Helen Alfvegren

Djur, yoga och jämställdhet

Månad: februari 2014 (sida 1 av 3)

Den här längtan just nu!

New York

Jag kommer nog inte i väg som vanligt på vårkanten i år vilket får mitt hjärta att brista i tusen bitar. Kan inte tänka på det för mycket för då blir jag bara ledsen. Längtar du lika mycket som jag så kika gärna på min galet långa New York-guide!

Maktens män och halvnakna heldöda kvinnor

Jag upplever det som svårare och svårare att ge nya serier en ärlig chans. Till att börja med blir de snabbt överhajpade och har ingen chans att leva upp till förväntningarna, fortsättningsvis är avsnitten en timme långa vilket är en pina om serien inte är bra och för det tredje börjar det bli jävligt tjatigt med uppdelningen macho/maktens män och halvnakna heldöda kvinnor.

Det spelar liksom ingen roll hur mycket Breaking bad hyllas, det tar 60 timmar att ta sig fram till det sista avsnittet som unisont fick så fint beröm och vägen dit är inte värd det! Just nu tragglar jag mig igenom första säsongen av House of Cards som inte alls imponerar på mig (min kille har redan försökt flera gånger utan att lyckas) samtidigt som vi försöker ge True Detective en chans. I ärlighetens namn så händer det ingenting i den serien! Under tiden gäller det att försöka fäkta bort de sociala medier som kommenterar handlingen utan att alla timmar i soffan ska vara förgäves.

Så kändes det inte när vi kollade på Bron. Så känns det absolut inte när jag kollar på Jills veranda. Och så kommer det inte kännas när Orange is the new Black drar igång igen i juni. Kanske är de överhajpade serierna rent av överhajpade. Eller så är det något annat.

Vegansk majonäs? Jajamensan!

Jag fick testa Astrid & apornas majonäs, Mayo, för några månader sedan och kan nu dra slutsatsen att det är original-varianten som fallit mig i smaken! Är lite osäker på hur en använder majonäs utöver till vegoburgare men det funkar faktiskt perfekt som snabb sås till en grönsaksbiff eller liknande för den som är lat.

Annars går det ju utmärkt att göra en egen majonäs genom att piffa till COOPs X-tra majonäs med lite naturell sojayoghurt, vitlök, färska kryddor och vad en nu är sugen på. Dessutom brukar min kille göra en riktigt smarrig hamburgerdressing av tomatpuré, senap, yoghurt, bostongurka, majonäs, salt och peppar. Mums!

Recension av Revolten, rörelsen, Refused

Revolten, rörelsen, Refused.

Jag var den enda av mina vänner och klasskamrater som inte provade alkohol i högstadiet men det var först i gymnasiet som jag upptäckte att det fanns andra som jag. De kallades Straight edge och av en slump hade en av mina barndomskamrater en kille i sin klass som var det. Han gav mig ett blandband och tillsammans med tips från en av mina andra barndomskompisar började jag lyssna på hardcore. Och kanske särskilt Refused.

Första gången jag såg dem på Hultsfred 1996 blev jag knockad av energin på scen. Prick såhär såg det ut:

Sen dess var jag fast! Det är därför extra roligt, och lite läskigt, att få en inblick i hur ens idoler såg på den tiden. Särskilt efter deras reunion förra året då jag såg dem spela vid åtta tillfällen, många av dem tillsammans med Marie (som har skrivit ett matigt fanzine för den som vill läsa mer).

Boken är skriven av Patrik Wirén, sångare i Misery Loves Co, och i förordet blir jag lite nervös över att redaktören gett honom lite väl fria händer men det ordnar upp sig i första kapitlet. Genomgående är det otroligt många interna detaljer som kunde ha behövt bättre redigering men det är ändå en unik inblick i en tid som betytt mycket för många, både i Sverige och utomlands.

Mest tagen blir jag av trummisen David Sandströms mamma. Vilket engagemang! Hon påminner mig om min killes familj så kanske är det typiskt för Umeå? En sammanhållning och en självklar inställning att hjälpa till, att delta, att stödja ungdomarna. Jag minns hur imponerad jag var över att höra hur många kids i Umeå som var vegetarianer och när vi var där uppe på spelningar så hade nästan alla X:at händerna. Tänk att få växa upp i en sådan kultur!

Det är fascinerande att backa bandet och få höra om hur allt började och en gång för alla reda upp vad som hände under det där sista året och framförallt varför.

Jag pratade med Marie om boken när vi sågs i Stockholm härom veckan och vi var båda överens om att vi hade velat läsa ännu mer men så är vi ju otroligt nördiga när det gäller Refused också. Det är trots allt en intern bok men för mig som är rätt i målgruppen blir den väldigt speciell.

Det finaste är ju att Umeå fortfarande ger mig samma vibbar, i alla fall när det kommer till kreativa upptåg, som Marc Strömberg och hans Håll det äkta, som illustratören Hanna Karlzon, som det feministiska Bokcafé Pilgatan, som den veganska cateringfirman Snåttren, som de ekologiska restaurangerna Rost och Socialize som det nybyggda Bildmuseet.

