För att få ta del av belöningssystemet efter träningen måste man först förbi ta sig förbi en hinderbana av mentala hinder. Tänk dig finalen av Ninja Warrior.
Jag har skrivit om det tidigare men när jag ska ut och springa hinner jag knappt över tröskeln (det kanske allra viktigaste steget) innan hjärnan är på mig och börjar ifrågasätta mitt val. Är du inte törstig? Kissnödig? Fryser du om händerna? Lite snorig? Du har ju nyss ätit? Är du inte trött? Allt för att jag ska ångra mig, stanna upp och vända tillbaka.
Min egen hjärna är min största tröskel.
Samma sak när det kommer till gymmet. Är det riktiga anledningar som radas upp i huvudet om vilka typer av personer som hänger där, hur svåra maskinerna är att förstå sig på och hur dyrt det är med träningskort – eller är det bara ursäkter för att jag inte ens gå dit?
Varför fungerar hjärnan så här när den sen belönar mig efter att jag har tränat? Mindfuck!
Knepet för mig är att dricka ett glas vatten, gå på toa två gånger, ta på mig vantar, ta med snorpapper, springa mellan målen och när jag bestämt mig för det. Då har hjärnan plötsligt inga ursäkter kvar. Först då fattar den att jag menar allvar och börjar dela ut belöningen.
Hjärnan är så rolig.