Skip to main content

Bara en jord

Jag vet inte om jag läser andra artiklar än resten av befolkningen (exempelvis den här om att år 2050 kommer det att finnas 200 miljoner miljöflyktingar i världen till följd av klimatförändringarna eller den här om att en tredjedel av jordens befolkning nu drabbas av dödliga värmeböljor, en siffra som redan 2100 spås stiga till tre fjärdedelar) men det här med att beställa en solsäker semester eller lägga upp bilder på kött på Instagram känns så enormt långt ifrån där jag är mentalt och emotionellt just nu.

Jag vet inte hur länge den här känslan kommer hålla i sig men just nu kan jag helt enkelt inte förmå mig att bidra mer än jag redan oundvikligen gör. Så vad är hemligheten bakom att skita i alla rubriker? Ser man det som ”ett personligt val”? För i mina ögon finns det absolut ingenting som kan kallas för personligt när det påverkar så många andra, oavsett om det gäller djur eller natur. Den enda jag kan påverka är ju just mig själv, de beslut jag tar, de personliga val jag gör. Men även om jag lever som jag lär och cyklar till jobbet, tar tåg istället för flyg, konsumerar mindre osv kommer världen som jag vill att mitt barn och mina barnbarn ska leva i så småningom vara obrukbar om majoriteten fortsätter som om ingenting hänt.

Trots att tidningarna dagligen påminner oss.

  • Det här skrämmer mig jättemycket också. Hur kan folk vara så naiva? Finns det något vi kan göra för att överleva?

  • Alla varningar om klimatförändringarnas konsekvenser ser ut att besannas framför våra ögon, samtidigt som alldeles för lite görs. Så det är nog kört?

  • Något måste det väl ändå gå att göra. Man kan väl inte bara ge upp? Jag vill gärna ha en framtid om det går.

  • Allt för många vill fortsätta leva som de alltid har gjort utan att ändra på någonting, politikerna är för fega för att ta ut skatter som kan påverka och företagen tänker bara på vinst och aktieägare. Det tillsammans gör att vi inte når klimatmålen. (Och då har vi ändå känt till klimatförändringar i årtionden.)

  • Ja, exakt. Men det känns ändå för hemskt att ge upp. Vissa av oss skulle väl ändå kunna göra något, om inte för alla så åtminstone för oss själva.

  • Jag lever ju verkligen som jag lär. Men jag har sänkt mina förväntningar på vad andra mäktar med. Sänkt dem ganska rejält.

  • När det gäller andra har jag nog tyvärr gett upp för länge sen. Vi som bryr oss är alldeles för få.