Superduper tips från Stockholms stadsbibliotek! Den 3 mars kommer Dennis och Patrik till Kulturhusets bibliotek för att prata om boken. Det vill jag inte missa för allt mjölkfritt smör i Carlshamn!

Va, är det veganskt?!

Va, är det veganskt?!

På Skunk fanns det en grupp som hette Va, är det veganskt?! som jag tänkte hämta inspiration ifrån på bloggen! Som vegan får en ofta märkliga frågor i stil med Äter du potatis? eller Kan du äta bröd? så jag tänkte vända mig till andra veganer som redan pratar samma språk som jag. Tanken är att göra återkommande inlägg där jag testar nya produkter och bara delar vidare det jag verkligen rekommenderar.

Som de här nya läckerbitarna från Anthon Berg! Mörk choklad med smak av lakrits eller havssalt och mandel. Otroligt goda! Tre stycken för 20 kr är godtagbart och de passar perfekt som biogodis. Mina allra varmaste veganska rekommendationer!

Pst! Missa inte taggen #vadveganeräter på Instagram!

Lusten att löpa

Nya kicks!

Det känns som att alla bitar föll på plats nu i helgen. Efter att jag gjort mitt pilatespass i fredags och började göra armhävningar nämnde min kille att han har hantlar och vikter som jag gärna får låna. Sagt och gjort! Sen när solen värmde så skönt i går och påminde om att våren är på gång kände jag en längtan till stigarna i skogen så vi gick förbi Löplabbet i går och provade ut ett par skor till mig. De var jag bara tvungen att inviga i dag!

Jag ska låna Born to run av min kille, en bok som inspirerar en till att springa, även dagar då solen inte visar sig samt snickra ihop en playlist som kan passa. (Jag har även laddat hem RunKeeper sist av alla.) Märkte att jag gärna springer till lite lugnare låtar men en blandning blir nog bra. Annars är det ju bara att ta Stic.mans The Workout rätt av. Vegan power! Missa inte videon till Back on my Regiment!

Recension av The Ghosts in Our Machine

Den här bambin fick mig att börja gråta för att folk på riktigt äter barn utan att reflektera.

Vi såg på Sverigepremiären av The Ghosts in Our Machine i går på ett välbesökt Vegoforum, där spökena representerar alla de djur vi aldrig ser men vet finns där. Det är första gången jag ser en film som fångar världen med mina ögon, dvs med veganglasögonen på och det är Liz Marshalls förtjänst.

På gatorna i New York filmas kvinnor i pälsar, skyltfönster med skinnskor, en uppstoppad kråka som dekoration, en korvkiosk vid ett gathörn där korvgubben pressar ett spett med döda djur mot stekpannan, en utställningsmonter på en flygplats med en uppstoppad leopard. Så ser jag också på världen. Det är döda djur överallt, men ingen ifrågasätter det.

Hon tröstade mig med en puss.

Fotografen Jo-Ann McArthur som porträtteras i filmen är vegan sen 10 år tillbaka och försöker med sina bilder visa att djur, precis som människor, har känslor och behov. Och att de trots det får utstå så enormt mycket lidande och grymheter. Hennes fotoprojekt We animals har fångat djur över hela världen i nästan 15 år och hon har märkt att ett riktigt starkt fotografi kan få ett större genomslag än en olaglig aktion. Även om de ibland måste kombineras.

Ny avatarbild på Twitter tror jag bestämt!

Jag känner igen mig väldigt mycket i henne. Hur frustrerande det är att rabbla fakta, trots att den finns tillgänglig för alla, som när hon ifrågasätter att vegetarianer stödjer mjölkindustrin som på många sätt är värre än köttindustrin eftersom korna får leva kortare, tas ifrån sina barn och deras kroppar utarmas innan de själva blir en del av köttindustrin. Hur provocerande det är när folk ändå inte gör något, trots att de får alla fakta serverade.

När hon diskuterar sin kommande bok med ett förlag och visar upp sina bilder får hon frågan om hon sover gott om nätterna. Hon svarar att hon lider av sömnproblem på grund av alla hemskheter hon har sett och har, precis som jag, ett väldigt stort behov av att få umgås med glada djur för att väga upp alla hemskheter hon tar del av.

Som exempel på en hemskhet kan jag nämna videon som Humane Society släppte härom dan och som New York Times plockade upp. Den visar smygtagna bilder från en gård i Kentucky kallad Iron Maiden, vilket för övrigt är namnet på ett gammalt tortyrredskap. På gården står suggorna instängda i små, tajta burar utan möjlighet att ens vända sig om, så kallade gestration crates. Där står de medan de väntar barn vilket i princip är hela livet eftersom de hålls konstant gravida under de få år de får leva. Det är helt normalt inom factory farming.

