Skip to main content

Maktens män och halvnakna heldöda kvinnor

Jag upplever det som svårare och svårare att ge nya serier en ärlig chans. Till att börja med blir de snabbt överhajpade och har ingen chans att leva upp till förväntningarna, fortsättningsvis är avsnitten en timme långa vilket är en pina om serien inte är bra och för det tredje börjar det bli jävligt tjatigt med uppdelningen macho/maktens män och halvnakna heldöda kvinnor.

Det spelar liksom ingen roll hur mycket Breaking bad hyllas, det tar 60 timmar att ta sig fram till det sista avsnittet som unisont fick så fint beröm och vägen dit är inte värd det! Just nu tragglar jag mig igenom första säsongen av House of Cards som inte alls imponerar på mig (min kille har redan försökt flera gånger utan att lyckas) samtidigt som vi försöker ge True Detective en chans. I ärlighetens namn så händer det ingenting i den serien! Under tiden gäller det att försöka fäkta bort de sociala medier som kommenterar handlingen utan att alla timmar i soffan ska vara förgäves.

Så kändes det inte när vi kollade på Bron. Så känns det absolut inte när jag kollar på Jills veranda. Och så kommer det inte kännas när Orange is the new Black drar igång igen i juni. Kanske är de överhajpade serierna rent av överhajpade. Eller så är det något annat.

Vegansk majonäs? Jajamensan!

Jag fick testa Astrid & apornas majonäs, Mayo, för några månader sedan och kan nu dra slutsatsen att det är original-varianten som fallit mig i smaken! Är lite osäker på hur en använder majonäs utöver till vegoburgare men det funkar faktiskt perfekt som snabb sås till en grönsaksbiff eller liknande för den som är lat.

Annars går det ju utmärkt att göra en egen majonäs genom att piffa till COOPs X-tra majonäs med lite naturell sojayoghurt, vitlök, färska kryddor och vad en nu är sugen på. Dessutom brukar min kille göra en riktigt smarrig hamburgerdressing av tomatpuré, senap, yoghurt, bostongurka, majonäs, salt och peppar. Mums!

Recension av Revolten, rörelsen, Refused

Revolten, rörelsen, Refused.

Jag var den enda av mina vänner och klasskamrater som inte provade alkohol i högstadiet men det var först i gymnasiet som jag upptäckte att det fanns andra som jag. De kallades Straight edge och av en slump hade en av mina barndomskamrater en kille i sin klass som var det. Han gav mig ett blandband och tillsammans med tips från en av mina andra barndomskompisar började jag lyssna på hardcore. Och kanske särskilt Refused.

Första gången jag såg dem på Hultsfred 1996 blev jag knockad av energin på scen. Prick såhär såg det ut:

Sen dess var jag fast! Det är därför extra roligt, och lite läskigt, att få en inblick i hur ens idoler såg på den tiden. Särskilt efter deras reunion förra året då jag såg dem spela vid åtta tillfällen, många av dem tillsammans med Marie (som har skrivit ett matigt fanzine för den som vill läsa mer).

Boken är skriven av Patrik Wirén, sångare i Misery Loves Co, och i förordet blir jag lite nervös över att redaktören gett honom lite väl fria händer men det ordnar upp sig i första kapitlet. Genomgående är det otroligt många interna detaljer som kunde ha behövt bättre redigering men det är ändå en unik inblick i en tid som betytt mycket för många, både i Sverige och utomlands.

Mest tagen blir jag av trummisen David Sandströms mamma. Vilket engagemang! Hon påminner mig om min killes familj så kanske är det typiskt för Umeå? En sammanhållning och en självklar inställning att hjälpa till, att delta, att stödja ungdomarna. Jag minns hur imponerad jag var över att höra hur många kids i Umeå som var vegetarianer och när vi var där uppe på spelningar så hade nästan alla X:at händerna. Tänk att få växa upp i en sådan kultur!

Det är fascinerande att backa bandet och få höra om hur allt började och en gång för alla reda upp vad som hände under det där sista året och framförallt varför.

Jag pratade med Marie om boken när vi sågs i Stockholm härom veckan och vi var båda överens om att vi hade velat läsa ännu mer men så är vi ju otroligt nördiga när det gäller Refused också. Det är trots allt en intern bok men för mig som är rätt i målgruppen blir den väldigt speciell.

Det finaste är ju att Umeå fortfarande ger mig samma vibbar, i alla fall när det kommer till kreativa upptåg, som Marc Strömberg och hans Håll det äkta, som illustratören Hanna Karlzon, som det feministiska Bokcafé Pilgatan, som den veganska cateringfirman Snåttren, som de ekologiska restaurangerna Rost och Socialize som det nybyggda Bildmuseet.

Superduper tips från Stockholms stadsbibliotek! Den 3 mars kommer Dennis och Patrik till Kulturhusets bibliotek för att prata om boken. Det vill jag inte missa för allt mjölkfritt smör i Carlshamn!

Va, är det veganskt?!

Va, är det veganskt?!

På Skunk fanns det en grupp som hette Va, är det veganskt?! som jag tänkte hämta inspiration ifrån på bloggen! Som vegan får en ofta märkliga frågor i stil med Äter du potatis? eller Kan du äta bröd? så jag tänkte vända mig till andra veganer som redan pratar samma språk som jag. Tanken är att göra återkommande inlägg där jag testar nya produkter och bara delar vidare det jag verkligen rekommenderar.

Som de här nya läckerbitarna från Anthon Berg! Mörk choklad med smak av lakrits eller havssalt och mandel. Otroligt goda! Tre stycken för 20 kr är godtagbart och de passar perfekt som biogodis. Mina allra varmaste veganska rekommendationer!

Pst! Missa inte taggen #vadveganeräter på Instagram!