns det som världens lyx att få skjuts över hela stan för tjugofem spänn.
I går cyklade jag förbi det som i folkmun, i alla fall av mig och min BFF, kallas för vitsippsdalen och plockade hem en bukett till min kille.
Den fick pryda frukostbordet i morse.
I går kväll satt jag i soffan framför Walking Dead och diverse YouTube-klipp och broderade Djur, yoga & jämställdhet på en jumper.
Sen tog vi såklart en tur förbi körsbärsblomningen i Kungsan också, trots regn och hagel. Bästa sättet att avsluta den här helgen är att äta mängder av choklad och se på fler zombies. Visst?
Vi hade en fin helg i Umeå förra helgen! Trots det var det skönt att komma hem igen för här har våren kommit lite längre. På mornarna visar termometern i köket ändå bara någon ynka grad så det är bara att klä sig efter väder och sen svida om väl framme på jobbet.
Det finns väldigt många saker som jag uppskattar med cyklingen (friheten, miljöaspekten, ekonomin, lyckan i nedförsbackar) men det jag kanske uppskattar allra mest är att det är ett uttryck för disciplin, för karaktär.
Sju km i snöblandat regn innan kvart i sju-yogan på onsdagar? Jajamen! Lullig av sömnbrist efter en festival i Umeå? Inga problem! En smocka av motvind i nyllet? Hit me!
Att jag tackar nej till kött, alkohol och cigg är nivå easy för mig. Att jag helt ändrar mina dagliga rutiner, på många sätt till det bättre, får mig att tänka att det kanske inte är så svårt det där som alla säger. Att göra andra val än de vi slentrianmässigt tar varje dag, även om vi kanske har gjort så hela livet.
Varför skulle vi vara klara?
Det senaste året har mer än något annat ändrat min syn på, och kärlek för, träning. Fått mig att känna att det är lustfyllt, roligt och möjligt. Att jag kan, orkar och vill.
Så här glad ser jag till exempel ut när jag har cyklat 7 km till jobbet för att yoga kl 7. Vad hände?
Det som för några år sedan började som långpromenader, pilatespass, nya joggingskor och yoga i 30 dagar på YouTube är nu plötsligt vecka in och vecka ut av boxning, yoga, styrketräning och cykling. För att det är så otroligt roligt! Lägg till några sporadiska löppass på det.
Hur lär man ut den här känslan till någon?
Här är förresten det färdiga cykelbroderiet som jag ska rama in! Nästa projekt tänkte jag ska bli ett citat på en tröja. Återkommer!
För att få ta del av belöningssystemet efter träningen måste man först förbi ta sig förbi en hinderbana av mentala hinder. Tänk dig finalen av Ninja Warrior.
Jag har skrivit om det tidigare men när jag ska ut och springa hinner jag knappt över tröskeln (det kanske allra viktigaste steget) innan hjärnan är på mig och börjar ifrågasätta mitt val. Är du inte törstig? Kissnödig? Fryser du om händerna? Lite snorig? Du har ju nyss ätit? Är du inte trött? Allt för att jag ska ångra mig, stanna upp och vända tillbaka.
Min egen hjärna är min största tröskel.
Samma sak när det kommer till gymmet. Är det riktiga anledningar som radas upp i huvudet om vilka typer av personer som hänger där, hur svåra maskinerna är att förstå sig på och hur dyrt det är med träningskort – eller är det bara ursäkter för att jag inte ens gå dit?
Varför fungerar hjärnan så här när den sen belönar mig efter att jag har tränat? Mindfuck!
Knepet för mig är att dricka ett glas vatten, gå på toa två gånger, ta på mig vantar, ta med snorpapper, springa mellan målen och när jag bestämt mig för det. Då har hjärnan plötsligt inga ursäkter kvar. Först då fattar den att jag menar allvar och börjar dela ut belöningen.
Hjärnan är så rolig.
Tänk om vi rekommenderades att röka för att inte få cancer. Trots att det är dyrt, illaluktande, giftigt, beroendeframkallande och vi redan årligen kastar en miljard fimpar i naturen.
Tänk om vi rekommenderades att äta kött för att inte få cancer. Trots att det bidrar till djurens lidande, stress, inomhusvistelse, onaturliga beteenden och för tidiga död. Utöver all bevisad miljöpåverkan.
Tänk om vi rekommenderades att sitta still för att inte få cancer. Trots att vi har nära till gym, längtar efter att få springa ett lopp, blir lyckliga av att cykla i nerförsbacke eller att få börja dagen med yoga.
Inget av det vi rekommenderas att göra för att förebygga cancer, som att sluta röka, äta kött eller börja träna, påverkar oss, eller någon annan, negativt. Tvärtom! Men vi är jordens envisaste djur och vill bestämma själva. Det gör oss även till planetens dummaste djur.
När vi påstår att just jag inte kan sluta röka eller äta kött låtsas vi att vi skiljer oss från alla andra människor som lyckats med just det, när vi i själva verket inte är ett undantag utan helt enkelt saknar viljan att ändra på oss. Vi är lata och bekväma.
Samtidigt är vi inte nöjda med att vara det för vi vet innerst inne att rekommendationerna har rätt och det svider när vi påminns om det. Särskilt när andra personer gör det. I grunden vägrar vi erkänna att våra beslut påverkar andra än oss själva. Djuren, naturen, våra nära och kära, kommande generationer. You name it.
Fuck cancer? Fuck alla friska människor som tar livet för givet och inte gör ett jota för att förebygga att drabbas.
Den här veckan har jag tänkt på hur mycket jag uppskattar att få göra saker för första gången. Nu är det cykla till jobbet som är grejen, det gör mig så himla glad! Efter två dagar är jag helt frälst över friheten det innebär.
I morse när jag susade fram över en av Stockholms många broar genom iskallt regn på väg till jobbyogan dök ett citat upp i huvudet. ”Efter uppför kommer nerför”. Min hjärna har alltså börjat skapa cykelcitat av bara farten, hur fett? Yogacitat ger jag inte mycket för men när cykelcitat kommer av sig själv är det bara att ta fram broderinålen!
(Nej, jag har ingen broderinål men OM.)
© 2026 Helen Alfvegren
Tema av Anders Noren — Upp ↑