På gården finns ett oerhört dödligt virus, av arbetarna kallat El Churro, som leder till diarré hos de små kultingarna. Mannen som har smygfilmat på gården berättar att han under två dagar sett 980 kultingar dö av det viruset och i gången mellan metallburarna syns mörka pölar av magsjuka. De döda kultingarna samlas ihop på hög och av deras inälvor och tarmar görs en smoothie som arbetarna matar suggorna med. Varpå de blir infekterade.

Det är väldigt svårt att lämnas oberörd av det. Och det är väldigt märkligt att inga medier i Sverige ens nämner det med tanke på hur mycket uppmärksamhet exempelvis galna ko-sjukan fick när den började spridas till människor också. En sjukdom som ju startade med att kor blev matade med andra kor i form av kött- och benmjöl.

Hänger helst här av alla ställen i världen. Med det här gänget.

Djurindustrin kommer aldrig visa upp den sanna bilden av hur djuren har det så Jo-Anne använder sig av också av olagliga metoder för att komma in på mink- och rävfarmar för att fota dem i smyg. (Pinsamt nog nämner hon minkfarmar i Sverige som exempel på ett land där hennes bilder fått stort genomslag.) Frågar du pälsdjursbranschen så har djuren det bra i sina burar men när du ser hennes bilder, hör djurens skrik och ser deras stressade beteende, verklig panik, ser du i deras ögon vem det är som ljuger.

Filmen utspelar sig under ett år runt om i USA, Kanada och Europa, bland annat i en fristad för djur utanför New York där fantastiska berättelser uppstår. Jag både skrattar och gråter under filmens gång, alltmedan Jo-Anne försöker få till sitt bokkontrakt för att nå ut till så många som möjligt med sina bilder. Det är fantastiskt att se hur hon fångar dem, på riktigt fångar deras själ, och jag tror inte att någon som ser filmen, eller hennes bilder, lämnas oberörd. Jag hittar den faktiskt på Bokus och blir lite sugen på att beställa!

Du vet när en gosar med kultingar som softar i skuggan och får lust att plocka upp en för att pussa ihjäl den?

I ett klipp får vi se en gris som vadar ut i sjön för att bada och nöjt doppar trynet i vattnet och blåser bubblor varpå alla i Palme-salen inne i ABF-huset skrattar till. Det kändes så oerhört självklart att han skulle göra precis så! Men har du någonsin sett en gris bada? Nä. Inte jag heller. Det är den typen av sorg i glädjeögonblicken, om och om igen.

Att se djur i bur som kämpar för att komma ut är enbart sorgligt. Och att lämna dem är det värsta, säger Jo-Anne, precis som killen som smygfilmade inne på Iron Maiden. Samtidigt som filmen ändå är hoppfull så inser tittaren att djuren inte ens har rätt till sitt eget liv, de har inte rätten att leva. Det är oerhört starkt. Se den! Och missa inte Blackfish!

Det här vill jag dela med mig av till dig

Läste du inlägget om den tabubelagda fittan? Annars tycker jag att du ska göra det! Det handlar om hur skador på det kvinnliga könet normaliseras, trots att det vållar både smärta och problem för kvinnan. Väl rutet! Jag gillade även uppropet i Aftonbladet där 157 kvinnliga musiker påpekar att deras systrar före dem aldrig skrevs in i musikhistorien och att det inte får upprepas.

Sen har jag tipsat Lotta Lundgren om att det vore trevligt med ett veganskt matprogram på SVT, vilket hon gärna får leda! Jag kan inte komma på någon annan mat som väcker så mycket nyfikenhet som den veganska, självklart är det dags att lyfta det på bästa sändningstid med inbjudna gäster, bloggare och recept. Kan bli hur bra som helst!

Sverigepremiär för The Ghosts in Our Machine på Vegoforum

Jag blev väldigt glatt överraskad i går när jag upptäckte att The Ghosts in Our Machine ska premiärvisas på Vegoforum nu på lördag! Det är en film som jag har längtat efter länge och som jag vet kommer beröra mig starkt. I en läsvärd recension jag hittade i går står det:

I cried myself to sleep, and then I thought, the next morning, about how powerfully the film had affected me; how it had broken more of my heart than I thought there was left to break. And I knew that if I had watched this film as a non-vegan, it would have changed everything for me; that I could not have seen the world the same. That’s the kind of film this is. Every dot is connected, and you cannot come away unchanged. 

Rätt bra betyg! Jag ser även fram emot diskussionen om ”Den svenska djurindustrin – ur djurens perspektiv” som Lena Näslund håller i, hon som gjorde så otroligt bra radioinslag i Vetandets värld i P1 då bland annat Ängavallen intervjuades. Peppen!

Och du! Om du inte är vegan, bli vegan!

Välkommen tillbaka!

Hoppas snön inte töar bort innan helgen för min kropp skriker efter skogspromenader och fågelskådning!

« Äldre inlägg

© 2024 Helen Alfvegren

Tema av Anders NorenUpp ↑