Det doftar sommarregn, syrener och kastanj.

Jag fick blommor från min kille i går men det var inte förrän i dag som jag kom att tänka på att jag inte ville ha en kille.

När vi träffades hade jag varit singel i två år. I den ryggsäcken jag gick och bar på fanns det enbart relationer som gjort mig ledsen. Jag kan fortfarande inte minnas något positivt med mina ex? Killar som sårat, ljugit och svikit. Vem vill börja ett nytt förhållande med ett sådant facit på hand?

Aldrig gråter jag så ofta som när jag är ihop med en annan människa. Hopplös logik som jag enklast kopplar ihop med att bli sårad, lurad och sviken av någon som sägs älska mig. Vad är det som lockar med det?

Jag gav honom några chanser. Flera. Var helt öppen med att jag inte ville ha det jag hade haft. Sa hela sommaren att vi bara var kompisar. Men till slut lyckades han lura mig. Genom att vara som ingen annan jag någonsin träffat.

Blotta tanken på att han träffar en ny tjej två veckor efter att vi gjort slut ger mig ont i magen. Blotta tanken på att han vill ligga med 20-åriga tjejer bakom min rygg gör mig spyfärdig. Blotta tanken på att han helt stänger av all kommunikation emellan oss gör mig svimfärdig.

*Andas i påse*

Det är så jävla läskigt med förhållanden! Det enda jag kan göra är att våga lita på att han inte är som dem. Så fort jag ser minsta tecken på det blir jag livrädd. För jag tror att jag har facit. Men det är inte sant.

Det har gått två år sen jag var singel. Lite känns det som att jag lurade honom också den där sommaren. Det osannolika i att vi hittade varandra fascinerar fortfarande. Han är ju så bra! Vägen till mitt hjärta går raka vägen via en blombukett och en matlåda hemmagjorda praliner.